Motioner i Första Kammaren, N:o 10 (Motion 1894:10 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 10.

X:o 10.

Af herr Hassel rot, med förslag till lag angående ändrad lydelse
af vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken.

Efter det vid sistlidne riksdag väckt förslag till lag om bevisning
inför rätta icke vunnit Riksdagens bifall, har presidenten i Göta hofrätt,
friherre O. W. Stael von Holstein uti Juridisk Tidskrift offentliggjort en
afhandling, hvari påvisas, att i 17 kap. rättegångsbalken skulle kunna
inrymmas åtskilligt af hvad i berörda lagförslag upptagits och som ej
mött egentligt motstånd; och då jag hyser den uppfattning, att åtminstone
något af hvad man med den ifrågasatta lagen velat vinna skall på den af
friherre Stael von Holstein sålunda anvisade vägen kunna ernås, har jag
härmed velat för Riksdagen framlägga ett förslag i dylik syftning.

Genom eu dylik anordning blir visserligen innehållet af några paragrafer
väl tungt, och man förlorar den systematiska uppställning af frågorna,
som lagförslaget i fråga erbjöd, men dessa olägenheter torde uppvägas
deraf, att denna form för eu förändring lärer vara den enklaste och
lättaste att genomföra samt att man i de delar af nämnda kapitel, som ej
beröras af de föreslagna ändringarna, får behålla den gamla välkända lagtexten.

Vid sitt förslag om ändringar i 17 kap. rättegångsbalken har friherre
Stael von Holstein fogat ytterligare ett förslag om ändring i 23 kap.
nämnde balk, afseende utsträckt befogenhet för nämnden; men ehuru jag
i princip ej är obenägen för nämndens större inflytelse å häradsrätternas
beslut, än för närvarande är den tillmätt, anser jag likväl de föreslagna
förändringarna i 17 kap. rättegångsbalken ej större eller mera vidtgående,

Motioner i Första Kammaren, N:o 10.

än att de kunna antagas utan sammanhang med en utsträckning af nämndens
befogenhet; och då den form härför, som af friherre Staél von
Holstein blifvit ifrågasatt, icke synes mig ändamålsenlig, samt jag sjelf ej
lyckats utfinna någon annan fullt tillfredsställande sådan, har jag trött
frågan härom för närvarande kunna lemnas å sido.

Jag tillåter mig sålunda vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande
förslag till

Lag

angående förändrad lydelse af 3, 4, 5, 7, 8, 11, 15,
29 och 30 §§, första punkten af 32 § samt 33 och
34 §§ i 17 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 3, 4, 5, 7, 8, 11, 15,
29 och 30 §§, första punkten af 32 § samt 33 och
34 §§ i 17 kap. rättegångsbalken skola hafva följande
förändrade lydelse:

, 3- §

•UIVV .<< «!<•

Vill någon sin talan med vittne fästa; tage det
sjelf med sig eller läte det lagligen till rätten stämma.
Beropar sig någon å flera vittnen i samma sak, de
må genom en stämning inkallas, om det beqvämligen
ske kan. Vittne må ock i högre rätt höras, ändå
att det i den nedra ej nämndt varit. Kommer ej
vittne, som stämdt är, och visas ej laga förfall, böte
från och med tio till och med två hundra daler; och
lägge rätten sedan viss dag och vite före. Sådant
föreläggande skall vittnet delgifvas. Kommer vittnet
ej ändå, må vittnet till rätten hemtas. I brottmål,
deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast
låta hemta vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit.
Förfaller frågan om vittnets hörande, må det
ej sedan till böter eller vite fällas. Nöjes ej vittne
med utslag, hvarigenom det blifvit till böter eller vite
fäldt, ege deri söka ändring genom besvär,
i mini ■ u-.-K ■ vi ■;:''!> '' ... ...

.imUM-hn..,! i ■ : *■ §

ti >; *>h ii ; År något vittne fjerran eller kan det för annan

‘»UMéjiJl.i in laga orsak ej komma till den domstol, der det nämndt

Motioner i Första Kammaren, N:o 10.

och godkändt är, eller finnes inställelsen medföra oskälig
kostnad; då skall det i begge parternas eller deras
ombudsmäns närvaro höras inför närmaste rätt, der
det vistas, i staden eller på landet, allt som det snarast
ske kan. Är vittne sjukt, varde då hemma afhördt.
År vittnet utomlands och begär part att det derstädes
höras skall, må, då skäl dertill äro, rätten tillåta att
det höres vid utländsk domstol, inför svensk beskickning
eller inför svensk konsul, som enligt lag eller
konungens bemyndigande eger anställa sådant förhör.
Har vederparten uppgifva ombud å den utländska ort,
der förhöret skall hållas, bör ombudet i god tid förut
underrättas om förhöret.

5- §

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara
framstäld fråga, pröfve rätten de skäl vittnet
åberopar och gifve sitt utslag deröfver. Förklaras vittnets
vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas
vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der
vittnet deraf ej låter sig rätta, vid äfventyr af häkte
att fullgöra sin skyldighet. Ej må af anledning, som
nu är sagd, någon i samma mål ådömas viten till högre
sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller hållas i
häkte under längre tid än sammanlagdt sex månader.
Vittne, som blifvit i häkte insatt, skall åter för rätten
inställas vid häradsrätt inom sex veckor och vid annan
domstol inom fjorton dagar ; erfordras för den skull
urtima ting, gälle derom hvad om urtima ting för ransakning
med häktad finnes stadgadt. Förfaller frågan
om vittnets hörande, må det ej sedan till vite fällas;
och förordne rätten att vittne, som är i häkte insatt,
genast skall ur häktet lösgifvas. I beslut, hvarigenom
rätten förklarat vittnets vägran att aflägga vittnesmål
eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen
grundad, ege vittnet söka ändring genom besvär. Utan
hinder af sådan klagan, må tvångsmedel, hvarom här
ofvan sögs, mot vittnet användas, der rätten finner
omständigheterna dertill föranleda och förbud från högre

Motioner i Första Kammaren, N:o- It7.

rätt ej kommer. Har vittne enligt^denna § fälts att
utgifva vite, ege vittnet söka ändring i beslutet genom
besvär; och galle angående klagan öfver beslut om
vittnets hållande i häkte hvad om klagan öfver beslut
rörande häktning är för brottmål stadgadt.

7 §•

Ej må den vittna, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt
förtroende; ej den, som eger del i saken, ändå
att han ej förer talan i målet; ej den, som kan af målets
utgång vänta synnerlig nytta eller skada; ej i
brottmål målsegande, ändå att han afsagt sig rätt till
talan; ej angående brottslig gerning den, som skäligen
misstänkes för brottet eller delaktighet deri; ej den,
som med part eller någon, hvilken på grund af sin
ställning till saken enligt hvad här ofvan sägs deri ej
vittna må, är eller varit förenad i äktenskap eller är
trolofvad eller är i rätt ned- eller uppstigande skyldskap
eller svågerlag eller är i den skyldskap, att den ene är den
andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn,
eller är i svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med
den andres syskon; ej heller må den, som blifvit anlitad
att föra parts talan i rättegång eller deri honom biträda,
utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne
om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig
förtrodt eller någon utan parts medgifvande såsom vittne
höras om hvad parten för honom i förtroende och mellan
fyra ögon omtalat. År genom allmän lag eller särskild
författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad
han på grund af embete, tjenst eller annan befattning
fått sig bekant; må han ej om sådant höras såsom
vittne, der han ej blifvit i laga ordning löst från sin
förpligtelse. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn
till part eller någon, som på grund af sin ställning till
målet är jäfvig att deri vittna, må i målet vittna så
ock: huruvida den, som är under tilltal för brott, det
der kan medföra förlust af medborgerligt förtroende,
må såsom vittne höras- eller, der ett brott blifvit mot

Motioner i Första Kammaren N:o JO.

två eller flere begånget, den ene må vittna om det,
göte händt den andra, pröfve rätten efter omständigheterna.

8 §.

Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller
förekommer anledning att den, som åberopas till
vittne, är yngre än femton år eller saknar förståndets
bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende; förelägge
rätten den part, som äskar vittnets börande,
att angående vittnet förebringa den upplysning, rätten
finner nödig. Ej må vittnet höras innan sådan upplysning
vunnits. Gör part mot vittne annat jäf
och förekommer anledning att jäfvet är lagligen grundad!,
ändå att ej kan strax fulltygas; pröfve rätten
om vittnet må genast höras eller om förhöret skall
anstå till annan dag, och förelägge rätten den part,
som gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet blifvit strax
hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå,
å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, vid äfventyr
att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves.
Är jäfsanmärkning ej afgjord, innan vittne
afhöres, pröfva rätten, när dom i saken gifves, hvad
verkan vittnets utsaga ega må.

11 §•

Embets- eller tjensteman eller den, som är förordnad
eller vald att förrätta offentligt tjensteärende
eller utöfva annan allmän befattning eller tillhandagå
vid offentlig förrättning, vare ej i egenskap af målsegande
jäfvig att vittna om brott, som blifvit emot
honom under utöfningen af embetet, tjensten eller
• uppdraget begånget, der ej annat vittne är att tillgå.
I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare
medlem eller delegare i den samfällighet ej i denna
egenskap jäfvig att vittna, der han ej är enligt lag
omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens
förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada
Bit. till 1 litsd. Prof. 1894. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 5 Höft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 10.

af målets utgång. I tvistemål skall ej heller räknas
för jäf att vittne står i sådant förhållande, som i
7 § omförmäles, till någon som väl å tjenstens vägnar
eller i egenskap af förmyndare eller såsom syssloman
för kommun, bolag eller förening förer talan i målet,
men sjelf icke eger sådan del i saken, som utgör laga
jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig nytta
eller skada.

15 §.

i7J>" ''-.It ■ |; liv ''W,-.Y£ i

Den vittne påkallat, ersätte vittnet dess resekostnad,
uppehälle och tidspillan. Sämjas ej parterna och
vittnet om beloppet, bestämme rätten ersättningen efter
ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut
blifvit hemtadt, skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.
Kallas någon att aflägga vittnesmål vid annan
domstol än den underrätt, inom hvars domvärjo vittnet
har sitt hemvist, och är detta beläget på längre afstånd
än fem nymil från det ställe, der förhöret skall
hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att
i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar för en
häst fram och åter eller, der jernvägs- eller ångbåtslägenhet
kan för resan, eller någon del deraf begagnas,
afgift för billigaste* plats å bantåg eller ångbåt. Om
ersättning till vittne, som i brottmål af allmän åklagare
eller enligt rättens förordnande inkallats, är särskilt
stadgadt. I rättens beslut angående vittnesersättning
ege såväl vittnet, som den, hvilken dömts
att till vittnet utgifva ersättningen, söka ändring genom
besvär, dock må beslutet genast verkställas.

29 §.

Två vittnen, åt hvilkas utsagor rätten finner tillit
böra sättas, äro fullt bevis, deri de sammanstämma.
Ett sådant vittne gälle ock för fullt bevis, der dess
utsaga af bindande omständigheter och liknelser styrkes;
så ock dylika omständigheter och liknelser, der
de öfvertygande äro.

Motioner i Första Kammaren, N:o 10.

30 §.

Är ej fullt bevis, men finner rätten sådane skäl
hafva förekommit, att hvad part uppgifvit synes sannolikt,
må vederparten dömas att med ed sig välja; men
ej må det ske utom i nödfall och då sanning ej annars
utletas kan. I mål angående förbrytelse, som ej
kan försonas med böter, må ej till värjemålsed dömas.

32 §.

Nu är i brottmål, der ej värjemålsed ådömas må,
sannolika skäl mot den, som anklagas, men dock ej så
öfvertygande, att full bevisning kan anses åvägabringad;
förklare rätten den tilltalade ej kunna till ansvar
i saken fällas eller lemne i svårare brottmål saken

till framtiden, då den kan uppenbar varda. Der--

berättigad.

34 §. '' /

Bjuder en part den andra ed och nöjes han deråt,
som eden bjudes; då må denne sin utsaga med ed
fästa, äfven om bevisningen i målet till dylik edgång
ej föranleder; men ej må det i brottmål ske.

Stockholm den 25 januari 1894.

Carl B. Hasselrot.