Motioner i Första kammaren, ATr 166

Motion 1928:166 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, ATr 166.

7

Nr

Av herr Möller m. 11., angående undersökning rörande liotelloch
restaurangpersonalens samt badhuspersonalens anställningsförhållanden
in. in.

I denna motion fästes uppmärksamheten vid några yrkesgrupper, vilkas
arbetsförhållanden hittills väsentligen fallit utanför statsmakternas omvårdnad.
De yrkesgrupper, som åsyftas, äro hotell- och restaurangpersonalen
samt badhuspersonalen. Deras arbete är så lagt, att de svårligen kunna liksom
industriarbetarna genom sina sammanslutningar tillförsäkra sig relativt
trygga och goda arbetsförhållanden. Därför är det så mycket större
skäl att statsmakterna se till, huruvida icke deras arbetsförhållanden i viktiga
avseenden äro så osäkra och mindervärdiga, att statligt ingripande till
det bättre är önskvärt och nyttigt ur såväl den enskilde yrkesarbetarens som
samhällets synpunkt.

De inom hotellen och restaurangerna anställda uppgå för närvarande i
runt tal till 23 500 personer, av vilka ungefär 9 000 tillhöra kökspersonal
och därmed jämställda och återstoden serveringspersonal samt portiärer,
vaktmästare och städerskor. Över 4 000 äro män och över 19 000 äro
kvinnor. Mer än 4/5 av personalen är sålunda kvinnlig.

Undersöker man denna personals arbetsförhållanden och stannar man
först vid arbetstidens längd, så finner man att ingen yrkesgrupp torde ha
en så lång arbetstid som serveringspersonalen samt portiärer, vaktmästare
och städerskor. Kökspersonalen och därmed jämställd personal har sin
arbetstid reglerad genom arbetstidslagen, men serveringspersonal och därmed
jämställd personal, d. v. s. den egentliga hotell- och restaurangpersonalen,
faller icke under arbetstidslagens giltighetsområde. För närvarande
finnes intet kollektivavtal, som genom ömsesidig överenskommelse
reglerar arbetstidens längd, men i allmänhet tillämpas den arbetstid, som
stadgades i det till 1926 gällande men icke förnyade riksavtalet. Där hette
det: »Personal, vilken icke är att hänföra till ''arbetare’, som falla under
''lagen om arbetstidens begränsning’, är skyldig tjänstgöra med en ordinarie
arbetstid av 180 timmar per tre arbetsveckor, oberäknat måltidsraster, dock
att den ordinarie arbetstiden icke må överstiga 70 timmar per vecka, oberäknat
måltidsraster. Dylik personal är dessutom skyldig att på arbetsgivarens
begäran utföra övertidsarbete, dock högst 20 timmar per månad».
Räknar man samman den ordinarie arbetstiden, måltidsrasterna och över -

8

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

tiden, så kominer man fram till, att personalen måste vistas minst 87 timmar
per vecka å arbetsplatsen.

Redan den i avtalet förefintliga arbetstiden är över hövan lång. På många
ställen, särskilt i landsorten och å smärre platser, samt för eu viss del av
personalen kan dock arbetstiden vara väsentligen längre. En undersökning,
som »Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund» anställde vid en del
företag i Stockholm och landsorten juli—augusti 1925, lämnade i detta avseende
ett talande resultat. Ur denna utredhing kan antecknas, att serveringspersonalens
effektiva arbetstid bl. a. konstaterades vara 76,5 tim. per
vecka å ett hotell i Östersund, 86 tim. å en känd restaurang å Djurgården
i Stockholm samt 108,5 tim. å ett järnvägshotell i Norrland. Ännu längre
var dock arbetstiden för städerskorna och vaktmästarna. För dem förekom
ofta praktiskt taget ingen begränsning alls. Städerskorna hade vid ett större
hotell i Stockholm 83,5 tim., vid ett hotell i Västerås 88, vid ett hotell i
Uddevalla 98 och vid ett hotell i Östersund 105 tim. Vaktmästarna hade
105 tim. å det nyssnämnda Östersundshotellet, 106,5 å ett hotell i Västerås,
114,5 å ett hotell i Arvika, 120,5 å ett annat hotell i Västerås samt oreglerad
å det norrländska järnvägshotellet. Ute i landsorten är det eu normal företeelse,
att hotellvaktmästarna ha en sammanhängande arbetstid av 36 timmar,
dagen efter följer en arbetstid av 12—14 timmar, sedan en frinatt,
varefter 36-timmarsskiftet åter tar vid. En dylik arbetstid är både lekamligen
och andligen mördande.

Ett annat missförhållande, som likaledes ligger i öppen dag, är den allmänna
osäkerheten i hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden
och hela tillvaro. Den är nästan helt beroende av företagarens och allmänhetens
godtycke. Som förut nämnts existerar ingen kollektiv reglering av
arbetsvillkoren. Det förekommer till och med ofta, att icke ens individuella
avtal förefinnas mellan arbetaren och företagaren. Särskilt i huvudstaden
plägar det hända, att servitörer år efter år dagligen infinna sig på samma
arbetsställe och arbeta som om de vore fast anställda men betraktas ändock
icke såsom fast anställda, vadan arbetsgivaren icke ikläder sig några som
helst skyldigheter gent emot dem. För serveringspersonal, städerskor och
vaktmästare existerar intet fast ekonomiskt underlag, alldenstund de icke äro
garanterade en kontant lön utan nödgas leva på drickspenningar. Fast anställd
personal plägar efter ett års anställning i följd årligen få åtnjuta åtta dagars
semester samt efter två års anställning i följd fjorton dagars semester. Men
denna s. k. semester är i realiteten ingenting annat än åtta eller fjorton
dagars suspension, emedan personalen i saknad av kontant lön måste betala
ledigheten själv. Den sjukhjälp, som tilläventyrs beviljas av företagaren,
är i regel föga mera värd. Hotell- och restaurangpersonal, som varit anställd
i företaget tre år i följd, plägar vid icke självförvållad sjukdom beviljas
fri vård av läkare, fria medikamenter på ordination av läkare samt fri vård
å allmän sal under högst 30 dagar efter läkares föreskrift. Men en så lång

Motioner i Första kammaren, Nr 16(>. 9

fast anställningstid som tre år tillhör undantaget och icke regeln, vadan
personalen i allmänhet ensam nödgas bära hela sjukdomsrisken. Denna
yrkesgrupp har alltså i de mest väsentliga delarna av sina arbetsvillkor
icke ens ett minimum av säkerhetsgaranti.

Vad bristen på en fast ekonomisk bas under personalens tillvaro betyder
även för samhällsintresset har den fackliga personalorganisationen nyligen
bragt under statsmakternas ögon. I början av 1926 hemställdes hos dåvarande
regeringen, »att en utredning må företagas om och på vad sätt serveringspersonalen
vid landets restauranger kan och bör med hänsyn till
restriktionssystemets effektiva upprätthållande frigöras från beroende av
spritserveringen samt huruvida och under vilka former kontrollstyrelsen
och systembolagen därvid kunna medverka till drickspenningesystemets slopande
och införande av fasta löner för denna personal». Motiveringen för
denna hemställan var av i huvudsak följande innehåll. Genom nu gällande
restriktions- och kontrollbestämmelser bar serveringspersonalen kommit i
en ansvarsfull och bekymmersam mellanhandsställning. Det åligger personalen
att noggrant tillse att intet överskridande av ransoneringsbestämmelserna
sker, att övervaka att ingen gäst kommer i åtnjutande av annans
ranson och att ingen gäst själv medför och förtär spritdrycker i restaurangen.
Personalen kommer, om den söker fullgöra denna sin plikt, ofta i strid med
gästerna, med resultat att lönen, drickspenningarna, antingen helt uteblir
eller reduceras på ett för dem, som äro hänvisade att leva på denna form
av lön, högst kännbart sätt. Restriktions- och kontrollbestämmelsemas effektiva
upprätthållande är beroende av restaurangpersonalens lojalitet, men
denna lojalitet ställes på ett alltför hårt prov, därigenom att personalens
ekonomiska intresse blir engagerat. Statsmakterna ha funnit det riktigt,
att kommunens och enskilda företagares intressen av sprithanteringen avkopplas.
Detta steg i rätt riktning, om man vill nå resultat på restriktiv
väg, tarvar med nödvändighet den kompletteringen, att även serveringspersonalens
intressegemenskap med spritserveringen upphör.

Denna hemställan remitterades av dåvarande finansministern till kontrollstyrelsen,
som i sin ordning anmodade systembolagens förtroendenämnd
att yttra sig över framställningen. Systembolagens förtroendenämnd tillstyrkte
en sakkunnig och opartisk utredning, och även kontrollstyrelsen yttrade
sig i samma riktning. Stockholms allmänna restaurangaktiebolag tillstyrkte
likaledes, under det att de privata restauratörerna avstyrkte. Sedan
dess har framställningen kommit på sidan. Emellertid torde såväl dess
motivering som dess yrkande ännu i dag ha sin fulla giltighet. Den omständigheten,
att ett begränsat antal större hotell i huvudstaden nu experimentera
med s. k. betjäningsavgift i stället för drickspenningarna, är icke ett
tillräckligt skäl emot. Ty dels anses det, att samma system av praktiska
skäl omöjligen kan tillämpas på smärre företag och i landsorten, och dels
är det ingalunda visst att huvudstadsexperimentet varder beståndande för

10

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

framtiden. Är det ett samhällsintresse att restauratörernas privata ekonomiska
intressen kopplas bort från sprithanteringen, så är det också ett samhällsintresse
att personalens ekonomiska intresse kopplas bort. Att de restauranger,
som direkt ligga under samhällelig skötsel, så böra förfara torde
väl meningarna vara rätt ense om. Men att sedan upprätthålla en skillnad
mellan restauranger under samhällelig och under privat ledning är icke
sakligt befogat. Vad som gäller de förra bör ock gälla de senare.

Ännu ett missförhållande, som personalen med rätta är mycket förbittrad
över, är arbetsförmedlingens beroende av de privata arbetsförmedlingskontoren.
Ingen yrkesgrupp torde vara i högre grad prisgiven åt de allt utom korrekta
metoder, som en del privata kontor kunna använda för att pressa ut
mesta möjliga betalning för sina förmedlingstjänster. En mångfald exempel
på uppskörtning och utpressning ha från personalhåll offentliggjorts. Föreståndaren
för en privat byrå, som anskaffade plats åt en servitris å en stock -holmsrestaurang, begärde att servitrisen skulle »låna» förmedlaren 200 kronor
(lån = arvode) samt skaffa honom konjak (d. v. s. bli langare och lagbrytare).
En förmedlingsanstalt krävde för förmedling av extra anställd
personal en krona per anställningsdag, även om anställningen varade veckor
i följd. En byråinnehavare uppgav sig vid ett tillfälle ha 318 inskrivna platssökande
servitriser. Då var och en måste betala 3 kr. i inskrivningsavgift,
blev det 954 kr. utan någon skyldighet att för dessa penningar lämna vederlag.
Tre servitriser tävlade om en ledig servitrisplats. Frågan avgjordes på
så sätt, att platsbyråns innehavarinna förklarade, att den, som lade upp största
beloppet, skulle få platsen. En av de tre ägde 150 kr., offrade summan och
började platsen dagen efter. Två servitriser hänvisades av platsbyrå i Malmö
till en restaurang i Värmland, förmedlingen kostande 50 kr. per styck. Vid
framkomsten meddelades, att villkor för anställning var att de själva måste
skaffa blus och kjol av samma färger, snitt och kvalitet som andra servitriser
på platsen. Det blev en extrakostnad på 100 kronor. De hade icke så
mycket pengar och gingo platserna förlustiga.

Denna exemplifiering kan räcka till för att bevisa, huru befogat det är, när
personalen vädjar till statsmakterna och även till de kommunala myndigheterna
att göra de privata förmedlingskontoren till föremål för stark kontroll,
så att dylik plundring av arbetslösa förhindras. Under förlidet år höllos i
Stockholm sammanträden mellan restaurangpersonalen samt - den kommunala
arbetsförmedlingen och ombud för socialstyrelsen för att söka lösa frågan
om överflyttande av all arbetsanskaffning inom restaurangnäringen till
stadens offentliga arbetsförmedling. Två vägar att komma till rätta med de
privata kontoren kunna tänkas. Antingen att den privata verksamheten resolut
förbjudes och förmedlingen överföres till det allmänna, eller ock den mjukare
metoden att de privata kontoren tvingas hålla skäliga priser.

Den här lämnade redogörelsen för hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden
torde fullt motivera ett yrkande, att statsmakterna måtte för -

Motioner i Första kammaren, Nr 166.

11

anstalta eu ingående undersökning av berörda förhållanden sand på grundval
av den allvarligt överväga, vilka åtgärder böra vidtagas för att bringa bättring
till stånd, särskilt i fråga om arbetstidens förkortning, åstadkommande
av eu fastare oeh tryggare anställning, personalintressets avkoppling från
sprithanteringen samt arbetsförmedlingens frigörande från privat uppskörtning.
Åtgärder i denna riktning äro ett samhällets självförsvar för dess egna
materiella och etiska intressen. Blott ett enda påpekande må göras för att
styrka detta. Det är i början nämnt alt 4/5 av personalen består av kvinnor.
Det kan vidare av polisen vittnas, att restaurangyrket mer än något annat
yrke rekryterar de olyckliga kvinnor, som av polisen omhändertagas såsom
vådliga för sedligheten. Sammanhanget mellan de lösa och otillfredsställande
arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangfacket samt den sorgliga sedlighetsstatistiken
ligger klart. Det är orsak och verkan. Samhället må sikta till
roten, om det vill utplåna verkan.

Viad badhuspersonalen beträffar, har dess arbetstid på sin tid varit föremål
för eu officiell undersökning genom socialstyrelsen. Resultatet av denna
är publicerat 1916. Vid 143 varmbadanstalter, som voro årsföretag, uppgick
den egentliga badpersonalen till 740 personer, därav över 3/4 kvinnor. De
mindre badanstalterna stängde kl. 8 e. in. eller tidigare, de större kl. 8.30,
9.30 e. in., eller t. o. m. senare, men badpersonalens arbete var icke slut vid
anstaltens stängning för dagen. I badanstalternas avdelningar för karbad fortgick
serveringen av bad i regel en timme efter stängningsdags. Och efter
stängningstiden kom rengöringsarbetet. Mer än hälften av badpersonalen
hade å vardagarna efter expeditionstidens slut en extra arbetstid av 1—l1/»
timme, detta enligt uppgift från företagens innehavare. I ett betydande antal
fall varade denna extra arbetstid på kvällen l1^ å 2 timmar eller däröver.
Större delen av personalen slutade sitt arbete mellan kl. 9 och kl. 10.30 e. m.,
men i Stockholm kunde arbetet fortgå ända till kl. 11.30 å kl. 12.

Den ordinarie arbetstidens längd per vecka var i genomsnitt enligt företagarnas
uppgifter 67,6 tim. och enligt personalens 73,4 tim. En ovanligt lång
arbetstid, d. v. s. minst 78 tim. per vecka, inregistrerades i mycket stor utsträckning
för Stockholms badanstalter av såväl företagare som personal.
Över huvud taget påträffades de längsta arbetstiderna i de större städerna. En
nettoarbetstid om 90 tim. eller mera inregistrerades för personal vid badanstalter
i Stockholm.

För en fjärdedel av personalen var enligt dess uppgift nettoarbetstiden per
dag 12 tim. eller mera, och bortåt tre fjärdedelar hade en nettoarbetstid om
10 tim. eller mera. Mycket lång nettoarbetstid, åtminstone å någon eller några
av veckans dagar, förekom mycket allmänt i de större städerna och särskilt i
Stockholm. I sistnämnda stad var nettoarbetstiden för omkring fem sjättedelar
av den redovisade personalen 13 tim. eller mera och för bortåt halva
personalen 14 tim. eller mera. Arbetsdag med en nettoarbetstid om 15 tim,
redovisades från Stockholm. ,

12

Motioner i Första kammaren, Nr i66.

Varmbadhusen vid sommarföretagen stängde något tidigare på kvällen än
vid årsföretagen. Men arbetstiden var något längre. Enligt företagarna var
genomsnittliga nettoarbetstiden per vecka 69 tim. och enligt personalen 79,2
tim. En arbetstid på 90 tim. och mer var ingalunda sällsynt. Särskilt västkusten
hade mycket långa arbetstider. En nettoarbetstid om 13—14 tim. per
dag dominerade där.

Sedan denna undersökning verkställdes ha onekligen förhållandena åtskilligt
förändrats till det bättre. Men på en del badanstalter tillämpar man fortfarande
en orimligt lång arbetstid och det mot en avlöning, som icke på något
sätt står i proportion till arbetstidens längd. Baderskorna tillhöra de arbetargrupper,
som stå utanför åttatimmarslagens bestämmelser, och eu eller annan
företagare har begagnat detta undantag utan hänsyn till baderskornas hälsa
och deras krav på humana arbetsvillkor och någon grad av hemliv. Som
förut går huvudstaden före med dåligt exempel. Det är alltfort huvudstadsföretag,
som ha den oskäligaste arbetstiden.

De arbetstider, som tillämpas vid Centralbadet, äro följande. Från 8.30
f. in. till 10 e. m. tjänstgöra baderskorna tre dagar i veckan, samt från 11.45
f. in. till 10 e. in. de återstående tre dagarna i veckan. För detta långvariga
dagsarbete lämnas en lön av 45 kr. i månaden för baderskor vid karbadsavdelningarna
och 60 kr. vid massage- och badstuavdelningarna. Därtill kommer
en viss procent å badbiljetterna. En framställning att biljettförsäljningen
skulle avslutas kl. 7.20 e. m., så att sista badet kunde vara klart vid 8-tiden,
ledde icke till något resultat, med undantag för lördagarna. Med baderskesysslan
är städnings- och rengöringsarbetet sammankopplat. Efter vistelsen
hela dagen i den fuktiga, varma luften kommer någon timmes tröttsamt rengöringsarbete.
Den långvariga inomhustillvaron i den ständiga fukten och
värmen bryter lätt nog den fysiska motståndskraften mot utomvärldens väder
och vind. Rekreation och förströelse äro baderskorna förmenade. Och ett
normalt hemliv kunna de ej bli delaktiga av.

Vid alla kommunala badanstalter borde man ha rätt förvänta att en kortare
arbetstid undantagslöst tillämpas. Därvid tillkommer det de kommunala
myndigheterna att tillse, vad en human behandling av personalen kräver.
Men i det fall, att enskilda företag utnyttja badhuspersonalens undantagande
från arbetstidslagen på ett knappast försvarligt sätt, borde det tillkomma statsmakterna
att gripa in. Bland badhuspersonalen pekar man på butiksstängningslagens
genomförande. Liksom vi alla måste och kunde — resonerar
man — inrätta oss efter den butiksstängningslag, som för några år sedan gick
igenom och som beredde en normal arbetsdag åt de arbetsanställda bakom
disken, vilka förut haft en obegränsad arbetstid, så bör det skapas möjligheter
för baderskorna, även om de som arbetsgrupp stå enrollerade under paragrafen
»för allmänhetens direkta betjänande», att erhålla en rimligare arbetsordning.
Det synes böra allvarligt övervägas, huruvida icke hänvisningen till
butikstängningslagens exempel anvisar en framkomlig väg.

Motioner i Första kammaren, Nr 166. 13

Med stöd av det anförda hemställes,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa snar undersökning om
hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
arbetsförhållanden samt på grundval av denna undersökning
vidtaga eller för riksdagen föreslå nödiga åtgärder för undanröjande
av konstaterade missförhållanden.

Stockholm den 21 januari 1928.

Gustav Möller. Rickarcl Sandler. A. J. Bärg.

Ernst Wig forss.

Olof Olsson.