Motioner i Första Kammaren, Ko 21 (Motion 1885:21 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, Ko 21.

N:o 21.

Af Herr PcttGISSOIl: Angående förändring i lagstiftningen om
kyrkotukten.

Vid början af sistlidne riksdag väckte undertecknad motion om ett
sådant tillägg till § 62 mom. 1 af Kongl. Maj:ts förnyade stadga angående
folkundervisningen 1 riket af den 20 Januari 1882, att så väl folkskolestadgan
som dissenterlagen ej måtte, såsom nu sker, saklöst eluderas, till skada för
folkundervisningen och en sund folkbildning. För att ej nu behöfva upprepa
hvad då i motiveringen anfördes, beder jag få hänvisa till innehållet i den
då väckta motionen. Första Kammarens Tillfälliga Utskott K:o 2, till
hvilket samma motion hänvisades, hemstälde i sitt den 2 Maj afgifna utlåtande
N:o 14, »att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda»,
hvari Första Kammaren ock instämde den 8 i samma månad. Vid Utskottets
Utlåtande var reservation fogad af undertecknad. Utskottet medgaf, att,
enligt nu gällande lag, skolråd kunde i omskrifna fråga trotsas och förakt
för lag och ordning i ty fall under längre eller kortare tid ostraffadt visas,
men anförde, att sådant trots, som det anförda, väl hörde till sällsyntheterna
och ej innebure ett tillräckligt skäl att söka »genom yttre medel bekämpa
ett motstånd, hvilket sålunda val kunde qväfvas, men ingalunda besegras»,
samt att bestämmande af ansvar för sådant trots skulle illa stämma öfverens
med den föreskrift, som i § 28 af Kong!, förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd gifves, der det heter: »Kyrkorådet må i frågor,
som röra religionens och sedernas helgd» — och sådana blefve alltid de frågor,
som rörde tredskandet af en separatistisk lärare i en enskild skola — »ej
annorledes än genom allvarliga föreställningar och varningar söka förmå den
felande till bättring. Låter sig den felande härigenom icke rättas, då eger
kyrkorådet att efter sakens beskaffenhet vidtaga den ytterligare åtgärd, som
med lag och författningar öfverensstämma.» Dessa skäl för Utskottets hem -

Motioner i Första Kammaren, N:o 2t.

ställa», »att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda»,
synas mig vara så svaga och ohållbara, att jag dristar ytterligare söka fästa
Riksdagens uppmärksamhet på anmärkta brist eller lucka i lagstiftningen.

Från allt flera delar af landet förspörjes, att det i min motion vid
förra riksdagen omtalade lagtrotset begynner framträda och väl skall blifva
allt allmännare, om ingen lagens skranka derför sättes, isynnerhet som de
oförsyntaste uppmaningar ske till sådant trots och att ej låta barnen undervisas
hvarken i folk- eller konfirmandskola, enär de med tiden, enligt Kong!, förordningen
den 15 Oktober 1880, ändock få ingå äktenskap. Den nämnda
nådiga förordningen innehåller till bokstafven visserligen ej det minsta, som
kan berättiga eu sådan tolkning, hvilken emellertid göres och visar, hvilken
stor betydelse i vårt folks lif Konung Karl XI:s kyrkolag 15: 11, jemförd
med 8:3, haft och dess förändring genom Kongl. förordningen den
15 Oktober 1880 kommer att hafva, om icke snart någon förordning
tillika gifves till att förekomma missbruket af det i nämnda förordning
lemnade medgifvandet. Skulle emellertid det omnämnda lagföraktet ännu
icke hafva hunnit blifva synnerligen allmänt, så synes det mig, för så vidt
man vill allvarligt förekomma det, att man ej bör uppskjuta åtgärders vidtagande
deremot, till dess man, för den bevisade flatheten och undfallenheten,
måste säga: Det är för sent! För så vidt den lagliga ordningen inom samhället
ej skall gifvas till spillo, måste det trots, som föraktar förmaningens
ord och reser sig mot lag och ordning, med yttre medel qväsas, om det
ock icke kan så helt och hållet besegras, att någon vidare benägenhet
derför ej finnes. Få lagtrotsare beropa sig derpå, att yttre lag ej bör sättas
emot dem, derföre att deras motstånd, om det också qväfves, dock ingalunda
besegras, skall man förvisso få än ytterligare bevittna, huru, genom larm
under tal om religions- och samvets- och yttrandefrihet, försök skola
göras att vinna strafflöshet åt hånet af både religion, anständighet och samhällsordning,
hvarur väl ock i sinom tid framgå handlingar, som äro allt
annat än goda. Medan den af Utskottet åberopade § 28 ur Kongl. förordningen
om kyrkostämma in. in. i slutet säger: »Låter sig den felande
härigenom icke rättas, då eger kyrkorådet att efter sakens beskaffenhet vidtaga
den ytterligare åtgärd, som med lag och författningar öfverensstmmner», synes
det mig alldeles icke »illa stämma öfverens» med nämnda §, utan i densamma
fast mer förutsättas, att sådana lagar och författningar skola finnas,
att kyrko- eller skolråd ej må fåfängt, när så behöfves, hos myndigheter
begära erforderliga åtgärders vidtagande för lagens och ordningens upprätthållande.
Det var denna brist eller lucka i lagstiftningen jag ville och vill
hafva af häpen. Skall folkskolestadgans §§ 7 och 62 inom. 1 deremot af
skolråd uppfattas såsom icke fullt allvarligt menade, så att hvarken lärare

Motioner i Första Kammaren, N:o 21.

eller skola behöfva af skolrådet godkännas, när* ett sådant godkännande ej
kan lemnas, och det med undervisningen får gå huru som helst, då hör i
alla fall en lagförändring ske till bättre upplysning för skolråd, att de ej
må taga föreskrifter på allvar, livilka ej skola så förstås. Många svårigheter
har isynnerhet presterskapet fått vidkännas för våra folkskolors upprättande.
När de nu begynt komma i ordning för att verka till välsignelse, angripas
både svenska kyrkan och skolorna och dermed väl äfven det borgerliga samhället
i dess grunder, till deras upplösning och nedgörande.

Med nu omhandlade fråga sammanhänga andra, hvilka påkalla uppmärksamhet,
att de svårligen utan allt för stor onödig vidlyftighet kunna
i särskilda motioner upptagas och derföre föras med den förra här tillsammans
i yrkanden, som visserligen icke passa för dem, som ej vilja underkasta
sig någon lag och ordning såsom obehöriga ingrepp i deras fordrade
frihet, men i livilka äfven dissenters, om de vilja, att kristendom skall finnas
ibland vårt folk, vilja sjelfva vara fredade för andra, hafva ordning inom
sina församlingar samt medgifva andra vid sidan af sig eu ostörd religiös
frihet, böra vara benägne att instämma.

Hvarje samfund måste, för att kunna ega bestånd och ordentligt fullgöra
sina funktioner, ega en samfundsordning till efterrättelse för samfundets
medlemmar, isynnerhet dess tjensteman, som måste vara förpligtade att ställa
sig denna ordning till efterrättelse, för så vidt man ej vill tillerkänna dem
frihet att gå emot sin pligt till maktmissbruk emot samfundet. I enlighet
härmed erfordras, att kyrkolagen kap. 10 »om bann», som nu är föråldrad!,
varder, såsom Lag-Utskottet och Första Kammaren förlidet år beslöto, utbytt
mot en kyrkotuktsstadga samt att Kongl. förordningen den 11 Dec. 1868 angående
särskilda sammankomster för * andaktsöfning tillika väsentligen förändras.

Den sistnämnda förordningen innehåller 2:ne delar:

1) att »medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan ej är förment att
sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps
omedelbara ledning» •,

2) huru sådana sammankomsters urartande må kunna, när så erfordras,
hämmas genom kyrkorådets i församlingen förbud med åtföljande ansvar, om
det utfärdade förbudet öfverträdes.

trång efter annan hafva yrkanden framkommit om den senare delens
borttagande. Hafva dessa yrkanden icke föranled! det formella borttagandet
af denna del, så kan den dock visst anses så godt som i tillämpningen afskaffa!,
enär kyrkorådsförbud vid besvärs anförande deröfver gemenligen upphäfvas,
så att kyrkoråd, för att för sitt ingripande icke tillika blifva hånadt,
nu väl näppeligen kan och vill taga sig före att gifva förbud, vore sådant

Första Kammarens Motioner, N:o 21

ock val befogad t. Skulle förbud efter befogenhet utfärdas, skulle dessa visst
blifva ganska många. Åsidosattes så den del af förordningen, som skulle
afse förekommande åt nämnda sammankomsters missbruk och missrigtningar,
blir deremot den förra delen, som alldeles icke kunnat behöfvas, så mycket
mer åberopad, såsom skulle med densamma ett slags fribref vara gifvet dem,
som kalla sig »medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan», för allt slags
religiöst sjelfsvåld, samt hvad kyrkolagen, till hvilken samma förordning
dock hänvisar, och kyrkans erkända bekännelse om predikoembetets utöfning
uttala, med denna förordning vara så förändradt, att t. ex. presten väl är
berättigad att när och fjerran personligen eller genom af honom utsände personer
åstadkomma söndringar och partier, men icke att inlägga förmaningens
ord i enlighet med kyrkans bekännelse till aktning för kyrkoordningen emot
partigängare. Såsom exempel visat, har domkapitel, som uppmanat sitt presterskap
att med all trohet sköta sina embeten inom de församlingar, der de
äro anstälde, och tillbörligen respektera hvarandras embetsområden, blifvit,
antagligen på grund af denna förordning, om också utan framgång, anklagadt
och vid anförda besvär fått annullerade de föreskrifter, som gifvits prest att
ej obehörigt tillsammans med orolighetsmakare uppträda i främmande församling.
Under skyddet af denna förordning hafva »medlemmar af EvangeliskaLutherska
kyrkan» bildat sina särskilda kyrkostyrelser, Indika, undandragande
sig vederbörlig kontroll för sina göranden och låtanden, i församlingarna utsändt
sina särskilda predikanter till bildande af separatistförsamlingar med
sina särskilda gudstjensthus; hvaraf många förargelser redan åstadkommits
och flera väl antagligen skola komma till att upplösa så väl kyrko- som
samhällsordning och till att öppna dörren för införande af de mest virriga
läror till kristendomens förfall i folkets medvetande och lif med deraf följande
mångfaldiga skador. Under förra riksdagen gjordes med åberopande
af nämnda förordning i ett par motioner försök att förskaffa de sammankomster,
som hållas i särskilda så kallade missions- eller bönhus under
sina särskilda styrelser, ehuru om sådana i förordningen ej nämnas ett ord,
samma lagliga skydd och dermed naturligtvis äfven samma lagliga erkännande
som svenska kyrkans och legaliserade dissenter församlingars offentliga gudstjen
ster åtnjuta, hvarigenom dissenters, som för att erhålla rätt till offentlig gudstjenst
ej ställa sig dissenterlagen till efterrättelse medelst uppgifvande af bestämd bekännelse
och församlingsordning samt vederbörlig tillsättning af för deras
iakttagande ansvarig församlingsföreståndare, skulle få ett lägligt fribref på,
att de ej behöfde fråga efter den lag, som för ordning och skick inom samhället
blifvit i afseende på dem stiftad, och de kunde så mycket oförsyntare
uppträda i sitt förbistrings- och nedrifningsarbete, under åberopande och påkallande
af lagens skydd derför. Så länge det gäller att verka i de evanBih.
till Riksd. Prof. 1885. 1 Sami. 2 Afä. 1 Band. 11 Höft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 21.

gelisk-Lutlierska församlingarna till deras upplösning i partiers bildande,
så länge är vår kyrkas bekännelse om predikoembetets utöfning, såsom stående
i vägen för den s. k. fria verksamheten, för denna verksamhets utöfvare förkastlig;
annorlunda blir det, hvarpå flera exempel skulle kunna framdragas,
när desse lyckats bilda sig församlingar: den förut förkastade principen i
afseende på ordningen för predikoembetets utöfning blir nu åter upptagen
och på det sätt påbjuden till efterföljd, att i deras kretsar inga andra må
tillåtas att predika, än de af de nya, inför samhället oansvariga, styrelserna
dertill godkände och anvisade, jemte det förbud icke alltid saknas att besöka
statskyrkan och taga lärdom af dess prester. Den ordning, som är uttalad
i vår kyrkas bekännelse: »Om predikoembetet varder lärdt, att ingen skall i
Guds församling uppenbarligen lära och predika, ej heller sakramenten utdela
med mindre lian är dertill lagligen kallad» och som äfven dissenters måste i
viss mån söka göra gällande inom sina församlingar — denna ordning må
väl den i vårt land erkända folkkyrkan vara berättigad att få åtminstone
så pass erkänd och tillämpad, att eu lag ej bibehålies, enligt hvilken afvikelse
från kyrkans bekännelse knappt får anses för afvikelse, och enligt
hvilken domkapitlen i deras utöfning af kyrkostyrelsen sättas ur stånd att
utöfva sin pligt till ordningens upprätthållande, icke alltid ens bland prester
och skollärare, hvarigenom många oredor uppkomma.

Man må icke tro, att alla dessa andliga samfund, som under de sista
årtiondena ibland oss uppstått och utsändt sina fripredikanter, äro i sin verksamhet
så oskyldiga, som de, medan de sökt vinna inträde, sökt göra troligt,
och äro för befrämjande af sant kristligt lif så nödiga och välgörande, som
de velat låta påskina. Redan det, att de i sin verksamhet ej ordna sig
under någon samhällets lag och ej hafva något embetsmannaansvar, medan
de dock inför folket handla såsom myndigheter vid sidan af de af staten
erkända, som ej sällan af dem lastas, måste i sina följder, såsom erfarenheten
väl ock visat, verka förakt först för den kyrkliga och väl snart äfven
för den borgliga ordningen. Såsom väl kändt är, arbetas för närvarande
i flera länder af anarkister, nihilister med flere på omstörtning af både stat
och kyrka, under förespeglingar om en bättre tid, som skall framgå ur den
frihet, som de predika. Månne de agitationer, som för närvarande förena
personer, såsom det tyckes, ur alldeles motsatta läger, i fiendskap mot statskyrkan,
icke till äfventyrs, om de handlande personerna till stor del också
icke äro derom medvetna, uppvuxit från samma rot, fastän de antagit olika
former, hvarigenom personer vinnas från skilda håll?

Hvarför detta hat mot statskyrkan, som gifvit svenska folket dess
bildning och för icke många årtionden tillbaka stod ibland samma folk
aktad och ärad och ej veterligen under de sista årtiondena mer än förut

Motioner i Första Kammaren, N:o 21.

öfvergifvit sin sträfvan att verka för gudsfruktan, sedlighet, laglydnad, upplysning
o. s. v.? Månne icke derför, att hon, för att tala med apostelen,
är »den som nu hindrar laglösheten att varda uppenbar och derför måste
undanrödjas» ?

Detta hat mot statskyrkan har ock uppkommit genom en planmessig
bearbetning, dervid man ej heller lemnat den enskilde hans samvete fritt,
utan på flerfaldigt sätt sökt bringa personer in i det kyrkofiendtliga lägret
genom en i samvetet oroad massa. Man skulle nästan kunna säga, att detta
hat, under tal om religionsfrihet och idkeliga eftergifter för de djerfva agitatorerna
påtvungits folket, under sorg och grämelse bland de stilla i landet,
hvilkas religionsfrihet derunder kränkes. Skola vi verkligen, synes man
nu med skäl kunna fråga, hafva en sådan religionsfrihet som i Frankrike
1793? Enligt uppgift i tidningar hafva personer fått sig medgifvet utträde
ur statskyrkan för att öfvergå till baptistsamfundet och rätt till barnauppfostran
»enligt baptistsamfundets trosläror», utan att öfvergången sker till
ett af Kong! Maj:t legaliseradt samfund med uppgifven bekännelse, församlingsordning
och föreståndare, som vid ansvar öfvervakar deras iakttagande,
Hvilken kan då meningen vara med dissenterlagen, om åt personer erkännes
rätt att öfvergå till samfund, som staten icke erkänner eller som undandraga
sig statens öfvervakande?

Hvilka och hurudana samfund skola ej kunna ur en sådan princip
framgå? Man talar till förmån för t. ex. baptister om tolerans och fördragsamhet;
men hvilken fördragsamhet bevisa sådana, när de kunna i
offentlig skrift kalla vår kyrkas lära »giftet — skökans häleris vin*, för hvars
insupande barnen böra aktas, så att de derföre böra afhållas från de allmänna
skolorna o. s. v.? Under de sista åren har mycket talats och skrifva
om behofvet af ett starkare försvar mot utländska fiendtliga härar. Det
må, synes det mig, vara väl värdt att både Konungen och vårt lands och
folks upprigtiga vänner begynna allvarligt se till, om ej agitationer bedrifvas,
hvilka, under allt tal om folk- och religionsfrihet, för vårt folks sanna frihet,
grundad på gudsfruktan, sedlighet och aktning för lag och ordning, kunna
vara eller blifva ganska farliga och derföre böra i tid begränsas. Förgiftas
folkmedvetandet med läror till undergräfvande af sann religiositet, samhällsordning
o. s. v., framgå derur ock otvifvelaktigt giftiga frukter. Kan man
också icke utrota det onda, så bör det dock i det yttre så pass tillbakavisas,
att det icke får berömma sig af segrar och dermed uppmuntra till sådana
föreställningar, som att lagöfverträdelser icke bestraffas, blott man framhärdar
deri och genom agitationer skaffar sig en bullrande förstärkning. Lagstiftning
och lagtillämpning utöfva en icke ringa betydelse i ett folks uppfostran
och lif. Den enskilde bör man lemna hans samvete fritt, att man

12 Motioner i Första Kammaren, N:o 21.

icke försöker tvinga honom till tron eller för hans åsigters skull skadar
honom, så länge han icke uppväcker någon oro (så lärde Luther och sådan
är väl äfven meningen i de ofta anförda orden i Regeringsformens § 16);
men derföre må väl icke, med hänsyn till det hela och landsfreden, en sådan
religions- och samvetsfrihet, som nu från vissa håll tyckes fordras, medgifvas,
att menniskor för att ej vara skrymtare skola i det yttre lifvet och i förhållande
till andra ega frihet till att håna och angripa religionen och dermed
allmän förargelse åstadkomma.

Med anledning af hvad jag nu anfört, hvartill mycket skulle kunna
läggas till att visa huru samhällets grundvalar genom nu pågående agitationer
undermineras och samhällsbanden upplösas, vågar jag yrka,

att, då kyrkolagens 10 kap. nu mera är föråldrad t för
att tillämpas, detsamma mätte blifva ersatt af eu kyrkotuktsstadga,
som kan tjena att bringa ordning i de evangeliskt-lutherska
församlingarna.

Närmare formulering af detta yrkande i lagförslag beder jag fä öfverlemna
åt det Utskott,-hvartill motionen kan blifva hänvisad.

Stockholm i Januari 1885.

P. Pettersson.