Motioner i Första Kammaren, N:o 10 (Motion 1869:10 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 10.

WiO IO.

Af Herr Almqvist, Krik Viktor: Angående ändring i Kong!. Cirkuläret
den 27 September 1804, i fråga om värdskapet till kronohemman,
då detsamma af åbo genom begånget brott blifvit
fÖrverkaät.

Genom Kongl. Cirkuläret af den 27 September 1804 stadgas, i afseende
å besittningsrätt till kronohemman, der åbo, genom tjufnad eller annat nesligt
brott gjort sig ovärdig densamma bibehålla, att, i händelse en för tjufnad eller
dylikt nesligt brott dömd krono åbo eger antingen myndig son eller måg, som skicklig
finnes och kun vurdskapet, med skyldighet att försörja moder och omyndiga
syskon, emottaga, en sådan sou eller måg bör, under ofvannänmda vilkor, då ej
annan i sin rätt derigenom lider, värdskapet uppdragas, och den brottslige derifrån
vika. Samma stadgande tillämpas ock i likartade fall för åborätten till krononyb
yggen.

Detta stadgande står till sin princip visserligen i öfverensstämmelse med
de grunder, som i äldre författningar angående besittningsrätt till kronohemman
finnas angifna, och som, helst hvad arfs- eller optionsrätten beträffar, närmare
bestämmas genom Kongl. Brefvet den 5 Februari 1808, hvarigenom besittningsrätten
till sådana hemman blifvit åbo, dess barn och efterkommande
tillförsäkrad, så länge de ställa säkerhet för hemmanets behöriga häfd, och för
fullgörande af dess utskylder, men då väsendtliga olägenheter, beträffande ordning
och skick å Kronans hemman, samt fara för befolkningens moralité och
sinnesart lätt vållas derigenom, att vanfrejdade personer få å kronohemman
qvarsitta, samt då större förmåner icke synas böra tillerkännas barn och efterkommande
till krono-åbo, som genom tjufnad eller annat nesligt brott förverkat
sin besittningsrätt, än till sådan åbo, som till följd af bristande tillgång blifvit urståndsatt
att för någon tid fullgöra de byggnads- och odlingsskyldigheter, hvilka
betinga åborättens bibehållande, så har jag ansett mig böra å denna omständighet
fästa Riksdagens uppmärksamhet, i afsigt att derigenom vinna ändring i
berörda stadgande.

Motioner i Första Kammaren, N-.o 10.

Vilkoret för åborättens öfverflyttande från en vanfrejdad kronohemmansiunehafvare
till dess myndige son eller måg är, att denne sednare skall för
sörja moder och omyndiga syskon. Detta kan svårligen ske på annat sätt, än
att de få å stället qvarbo, der följaktligen äfven den vanfrejdade fadren qvar stadnar.

Det blir sålunda i vanligaste fall endast en handling, utan all bety delse,

att stället formelt öfverlåtes från den vanfrejdade innehafvaren till en ny
åbo, hvarigenom ej annan förändring inträffar, än att den brottslige familjen
ökas med än flera medlemmar, och ställets knappa afkastning, som påtagligen
i sin mån bidragit till den äldre åboens brottslighet, blir ännu otillräckligare
för den större personalen, hvadan endast fortgående lagöfverträdelser och ökadt
elände i de flesta fall blir följden af den konsideration man här ansett sig
böra göra.

Medvetandet af lagens stadgande i detta hänseende kan icke afskräcka
från lagöfverträdelse och brott, då påföljden blir af så ringa betydelse, hvilket
deremot säkerligen skulle blifva fallet, om en för tjufnad eller nesligt brott

dömd krono åbo derigenom förverkade besittningsrätten till stället för sig, barn

och efterkommande.

Den enda förman, hvilken från hemmanet synes böra tillerkännas hustru
och oförsörjda barn till krono åbo, som genom brottslighet förverkat besittningsrätten
till innehafvande kronohemman, skulle, efter min uppfattning, skäligen
kunna inskränkas till ett mindre årligt underhåll, beräknadt efter vissa kubikfot
spanmål på hvarje vid stället till sädesodling begagnadt geometriskt tunnland
jord, under vissa, högst 10 år, hvilket underhåll, såväl till beloppet som
åren, bör af Konungens Befallningshafvande bestämmas och i dess införselresolution
för den nye åboen intagas.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt
hemställa:

att Riksdagen för sin del behagade besluta, att Kongl. Cirkuläret
af den 27 September 1804 må så förändras, att
krono åbo, som dömes till ansvar för tjufnad eller annat
nesligt brott, derigenom skall hafva förverkat all rätt till
hemmanets vidare innehafvande för sig, hustru, barn och
efterkommande; egande dock Konungens Befallningshafvande,
om sådan åbo eger hustru och oförsörjda barn i torftiga
omständigheter, att, efter noggrann pröfning, bestämma
om och till hvad belopp nye åboen, under en tid af högst
10 år, skall till företrädarens hustru och barn utgifva något
underhållsbidrag, dock i intet fall öfverstigande 6,3 kubikfot
spanmål årligen i länets ränteslag, beräknadt för

Motioner i Första Kammaren, N;o 11.

hvarje till sädesodling vid hemmanets emottagande befintligt
geometriskt tunnland jord.

Stockholm den 27 Januari 1869.

E. V. Almqvist.

HJs© It.

Af Herr Almqvist, Erik Viktor: Om anvisande af 2,000 R:dr till för
bättrande af fårafveln i Westerbottens län.

De stora skiljaktigheter, som i naturbildning, klimat och växtlighet förete sig
i olika delar af vårt land, mana hvarje omtänksam jordinnehafvare, han må besitta
större eller mindre egendom, att vid ordnandet af sin landthushållning nogsamt aktgifva
på dessa omständigheter, så vidt någon säker afkastning skall af jorden kunna
påräknas.

På sådant sätt börjar man i Norrlands vidt spridda bygder småningom inse,
att landthushållningen derstädes hufvudsakligast måste byggas på boskapsskötsel och
djurförädling, om någon för befolkningens framtida utkomst betryggande afkastning
deraf skall vinnas.

Men kärlek till fädrens vanor och bruk samt en viss obenägenhet för allt
nytt och bristande tillgångar för anskaffande af hvad som till en förändrad och
förbättrad hushållning hörer, gör, att hvarje förändring, äfven till ett erkändt bättre,
derstädes har många svårigheter att bekämpa. Man måste, om någon framgång,
äfven med de gagneligaste förbättringar skall vinnas, taga saken om hand och liksom
tvinga den på befolkningen. Dertill fordras tid, möda och penningar.

I de aflägsnare fjell trakter na af Westerbottens län, der betesmarkerna äro
vidsträckta och af god beskaffenhet, men myrängarne af föga värde och de bättre
slåtterlägenheterna inskränkta, kan boskapsskötseln ej vinna någon egentlig liarngång,
utan der är fårafveln den enda hushållsgren, som i någon större omfattning
kan med fördel bedrifvas. Man inser väl icke detta ännu, men de flesta hushållen

börja