Motioner i Första Kammaren, N:o 13 (Motion 1893:13 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

dels ock att lagens rubrik skall vara:
Ansvarighetslag för fullmägtige och direktörer i
Sveriges riksbank samt för dess afdelningskontors
styrelseledamöter.

Stockholm den 27 januari 1893.

A. F. O. Cederberg.

N:o 13.

Af herrar Tamm och Stridsberg, om nedsättning i afgifter för
patent.

Hvar och en som med någon uppmärksamhet följt patentväsendets
utveckling i vårt land, sedan den nuvarande patentförordningen den 1
januari 1885 trädde i kraft, har säkerligen märkt, att denna utveckling
varit synnerligen beaktansvärd. Redan det stora antalet patentansökningar
utvisar detta, såsom torde framgå af följande tabell:

Taft. 1.

Antal patentansökningar

år	1885.....................	...................... 703
)>	1886.....................	..................... 604
	1887 ...................	...................... 661
»	1888....................	..................... 803
»	1889....................	..................... 837
»	1890 ..................	..................... 873
»	1891....................	...................... 941
»	1892....................	..................... 1,004.

Med frånseende af den rasning, som egde rum under de.första
månaderna af år 1885 och som gjorde detta års siffra jemförelsevis hög,
visar således antalet patentansökningar en särdeles jemn stegring.

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

På samma gång hafva patentbyråns inkomster äfvensom det årliga
öfverskottet af inkomsterna öfver utgifterna visat en synnerligen tillfredsställande
ökning, såsom framgår ur en jemförelse mellan här bifogade
tabeller 2, 3 och 4.

Tab. 2.

Kongl. patentbyråns inkomster.

™ . .... ...	1885	1886	1887	1888	1889	1890	1891	1892
Afgifter för patentansökningar	34,850		29,950		32,900		39,950		41,700		43,450		46,850		49,900
Arsafgifter för patent............	500	—	10,705	—	18,845	—	25,105	—	29,845	—	37,985	—	45,340	—	49,875	—
Försålda patentbeskrifningar...	—	—	1,758	93	1,413	50	1,595	75	1,200	-	1,793	25	776	25	1,903	75
Varumärkens registrering......	58,120	—	10,440	—	8,080	—	8,280	—	6,760	—	8,680	—	8,360	—	8,000	—
Diverse inkomster .... ..........	580	—	567	82	—	—	173	12	188	91	1,426	67	544	31	—	—
Summa	94,050	—	53,421	75	61,238	50	75,10387	79,693	91 93,334 92	101,870 56\| 109,678 75

Tab. 3.

Kongl. patentbyråns utgifter.

	1885	1886		1887	1888	1889	1890	1891		1892
Äterstälda patent- och registre-ringsafgifter......................	2,735		3,660		3,710		4,805		6,360		6,560		6,545		6,895
Aflöningar och arfvoden.........	21,804	73	28,909	72	28,902	50	29,107	50	29,246	50	33,634	91	34,487	49	37,148	57
Itenskrifning, porton m. m. ...	2,934	28	3,859	65	3,122	54	4,193	39	3,950	76	3,006	56	2,960	55	3,402	82
Publikationer ........................	14,971	27	18,274	89	18,092	66	21,544	63	23,283	23	28,110	53	25,952	81	29,540	50
Bibliotek, arkiv, inventarier ...	5,815	48	3,661	95	2,720	44	3,468	74	2,309	60	3,006	07	3,324	78	3,189	49
Ved, lyshållning, renhållning m. in................................	440	05	613	58	828	03	915	15	804	70	1,326	68	1,835		1,737	85
Hyra...................................	—	—	--	—	—	—	—	—	—	—	2,000	—	4,000	—	4,000	—
Resor och internationella byrån i Bern ..............................	935	18	3,864	19	1,660	40	1,505	98	2,034	52	3,216	68	1,509	12	1,510	17
Flyttnings- och organisations-kostnader...........................	5,103	35	3,986	05	465	51	438	55			2,529	98
Summa	54,019	34	66,730	03	59,502	08	65,978\|94 67,989	21	83,391	41	80,614	75	87,424	40

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

Tab. 4.

Öfverskott af inkomster öfver utgifter.

1885................		40,030:	66
1886................	.............. —	13,308:	28
1887 ................	.............. +	1,736:	42
1888...............	.............. “1*	9,124:	93
1889..............	.............. +	11,704:	70
1890...............	.............. +	9,943:	51
1891...............	.............. -t-	21,255:	81
1892...............	.............. +	22,254:	35

Summa + 102,742: 10.

Det torde häraf vara'' tydligt att patentbyråns ekonomi numera är
fullt betryggad, till och med om en betydlig minskning i inkomsterna
eller ökning i utgifterna skulle tillfälligtvis inträda. Och det stora öfverskott
af 102,700 kronor, som byråns verksamhet hittills lemnat, ger full
garanti för att byråns verksamhet icke ens genom ganska stora och
långvariga rubbningar skall kunna komma att betunga statsverket med
några som helst utgifter.

Vid sådant förhållande samt då patentbyrån derjemte, genom
stämpelafgiften för patentbref, årligen tillför statsverket en mycket afsevärd
inkomst, som för åren 1885—92 uppgått till sammanlagd 93,500
kronor, samtidigt med att den helt och hållet bestridt sina egna utgifter,
har det sjmts oss, att tiden är inne för en minskning af de afgifter,
som nu äro lagda på svenska patent. Dessa afgifter uppgå för närvarande,
i enlighet med föreskrifterna i § 11 af nu gällande patentförordning,
till ett belopp af 785 kronor, h vilket är omkring 20 gånger
så mycket som i Danmark och med 160 kronor öfverstiger kostnaden
för ett patent i Norge. Skilnaden är således mycket betydlig och det
är gifvet, att denna höga kostnad försätter den svenska uppfinnareverksamheten
i ett ogynsammare läge än hvad fallet är i våra grannländer.

Ett dylikt förhållande synes oss vara mindre välbetänkt och strida
mot landets bästa. Det kan nemligen icke förnekas, att det numera är
en tvingande nödvändighet för ett industriidkande land att så vidt möjligt
gynna uppfinnare väsendet. Också framträda på detta område ständiga
framsteg. England har under åren 1883—92 två gånger gjort högst

Motioner i Första Kammaren, N:o 13. 9

betydliga nedsättningar i patentkostnaderna, i Tyskland har 1891 utfärdats
en ny patentlag i stället för den som 1877 antogs, Schweiziska
industriens intresse har omsider framtvingat en patentlag i detta land,
i Frankrike ljuder krafvet på nedsättning i patentkostnaderna allt starkare,
de industriidkande staterna hafva ingått en omfattande patentunion o. s. v.
Kort sagd!,, i alla industriidkande länder råder ett ständigt och nästan
oemotståndligt tryck i riktning af patentväsendets utveckling, något som
näppeligen skulle vara förhållandet, om icke denna utveckling befunnits
vara af stor betydelse för de respektive ländernas industri.

Hvad Sverige angår, har samma förhållande redan tagit sig uttryck
i utfärdandet af den nya patentförordningen af den 16 maj 1884.
ändring af densamma den 5 juni 1891 samt slutligen minskning i stämpelafgiften
för patentbref.

Härmed är dock ingalunda allt väl bestäldt, utan ytterligare ändringar
äro af behofvet påkallade, och i synnerhet har behofvet af billigare
ansökningskostnader ofta blifvit framhållet. I den berättelse, som chefen
för patentbyrån afgifvit öfver patentbyråns verksamhet under åren 1885 —
1889, och som af kongl. civildepartementet blifvit offentliggjord, framhålles
med styrka nödvändigheten af patentens förbilligande; detsamma
ådagalägges jemväl på ett öfvertygande sätt i en af patentbyråns öfveringeniör
författad skrift, som finnes införd i industritidningen Norden
för år 1890, och slutligen har äfven Svenska uppfinnareföreningen offentligt
(se industritidningen Norden för den 12 december 1890) uttalat samma
mening. Alla dessa uttalanden öfverensstämma äfven deri, att början
till nedsättningen bör göras genom att minska kostnaden för patents''erhållande
och att först derefter, i -den mån byråns ekonomi det medgifver,
årsafgifterna böra nedsättas.

Den nuvarande kostnaden för ett svenskt patent är på följande
sätt fördelad:

Tal). 5.

För patentets erhållande (inklusive stämpelafgiften 10 kr.)... kr. 60: —

» 2:dra, 3:dje, 4:de och 5:te pantentåren hvartdera............... » 25: —

» 6:te, 7:de, 8:de, 9:de och 10:de patentåren hvartdera...... » 50: —

» ll:te, 12:te, 13:de, 14:de och 15:de patentåren hvartdera » 75: —

Genom att förlägga de lägsta årsafgifterna till de första åren af
patenttiden, då uppfinnaren i allmänhet icke drager någon vinst af sitt
patent, har man åsyftat att bereda honom en lättnad. Men ofvanstående
tabell visar, att denna lättnad icke kommer uppfinnaren till godo förr,
Bil. Ull Riksd. Vrot. 1893. 1 Samt. ‘2 Afd. 1 Iland. 9 ljuft,. 2

10 Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

än han redan måst vidkännas en kostnad nästan lika stor som under
ett af de sista patentåren. Då nu uppfinnaren möjligtvis efter några
år kan få någon inkomst af uppfinningen, men vid tiden för ansökningen
endast har utgifter för densamma, så är olämpligheten af den ofvan
angifna kostnadsfördelningen lätt insedd, och det blir påtagligt, att det
välvilliga syftet att i början af patenttiden göra uppfinnarens börda
lättare härigenom delvis förfelats.

Detta blifver ännu mera fallet, om, såsom ofta är förhållandet, en
patentansökans behandling tager så lång tid, att patenthafvaren samtidigt
med patentbrefvets utlösning har att erlägga en eller två årsafgifter,
hvarigenom utgifterna för patentets erhållande kunna uppgå till
hundra kronor eller deröfver. Och ännu känbarare blifva dessa törsta
patentutgifter för de många uppfinnare, som för tilläggspatent å nya
uppfinningar ofta inom kort tid måste utbetala flere utgifter.

Att dessa dryga första patentafgifter rent af utestänga en mängd
uppfinnare, isynnerhet bland de mindre bemedlade, från patents sökande
och derigenom minska uppfinnareverksamheten inom landet är tydligt.

Huruledes en nedsättning i afgifterna för patents erhållande förmår
att framlocka en mängd uppfinnare, som eljest icke framträda, emedan
de ej äro i stånd att söka patent, ådagalägges på ett anmärkningsvärdt
sätt deraf, att då nämnda afgift i England från och med år 1884 nedsattes
från 25 F. till 4 f\ steg antalet patentansökningar på ett enda
år från 6,000 (år 1883) till icke mindre än 17,100 (år 1884) och har
sedan bibehållit sig vid liknande höga siffror. Man behöfver ej mycket
känna till förhållandena inom vår handtverks- och arbetsklass för att
veta, att äfven hos oss en mängd .mindre bemedlade uppfinnare nu
måste afstå från att bekantgöra och tillgodogöra sina uppfinningar, och
att således eu betydligt större uppfinnareverksamhet skulle framträda,
om patenten blefve billigare.

Öfvergående till frågan, huru stor nedsättning, som bör göras,
framhålla vi, att samtliga de ofvan omnämnde sakkunnige ansett, att
den första kostnaden för ett patents erhållande ej bör öfverstiga 30
kronor, stämpelafgiften inräknad. Då nu denna uppgår till 10 kronor,
skulle alltså den afgift, som vid patentansökans inlemnande erlägges,
sättas till 20 kronor.

Denna afgift är enligt vår mening passande, under förutsättning,
att samtidigt den nu gällande föreskriften om återbetalning af halfva
den erlagda afgiften, i händelse ansökningen förfaller eller afslås, blir
borttagen ur patentförordningens § 11, så att patentbyrån, äfven i hän -

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

delse af afslag å ansökningen eller densammas förfallande, erhåller
nämnde afgift af 20 kronor för hvarje ansökan.

Under antagande att en dylik nedsättning kommer till stånd från
och med ingången af år 1894, torde patentbyråns stat, med ledning
af ofvanstående tabeller 1—4, kunna beräknas på följande sätt.

Under de sista 5 åren 1887 -92 hafva byråns inkomster stigit med
i medeltal 9,600 kronor per år, hvadan, om de nuvarande afgifterna
förblefve oförändrade, inkomsterna för 1894, kunna beräknas skola med
19,200 kronor öfverstiga inkomsterna för 1892 (109,600 kronor, se tab. 2)
och således uppgå till ungefär 128,800 kronor.

Under samma tid (åren 1887—92) hafva byråns utgifter stigit med
i medeltal 5,800 kronor per år, hvaraf utgifterna för år 1894 kunna
beräknas skola med 11,600 kronor öfverstiga utgifterna för år 1892
(87,400 kronor, se tab. 3) och således uppgå till ungefär 99,000 kronor.

Antages nu att ansökningarnes antal ökas såsom hittills (jfr tab. 1)
och under år 1894 stiger till 1,100 samt att endast 20 kronor, i stället
för 50, erläggas för desamma, så minskas inkomstsumman med 30 kronor
för hvarje patentansökan, således inalles med 33,000 kronor, samt
uppgå alltså för 1894 till 95,800 kronor i stället för 128,800. Men å
andra sidan kommer, emedan ingen återbetalning af afgifter skulle ega
rum, utgifterna att minskas med den post, som nu benämnes återstälda
patent- och register i ngsafgifter (se tab. 3) och som (med afdrag för
återstälda registreringsafgifter cirka 800 kronor) uppgår till 6,100, så
att hela utgiftssumman endast blifver 92,900 kronor.

Trots en dylik nedsättning af afgifterna skulle alltså för år 1894
uppstå ett öfverskott af omkring 2,900 kronor.

Då har dock ej beräknats att antalet ansökningar under 1894 skulle
stiga i mer än vanligt mått, ehuru nedsättning skett, ett antagande som
det ofvan anförda exemplet från England visar vara osannolikt, för att
icke säga orimligt. En betydlig stegring i ansökningarnes antal kan
helt visst förväntas, och det ekonomiska resultatet kommer då att ställa
sig mycket gynsammare än som här ofvan berättats.

Tager man dertill i betraktande, att patentbyråns odisponerade öfverskott
redan nu uppgår till nära 103,000 kronor och 1893 säkerligen
i likhet med föregående år ökas med öfver 20,000 kronor (se tab. 4),
samt således vid 1894 års början uppgår till omkring 125,000 kronor,
äfvensom att den på grund af nedsättningen ökade tillströmningen af
patent redan under år 1895 kommer att ansenligt öka patentbyråns
ständigt växande och snart hufvudsakligaste inkomstkälla, nemligen årsafgifterna
för beviljade patent, torde det vara tydligt, att ingen som

Motioner i Första Kammaren, N:o 13.

helst betänklighet behöfver hysas mot denna nedsättning, till och med
om den skulle hafva till följd, att patentbyråns stat för året 1894 stälde
sig något ogynsammare än som här ofvan beräknas. Under de derefter
följande åren skall otvifvelaktigt det ökade antalet patent medföra
en så betydlig ökning i inkomst af årsafgifterna, att byråns årliga behållningar
icke blott komma att uppgå till utan snart äfven öfverstiga
sitt nuvarande belopp.

Slutligen må äfven framhållas, att minskade afgifter för patentansökningar
skulle för statsverket medföra den fördel, att genom ökningen
i patentantal äfven uppstår proportionel ökning af inkomsterna från
stämpelafgifter för patentbref. En fördubbling af patentens antal skulle
sålunda höja denna inkomst med omkring 7,000 kronor per år. Någon
minskning i den nuvarande årliga inkomsten för stämplar kan naturligtvis
icke uppkomma genom den här föreslagna nedsättningen.

Då genom det af oss framstälda förslag såväl staten skulle till
följd af otvifvelaktig ökning i patentantal beredas afsevärdt högre inkomst
i form af stämpelskatt, som industrien gagnas, särskilt uppfinnareverksamheten
vinna uppmuntran och dess förmåner utsträckas till
bredare folklager, utan att någon risk förefinnes för att patentbyrån ej
skall, såsom hittills, mer än väl bära sina utgifter och omkostnader, få
vi härmed föreslå, det Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om
följande ändringar i nu gällande patentförordning på så sätt, att

3:dje momentet i 4:de § erhåller följande lydelse:

Derjemte åligge sökanden att bifoga den i 11 § stadgade
afgift af tjugu kronor.

lista stycket i 11 § erhåller följande lydelse:

Vid hvarje ansökning om patent inbetalas till patentmyndigheten,
efter ty i 4 § sägs, tjugu kronor.

Stockholm den 26 januari 1893.

Ernst Stridsberg.

Hugo Tamm.