Motioner i Första Kammaren, Ko 36

Motion 1901:36 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, Ko 36.

t

N:o 36.

Af herr af Buréll, angående dagaflöning för arméns officerare
m. fl. efter ny härordnings införande.

Då det inom generalstaben utarbetade förslaget till ny bärordning
framhåller, att denna »kommer att ställa högre kraf på
befälet än den nuvarande och taga detsamma ständigt i anspråk»
samt att »det icke lider något tvifvel, att äfven officerskåren är i
behof af fördelaktigare aflöningsvilkor», synes mig detta förslags
upphofsman handlat klokt uti att föreslå åtminstone dagaflöningens
höjande med 1 krona för samtliga officerare. Med desto större
förvåning har jag — och många med mig —- i Kongl. Maj:ts
nådiga proposition angående ny härordning förgäfves sökt finna en
löneförbättring för arméns officerare, under det underbefälet med
rätta dermed tillgodosetts. I den kongl. propositionen finner man
dock skälet, hvarför statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
nu ej velat upptaga frågan om officerarnes löneförbättring
till behandling. Efter att hafva yttrat sig angående
behöflig förenkling och reglering af befälets aflöningsförmåner, säger
statsrådet: »Äfvenledes anser jag, att de föreslagna aflönings beloppen

äro de minsta möjliga, som kunna erbjudas arméns befäl
med hänsyn till de större fordringar, som den nya härordningen i
flera afseenden ställer på detsamma. Om jag nu emellertid vid
detta tillfälle icke kommer att påyrka eu lönereglering för officerare
jemte vederlikar, är sålunda orsaken dertill icke att söka uti någon
bristande öfvertygelse om densammas nödvändighet, utan i den
omständigheten, att förslag om liknande lönereglering icke föreligger
Bill. till Rikad. Prof. 1901. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 15 Häft. (Ko 36). 1

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

beträffande statens öfriga med officerarne jemförliga löntagare.
Men då jag af står från ett sådant yrkande, sker det under den
bestämda förutsättningen, att den ifrågavarande löneregleringen måtte

vara att motse inom den närmaste framtiden-----» Jag känner

ej, hvilka statens öfriga löntagare som härmed afses, men då det
är chefen för landtförsvarsdepartementet, som talar om arméns
officerare, ligger det närmast till hands antaga, att härmed afses
bland andra äfven flottans officerare. Om intet förslag till lönereglering
för flottans officerare föreligger, sä torde väl denna omständighet
ej lägga hinder mot framläggandet af ett dylikt för arméns
officerare, sä mycket mindre, som — enligt hvad jag erfarit —
innehafvare:! af flottans äfven lägsta officersgrad har sådana löneförmåner
— ej i form af lön och dagaflöning, men väl genom högre
inqvarteringsersättning, extra aflöning för viss sjökommendering,
arfvoden och andra ersättningar*) — att han härpå kan existera.
Att deremot en arméns underlöjtnant ej kan existera på sina löneförmåner,
kommer nedan att visas.

Mig synes en lönereglering för arméns officerare — och äfven
för flottans, om eu sådan visar sig af behof vet påkallad — just nu
böra ega rum i sammanhang med antagandet af en ny härordning,
ty denna fråga är af alltför stor vigt för att böra uppskjutas till
låt vara »den närmaste framtiden». När landet med förtroende till
officerskåren uppdrager åt densamma att under ett års tid fostra
dess unga söner och dervid önskar, att dessa utom de rent militära
färdigheterna äfven skola 1 »ibringas sådana kunskaper, som de
kunna hafva nytta utaf i det allmänna, medborgerliga lifvet, så är
det väl landets skyldighet tillse, att dessa ungdomens ledare skola
vara i eu något så när ekonomiskt betryggad ställning. Ty hafva de
att strida mot ekonomiska svårigheter, lider otvifvelaktigt deraf
deras tjenstduglighet; och huru går det då med deras uppfostrande
verksamhet?

Då vidare allmänt erkännes vigten af officerens kall, kan
det ej vara annat än fördelaktigt att till officersståndet söka draga
förmågor ur alla samhällsklasser och ej blott, såsom nu ofta är
fallet, ur de ekonomiskt bättre lottades led, ty inga förutsättningar
finnas för att de rikes söner äro bättre egnade för officerskallet än

*) Angående dessa förhållanden torde det utskott, som skall behandla denna motion,
lätt kunna skaffa sig en allsidig och grundlig utredning.

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

3

de mindre bemedlades; erfarenheten synes snarare bevisa motsatsen.
Att det för armén skulle vara en stor vinst att hafva ett bredare
samhällslager att rekrytera sina officerare från, är ju påtagligt. Med
de af Kongl. Maj:t föreslagna löneförmånerna är detta omöjligt, ty
en ung man utan förmögenhet, men med anlag och sinne för officerskallet,
kan ej egna sig häråt utan att nödgas skuldsätta sig ej blott
för sjelfva officersekiperingen, utan äfven allt framgent under de
forsta officersåren; och att tänka på att bilda familj är omöjligt
före uppnåendet af kompanichef sgraden, d. v. s. vid eu ålder
af omkring 40 är.

Skola vi förskaffa oss eu ny och dyrbar härordning, få vi ej
sky att taga steget fullt ut och i alla afseenden göra den betryggande,
så att inga missnöjda element frodas inom armén, ty helt visst kan
ej officerskåren med jemnmod se år efter år förgå, utan att något
åtgöres till förbättrande af dess ekonomiska ställning. Och då vår
armés officerare, med öppen blick för vigten af försvarsfrågans snara
lösning, lojalt underlåtit att framhålla sina personliga intressen, är det
enligt min uppfattning Riksdagens oafvisliga pligt att utan dröjsmål taga
sig an deras sak.

På det ingen må kunna säga, att jag sett denna vigtiga fråga
allt för mycket i svart, vill jag framställa några exempel på i hvilket
förhållande de lägre officerarnes löneförmåner stå till deras lefnadsbehof,
men vill jag på förhand framhålla, att det här är lekmannen och
ej fackmannen, som talar. (En grundlig utredning angående dessa
frågor torde tillkomma det utskott, som skall behandla denna motion.)

Då af arméns 2,000 officerare (se svenska arméns rulla 1900!)
omkring 800 bo i Stockholm — garnisonerade eller kommenderade
har jag valt till exempel löneförmånerna för officerare, tillhörande
i hufvudstaden garnisoneradt infanteri. En underlöjtnant har sammanlagdt
1,555 kronor i aflöning per år. *) För denna summa skall
lian uppehålla sig, sedan dock härifrån afdragits skatter, avgifter till
pensions- och officerskassor m. in. dylikt, hvilket ej kan uppskattas
till mycket lägre belopp än 150 kronor. Innan man får den summa,
som han har till sitt förfogande för bestridande af husrum, vivre
ra. in., måste man äfven afdraga det belopp, som åtgår till underhåll
och nyanskaffning af de onödigt dyrbara uniformspersedlame

*) För jemförelses skull må nämnaB, att de af Riksdagen flerfaldiga gånger och med
lätta omhuldade extra lärarne hafva 1,800 kronor i lön för 24—28 timmars arbete i veckan och
dessutom 200—300 kronor i hyresbidrag. (OfficerenH arbetstid är omkring 48 timmar i veckan.)

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

och af hans civila beklädnad, ty då officerarne ej äro anbefalda
att ständigt använda uniform, nödgas de hafva fullständiga uppsättningar
af både militära och civila beklädnadsartiklar. Jag
tror mig ej kunna sätta detta belopp lägre än till 500 kronor per
år. Alltså återstå 905 kronor till bostad och vivre. Detta kan
dock omöjligen upptagas till mindre belopp än 100 kronor per månad,
det vill säga 1,200 kronor per år. Sålunda uppkommer en
brist på omkring 300 kronor, och ändock får en ung man, som skall
hushålla på ofvan angifvet sätt, ej tillåta sig några nöjen eller förströelser,
som dock äro nyttiga afbrott i en enformig och ansträngande
tjenstgöring. Om han dertill har häst att underhålla, blifver förhållandet
ännu mer bekymmersamt, ty med nuvarande höga pris
på foder, stallrum och arbetskraft kostar detta 2 kronor per dag,
och i fourrageersättning åtnjuter han jemnt hälften eller 1 krona. En
kapten af 2. klassen åtnjuter i aflöningsförmåner 3,232 kronor. Att
uppnå denna blygsamma inkomst vid en ålder af omkring 40 år
(se svenska arméns rulla 1900, Kongl. Svea och Gröta lifgarden!)
kan ej vara lockande för en yngling, som ej har att lita till egen
förmögenhet och som kanske så småningom vill komma ifrån
ungkarlslifvet.

Hvad ofvan sagts gäller de ständigt tjenstgörande officerarne
såväl under den af Kongl. Maj:t föreslagna öfvergångstiden som efter
genomförd organisation. Huru ställa sig förhållandena för indelta
arméns officerare? Efter genomförd organisation äro de enahanda,
men under öfvergångstiden blifver det, om möjligt, än eländigare stäldt
för dem. Under nuvarande omständigheter gäller väl som regel, att
dessa officerare hafva bisysselsättningar för att dermed i hufvudsak
försörja sig och sin familj. Nu begäres, att de skola underkasta
sig 1Y2 månads (48 dagars) förlängning af öfningstiden utan att
erhålla några ökade löneförmåner. Huru kan det blifva möjligt för
en officer att under öfvergångstiden existera, då han 1/3 af året
måste uppehålla sig ä en ort, der han ej har sin bostad, hvarest
han ej utan kostnad har tak öfver kufvudet, och dit han sjelf måste
betala sin resa från den ort, hvarest han för sitt uppehälles skull
är bosatt? Är det rätt att så behandla våra fosterlandsälskande och
lojala indelta officerare, när all garnisonerad personal, flottans hela
personal, indelta arméns menige och underofficerare, jernvägstjenstemän,
ja, flertalet statens löntagare hafva inqvartering in natura eller
deremot svarande löneförmåner? Mig synes det strida mot billig -

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

5

lietens fordringar, att endast indelta arméns officerare, som hafva
relativt större utgifter för sin tjenstgöring än andra officerare, skola
undvara nyssnämnda förmåner.

Användande såsom exempel samma lönegrader som rörande
garnisonerade armén, finner man, att eu underlöjtnant vid 138
dagars öfningar åtnjuter 996 och en kapten af 2. klassen 2,414
kroiior per år. Som kostnaderna på mötesplatserna uppgå till 3—5
kronor per dag, blifver möteskostnaden, under antagande af 4 kronor
per dag, 552 kronor. Sålunda återstå för en underlöjtnant 444 och
för en kapten af 2. klassen 1,862 kronor. Med denna summa skall
han betala skatter, pensionsafgifter, kläder samt bostad och vivre
för sig (och måhända familj) under återstoden af året. Keflektionerna
torde göra sig sj elfva.

Under nuvarande förhållanden har den indelte officeren sin
civila sysselsättning att lita till för sin och sin familjs uppehälle
under tiden mellan vapen öfningarne; huru blifver det härmed under
öfvergångstiden? Jag frågar blott, huru många arbetsgivare (enskilda
personer eller bolag) vilja i sin tjenst anställa personer, som ef kunna
sköta sina platser under mer än 1j3 af året? Säkerligen högst få. Återstår
för officeren att lita på tillfällig arbetsförtjenst, hvilken dock i vår
tid, som mer och mer fordrar fackkunskap i allt arbete, torde vara
ganska svår att ernå. Den enda utvägen för honom att kunna försörja
sig är då att lemna den otacksamma militärtjensten och egna sig åt
en mer gifvande civil anställning. Hvilka torde då de officerare vara,
som blifva nödgade att lemna armén? Det torde först och främst
blifva sådana medelålders (35—40 års) officerare, hvilka hafva familj
att försörja och hvilka se bättre framtidsutsigter i upparbetandet
af en innehafd civil anställning; dessa lemna då militärlifvet efter
15—20 års tjenst, d. v. s. just vid den tidpunkt, då de i det sjelfständiga
kompanichefsbefälet kunna börja göra sin erfarenhet fruktbringande
för det militära arbetet. Vidare torde det blifva unga,
dugande män, som i förtröstan på egen förmåga genast kasta om
lefnadsyrke och söka sig civil anställning, som gifver dem mer
betryggande framtidsutsigter än officersyrket. Att på sådant sätt
misshushålla med våra ej alltför rikligt tilltagna försvarskrafter kan
ej anses ändamålsenligt.

Häraf framgår ej blott nödvändigheten, utan äfven rimligheten
af att något göres för att ersätta indelta arméns officerare
deras kostnader för bostäder å mötesplatserna och för resor till

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 2 Afd. I Band. 15 Käft. 2

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

vapenöfningarne äfven under öfvergångstiden. Men alldenstund jag
ej är fackman och sålunda ej kompetent att bedöma, i hvilken form
en sådan löneförbättring under öfvergångstiden bör utgå, och då
äfven de garnisonerade officerarne äro i behof af ökade aflöningsförmåner,
åtnöjer jag mig med att förorda de löneförmåner, som
det inom generalstaben utarbetade förslaget angifver; allt under
förhoppning om att den af statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
i utsigt stälda, allmänna löneregleringen i den närmaste
framtiden kommer till stånd.

Hittills har jag endast fört de lägre gradernas talan, emedan
de högre officerarnes löneförmåner synas mig något bättre tillgodosedda.
Men som dessa till följd af sin högre ålder torde hafva
relativt större utgifter, både för egen person och för sina familjer,
torde äfven de böra tillgodoses vid en möjlig lönereglering, i all
synnerhet som deras tid blifver mer upptagen, än hvad hittills
varit fallet.

På grund häraf får jag vördsamt hemställa,

att, om Riksdagen beslutar en ny härordning
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts förslag, arméns officerares och med dem
likstälda personers dagaflöning må fastställas i
enlighet med det förslag, som inom generalstaben
och af vederbörande i öfrigt utarbetats, samt att
derför må anslås nödiga medel att, i den mån de
ej kunna utgå af anslag under vederbörande hufvudtitlar
i riksstaten, anvisas till utbetalning från riksgäldskontor
et.

Stockholm den 5 mars 1901.

C. P. af Buren.

Stockholm, Oskar Eklunds boktryckeri, 1901.