Motioner i Första Kammaren, AT:o 33 (Motion 1897:33 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, AT:o 33.

att detta beslut må tillämpas från och med inne''
varande år.

Stockholm den 29 januari 1897.

C. Lybeck. Theodor Orlelberg. Knut Tillberg.

w:o aa.

Af herr YVfflril, om tullfrihet för vissa varor vid införsel
från Norge.

Genom meddelande i Post- och Inrikes tidningar för den 9 sistlidne
december af protokoll, hållet vid sammanträde den 2 oktober 1896 med
de för deltagande i förhandlingar om nya bestämmelser rörande Sveriges
''och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden förordnade svenska
och norska ombuden, har kunskap om slutliga resultatet af dessa förhandlingar
erhållits.

Man har deraf erfarit, att ombuden i många och vigtiga frågor blifva
ense. I andra har enighet mellan dem icke uppnåtts, och om dessa
hafva, sedan ombudens förhandlingar afslutats, rådplägningar om möjlighet
att på tillfredsställande sätt lösa dem fortgått mellan svenska och
norska regeringarne. Dessa rådplägningar lära ännu icke vara afslutade,
men det har försports, att den enda eller väsentliga frågan, om hvilken
enighet mellan regeringarne hittills icke kunnat vinnas, skulle vara det
af de norska ombuden framstälda förslaget till ett sista moment af § 3
i mellanrikslngen:

H ilo tioner i Första Kammaren, N:o 33.

»Dessutom skall det stå hvardera riket öppet att kunna bestämma
att för följande varor vid införsel från det andra riket den för varan i
allmänhet gällande tull skall erläggas:

a) lefvande nötkreatur och får samt kött af dessa djur, lefvande svin
och fläsk, samt korf (pölser och rullepölser);

b) ägg, ost och gräsfrö (deri inbegripet klöfverfrö).»

Det skulle vara så mycket sorgligare, om på grund af omöjlighet
att i fråga om detta förslag vinna enighet icke blott mellanrikslagen
skulle upphäfvas och det på dess förnyande nedlagda arbetet vara förloradt
utan jemväl stora kostnader för ökad tullbevakning vid riksgränsen
ådragas rikena, samt så väl landtbruket som flera af landets mest betydande
industrier skulle blifva förlustiga de fördelar, mellanrikslagen för
dem medfört, samt tvungna att för vissa af de förändrade förhållandena
nödigblifna anordningar nedlägga stora kostnader, som hela detta förslag
enligt sin ordalydelse blott är vilkorligt och möjligen aldrig får någon
betydelse, ty om norska stortinget icke vill förändra de nu för tullpligtiga
landtrnannaprodukter gällande tullbestämmelserna och icke vill
lägga tull på dem, som nu äro i Norge tullfria, så förfaller hela förslaget,
och det skulle väl då vara orimligt att blott derför, att det en
gång blifvit omtaladt, göra så väsentliga förändringar i de båda rikenas
ekonomiska förhållanden.

Finnes åter i stortinget pluralitet för skyddstullar å landtmannaprodukter,
så är att märka att mot blotta påläggningen af tull å vissa varor
i Norge någon invändning från svensk sida icke kan göras, lika litet
som från norsk sida invändningar kunnat göras mot att tull i Sverige
pålagts varor, som förut varit tullfria.

Det är emot lydelsen i förslaget att vid införsel från det andra riket *
den för varan i allmänhet gällande tull skall erläggas, som invändningar
från svensk sida äro befogade. Principen i 1874 års mellanrikslag var
ömsesidig tullfrihet för svenska och norska alster och tillverkningar, men
efter de förändringar, lagen senare undergått och nu af svenska Riksdagen
yrkats, är det ej längre tullfrihet utan företräde framför andra
nationer, som kan sägas vara lagens ledande grundsats. Försök att
genom någon allmän regel bestämma, huru stort ett sådant företräde borde
vara, hafva ej heller saknats, utan utgjorde föremål för öfverläggningar i
den komité, som den 22 december 1888 afgaf betänkande om Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, och hvars ordförande
var nuvarande statsministern. Det förslag, som af komitén be -

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

handlades och särskild! af två reservanter förordades, var half tull. Man
kan derför icke betvifla, att ju icke förslag om bestämmelse, att, derest
tullafgifter skulle komma att åläggas hittills tullfria landtmannaprodukter
i det ena riket, införsel från det andra skulle få ske, om ej fortfarande
tullfritt, dock mot lägre tullafgifter, exempelvis half tull, än de som i
.allmänhet bestämdes, varit föremål för öfverläggningarna.

Norge har bland de nämnda landtmannaprodukterna nu endast tull
å rökt kött och rökt fläsk, skinkor, ost och korf, af hvilka införseln från
Sverige blott af ost är väsentlig och den af korf har ingen betydenhet,
men af de öfriga ej är nämnvärd. Af de nu tullfria landtmannaprodukterna
är deremot införseln till Norge från Sverige högst betydlig; och då
man erinrar sig att vi, så länge allmän tullfrihet i Norge fortfar, icke,
vid införsel dit, för dem hafva något företräde framför utländska konkurrenter,
och säkert icke få något sådant, om mellanrikslagen upphäfves
(hvarjemte då äfven svenskt smör, nu tullfritt, blir belagdt med samma
tull som utländskt), så tyckes, att ett förslag om half tull för nämnda
landtmannaprodukter vid införsel från det ena till det andra riket, borde
vara acceptabelt af Sverige. Huruvida norska stortinget skulle vilja antaga
det, är okänd! och sannolikt äfven i Norge ännu oberäkneligt. Möjligen
kunna, sedan stortingets åsigter i tullfrågorna blifvit kända, nya
•underhandlingar med större utsigt till framgång upptagas.

Under sådana förhållanden synes mig den af friherre Schwerin in. fl.
i Andra Kammaren väckta motionen om förlängning af den uppsagda mellanrikslagen
för ytterligare ett år vara förtjent af bifall. Dertill skulle möjligen
såsom särskilda önskemål från svensk sida kunna tilläggas ömsesidigt
samtycke till ett eller flera af de förslag, om hvilka svenska och
norska ombuden blifvit ense, t, ex. de under § 4 föreslagna reduktionerna
af vid resa landvägen från ena till andra riket tullfritt till införsel medgifna,
ehuru i allmänhet tull underkastade partier af vissa varor, hvilka
reduktioner der skulle vidtaga liktidigt dermed, att förlängningen inträdde.
Jag betonar dock, att sådana förslag endast böra framställas såsom tillägg
till och icke såsom vilkor för förlängningen, emedan det förefaller mig
oklokt och orätt, att, derest just ett sådant tilläggsförslag af stortinget
förkastades eller bifölles med någon förändring, föranleda stora förluster
och kostnader för svenska landtman och industriidkare blott derför, att,
storting och Riksdag icke kommit öfverens om bisaker eller om de ordalag,
i hvilka beslut om någon sådan borde affattas. Man bör nemligen
ihågkomma att beslut om förlängning såväl som om ny mellanrikslag

Bill. till Riksd. Vrot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Höft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

måste behandlas såsom lagar, så att sammanstämmande beslut måste af
båda ländernas regeringar och representationer fattas för att de skola
blifva gällande.

Man stöter vid alla förslag till ny mellanrikslag eller till utvägar
att förekomma dess upphäfvande, förr än enighet om derefter blifvande
anordningar, såsom om gränstullar m. m. kan vinnas, alltid på svårigheten
att ens tillnärmelsevis kunna beräkna norska stortingets beslut, hvilken
svårighet åter i sin ordning är föranledd af sannolikheten att norska stortinget
kommer att följa en förändrad tullpolitik; men huru långt denna
kommer att gå, och hvilka förändringar i norska tulltaxan och i förhållandet
till Sverige deraf skola följa, vet man ej. Afgörandet häraf
kommer dock att ske under detta år, men sannolikt först sedan svenska
Riksdagen åtskilts. Den blifvande förändringen af den norska tullpolitiken
borde under sådana förhållanden vara skäl nog att för ett år förlänga
mellanrikslagen.

Under förutsättning att förslaget om mellanrikslagens förlängning
möjligen icke vinner bifall i Sverige eller att samtycke till Riksdagens
beslut derom icke erhålles i Norge, är det angeläget att vid innevarande
riksdag ordna de förhållanden, som derefter inträda, så att minsta möjliga
förlust uppstår för de landtman och industriidkare i det ena landet, som
nu hafva väsentlig afsättning för sina produkter i det andra landet, att
vidare lemna dem tid att på ändamålsenligaste sätt ordna sin affärsverksamhet
efter de nya förhållanden, som komma att inträda, samt framför
allt att icke gifva anledning till att de med stora kostnader förändra
eller utvidga sin verksamhet under förutsättning att någon ny mellanrikslag
icke skall ifrågakomma, under det att dock, sedan den nya norska
tullpolitiken blifvit stadgad och känd, ganska säkert är att inom få år
nya förslag till lättnad i handelsförbindelserna mellan de båda länderna
skola uppkomma och leda till öfverenskommelser, hvilkas räckvidd icke
nu kan öfverskådas. Dertill kommer att många och betydande industrigrenar
nu otvifvelaktigt hafva fördelar af det obeskattade utbytet af deras
produkter mellan båda länderna, utan att ett sådant utbyte gifver anledning
till olägenheter eller förluster för andra. Att en förmånlig afsättning
af vissa bomullsväfnader, synnerligast enfärgade och oblekta, från
Sverige till Norge och en antagligen lika förmånlig af vissa andra bomullsväfnader,
synnerligast flerfärgade och tyll, från Norge till Sverige tvärt
skall inskränkas eller försvåras derför att vi icke för dagen kunna öfverenskomma
om de vilkor, under hvilka utbytet af lefvande kreatur och

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

kött eller fläsk skall försiggå, förefaller mycket oegentligt. I många fall
sker detta förmånliga utbyte af varor af nära men ej fullt likartad beskaffenhet,
såsom t. ex. det nämnda af bomullsvaror, i andra åter utbytas
råämnen eller halffabrikat från det ena landet med färdiga fabrikat från
det andra, t. ex. läder och skodon. I andra fall är det varor med samma
benämning i tulltaxan, men af gröfre och finare slag, såsom t. ex. glasvaror
m. fl. Ett förslag till fortfarande ömsesidig tullfrihet, äfven derest
mellanrikslagen vid uppsägningstidens utgång skulle upphäfvas, bör derför
omfatta dels vissa grupper, dels särskilda varor.

Jag hemställer,

att Riksdagen, under förutsättning af liknande
beslut i Norge, måtte för sin del besluta:

att intill dess antingen ny mellanrikslag antages
eller ock förändrade beslut af Riksdagen fattas, följande
grupper, hvar för sig, af norska naturalster eller tillverkningar,
som enligt nu gällande mellanrikslag äro
tullfria, skola fortfarande vid införsel från Norge vara
fria från tullafgifter, nemligen:
ylleväfnader,
bomullsväfnader,
linne-, hamp- och juteväfnader,
hattar, alla slag,

hudar och skinn, beredda, jemte arbeten af läder
och skinn,
tvål och såpa,
snickarearbeten, alla slag,
krut och antändningsrör,
papper, alla slag,

jern- och stålmanufakturvaror samt spik,
maskiner, redskap och verktyg af olika slag,
allt för hvar och en af dessa grupper under vilkor,
att varor tillhörande samma grupp äro tullfria vid
införsel till Norge, så att, derest svenska varor tillhörande
gruppen åläggas tull i Norge, den för norska
varor, tillhörande sådan grupp, vid införsel till Sverige
medgifna tullfriheten genast upphör.

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

Grupperna kunna möjligen olika anordnas och flera tilläggas, hvilket
jag öfverlemnar till bevillningsutskottet.

Jag hemställer vidare,

att samma beslut under samma förutsättning och
vilkor må fattas för alla ej förenämnda grupper tillhörande
varor, för hvilka tullfrihet genom mellanrikslagen
nu är försäkrad, hvar för sig, med undantag:
naturligen för dem, för hvilka Riksdagen anser sakliga
skäl förefinnas att upphäfva hittills medgifna tullfrihet.

Stockholm den 29 januari 1897.

C. Fr. Wcer>''n.

Stockholm, tryckt hos Central-Tryckeriet 1897.