Motioner i Första kammaren, Kr S

Motion 1927:5 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Kr S.

1

Nr 5.

Av herrar Fehr och Kobb, om begränsning av de år
1925 beslutade regementsindragningar och kaderheskärningar
inom truppförbanden.

Flera skäl talade för att vid föregående års riksdag icke ånyo taga
upp försvarsfrågan eller betydelsefulla delar av densamma. Den synnerligen
skarpa kritik, som på många håll riktades gentemot 1925 års försvarsordning,
syntes lämpligen i de punkter, där detta redan under år
1926 var möjligt, böra få tid att värdesättas av erfarenheten och verkligheten.
Det syntes vidare möjligt att vid innevarande års riksdag vidtaga
eventuellt erforderliga rättelser och kompletteringar, innan den nya
organisationen vid årsskiftet 1927 —1928 skalle tråda fullständigt i kraft,
blutligen var det av betydelse att erfara resultatet av det avrustningsarbete
bland övriga stater, som i vårt land genom 1925 års beslut i
viss mån diskonterats, och som 1926 väntades genom den förberedande
avrustningskonferensen i Geneve giva stöd för de i vårt land vidtagna
åtgärderna.

Utan att här ingå på en närmare redogörelse för den förberedande avrustningskonferensens
arbete eller det allmänna läget i fråga om rustningar
ute i världen, måste det erkännas dels att avrustningsarbetet tvvärr
ingalunda motsvarar, vad man åren närmast efter kriget allmänt hoppades,
dels att ej heller vårt lands exempel från 1925 — den mest omfattande
nedrustning, som något land frivilligt vidtagit» (Soc.-Dem. den 27 dec.
1926) ens tillnärmelsevis vunnit efterföljd i något annat land, som
fritt får besluta om sina angelägenheter.

Även om man ställer sig tvivlande mot eu alltför pessimistisk uppfattning
om det allmänna världsläget lika väl som gentemot den skarpa kritiken
mot allt i 1925 års försvarsordning, är det dock uppenbart, både att
denna försvarsordning lider av allvarliga brister, och att den med bekymmer
ses av stora delar av vårt folk. Det skulle otvivelaktigt innebära
ett steg i utjämnande riktning mellan olika meningsgrupper och
samtidigt innebära en onekligen önskvärd förbättring av 1925 års försvarsordning,
om vid innevarande riksdag fattades beslut, icke att uppriva
1925 års försvarsordning, men väl att vidtaga en del betydelsefulla
kompletteringar av densamma. Det bör ej förbises betydelsen av att försvarsfrågornas
behandling blir en annan, än som hittills varit vanlig, och
det vore önskvärt att undvika såväl fortsatta strider av sådan natur, som
1914 och 1925 framkallades, som den känsla av bitterhet, som utgången
i båda fallen på olika sidor förorsakat.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 3 samt. 3 käft. (Nr 5—7.) sr, st 1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 5.

Ur denna synpunkt har det av de sakkunniga rörande flottans ersättningsbyggnad
utformade förslaget med tillfredsställelse hälsats såsom ett
utslag av en annan och ny uppfattning. Det bör erinras om att ifrågavarande
anslag av försvarsrevisionens majoritet föreslogs till 5 milj. kronor,
av dess reservant herr Ekman till 2 milj., och att nämnda sakkunnige
nu enats om 10,539 milj. förutom ökade personal- m. fl. kostnader. För
en i förhållande till den effektiva försvarskraftens höjning vida lägre procentuell
höjning av vissa anslag i fråga om armén skulle en mycket stor
förbättring av vår försvarskraft kunna erhållas och detta med 1925 års
härordning som grund.

Det är tydligt, att för närvarande och den närmaste framtiden vårt försvar
alltjämt måste vara så organiserat som i det senaste liberala programmet
angivits, nämligen så att vid krigsfara ett uttagande av landets
hela försvarskraft möjliggöres. Vid varje härordning, som grundas på
strävan att för minimum av kostnader erhålla största möjliga valuta, sker
det fullständiga uttagandet av försvarskraften genom en utsvältning av den
bestående organisationen, så att reservtrupper eller trupper av liknande
slag uppsättas. Detta var också en av grundsatserna i den härordning,
som Karl Staaff 1913 stod i begrepp att genomföra. De bristande möjligheterna
i fråga om reservtrupper och uttagande av folkets försvarskraft
enligt 1901 års härordning kritiserade han skarpt i sitt Karlskronatal:
»Män i sina bästa år skola således i händelse av krig icke kunna tjäna
fäderneslandet. Detta måste ändras. Genom att skaffa oss reservtrupper,
åt vilka i första hand kunna givas de mångahanda särskilda uppgifter,
som måste vara besörjda för att fälthären skall vara frigjord för striden;
först genom detta utnyttja vi, vad vi äga av försvarskraft. Men härför
erfordras befäl, utrustning och beväpning samt övning. Men åstadkomma
vi allt detta, då kunna vi också säga, att det är en andra armé, vi därigenom
förskaffat oss.»

Första villkoret för att folkkraften skall kunna utnyttjas är, att alla de,
som icke av fysiska eller sociala skäl anses böra frikallas, också fullgöra
sin medborgerliga skyldighet genom vapentjänst. Vid det tillfälle, då
Karl Staaff gjorde sitt nyss återgivna uttalande, fanns icke någon uppdelning
av de vapenföra värnpliktiga i sådana, som skulle göra värnplikt i
egentlig bemärkelse (linjetjänst), och ersättningsreservister, som skulle fullgöra
värnplikten som handräckningsfolk, trots att de voro fullt friska.
Det var brister i fråga om kaderns storlek, utrustning och övning, som
då omöjliggjorde folkkraftens fulla utnyttjande. Nu föreligger emellertid
en vida allvarligare brist, i det att redan genom linjekontingentens begränsning
och tillskapandet av ersättningsreserven själva grunden för eu
utsvällning borttagits. Hela denna kategoriklyvning måste emellertid sägas
vara icke blott ur härordningssynpunkt farlig, utan även ur allmän demokratisk
synpunkt olycklig. Faraii av eu alltför stark begränsning av linjekontingenten
framhölls för övrigt i herr Hellbergs motion 1925, däri ut -

Motioner i Första kammaren, Nr o.

3

talades, att detta kunde befaras leda till att armén vid krigstillfälle saknade
nödig tillgång på folk för att fylla uppkomna luckor. Skulle en
4-fördelningsarmé därutinnan kunna anses något så när tillfyllestgörande,
så borde dess led avsevärt förtätas.

Det torde kunna sägas, att en lnirorganisation, om den skall giva verklig
valuta för kostnaderna, vid mobilisering bör kunna väsentligt utöka,
minst fördubbla antalet truppförband. I detta fall intar 1925 års härordning
en särklass, i det att den icke förmår vid mobilisering organisera
några reservtrupper. Dylika kunna fastmera enligt prop. 1925 nr 50
uppsättas endast så länge kader och värnpliktige från tidigare härordning
stå till förfogande. Detta är givetvis ett svårt missförhållande samt innebär
misshushållning med både pengar och försvarskraft.

Vid utformandet av erforderliga ändringsförslag synes den grundläggande
principen böra vara att som mål för härordningen alltid ställa möjligheten
att kunna uttaga landets hela försvarskraft, men också att endast så små
ändringar i den beslutade organisationen skola vidtagas, som äro för detta
ändamål oundgängligen nödvändiga. Det erforderliga behovet av kader
kan icke utan särskild utredning exakt angivas, men i viss män kunna
hållpunkter härför erhållas genom de år 1925 förebragta utredningarna.
En överföring till övergångsstat torde därför böra undvikas i den mån
det kan påvisas, att den eventuellt avförda kadern till fullo erfordras för
reservtrupperna. Däremot bör tvångsöverföringen fortgå, så snart det är
tydligt, att fordringarna på kader icke göra ett annat tillvägagångssätt
nödvändigt.

Det har, såsom också uttalades i det senaste liberala programmet,
varit erforderligt att åstadkomma inskränkningar i organisationen. Det
var under sådana förhållanden naturligt, att tanken uppkom att organisera
armén på 5 fredsarméfördelningar. Genom den beslutade självständiga
östra brigaden har också ett steg tagits i denna riktning. Olika vägar
stå emellertid till buds att lösa det här uppställda syftemålet och att
samtidigt ernå en ändamålsenligare fördelning av regementena på befolkningen,
än vad enligt 1925 års oförändrade härordning är möjligt. Enligt
denna kommer i Dalarne och Norrland ett infanteriregemente på
220,000 invånare, men i södra Sverige ett infanteriregemente på 330,000
invånare.

Det erfordras givetvis en fackmannamässig utredning för att kunna bestämma
den omfattning av organisationen, som erfordras för att möjliggöra
hela försvarskraftens utnyttjande på sätt en rationell härordning
kräver. Här skall endast erinras, att den lämpligaste utvägen torde vara
en kombination av de båda system, som kunna ifrågakomma, nämligen
dels någon utökning av antalet truppförband, dels någon förtätning av
kadern för varje särskild enhet.

I fråga om värnplikten har förut berörts borttagandet av kontingentsbegränsningen
och skillnaden mellan linje och ersättningsreserv. Frågan

4

Motioner i Första kammaren, Nr 5.

om övningstidens längd skall bär icke upptagas till prövning, men val
frågan om dess användning i ett särskilt hänseende, nämligen beträffande
de vapenföras befrielse från handräckningstjänst.

Vid försvarsfrågans behandling år 1925 anförde dåvarande försvarsministern:
»Men under det att enligt det förslag, som föreligger från utskottet,
utbildningsarbetet för de vapenföra värnpliktiga, som uttagas till
linjetjänst, skall vara fritt från inblandning av handräckningsarbete, så
ingår alltjämt i de 90 resp. 165 dagarna, som nu användas för utbildningen
vid infanteriet under provisorietiden, hela handräckningstjänsten i
den utsträckning, denna icke kan utföras av de icke vapenföra. Envar,
som har följt förhållandena på detta område, vet, att denna handräckningstjänst
har en för de vapenföra värnpliktiga fullkomligt förödande inverkan
på utbildningen. Och jag tvekar icke att bestämt säga, att den
utbildning, som kan givas enligt provisoriet, sådan den för närvarande är
anordnad, är mycket sämre än den utbildning, som bör kunna meddelas
enligt den anordning, som är tänkt i utskottsförslaget.» Jämväl i det
senaste liberala programmet angavs såsom en förutsättning för de 140
dagarnas övningstid, att den användes uteslutande för de till linjetjänst
uttagna värnpliktigas militära utbildning.

Detta har emellertid enligt offentligen lämnade uppgifter i verkligheten
så långt ifrån varit fallet, att i stället till linjetjänst uttagna värnpliktiga
i mycket stor utsträckning måst alltjämt användas till annat än militär
utbildning. Det har sålunda genom pressen kommit till allmänhetens
kännedom, att vid ett regemente (Älvsborgs) endast 44 % av handräckningstjänsten
fullgöres av ersättningsreservister och återstoden av värnpliktige
i linjetjänst, och regementschefen vid ett annat regemente (Norrlands
artilleriregemente) har meddelat, att antalet handräckningsdagar äro
förbrukade redan vid de till linjetjänst uttagnas inryckning i vår, vadan
således redan från inryckningsdagen dessa måste förrätta i det närmaste
all handräckning. Det saknas icke anledning förmoda, att förhållanden
av liknande slag råda vid större delen av truppförbanden. Detta måste
undvikas, vilket icke torde kunna ske på annat sätt än att de icke vapenföra
åter åläggas tjänstgöringsskyldighet i fred i samma utsträckning som
övriga värnpliktiga.

I fråga om de värnpliktiga, som av sociala skäl nu befrias från värnpliktens
fullgörande i fredstid kunde visserligen militära skäl måhända
anföras att även ifråga om dessa upphäva deras undantagsställning. Men
de grunder som föranlett detta undantag ha givetvis självständig betydelse
och böra så mycket mindre frånses, som här endast är fråga om så små
förändringar som möjligt i den beslutade härordningen.

Med kaderstyrkan sammanhänger ett annat ingalunda oviktigt spörsmål,
nämligen studentutbildningen. Enligt försvarspropositionen 1925 avsågs
att förlägga denna till tiden juni—december första året och juli—oktober
andra året. Denna tid var givetvis ofördelaktig icke blott ur militär ut -

Motioner i Första kammaren, Nr 5.

o

bildningssynpunkt utan även ur studenternas egen studiesynpunkt. Genom
vissa under föregående år utfärdade bestämmelser har en på båda somrarna
uppdelad utbildning kommit till stånd vid en del specialtruppslag,
men icke för huvuddelen av de värnpliktiga studenterna, nämligen infanteriets
befälselever. Anledningen härtill framgår av följande uttalande
av inspektören för infanteriet:

»Jämlikt 1925 års försvarsbeslut har utbildningstiden för värnpliktsgruppen
»studenter och likställda» blivit fastställd till 260 dagar fördelade
på en första tjänstgöring om minst 230 dagar med början under första värnpliktsåret
och en repetitionsövning före utgången av fjärde utbildningsåret.
Den första tjänstgöringen kan uppdelas i omgångar, av vilka den sista
skall fullgöras före utgången av fjärde året.

Beslutet ger frihet att vid bestämmandet av utbildningstidens förläggning
och fördelning antingen låta första tjänstgöringen fullgöras i en följd,
sammanhängande linje, eller uppdelad i omgångar, delad linje.

Vid valet av endera linjen för här berörd utbildning bör såsom i främsta
rummet bestämmande faktor ställas dess lämplighet ur utbildningssynpunkt.
Där så vitan allvarligare olägenhet låter sig göra, må dock vid
bestämmandet hänsyn tagas till att denna utbildning ej mer än skäligt
inkräktar på de värnpliktigas egna studier m. m. Ur båda dessa synpunkter
blir, då utbildningstiden så avsevärt förkortats, sommaren den
årstid, som i främsta rummet bör tagas i anspråk för utbildningen.

— — — En utbildning på hösten och förvintern kan icke bedrivas
med samma — nu mer än någonsin — erforderliga intensitet som under
sommaren. Regementsövningen ar höjdpunkten av den militära utbildningen
under året, och en fortsatt tjänstgöring av en del värnpliktiga efter
huvuddelens utryckning är mindre tilltalande ur psykologisk synpunkt.
Med lämplig förläggning av andra årets utbildning (exempelvis mitten av
maj—början av oktober) skulle den delade linjen även kunna bliva lämplig
ur studiesynpunkt.

Verkställd utredning har givit vid handen, att eu dylik anordning med
utbildning i särskilda förband av tvenne årgångar studenter samtidigt
kräver en befälstillgång, som infanteriets med 1925 års försvarsbeslut
starkt beskurna kadrar icke mäktar fylla. Under det närmaste utbildningsåret
blir det med hänsyn härtill nödvändigt att anordna utbildningen
i stort sett efter det förslag, som i 1925 års försvarsproposition upptogs.
De fördelar, vilka — som ovan anförts — äro förenade med utbildningens
förläggande till sommaren, göra det dock nödvändigt att snarast möjligt
taga eu omorganisation i överensstämmelse med här angivna linjer under
övervägande.

I samband härmed kan jag icke underlåta att med hänvisning till utredningen
på det allvarligaste framhålla, hurusom infanteriets kadrar även
med denna anordning av utbildningen visa betänkliga brister, särskilt i
subalternofficersgraden. Skall den kortare utbildningstiden verkligen kunna
på rätt sätt utnyttjas, torde en kaderökning vara ofrånkomlig.»

6

Motioner i Första kammaren, Nr 5.

Det är således tydligt, att de militära myndigheterna numera i detta
fall föredraga den delade linjen, och att uteslutande kaderns svaghet är
anledning till att den icke kommit till användning. Men att av sparsamhetsskäl
tvinga studenterna att tjänstgöra på olämpliga tider synes vara
ett slöseri. Det är för övrigt så mycket mera anledning att taga hänsyn
till studenternas berättigade intressen som dessa ju ålagts en väsentligt
längre utbildningstid än övriga värnpliktige.

Det må slutligen erinras om herr Löfgrens uttalande i försvarsdebatten
1925.

»Men min främsta principiella anmärkning mot det kungl. förslagets
utgångspunkter gäller just, att regeringen dock icke tillräckligt sett på
försvarsfrågan i dess internationella sammanhang. Man säger, att vårt
militärpolitiska läge har väsentligt förbättrats. Må så vara, men om
det åter skulle försämras, hur tänker man då handla? Det är för den
eventualiteten, som vi liberala satt oss emot att nu skära bort för mycket,
och taga bort det, som icke så lätt kan fås igen.»

Till dessa svårersättliga delar höra främst befälskadrerna.

I stället för att vid årsskiftet 1927 — 1928 överföra ett visst antal av
arméns personal till övergångsstat synes därför denna personal böra bibehållas
i tjänstgöring, men fördelas på de återstående regementena. Vissa
beställningar kunna härvid emellertid likväl indragas på grund av sammanslagningen.
Det må härvid icke blott framhållas betydelsen av att
den svårersättliga kadern, vars utbildning kostat staten avsevärt kapital,
bibehålies i viss utsträckning, utan även, att denna personal icke i större
utsträckning än som redan skett åstadkommer ogynnsamma verkningar på
arbetsmarknaden.

Det bör framhållas, att de nu föreslagna åtgärderna icke torde vara
ägnade att medföra utgifter av alltför avskräckande natur, trots de synnerligen
betydelsefulla förbättringar, som kunde erhållas. För instundande
budgetår medför bevarandet av den kader, som annars skolat indragas,
praktiskt taget ingen kostnad utöver vad som följer av 1925 ars beslut.
Men även i fortsättningen, så länge tjänsterna uppehållas av dem, som
eljest skolat tvångsavskedas, blir merkostnaden vad officers- och underofficerskadern
beträffar åtminstone till en början icke större än skillnaden
mellan den år 1925 tillerkända lönen (full lön för B ort) och den lön
som må betingas av de nya tjänstgöringsförhållandena.

På grund av vad sålunda anförts hemställes — under hänvisning till
de i särskild motion framställda yrkanden rörande ändringar i värnpliktslagen
—

att riksdagen ville besluta sådan begränsning av de år
1925 beslutade regementsindragningar och kaderbeskärningar
inom truppförbanden, att hela årskontingenten vapenföra
värnpliktiga — med de undantag som betingas av
sociala skäl -— må kunna erhålla utbildning i fred.

Stockholm den 13 januari 1927.

Martin Fehr.

Gr. Kolt).