Motioner i Första Kammaren, Ko 35

Motion 1892:32 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, Ko 35.

1

N:o 32.

Af friherre V. OttGl*, angående skrifvelse till Konungen i fråga
om meddelande af bestämmelser rörande samtrafik mellan
svenska jernvägar.

Bland de vilkor och bestämmelser, hvilka under senare åren utfärdats
för jernvägsbolag, som sökt koncession och som erhållit låneunderstöd
af staten till deras banors anläggning, finnes väl inrymdt, att
bolagen skola vara skyldiga underkasta sig »de bestämmelser i fråga
om samtrafik, hvilka Kongl. Maj:t kan finna godt bestämma», men några
dylika bestämmelser för dessa bolag eller för jernvägarne i öfrigt hafva
veterligen icke hittills blifvit gifna. Detta vilkor, som påtagligen tillkommit
i ändamål att gifva staten medel i sin hand att öfvervaka såväl
det allmännas intressen i jernvägsväsendet, som att hvart och ett
bland de i afseende å trafiken lika berättigade bolagen erhåller sin rätt
gent emot öfriga bolag, har visat sig allt mera behöfligt i samma mån
som nya transportleder uppstått, hvilka på kortare väg och derför ock,
om samma taxa tillämpades, mot billigare frakter sätta afsändare och
emottagare af gods i jernvägsförbindelse med hvarandra. Visserligen
har, sedan trafiken utvecklats emellan allt flera jernvägslinier, en samtrafik-förening
bildats emellan statsbanorna och en del enskilda jernvägar,
hvilken uti sin öfverenskommelse beträffande samtrafiken sig emellan
antagit bestämmelser, hvilka, om de följdrigtigt tillämpades, skulle på
ett tillfredsställande sätt ordna denna för så väl den trafikerande allmänheten
som jernvägarne vigtiga angelägenhet. Men då erfarenheten
Bih. till Riksil. Prof. 1892. 1 Sami 2 Afd. 1 Band. 10 Höft. (N:is 32, 33.) 1

2

Motioner i Första Kammaren, K:o 32.

visat att så icke sker, till skada för såväl nämnda allmänhet som åtskilliga
mindre mägtiga bolag, och då klagan häröfver hittills icke ledt
till rättelse, har det ansetts nödigt påkalla Riksdagens medverkan till
att denna för vårt kommunikationsväsende vigtiga fråga blifver ledd in
på tryggare vägar.

Man tycker — och detta väl icke utan goda skäl — att, när Kongl.
Maj:t utan någon inskränkande bestämmelse i afseende å samtrafik med
andra jernvägar lemnat koncession åt ett jernvägsföretag med rätt att,
sedan vägen blifvit färdig och vederbörligen afsynad, öppnas för allmän
trafik, samt anslutning till den allmänna samtrafiksföreningen utan några
förbehåll medgifvits, sådan jernväg derefter skulle få deltaga i den allmänna
samtrafiken på samma vilkor som öfriga i föreningen deltagande
jernvägar. Detta är dock ingalunda förhållandet. Den förenämnda samtrafiksföreningen
bildades ursprungligen emellan statens och 11 enskilda
jernvägar. Beträffande den väg, som vid samtrafiksförsändningar orterna
emellan skulle följas, heter det i de dessa jernvägar emellan öfverenskomna
reglementariska bestämmelserna: »Åro de tvenne stationer,
mellan hvilka samtrafikssändningar ega rum, förenade medelst flere i
samtrafiken deltagande jernvägslinier, så att fråga kan uppstå om val
af transportväg, så skola försändelser mellan dessa stationer befordras
den väg som gifver de billigaste frakterna, då medeltalet af transportafgifterna
för de gifna stationsafstånden uti samtrafikstaxans tio fraktgodstariffer,
ökadt med de på hvarje transportlinie belöpande tilläggsafgifterna,
lägges till grund för beräkningen i öfverensstämmelse med vidfogade
tabell.» Och vidare: »År samtrafiksväg på förestående sätt bestämd,
får en sändning ej befordras ä annan transportlinie emellan vederbörande
stationer i annat fall, än då afsändaren sådant skriftligen begärt
på afsändningsstationen,» hvarjemte stadgande lemnas, huru i sistberörda
fall skall förfaras. Åt dåvarande kongl. styrelsen för statens jernvägstrafik
lemnades ledningen af denna förening. Nämnda styrelse utfärdade
den 27 mars 1882 ett cirkulär (n:o 715) »angående delvis förändrade
grunder för samtrafik med åtskilliga enskilda jernvägar», som
skulle tillämpas vid expedition af den trafik af gods in. in., som vore
gemensam för dessa tolf jernvägar, med tillkännagifvande tillika, att
de utfärdade bestämmelserna i afseende å samtrafik dem emellan skulle
fortfarande lända till efterrättelse i alla de delar, som icke genom samma
cirkulär ändrades eller upphäfdes. Allt flere jernvägar auslöto sig till
denna förening. Enligt den komité, som den 9 september 1887 tillsattes
för revision af då gällande taxa för transporter å statens jernvägar,
utgjorde antalet, när densamma afgaf sitt betänkande, 00. Att

Motioner i Första ''Kammaren, N:o 32. o

förberörda reglementariska bestämmelser och det derpå grundade cirkuläret
icke skulle gälla för jemväl de då tillkomna 48 jernvägarne, låter
sig väl näppeligen tänkas. Åtminstone synes komitén haft denna uppfattning,
då den, efter att hafva omförmält, att efter hand de flesta då
befintliga jernvägar anslutit sig till föreningen, och redogjort för de
grunder, hvarpå denna senare hvilar, yttrar: »Stora fördelar för såväl
jernvägarne sjelfva som deras trafikanter hafva genom samtrafiken
vunnits. För de förra en rättvis fördelning af den gemensamma frakten,
för trafikanterna en afsevärd nedsättning i transportkostnaden. Dessutom
undvikes en skadlig konkurrens emellan de olika jernvägslinierna,
derigenom att bestämda transportvägar blifvit anvisade för all godsbefordran
mellan de särskilda banornas stationer.»

Bestämmelserna angående den väg, som enligt samtrafiköfverenskommelsen
samtrafikgods skall föras, upphäfvas icke genom förenämnda
cirkulär. Men de blefvo delvis på annat sätt affattade, i det att, medan
de reglementariska bestämmelserna, såsom ofvan visats, tydligen angifva,
att, när flera transportvägar funnes, försändelserna skulle befordras den
väg, som efter öfverenskommet beräkningssätt gåfve de billigaste frakterna,
cirkuläret innehåller, att »samtrafiksändning må ej. befordras
annan väg än den som är i tariffböckerna bestämd, derest icke afsändaren
sådant skriftligen begärt på afsändningsstationen.» Angåfve nu
tariff böckerna den väg, som jemlikt, öfverenskommelsen gåfve de billigaste
frakterna, så vore ju härmed allt godt och väl, emedan i sådant
fall en hvar jernväg erhölle den andel af‘ trafiken, som densamma jemlikt
samtrafiksöfverenskommelsen tillhörde, och den trafikerande allmänheten
finge för varutransporter icke betala mera än som med befintliga
jernvägslinier borde betalas. Men så är icke fallet, om än det heter i
de »bestämmelser» som åtfölja cirkuläret, att de äro »utfärdade på grund
af öfverenskommelse mellan banornas förvaltningar.» Fall kan sålunda
angifvas, der vägen, som tariff böckerna bestämmer emellan två föreningsstationer,
går öfver tre jernvägar med en sammanlagd längd af 182 km.
i stället för öfver tre jernvägar af tillsammans endast 99 km. längd,
eller öfver en väg, soin är ända till 82 procent längre än den, som
gifver de billigaste frakterna, och få följaktligen trafikanterna i proportion
derefter betala högre frakt än om öfverenskommelsen rätt tilllämpades.
Att sådant icke innebär rättvisa vare sig emot det eller do
bolag, som på detta sätt gå miste om inkomster, hvilka borde dem tillkomma,
eller emot allmänheten, som får betala högre frakter än som
vederborde, är väl uppenbart. Om dertill, såsom ofta torde vara fallet,
trafikanterna på en ort bidragit till den kortare, fraktbilligare liniens an -

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 32.

läggning just i ändamål att få lägre frakter, blifver detta slag af rättvisa
ännu mera i ögonen fallande.

Den 30 december 1889 utfärdade kongl. jernvägsstyrelsen, i
sammanhang med fastställelse af ny taxa för statens jernvägar, ett nytt
cirkulär. (n:o 1071) Käng. förändrade grunder för samtrafik med främmande
jernvägar», hvilkas antal nu hade vuxit till 65, två norska inräknade.
Om än ur detta cirkulär uteslutits det nyss åberopade tillkännagifvandet,
att de ursprungliga, förut utfärdade bestämmelserna
mellan statsbanorna och de i det förra cirkuläret uppräknade enskilda
jernvägarne fortfarande skulle lända till efterrättelse, lärer sådant icke
kunna förringa de under tiden tillkomna 54 jernvägarnes rätt att fortfarande
få anse den ursprungliga, vid tiden för deras inträde i föreningen
_ gällande öfverenskommelsen på dem tillämplig, helst de icke,
alla åtminstone, tillfrågats, huruvida de medgåfve uteslutandet.

Men det är icke endast i denna samtrafik, som en del jernvägsbolag
och den trafikerande allmänheten icke komma till den rätt, som
borde dem tillhöra. Nästlidet år träffades genom kongl. jernvägsstyrelsens
förmedling öfverenskommelse emellan banförvaltningar i Sverige,
Norge, Danmark och norra Tyskland angående gemensam samtrafikstaxa
och de vägar, hvarpå samtrafiksgods gående emellan dessa länder
skulle föras. En banförvaltning, som hos kongl. jernvägsstyrelsen i
förut berörda hänseende begärt rättelse men erhållit till svar, att då
enligt gällande öfverenskommelse den ifrågavarande trafiken skulle ega
rum öfver den ursprungliga vägen, så kunde kongl. styrelsen icke utan
medgifvande af styrelserna för de bolag, hvilka egde denna väg, leda
transporterna den nya vägen, och som i anseende till de billigare frakterna
borde få besörja transporten öfver sin bana samt äfven i detta fall
ansåg sin rätt förnärmad, begärde ånyo hos kongl. styrelsen rättelse.
Svaret blef, att då i samtrafiken mellan kontinenten och Sverige bibehållits
de vägar, som äro faststälda för samtrafiken inom Sverige, trafiken
måst upptagas att gå öfver den gamla. Således, emedan den
sökande jernvägen icke fått sin rätt i afseende å den inländska samtrafiken,
kunde den icke heller deraf komma i åtnjutande beträffande
den utländska.

Den förklaring, som kan gifvas åt kongl. jernvägsstyrelsens tillvägagående
i ofvan berörda hänsenden, synes vara den, att kongl. jernvägsstyrelsen
anser, att då samtrafiksaftalet ursprungligen träffats emellan
kongl. styrelsen och vissa jernvägsförvaltningar, bestämmelsen om
samtrajiksvägarne berör allenast dem och att endast den lägre taxan är
gemensam. Denna förklaring är väl dock icke hållbar. I främsta rum -

Motioner i Första Kammaren, N:o 32.

5

met skulle väl i sådant fall antingen öfverenskommelsen eller de derpå
grundade cirkulären eller kongl. jernvägsstyrelsens svar å nya jernvägsförvaltningars
begäran att vinna tillträde till föreningen innehålla
någon upplysning härom. Men intetdera kan åberopas. Vidare torde
det vara uppenbart, att om tillträdet till föreningen icke berättigade till
erhållande af den godstrafik, som enligt öfverenskommelsen borde tillkomma
en bana äfven till /örmm^sstationerna med andra jernvägar,
utan endast rättigheten att mot lägre taxa än om egen följdes befordra
samtrafiksändningar till och ifrån me/Zanstationerna, tillträdet i de flesta
fall icke skulle begärts, ty det sistnämnda godset måste ju ändock
komma till banan. Slutligen skulle i sådant fall kongl. jernvägsstyrelsen
ega en magt, som våra grundlagar frånkänner Konungen, nemligen
att skapa monopol. Ty hvad vore det väl annat än ett monopol, om
kongl. jernvägsstyrelsen kunde, statens och ett knappt dussintal enskilda
jernvägar till vinning, från den allmänna transitogodstrafiken afstånga
Sveriges öfriga nuvarande och tillkommande enskilda jernvägar? Kongl.
Maj:t har visserligen genom nådigt bref den 15 oktober 1880, i sammanhang
med fastställelse å förslag till ny taxa för statens jernvägar, förklarat
styrelsen dädanefter såsom dittills »ega handlingsfrihet om träffande
af aftal med främmande jernvägsförvaltningar», och med stöd deraf
lärer samtrafiksöfverenskommelsen vara afslutad. Men detta kongl. bref
kan väl på intet vis anses gifva stöd åt en sådan magt som den förenämnda.
Den ifrågasatta förklaringen emotsäges för öfrig t deraf, dels
att kongl. jernvägsstyrelsen från bana, som ifrån början tillhört samtrafiksföreningen,
afvändt en del trafik, som, om förklaringen vore hållbar,
bort fortfarande tillkomma den banan, dels att någon konseqvent
tillämpning deraf sedan en mängd nya banor tillkommit icke gerna kan
vara möjlig.

Frågan har dock äfven eu annan och ännu högre betydelse än
den nu anförda, som berör allenast allmänhetens och vissa jernvägsbolags
enskilda rätt: hon är af vigt i nationalekonomiskt hänseende.
Enligt kongl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens senaste berättelse
funnos i vårt land vid 1890 års utgång 111 för trafik öppnade enskilda
jernvägar med en sammanlagd längd af 5,412 kilom.; 14 enskilda jernvägar
med eu längd af tillsammans 973 kilom. voro under byggnad,
eller koncessionerade, men ännu icke började. Till huru många jernvägsbyggnader
och till hvilken längd koncessioner senare lemnats, är
mig icke bekant. Att jernvägsbyggandet i Sverige härmed icke är afslutadt
torde få anses för gifvet. En del af dessa jernvägar förkorta
eller äro ämnade att förkorta afstånden per jernväg emellan stationer

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 32.

vid redan befintliga jernvägar, som ursprungligen bildade samtrafiksföreningen,
och planerna för banornas rentabilitet torde i många fall
åtminstone vara grundade på erhållandet af den samtrafik, som en anslutning
till nämnda förening på grundvalen af den gällande samtrafiksöfverenskommelsen
borde bereda dem. Huru många af dessa jernvägar
skulle icke uteblifvit eller uteblifva, byggts eller komma att byggas på
mindre kostbart sätt än som skett eller är ämnadt att ske, om deras
förvaltningar, innan det blifvit eller blifver för sent, underrättats, att
deras jernvägar icke finge deltaga i den allmänna samtrafiken? Hvilka
jernvägars taxor skulle icke uppsatts eller uppsättas helt annorlunda,
om de skulle afse allenast den lokala trafiken? De summor, som, i tron
att de skulle erhålla samma rätt som andra samtrafiksföreningen tillhörande
jernvägar, nedlagts eller kunna komma att utan motsvarande
gagn nedläggas på detta sätt i jernvägar, kunna icke beräknas. Att, i
hvad på Riksdagen kan bero, söka förebygga, att så icke sker endast
i brist på bestämmelser, som af en hvar måste efterlefvas, torde vara
förtjent af icke så liten uppmärksamhet.

Det finnes ytterligare en sida af frågan. Skulle i saknad af
dylika bestämmelser det komma att fortgå på samma sätt som för det
närvarande, måste tydligen en del bolag, som finna sin rätt i ifrågavarande
hänseende förnärmad, sins emellan bilda föreningar i ändamål
att på ett eller annat sätt söka komma till denna sin rätt. Äfven de
skola på sitt håll genom att kringgå öfverenskommelsen söka bereda
sig den godstrafik, som naturligen bör tillkomma dem. Men på sådant
sätt skulle man ju återkomma till de svårigheter vid godsbefordringen,
som den nu bestående samtrafiksföreningens hufvudändamål varit att
afvända, och sådant kan väl icke från någon sida anses önskvärdt.

Denna motion må icke så förstås, som skulle hvarje jernväg, som
med några kilometer förkortade afståndet emellan två stationer vid
förut befintliga jernvägar, vara berättigad att få utgöra samtrafiksvägen
emellan dessa två stationer. Alls icke. En sådan jernväg borde enligt
mitt förmenande icke erhålla koncession eller, om den erhåller koncession,
erhålla den under uttryckligt vilkor att alls icke få deltaga i den allmänna
samtrafiken. Eljest skulle icke allenast äldre jernvägars ekonomiska
bestånd kunna lida farlig rubbning, utan äfven lockelse gifvas
att nedlägga kapital på företag, som ur samfärdselns synpunkt vore

7

Motioner i Första Kammaren, Ko $2.

obehöfliga. Motionen afser allenast att främja åstadkommandet af sådana
bestämmelser i samtrafikshänseende, att det nuvarande godtycklighetstillståudet
försvinner vid de redan befintliga jernvägarna, och som
ordna frågan i hvad mån ännu icke byggda jernvägar, de må redan
hafva erhållit koncession eller framdeles få, böra tillåtas deltaga i den
allmänna samtrafiken. Att, sedan sådana bestämmelser tillkommit, revision
af samtrafiksvägarne periodvis, exempelvis hvarje 5:te år, bör
försiggå, synes mig påtagligt.

.SS o.z

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes,

dels utfärda bestämmelser ^ fråga om samtrafik
de svenska jernvägarne emellan af beskaffenhet, att
alla jernvägar, statens eller enskilda, hvilka i denna
trafik få deltaga, må varda likstälda, så att samma
godstariflfer likformigt tillämpas å alla sådana jernvägar
till hela deras utsträckning;

dels vid fastställandet af taxor för jernvägar, som
erhållit koncession men ännu icke blifvit öppnade för
allmän trafik, och vid meddelandet af koncession åt
nya jernvägar bestämma, i hvad mån en hvar af dem
må få deltaga i den allmänna samtrafiken.

i HO Cl *•''.-* 3

Stockholm den 19 mars 1892.

•i .. •• , • ,''i i f !'' , [f ?4 f O .:,v ..

, i. F. W. von Otter.

i.Yl ino n-.i: :i (!''.•• > 1. vi..; byril

-.---

’ *) O t»•

f

liVii jik

I :1rf