Motioner i Första Kammaren, N:o 14 (Motion 1897:14 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

N:o 14.

Af herr Ljungberg, angående tillägg i förordningarna om kommunalstyrelse
ä landet, i stad och i Stockholm samt om
kyrkostämma m. m.

Det är uppenbart, och det finnes äfven i domarereglerna angifvet, att
»all dom skall befästas med skäl och bevis»; ty domaren skall intet döma,
utan efter skäl och bevis. Så heter det äfven i 24 kap. 3 § rättegångsbalken:
»All dom bör fästas på skäl och lag och ej på godtycke.» Men

från denna välgrundade regel bilda våra nya kommunallagar märkliga
undantag; ty enligt dem är det nog, att ett beslut, det må nu vara huru
oförnuftigt och skadligt som helst, är fattadt, för att det skall vara orubbligt,
så framt icke den klagandes enskilda rätt är förnärmad eller något
formelt fel kan i beslutet uppvisas.

Dessa båda tillåtliga skäl till ändring förekomma emellertid icke
ofta, då tvisten gäller en allmän angelägenhet; och denna må vara behandlad
till än så stor skada för en hel kommun eller församling, så kan
derför nästan aldrig rättelse ske i de mest afvita beslut, så snart majoriteten
å en kommunal- eller kyrkostämma fattat detsamma.

Uti kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet af den 21
mars 1862, § 75, beter det:

»Medlem af kommunen, som åt kommunalstämmans eller fullmägtiges
beslut uti kommunens gemensamma angelägenheter ej nöjes, egen rätt att,
der han tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans enskilda rätt eller
eljest hvila!'' på orättvis grund, eller att det icke i laga ordning tillkommit,
eller att det står i strid med allmän lag eller författning eller annorledes
öfverskrider deras befogenhet, som beslutet fattat, deruti rättelse söka genom
besvär» — — —

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

Enahanda stadgande återfinnes i kong], förordningen om kommunalstyrelse
i stad, af samma datum, § 76, samt i kongl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, § 41, likaledes af 21 mars 1862, såsom
äfven ett dermed öfverensstämmande stadgande finnes i 49 § af kongl.
förordningen den 23 maj 1862 angående kommunalstyrelse i Stockholm.

Nu händer det emellertid inom våra kommuner icke sällan, att genom
enskilda intressens spel eller genom ofullständig saklig utredning
mycket oförståndiga och för kommunen skadliga beslut fattas, eller ock
att, sedan ett gagneligt beslut blifvit fattadt, detsamma genom en ny,
artificiel; åstadkommen majoritet upprifves; och i intetdera fallet anser
si»> grund af ordalydelsen i nämnda paragrafer, länsstyrelsen eller
öfverståthållareembetet kunna göra någon ändring, om det icke gäller den
klagandes enskilda rätt eller beslutet varit i formelt afseende orätt —
under hvilka båda kategorier nämnda myndighet tyckes, utom annat, subsumera
uttrycket »orättvis grund».

I* en stadsförsamling förekom en fråga, som gälde en utgift på en
half million kronor. Med stor majoritet beslöts, att dessa medel skulle
användas på ett för församlingen särdeles ändamålsenligt sätt; men någon
tid derefter inkom en motion om upphäfvande af nämnda beslut, och
genom välordnade hjelptrupper af enskildt intresserade lyckades det förslagsställaren
att få det gamla beslutet upphäfdt, så att medlen kommo
att användas på ett sätt, som var till men både för ändamålet och för församlingen.
Det oaktadt ogillades de deröfver anförda besvär, emedan
vederbörande myndighet alldeles icke ingick i pröfning af sakfrågan.

I en annan församling upprepades snart derefter samma spel. Församlingens
en gång uttryckta vilja gälde intet, icke ens i en så magtpåliggande
sak som den att förhindra, det en protestantisk kyrka skulle
iklädas katolsk skrud. Majoritetens redan laga kraftvunna beslut att sådant
icke finge ske kullkastades, efter derom väckt motion, af en ny hopsamlad
majoritet, och klagomål, som, om de pröfvats på sakliga grunder,
ovilkorligen skulle ha gillats, blefvo nu underkända, emedan de klagande
icke blifvit enskildt förnärmade etc.

Det synas mig naturligt, att en utsträckning af besvärsrätten är i
detta fall desto mera befogad som, när det gäller allmänna angelägenheter,
intet kan vara mera i sin ordning, än att det allmännas intressen få göra
sig gällande. Här är ju endast fråga om rättigheten att klaga, det vill
säga att få målet pröfvadt efter sakliga »skäl och bevis», och hvarför
skall denna rätt vara medgifven den som klagar i enskildt intresse och af
personliga skäl, men icke den eller dem som besvära sig i allmänt intresse,
på allmängiltiga grunder och i frågor, som gälla tusendens väl eller trefnad.

Motioner i Första Kammaren, N;o 14.

På dessa grunder får undertecknad vördsamt hemställa,

att uti de i kongl. förordningen af den 21 mars
1862 angående kommunalstyrelsen å landet och i stad
samt af den 23 maj samma år angående kommunalstyrelse
i Stockholm äfvensom af förstnämnda dato angående
kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd intagna, lika lydande
paragrafer om besvärsrätten det tillägg måtte göras, att
efter orden:

— — tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker
hans enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis
grund, införes följande:

— eller är kommunen (församlingen) eller

det allmänna till men — —.

Stockholm den 15 januari 1897.

C. E. Ljungberg.

lull. till infot!. Prof. IS It 7.

1 Samt. 2 Afil. 1 Band. (J Höft.