Motioner i Första Kammaren, N:o 13 (Motion 1899:13 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

N:o 13.

Af grefve Posse, angående skrifvelse till Konungen i fråga om
nedsättning i jernväg sfr akter för kalk till bergs- och jordbrukets
behof.

Svårigheten att mera allmänt inom vårt land föra jordbruket inom gränserna
för en nöjaktig afkastning är för de i dessa förhållanden förtrogne allmänt
känd och erkänd. Är detta en sanning, som har sin tillämpning äfven
inom de bördigaste och i såväl ett som annat afseende lyckligast lottade
provinserna, så måste den hafva det i ännu högre grad inom sådana, som
äro åt naturen och förhållandena jemförelsevis vanlottade, och så äro i hög
grad de, hvilka, fattiga på eller helt och hållet saknande kalk, som är af en
så ofantligt stor betydelse för en jordmåns bördighet, icke kunna på grund af
för höga fraktkostnader från andra orter få sitt behof af denna för dem
så ytterst vigtiga vara tillfredsstäldt.

Landets kalkfattigaste län äro Blekinge, Kalmar, Kronobergs, Jönköpings,
Elfsborgs, Vermlands och Yesternorrlands. Af synnerlig vigt är, att
allt göres, som kan göras, för att dessa län med sina stora arealer med mossar,
mader och kärr må, icke minst för möjliggörandet af dessas bringande i kultur
samt för fruktbargörande af åker och äng på uppmarken, beredas tillfälle
att erhålla kalk till billigaste pris. Det närmast för handen varande medlet
härtill är ett till lägsta möjliga nedsättande af jernvägsfrakterna för kalk.

Det är i detta syfte, för så vidt det rör statens jernvägar, jag härmed
dristar mig till svenska folkets till riksdag samlade representanter
vördsamt framkomma med denna motion. Mina skäl härför skall jag söka i
största korthet sammanfatta, och just derför, ehuru motionen afser en lättnad
Bih. till Biksd. Prof. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Haft. (N:o 13.) 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

uti de ifrågavarande fr akt förhållandena för hvarje del af riket, som deraf
kan beröras, må det tillåtas mig att vid framhållandet af en del fakta hufvudsakligast
göra det från en enda landsdel, enär dessa uppgifter i allt väsentligt
och efter lätt verkstälda uträkningar äro tillämpliga äfven på andra orter,
och att jag dervid utväljer Kronobergs län, må anses lätt förklarligt.

Jag häntydde här ofvan, att kalk är af en ofantlig betydelse för en jordmåns
bördighet, ja, jag vill tillägga: den är en nödvändighet. Att styrka
dessa påståenden skulle ju vara mer än lätt, men antager jag det ej påfordras,
då väl näppeligen någon vill eller kan bestrida dem. Må det dock af de
mångfaldiga sådana, som kunna framhållas, tillåtas mig att såsom ett belysande
exempel från det praktiska jordbruket anföra följande resultat af kalkning,
just derför att det egt rum å en gård i Sunnerbo härad, beryktad för att
vara den magraste delen af Kronobergs för någon vidare bördighet ej kända
län. Då den åsyftade gården för 13 år sedan kom i nuvarande egarens
hand, svältföddes der ett tjugutal djur, dragarne inbegripna, och hade
likaledes 20 personer, deraf de flesta barn,o der sin knappa utkomst. Under
tiden har ett annat förhållande inträda Årligen hafva flera jern vägsvagnslaster
kalk anskaffats — i trots af att frakten stält sig 8 kronor högre per
vagn, än varan i inköp kostat — och har detta jemte ett par nyodlingar,
hvilka den såsom jordbrukare utomordentligt skicklige och omtänksamme egaren,
professor Alexander Muller, förklarat sig ej skulle hafva verkstält, derest
han ej kunnat bestå dem kalkgödning, haft till följd, att å stället nu utfodras
80 fäkreatur, 18 hästar, 60 får, 30 svin förutom en hel mängd fjäderfän,
och uppgår antalet menniskor, som hafva sin bergning på gården, många
ackordsarbetare ej medräknade, till öfver ett hundratal. Hvad som skett på
denna och delvis på en eller annan gård och större egendom, hvars egare
dertill haft råd och tillfälle, skulle i lika mån kunna ske något hvarstädes
inom länet, om ej de höga kostnaderna stälde sig hindrande derför. Att
söka nedbringa dessa, särskilt genom billigare jern vägsfrakter, då dessa visat
sig alltför tryckande, har derför varit och är en allmän samt upprepade
gånger medelst petitioner från hushållningssällskap, landtmannaföreningar och
enskilda personer till Kongl. Maj:t och kongl. jernvägsstyrelsen uttalad önskan,
som först på senare tider, men i allt för ringa grad, blifvit beaktad, hvilket
torde framgå af följande:

Intill den 1 juli 1896 utgingo fraktafgifterna för 100 kg. kalk enligt
tariff 12 med t. ex.

för en våglängd af

» » »

3» » »

10 km. 8 öre
20 » 10 »
50 » 18 »

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

för	en	väglängd af ................	................ 100 km.	28	öre
»				................ 150		37	»
1		»	» .................	................ 200		44	»
I	>		»	................ 250	»	51	»
1	»		» ................	................ 300		57	»
»	1	»	»	................ 400	»	70	»
»	)			................ 500	»	83
»	»	»	» ................	................ 1,000		148	»

Sedan sistnämnda dag äro visserligen afgifterna minskade med 20 procent,
och då kalken är afsedd till jord- eller bergsbrukets behof, återbekommes
restitutionsvis 1 krona för hvarje begynnande femtiotal kilometer, som vagnen
med fulla lasten tillryggalagt å statsbanor. Anlitas äfvenledes bibanor,
tillkomma, äfven å statens banor, de s. k. banafgifterna och å vissa enskilda
jernvägar derutöfver tilläggsafgifter.

Till Yislanda station, hvilken jag anför, enär den ligger närmast midten
af södra stambanan inom Kronobergs län, hvilket måste taga hela sitt kalkbehof
på jernväg från andra orter, då det ej, i likhet med fyra af de här
ofvan nämnda kalkfattigaste länen, kan få kalk sjöledes till någon sin gräns,
och som har längre frakter än Jönköpings och Elfsborgs län, hvilka ligga
närmare de trakter i Yestergötland, Ekedalen och Uddagården, hvarifrån
kalken till större delen af Småland förmånligast tages, kostar alltså nu frakten
för en jernvägsvagn om 10,000 kg. kalk från Ekedalen 42 kronor och
från Uddagården 39 kronor. Men till de delar af länet, som mest äro i
behof af kalk, måste denna transporteras äfven på bibanorna, och gör detta
i medeltal en fraktökning af något öfver 7 kronor per vagn, om denna befraktas
till station å dessa till statens jernväg tillstötande banor, som ligger
närmast midten på dem under deras sträckning genom länet (Vexiö—Alfvesta
och Karlskrona—Yexiö jernvägar betraktade såsom en jernväg). Dessa fraktsatser
äro ju visserligen drägligare än de förut rådande, som voro från de
sagda stationerna i Yestergötland till Yislanda respektive 59 och 55 kronor
samt i proportion derefter till bibanorna, och detta under en tid, då sjelfva
varan endast betingade ett pris af 53 kronor 75 öre, som dock under år 1898
höjts till 59 kronor 36 öre.

För dryga äro frakterna lika fullt, för att kalk, detta såväl af den
mindre som af den större jordbrukaren så efterträdda jordförbättringsmedel,
skall kunna användas för länets jordbruk i mån, som önskligt och behöflig!.
vore.

Huru stort är då detta behof? ,

Enligt 1896 års statistiska uppgifter uppgår arealen af åker och annan

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

odlad jord inom Kronobergs län till 84,697 bär, och efter beräkningar, gjorda
af Svenska mosskulturföreningens kulturingeniör, finnas dersammastädes minst
125,625 har kärr och mossmarker, af Indika ungefär 26,194 har äro odlade.
Med en så ytterligt ringa tillförsel som af 2,000 kg. per har hvart 6:e år
skulle till endast den nu odlade jorden, den å uppmärk varande i behof deraf
ej mindre än den å sank mark, årligen kräfvas 28,232,000 kg. eller 2,823
vagnslaster om 10 tonn. Genom tillgång på kalk till billigare pris kunde den
på senare tider allt sämre vordna gräsväxten i ängarne förbättras och komrae
nyodlingarnes antal, särskildt af mossar och kärr, att årligen ökas i vida
större proportion än nu och dervid äfven kalkbehofvet.

Att en så allmän, om än obetydlig, kalktillförsel skall ega rum som
den nyss sagda, kan ej ens den mest förhoppningsfulle antaga, men tillförseln
af hvarje tonn kalk, som möjliggöres till bygder, sådana som de nu afhandlade,
bringar nytta och välsignelse ej blott till dem, utan äfven till landet
i sin helhet, så visst som sant det är, att en organism befinner sig bättre,
ju bättre dess delar fungera och ingen af dem tvinat eller håller på att
tvina bort. Den kalkmängd, som, efter hvad jag kunnat utröna, tillförts
länet de sista åren, utgjorde (om man undantager hvad som kommit till Elmhults
station, dit all anländ kalk på 7 å 8 vagnslaster när användts till
industriella behof) år 1895 — 2,587 tonn, år 1896 — 2,989,7 tonn och år
1897 — 3,446,5 tonn, hvilket utvisar en tillökning år 1896, under hvars
sista halfår fraktlindring inträda af 16 procent och år 1897 af 33 procent*).
Detta är visserligen en aktningsvärd procentförhöjning, men dock obetydlig,
då man beaktar hela det stora behofvet af kalk. Dessutom utgör det ett
bevis för, att om frakterna för kalk blifva billigare, desto större blir användningen
af varan.

Kunna då kalkfrakterna sänkas?

Ja, helt visst, åtminstone efter mitt och tusendel förmenande, icke minst
inom Kronobergs län, der ett mycket stort antal jordbrukare, företrädesvis
sådana med små landtbruk, från hardt när hvarje socken uttryckt sina önskningar
om att saken måtte bäras fram för Riksdagen. (Listorna, 80 stycken,
upptagande namnen på nyssnämnda jordbrukare, skola öfverlemnas till det
utskott, till hvars handläggning denna motion kan blifva remitterad).

Det har visserligen uppgifvits, att statens sjelfkostnader för kalktransporterna
kalkylerats utgöra 1,3 öre per tonnkilometer.**) Äfven om så är

*) Enligt 1896 års statistik hade å jernvägarne sagda år fraktats 105,567,2 tonn
kalk, kalksten och cement, emot 80,504,8 tonn år 1895 och 73,823,3 tonn året derförut.

**) Se »Svenska Dagbladet» L. U. för den 7 oktober 1898 sid. 2, spalt 3. Någon
statistisk uppgift häröfvef har jag ej kunnat förskaffa mig. Statistiken öfver Sveriges järnvägstrafik
för år 1895 upptager visserligen driftkostnaderna iper brutto tonnkilometer för allt
trafikeradt gods till 0,7 5 öre, men visar ej denna kostnad för olika godsslag.

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

— hvilket ej torde vara för lågt, utan snarare för högt beräknadt, enär
medeltransportlängden för kalk och gödningsämnen för åren 1894 och 1895,
de senaste, för hvilka uppgift derom erhållits, varit respektive 74 och 75 km.,
då deremot under det förstnämnda året (för det senare saknas uppgift)
hvarje tonn gods i allmänhet befordrats i medeltal 91 km. — så är en nedsättning
i afgiften för kalk å statens jernvägar möjlig utan att direkt förlust
uppstår.

Att ett verk, sådant som statens jernvägar, gerna vill uppvisa största
möjliga inkomster, är tydligt, och bör det för en verklig sträfvan i sådan
rigtning hållas tacksam räkning, men målet nås ej, allra minst då det gäller
jernvägarne, statens största affärsföretag, utan att dervid följas principer,
som anses nödvändiga att iakttaga vid andra klokt och med sakkännedom
ledda affärer. Mindre detaljvinst, men ökad omsättning, medför oftast större
slutvinst. Att billigare pris å kalkfrakter skall öka dessa senares antal
torde ej, vid jemförelse med förhållanden på andra områden, lida tvifvel, och
pekar synbarligen den här ofvan omtalade ökningen efter den 1 juli 1896
deråt. Att en dylik affärsprincip äfven kan anses rigtig, då den tillämpas
på jernvägstrafiken, vittnar följande i tryck under sistförfluten höst sedda
redogörelse för »Persontariffkomiténs» betänkande, der det heter: »Beträffande
det ekonomiska resultatet af den sålunda föreslagna nedsättningen meddelar
komitén, att, derest den nya taxan egt tillämpning på den trafik, som existerade
under år 1896, deraf skulle hafva föranledts en inkomstminskning af omkring
2,100,000 kronor. För att åter någon minskad bruttoinkomst icke skulle
hafva uppstått, hade fordrats ett ökadt antal resande, motsvarande 27 procent
af det verkliga. Med stöd af förhållanden, särskildt i Finland, anser sig
komitén kafva fog för antagandet, att icke blott denna ökning sktdle kafva
uppstått, utan äfven att de af en blifvande ökad trafik kärflytande inkomster
framgent skola visa sig tillfredsställande.*)

Man behöfver dessutom icke vara mycket framsynt för att ej inse, att,
om jordbruket i hela landsdelar skulle blifva förbättradt genom lättare tillgång
till kalk, den deraf följande större produktionen skall föranleda nya och
ökade frakter af foder, spanmål, lefvande och slagtade djur samt mejeriprodukter
m. m.

Men jernvägarne hafva äfven ett annat mål än sitt eget ekonomiska,
och det är främjandet af ett lands odling och välmåga eller just sådana, för
hvilkas framgång hjelp här nu påkallas.

Huru sådan i liknande fall lemnats och lemnas i t. ex. vårt grannland
Danmark må det tillåtas mig att i samband härmed omförmäla. Redan**)

*) Kursiveringen af motionären.

**) Se Svenska mosskulturföreningens tidskrift n:o 6 för år 1898.

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

år 1889 började på anmodan af Hedesällskapet en billigare mergeltransport
på statsbanorna. Mergeln transporterades med extratåg, och i frakt beräknades
endast jernvägens egna utgifter för betjening, kol, olja m. m., under det intet
beräknades för slitning af materiel =*? = =. Vid tariff-förändringen genom
lagen af den 24 april 1896 faststäldes emellertid, att alla särskilda överenskommelser
om billigare frakt än den ordinarie hädanefter skulle vara olagliga.
Mergeltransporten från Seilgaard kunde omöjligen bära de ordinarie frakttarifferna,
och såvida ej den påbörjade storartade utvecklingen af hede- och inosskultur,
som hade mergeln att tacka för sin framgång, skulle gå tillbaka igen, måste
således något råd påfinnas. Detta kom — genom ministeriets, riksdagens
och jernvägsstyrelsens välvilliga tillmötesgående emot Hedesällskapet erhölls
hjelp på så sätt, att statsbanorna erhöllo full frakt och ministern fick riksdagens
bemyndigande att genom Hedesällskapet utbetala för bevisligen transporterade
mergel- och kalkmängder till kulturändamål respektive i/s och 2/s
af fraktbeloppet till reqvirenterna.»

Den ordinarie frakten, som utgör grundlaget för denna uppgörelse,
utgår efter klasserna 5 och 6 i den enkelt och praktiskt inrättade tariffordningen
af 1896, der det blott fasthålles 3 klasser på styckegods och lika
många för vagnslastgods — för de senare med en fäst afgift af 5 kronor pr
10,000 kg. och en glidande skala, varierande per 60 kurs afstånd. Bränd
kalk och kalksten transporteras efter klass 5 och kalkjord samt mergel efter
klass 6, men är härvid att märka, att för erhållande af den nämnda restitutionen
skall minimiafgiften för kalk och kalkjord uppgå till 6 kronor för
vagnslast om 10,000 kg.

Frakten för 10,000 kg.*) efter klass 5 utgår med

Afstånd.	Per kilometer öre.	För väglängd om 60 km. kronor.	Kontant kronor.	Tillsammans kronor.
Första 60 km.......	30	18		23
Nästa 60 » ......	20	12		35
» 60 » ......	15	9	5	44
» 60 » ...... och följande afstånd	j 12,5	7,50		51,50

*) Uppgörelsen sker pr 100 kg. i öre. Bråkdelar afrundas uppåt.

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

Frakten för 10,000 kg.*) efter klass 6 utgår med

Afstånd.	Per kilometer öre.	För väglängd om 60 km. kronor.	Kontant kronor.	Tillsammans kronor.
Första 60 km.......	20	12		17
Nästa 60 » ......	15	9		26
» 60 » ......	12,5	7,50	5	34
> 60 » ...... och följande afstånd	10	6		40

Transporten af kalkjord, bränd kalk och kalksten på danska statsbanorna
kostar alltså emottagaren, efter bekommen restitution, per vagnslast
om 10,000 kg. f. t. ex.

En väglängd af
» » »

» » »

» 2> »

» .» »

» » »

) > >

> » )

> 2> »

) > »

DS»

10 km
20 »
50 »
100 »
150 »
200 »
250 »
300 »
400 »
500 »
1,000 »

För

kalkjord.

För bränd
kalk eller
kalksten.

I Sverige äro frakterna
för 10,000 kg.
kalk å motsvarande
afstånd.

6 kronor

6 »

7,67 »

10,oo »

13.67 »

15,33 »

18.67 »

6 kronor

6 »

6,67 »

10.33 »

13.33 »

15.67 »

17.67 »

19.67 »

24.00 »

28.00 »

6,40 kronor

8,oo »

13.40 »

20.40 »

26,60 »

31,20 »

35,80 »

39,60 »

48,00 »

52.40 »

98.40 »

er 3-

CD Ej

•3"“

O.W
eeo
<g 3
3

to *r

» w
O co
P P

ia»

''S-E?

Dessa siffror tala ett oförtydbart språk. De här i landet år 1896
beviljade fraktlindringarne uppgå visserligen vid frakter på våglängder om
500 km. eller större till vid pass 33 procent eller något deröfver, men
dylika långa frakter torde ej förekomma, åtminstone ytterst sällan, hvarom
den påvisade medeltransportlängden tyder, och beroende på, såsom nämnts,
att de flesta af de kalkfattigaste länen kunna få sitt kalkbehof sjöledes till

*) Uppgörelsen sker per 100 kg. i öre. Bråkdelar afrundas uppåt.

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

någon sin gräns, och de öfriga länen, med undantag af Kronobergs, gränsa
intill län, hvarifrån de hemta sin kalk. Det är alltså frakterna på
väglängder från 50 till omkring 400 km., som synnerligast tarfva nedsättning.

Då andra länder med stora uppoffringar, ej blott pekuniära, utan vida
större, äflas att skaffa sig kolonier i andra verldsdel, och framför allt då
massor af svenskar, särskildt från de fattigaste landsdelarne, hvilka ock,
betecknande nog, ofta äro de kalkfattigaste, söka sin utkomst i främmande
land, hvarför skall man då ej här göra, åtminstone jemförelsevis obetydliga
uppoffringar för vinnandet, om ej helt, så dock i högst afsevärd mån, af så
stora mål som fruktbargörandet af hela landsdelar och dermed befolkningens
fästande vid desamma.

Beredande af tillfälle att bekomma kalk till billigt pris vore ett godt
hjelpmedel härtill, som torde kunna åstadkommas genom lämplig nedsättning
i jernvägsfrakterna.

Skulle, emot förmodan, så ej låta sig göra eller af ett eller annat
skäl ej anses lämpligt, vore önskligt, om andra åtgärder, exempelvis
sådana, som vidtagits i Danmark, kunde åstadkommas här i landet, så att
den stora kostnaden för transport af kalk, som på många orter lägger så
godt som hinder för användningen af detta så betydelsefulla jord förbättringsmedel,
måtte nedbringas. Men då beslut om de mått och steg, som uti
ifrågavarande hänseende kunna vara att vidtaga, böra vara grundade på en
föregående utredning, som genom Kongl. Maj:ts försorg lämpligast kan företagas,
får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga utredning,
om och i hvad mån nedsättning uti jernvägsfrakterna för
kalk till bergs- och jordbrukets behof kan ega rum, eller,
om så ej kan ske eller anses lämpligt, framkomma med
förslag om att på annat sätt göra fraktkostnaderna afsevärdt
billigare för kalk, som för nämnda ändamål transporteras
å statens jernvägar.

Stockholm den 24 januari 1899.

K. A. Posse.

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

I motionens syfte instämma:

G. Wennerberg.	0. Nilsson.
P. Hansson.	P. Sörensson.
G. H. Spens.	P. Bondesson.
G. Benedicks.	J. A. Sandberg.
John Pehr sson.	A. Sture BruzeUus.
P. J. Andersson.	Th. Nyström.
C. P. af Buren.	Fr. Ridderbjelite.
Gustaf Axel Berg.	P. M. Söderberg.
Gustaf B. Berg.	J. F. Wester.
C. H. Schröder.	Gust. Almqvist.
Casper Ehrenborg.	J. S. F. Stephens.
A. W. Rappe.	Nils Trolle.
P. Em. Lithander.	C. Jehander.
J. N. Sanne.	Fr. von Strokirch.

Axel Fagerliolm.

Bill. till Biksd. Prot. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Käft.