Motioner i Första Kammaren, K:o 33

Motion 1892:33 Första kammaren

8

Motioner i Första Kammaren, K:o 33.

N:o 33.

i« • } j£ ‘i bill ri JHUIOi-i *? « nf f» i» hiUai.Z LiiVU It- i’*if U i ^ i; .f

k .iä ,/l j-b ..3iiä,iu,t /i''. ?}sitta

Af herr Llthftllder, med förslag till ändrad lydelse af 71 §
riksdagsordningen.

aciöb i oJ IHr -.x-^

Den omvårdnad, Riksdagen städse egnat åt sina båda verk
Sveriges riksbank och riksgäldskontoret, kan endast gifva ökadt stöd åt
det antagande, att Riksdagen skall med villigt öra lyssna till hvarje förslag
om sådana reformer i afseende å dessa institutioners styrelse eller
förvaltning, hvilka för hvarje år af erfarenheten allt mera framhållas såsom
oafvisliga.

Ett af de främsta vilkoren för att styrelsen i hvilket förvaltande
verk som helst skall med tillbörlig kraft, omsigt och intresse fullgöra
sina åligganden, lärer väl vara, att den känner sig hafva en någorlunda
tryggad ställning, att den kan vara förvissad om tillräcklig tid och rådrum
att icke allenast fullt sätta sig in i och följa administrationens alla
detaljer, utan äfven att med allvar och hopp om framgång kunna gripa
sig an med de förändringar och förbättringar, som med stigande utveckling
inom hvarje gren af mensklig verksamhet nödvändigt påkallas. —
Men Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret innehafva
icke en sådan ställning. — Valde endast på ett år och i ovisshet
huruvida förtroendet skall derefter vidare af kamrarne förnyas, måste
desse följaktligen af denna ovisshet känna sig i viss mån förlamade i
sin verksamhet och snarare afskräckta ifrån än uppmanade till att lägga

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

9

hela sin kraft och all sin förmåga i fullgörandet af det i och för sig
icke allenast hedrande, men äfven mycket ansvarsfulla förtroendet.

Riksbankens betydelse för vårt lands hela näringslif är dock så
stor, och dess egen ställning och uppgift så ömtålig och stundom brydsam,
omgifven som den är af en mängd andra banker, hvilka väl drifva
sin rörelse sjelfständigt, men dock med stöd af och i mycket beroende
af nationens bank, att det, måste vara af den yttersta vigt att till riksbankens
styrelse förvärfvas krafter, hvilka icke allenast äro tillräckliga
för uppgiften, utan äfven med kärlek egna sig deråt. — Att enahanda
är förhållandet med riksgäldskontoret, såsom ansvarigt för den väsentligaste
delen af vår stadigt växande finansförvaltning, lärer icke behöfva
särskildt erinras. — Men för att erhålla dylika dugande krafter, lärer
det väl i främsta rummet vara nödigt, att Riksdagen sjelf vid valen af
sina fullmägtige allvarligt och med utestängande af andra hänsyn än
institutionernas bästa söker att finna och tillvinna sig dem. — Skulle
det deremot inträffa, att vid Riksdagens val till fullmägtige äfven andra
hänsyn förmådde göra sig gällande, att valens resultat i någon mån
komme att bero af de politiska partiernas kamp för att gynna hvart
och ett sina meningsvänner eller kanske af deras kompromiss eller delningsfördrag
i detta hänseende, då lärer det med allt skäl kunna befaras,
dels att de politiska partistriderna komma att medfölja äfven inom
verkens styrelse och äfven att de mera oberoende, sjelfständige och
duglige af deras ledamöter icke längre finna arbetet och det tunga ansvaret
vara tillräckligt ersatta genom hedern eller förmånen af ett sålunda
lemnadt förtroendeuppdrag, om hvilket det derjemte kanske blifva
speladt lotteri; båda dessa följder till verklig skada för verkens
framgångsrika förvaltning.

Om nu äfven Riksdagen under en följd af år kunnat meddela
sina fullmägtige det välförtjenta vitsord att hafva med nit och skicklighet
fullgjort sina åligganden, lärer väl detta lyckliga resultat hafva
vunnits snarare i trots af de stadgade grunderna för valsättet än med
stöd af desamma. — Sant är väl, att Riksdagen i allmänhet tillämpat
dessa grunder med den grannlagenhet, att de fleste af de en gång
valde fullmägtige vid hvarje nytt val erhållit förnyad kallelse, men
sjelfva bestämmelsen angående de samtlige fullmägtige omfattande årliga
valen med de deraf följande tvisterna mellan kamrarnes valmän
och det stundom framträdande hotet om ett mer än enstaka eller partielt
ombyte af fullmägtige kan dock icke annat än verka förlamande
på deras arbetsifver och förödmjukande på deras sjelfkänsla.

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 10 Hiift.

2

10

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

Dessa äro i korthet och hufvudsak de skäl, som förmå mig att
för Riksdagen åter framlägga det redan flera gånger väckta förslaget
till sådan ändring i grundlagens bestämmelse angående dessa val, att
fullmägtige blifva valde för längre tid, 3 år, med endast partiella årliga
omval.

Detta förslag har väl hittills icke lyckats tillvinna sig katnrarnes
bifall, men de senare årens erfarenhet synes mig dock hafva i den mån
modifierat åsigterna, att sannolikheten för förslagets lyckliga genomförande
nu förefaller större än förut.

Betänkligheterna mot mitt nu väckta förslag synes mig icke heller
kunna vara af någon särdeles allvarlig art, då ett stadgande, som sätter
Riksdagen i tillfälle att hvarje år ombyta en tredjedel af sina fullmägtige,
bör fullt betrygga Riksdagens magt öfver institutionens ledning i
öfverensstämmelse med dess önskan, och å andra sidan styrelsens nödiga
stadga och kontinuitet bör bättre än nu bevaras, då alltid två
tredjedelar af dess medlemmar qvarstanna.

Mitt förslag, hvilket jag anhåller att Riksdagen måtte antaga
som hvilande för vidare grundlagsenlig behandling, är alltså, att § 71 i
riksdagsordningen måtte erhålla följande lydelse:

Riksbanken och riksgäldskontoret förvaltas af fullmägtige,
till antalet 7, i hvartdera verket; hos dem
eger ordförande afgörande röst, derest i frågor, som
hos fullmägtige komma under omröstning, rösterna
för två skiljaktiga meningar utfalla lika.

Desse fullmägtige väljas genom fyratioåtta valmän,
af hvilka hvardera kammaren utser tjugufyra.
— Desse valmän, hvilkas omröstningar skola ske med
slutna sedlar, utse för hvartdera verket en ordförande
för en tid af tre år samt sex fullmägtige, likaledes
för tre år i sänder, och skola årligen två af desse sex
fullmägtige afgå.

Afgående fullmägtig kan återväljas.

Har ansvarsfrihet blifvit fullmägtige i någotdera
af verken af Riksdagen vägrad, skall nytt val af samtiige
fullmägtige i det verket ega rum för nästkommande
tre år.

Har fullmägtig före utgången af den för honom
bestämda tjenstgöringstid aflidit eller af annan orsak

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

11

afgått, väljes ny fullmägtig i den afgångnes ställe för
den återstående tiden.

Fullmägtige för hvartdera verket tillkomme det
att sjelfve bland sig välja en vice ordförande att föra
ordet, när hinder för ordföranden inträffar.

Jag anhåller om remiss af denna motion till konstitutionsutskottet.

Stockholm den 19 mars 1892.

P. Em. Lithander.