Motioner i Första Kammaren, N:o 11

Motion 1906:11 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 11.

1

A:o it.

Af herr Kennedy, angående skrifvelse till\ Konungen med begäran
om framläggande af förslag till lag rörande invallning.

Uti det förslag till förordning angående torrläggning af jord, hvilket
jämte motiv därtill till Kungl. Maj:t af nya lagberedningen aflämnades
i december 1877, förekommo under 2:dra kapitlet bestämmelser
»om vattens afledande ur sjö eller annat vattendrag så ock om invallning».
Hufvudsakliga innehållet af dessa bestämmelser voro, att den,
som vid sjö eller annat vattendrag eller vid bafvet ville göra vall eller
annan byggnad till skydd mot vattnet, ej finge bygga så, att annan
däraf både men, samt att, i händelse jord, som vore belägen vid vattendrag,
kunde genom invallning förbättras eller göras odlingsbar med
mindre kostnad och rubbning af vattendraget, än som vore nödig, där
sänkning, uttappning, upprensning eller annan dylik åtgärd för ändamålet
vidtoges med vattendraget, skulle under enahanda villkor, som
blifvit föreslagna att gälla angående sjösänkningar, jordägare, bvilka
äskade invallning, äga rätt fordra, dels att, om för invallningens bestånd
eller ändamålsenliga inrättning vore nödigt, att vallen fortsattes eller
fäste därför gjordes å mark, hvars ägare ej ville ingå i företaget, denne
skulle vara pliktig att af samma mark emot ersättning upplåta hvad
för byggnaden jämte därtill börande graf för vattnets samlande åtginge,
dels att, om två eller flere ägde del i jord, som genom invallningen
skyddades, samt läget vore sådant att för jordens odling binderligt
vatten kunde genom dikning afledas utan att uppfordringsverk eller
dylik anstalt för vattnets upphämtande vore af nöden, enhvar, hvilken
sålunda för sin jord hade nytta af företaget, skulle vara skyldig att
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Häft. (N:o 11.)

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 11.

däri taga del enligt de i förslaget stadgade grunder för dikning, dels
ock att, om nytta ej vunnes af invallningen med mindre vattenuppfordringsverk
eller dylik anstalt användes, enhvar, kvilkens mark därigenom
befriades från vatten, skulle vara pliktig att antingen i så måtto
deltaga i företaget, att han till den, som gjort invallningen och hölle
uppfordringsverket, under tjugu år gäldade vid hvarje års slut en
tjugondedel af den andel i anläggningskostnaden, som i mån af nyttan
å hans jord belöpte, och därtill sin anpart i driftkostnad och underhåll,
eller ock, om han hellre ville, för lika lång tid utan afgäld uppläte
af den förbättrade jorden så mycket, som emot båtnaden svarade,
och skulle, i händelse den, som gjort invallningen, försummade att hålla
den vid makt under de tjugu åren, skyldigheten för annan jordägare
att taga del i företaget eller upplåta jord upphöra för återstående tiden
samt ersättning för all skada honom gifvas af den, som invallningen
hålla bort; hvarförutom efter de tjugu åren den, som ville hålla invallningen,
skulle äga att öfvertaga vallen med därtill hörande graf, därvid
på ny pröfning finge ankomma, om och i hvad mån annan jordägare
kunde förpliktas att under viss tid, för hvar gång ej öfverstigande
tio år, antingen årligen gälda sin anpart i driftkostnad och underhåll
eller ock upplåta jord, allt i öfverensstämmelse med nyssnämnda
grunder.

Vid granskning i högsta domstolen af detta författningsförslag
framställdes af domstolens flesta ledamöter yrkande på uteslutande ur
förslaget af bestämmelserna om invallning. De väsentligaste skälen för
detta yrkande voro, att eu utsträckning af tvångsrätt i fråga om torrläggningsföretagen
till fördel för enskilda intressen utöfver hvad gällande
lag medgåfve syntes hvarken ur synpunkten af jordbrukets befrämjande
behöflig eller från rättslig synpunkt antaglig, och hvad särskild!
invallningsföretagen anginge, vore dessa företags framgång i hög
grad beroende på det omsorgsfulla och noggranna verkställandet och
underhållet af alla de anstalter, som för vattnets afhållande och bortledande
vore af nöden, hvadan det med allt skäl borde lämnas åt den
frivilliga öfverenskommelsen att bringa dylika gemensamma företag till
stånd, hvarjemte det icke heller för jordbrukets utveckling i allmänhet
inom landet vore af någon vikt, att invallningsföretag skulle kunna genom
tvång åvägabringas, då dessa företag endast på ett mera inskränkt
antal ställen läte sig genomföra.

Då chefen för justitiedepartementet vid ärendets föredragning i
statsrådet ansåg stadgandena om invallning böra ur författningsförslaget
uteslutas, upptogos ifrågavarande bestämmelser icke i förslaget till lag

3

Motioner i Förstat Kammaren, N;o 11.

om dikning och annan afledning af vatten och förekomma ej heller i
den sedermera efter Riksdagens hörande utfärdade dikningslagen.

Då behofvet af en lagstiftning för invallningsföretag alltmera
gjorde sig gällande, väcktes vid 1893 års riksdag motioner i detta syfte
i .Riksdagens båda kammare, och lagutskottet hemställde också, att
Riksdagen måtte hos Kungl. Magt anhålla om utarbetande och framläggande
af förslag till lag rörande invallning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de stadganden i ämnet, som funnos meddelade i nya
lagberedningens den 20 december 1877 afgifna förslag till förordning
angående torrläggning af jord. Vid ärendets behandling i kamrarne
blef emellertid denna hemställan afslagen af Andra Kammaren.

För eu lagstiftning i detta för vår jordbruksnäring så viktiga
ämne yttrade nya lagberedningen uti motiven till sitt ofvan anförda
författningsförslag bland annat: »i ett hänseende voro invallningarna
till och med att föredraga framför sänknings- och regleringsföretagen,
det vore öfverflödigt att utförligt framhålla, huru angeläget och önskvärdt
det vore, att de naturliga vattendragen så mycket som möjligt
lämnades orubbade, där de kunna användas för gagneliga syften. Om
lagstiftaren ändock ville låta dessa syften vika, då vattnet tillika utöfvade
skadliga verkningar, borde han tydligen icke öfverstiga den
gräns, som utstakades af den mest tvingande nödvändighet. Enligt
hvad såväl vetenskapligt som praktiskt blifvit ådagalagdt, åstadkomme
invallningarna i allmänhet mindre än afledningarna rubbning i vattendragen
och de förhållanden, som med dessa ägde gemenskap. I synnerhet
vore detta fallet vid det slag af invallning, där dagvattnet till föjld
af markens läge bortskaffades genom uppfordringsverk. Om t. ex.
endast en viss sträcka af stranden vid en sjö vore odlingsbar eller
genom vattnets bortskaffande förbättrades, kunde jordförbättringen genom
invallning åstadkommas utan att sjöns nivå förändrades, då däremot
vid en sänkning stranden kring sjöns hela vidd torrlädes äfven på
ställen, där detta skadade, men icke gagnade. Vidare vore invallningen
möjlig i många fall, där en sänkning icke kunde ske. Vid stranden
af hafvet vore naturligtvis ingen annan åtgärd verkställbar, och nära
nog enahanda vore förhållandet vid de större insjöarna, såsom Vänern
m. fl., där jämväl af sådan anledning ganska omfattande invallningar
kommit till stånd. Äfven vid rinnande vatten, där tillstånd till vattendjupets
minskande måste förvägras af den orsak, att far- eller flottled
skulle lida men, kunde genom invallning detta hinder undvikas. Invallningens
verkan på den framlöpande vattenmassan inskränkte sig i allmänhet
därtill, att vid starkare flöden vattnet hindrades att sprida sig

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 11.

öfver en vidsträcktare yta och därigenom i någon mån sammanträngdes
vid en viss punkt, till följd hvaraf vattnets afrinnande fördröjdes. Vid
sådant förhållande vore det lätt att inse, att vatten- och fiskeverk, ängsvattningsanstalter
och andra dylika anläggningar icke i regeln lede
intrång af invallning och att, om sådant intrång t. ex. genom bakvatten
för ofvan liggande verk undantagsvis kunde anses möjligt, sådant lätteligen
kunde undvikas genom en jämförelsevis obetydlig tillökning af
afloppets storlek.

Ehuru lagberedningen erkände, att de fördelaktiga egenskaperna
hos invallningen motvägdes af den omständigheten, att invallningarna
för att motsvara sitt ändamål i allmänhet erfordrade en omsorgsfullare
vård och skötsel än afledningarna, anförde lagberedningen vidare, att
»de tvångsrätter, som blifvit beviljade vid afledningsföretagen, afsåge
antingen undanröjande af hinder, som af enskild ägande- eller nyttjanderätt
mötte mot företagets utförande, eller ock de af företaget
intresserade jordegarnes förpliktande att deltaga i kostnaden. Bland de
förstnämnda tvångsrätterna, hvilka anginge dels upplåtande af den mark,
som åtginge till själfva anläggningen, dels ock inlösen af vattenverk
och dylika anstalter, vore det senare, ojämförligt mera våldsamma ingreppet
i annans rätt icke nödigt för själfva invallningen, hvilken kunde
och borde anses hulpen, allenast mark för vallens fortsättande in på
ett främmande område kunde erhållas. Det vore endast för den händelse,
att i sammanhang med invallningen gjordes en sänkniug eller reglering
af vattendraget, som tvångsrätten emot vattenverk kunde blifva behöflig,
och i detta fall vore det uppenbarligen vid afledningen, som samma
tvångsrätt vore fästad. Vid sådant förhållande skulle lagstiftningen
brista i följdriktighet, om den lindrigare utvägen ej lämnades öppen,
när omständigheterna vore sådana, att den likaväl som den våldsammare
ledde till målet. Äfven om det skulle anses för jordegaren medföra
större intrång att å sin oftast mindre fruktbärande strandmark
tåla en några fot öfver vattnets nivå sig höjande vall än att nödgas
låta sina ägor genomskäras af en större afloppsgraf, lärer i allt fall
otvifvelaktigt den tvångsrätt, som vid invallningsföretag vore nödig till
undanröjande af lagliga hinder däremot, således i sin helhet kunna
inskränkas till en så ringa omfattning, jämfördt med hvad afledningsföretagen
kräfde, att rätten till invallning skäligen kunde betraktas
icke såsom en ny eller utsträckt tvångsrätt, utan hufvudsakligen såsom
en möjlighet till modifikation i en redan bestående vidsträcktare tvångsrätt
eller såsom en lindrigare form däraf.

Motioner i Första Kammaren, N:o 11.

5

Någon ökad tunga för jordegarne kunde i allmänhet icke antagas
vara för handen vid invallningarna. Snarare torde vid dem till följd af
den mindre rubbningen i annans rätt ersättningsskyldigheten äfven
blifva mindre.

Vid jämförelse emellan dessa uttalanden och de skäl, som af högsta
domstolens ledamöter anfördes emot införande af en lagstiftning om
invallningar, torde man icke kunna undgå finna, att dessa skäl äga en
mera formell än reell innebörd.

Lagutskottet i dess till 1893 års Riksdag afgifna utlåtande n:o 47
anför också bland annat, att utskottet ej kunde för sin del medgifva, att
den ifrågasatta reformen ej skulle vara af verkligt behof påkallad, och
därför funne en lagstiftning i förevarande ämne behöflig.

Att i hvarje af landets kustprovinser finnas lågländta marker, väl
värda att torrläggas, lärer icke kunna förnekas, och dessa lågland, som
äro beroende af hafvets nivå och som sålunda ej kunna torrläggas utan
invallning, omfatta ej sällan mycket stora områden af synnerligen god
beskaffenhet, såsom exempel hvarpå må omnämnas Helgeåns, Rönneåns
och Vegeåns nedre floddalar. Vidare finnes i landet kring större och
stundom kring en del mindre insjöar en myckenhet sank mark, som icke
kan torrläggas till följd af för dryga sjösänkningskostnader på annat
sätt än genom invallning. Vid hvarje sjösänkning Aunnas mer eller
mindre goda lägenheter af sjöbottnar, och dessa ligga ofta en stor del
för lågt för att genast torrläggas till åker. Dessa landvinningar blifva
i synnerhet under närmaste tiden efter sänkningen vanligen goda och
gräsbärande ängsmarker, men efter någon tids förlopp hafva ängarne af
en eller annan orsak försämrats, och då väckes ytterligare tal på torrläggning
af dessa marker. Sedan en sänkning af en sjö blifvit verkställd,
finner man dock i de flesta fall, att en ytterligare sänkning skulle blifva
för dyr. Funnes nu tvångsrätt till invallning, skulle mången gång flertalet
af de kring dessa sjöar belägna sankmarkerna kunna för rimligt
pris torrläggas genom invallning. Sannolikt är också, att månget förslag
till för dyrbara sjösänkningar ej skulle hafva utförts, om delägarne
funnit en annan utväg genom invallning för den sänka ängens förbättring
eller utdikning till åker. Förmånen genom invallning gäller äfven i
fråga om torrläggning af kärrtrakter omkring större vattendrag, ty därtill
fordras i allmänhet stora områden, för hvilka utdikningen utföres i annat
fall med för åregleringen för stora kostnader i förhållande till det uppkomna
förbättringsvärdet. Men äfven om sankmarken är af god beskaffenhet
och till vidden tillräckligt stor för att kunna bära kostnaderna
för regleringen, får utdikningen enligt gällande dikningslag ej äga rum,

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 11.

såframt något vattenverk, an lagd t för bedrifvande af större bruks- eller
fabriksrörelse, därigenom försämras. Enligt dikningslagen må ej heller
vattenverk utrifvas eller ändras till förmån för jords utdikning med
mindre, än att värdet af den jordförbättring, som erhålles genom vattnets
afledande, befiunes stiga till dubbelt emot fulla värdet af vattenverket,
om det alldeles utrifves, eller till dubbelt emot den del af värdet, som
genom ändringen bortgår, om sådan göres. Då emellertid i vissa fall
en invallning kan företagas utan att en försämring eller utrifning af
vattenverk beköfver ifrågakomma, skulle en invallningslag verka gagnande
såväl för jordbruket som för vattenverken.

Emot eu invallningslag hafva anförts erfarenheter från äldre invallningsföretag,
i det att invallningarna skulle vara osäkra, vallarne
brista, otätheter i grunden förorsaka svårigheter att hålla grundvattennivån
på det invallade området tillräckligt djup, årliga underhållets
dyrbarhet och dylikt, hvarigenom allt ifrågavarande företag skulle blifva
vanskliga. Det torde dock icke kunna förnekas, att tekniken nu gjort
så stora framsteg, att dessa olägenheter kunna fullkomligt undvikas, om
man i första rummet tillser, att invallningen göres tillräckligt stark och
för framtiden betryggande samt kontrollen öfver anläggningen fullt
effektiv.

För att på förhand bemöta invändningen, att, om en invallningslag
komme till stånd, detta skulle framkalla en mängd invallningar,
hvarigenom större sänkningsföretag, hvaraf dessa invallningar skulle
utgöra delar, komme att uteblifva eller fördröjas, torde kunna anföras,
att invallningslag med tvångsrätt skulle förutsätta, att torrläggningen
genom invallning blefve billigare och medförde mindre rubbning af
vattendrag, än som vore nödigt, om vattendraget reglerades enligt nu
gällande dikoingslag.

Slutligen bör framhållas, att genom de nu sedan omkring 40 år
utgifna meteorologiska iakttagelserna samt de på sista åren utförda uppmätningarna
af framrinnande vattenmängder i en del vattendrag inom
landet lämnas rika och värdefulla beräkningsgrunder utöfver hvad i
dessa hänseenden förefanns vid dikningslagens antagande år 1879, så att
med fog kan påstås, att vetenskapen och erfarenheten lämna erforderliga
stöd för uppgörande af betryggande förslag till invallningsföretag.

Ett stöd för nyss anförda påstående torde kunna hämtas från
lagutskottets här ofvan åberopade utlåtande n:o 47 till 1893 års Riksdag
i anledning af då väckta motioner i ämnet. Utskottet yttrar nämligen,
att med skäl hafva motionärerna erinrat, att de tekniska förutsättningarne
för ett ändamålsenligt planläggande och genomförande af

7

Motioner i Första Kammaren, N:o 11.

ifrågavarande företag numera kunna anses lika betryggande som de,
hvilka föreligga . vid andra torrläggningsföretag, ock någon svårighet
synes utskottet ej heller möta att medelst lämpliga anordningar betrygga
vidmakthållandet af en verkställd invallning.

Med hvad här ofvan i korthet anförts har jag sökt att framhålla
det efter mitt förmenande trängande behofvet af eu lagstiftning i föreliggande
ämne, hvilken, rätt affattad, skulle för landets utveckling och
särskild^ för jordbrukets befrämjande blifva af stor nytta utan att verka
såsom intrång. på det industriella området, hvarjämte jag sökt påvisa,
att de invändningar, som förut framkommit emot eu sådan lagstiftning,
numera förlorat sin betydelse.

Då jag med denna motion afser att fästa Riksdagens uppmärksamhet
å behofvet för att icke säga nyttan och nödvändigheten af en
lagstiftning för åstadkommande af invallningsföretag, tror jag, atthufvudgrunderna
därför skulle kunna hämtas ur det förslag, som framlades
af nya lagberedningen redan år 1877.

På grund af vid 1904 års riksdag väckta motioner beslöt Riksdagen
den 10 maj samma år att till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse, innefattande
hemställan, att Kungl. Maj it täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke de bestämmelser, som innehållas i förordningen den 30 december
1880 om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund och därmed
i samband stående författningar, böra förändras och omarbetas så, att
de komma att bättre motsvara de kraf, som nutida förhållanden ställa
på en dylik lagstiftning. Äfven om denna för stora allmänna intressen
viktiga utredning skulle kunna beröras af den fråga, som med denna
framställning bragts å bane, synes dock en sådan beröring icke vara
af den art, att den begärda utredningen kan antagas leda till framläggande
af ett lagförslag i det syfte, som jag afser.

Med stöd af hvad jag här andragit tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen måtte besluta i skrifvelse anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för nästa Riksdag
framlägga förslag till lag rörande invallning i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de stadganden i
ämnet, som finnas meddelade i nya lagberedningens den
20 december 1877 afgifna förslag till förordning angående
torrläggning af jord.

Stockholm den 22 januari 1906.

James Kennedy.