Motioner i Första Kammar en, N:o 17

Motion 1894:17 Första kammaren

Motioner i Första Kammar en, N:o 17.

7

N:o 17.

Af herr Hasselrot, om utarbetande af förslag till lagbestämmelser i
syfte, att antingen fullt vitsord må tillerkännas inteckningsbok
eller beståndet af inteckning för nyttjanderätt, undantag
och servitut göras beroende af inteckningens förnyelse.

%

Enligt kongl. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom gäller inteckning för nyttjanderätt för undantag, eller för
servitut fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit uti inteckningsboken
införd.

Denna bestämmelse, så enkel och rigtig den synes vara, har emellertid
föranledt svårigheter och olägenheter vid utfärdande af gravationsbevis.

Dylika bevis, grundande sig på inteckningsprotokollen, omfatta i regel
tio år och i ett sådant bevis inflyter alltså ej uppgift om de gällande inteckningar
för nyttjanderätt, undantag eller servitut, som äro mer än tio
år gamla, då gravationsbeviset utfärdas. Detta ansåg man emellertid
kunna hjelpas genom ett tilläggsbevis från inteckningsboken, afseende sådana
äldre gällande inteckningar, om hvilka de sista tio årens inteckningsprotokoll
ej lemnade någon upplysning; och, derest inteckningsboken är
rigtig, var också saken dermed på det klara.

Men nu är förhållandet, ty värr, på flere ställen sådant, att inteckuingsböckerna
ej öfverensstämma med protokollen, och hvad böckerna innehålla
har ej laga vitsord, utan sådant tillkommer uteslutande protokollen.

Den, som erhåller ett gravationsbevis med dylikt tilläggsbevis, riskerar
under sådana förhållanden att ej få fullständig upplysning om fastigheten
besvärande inteckningar för nyttjanderätt, undantag och servitut.

Bland jurister hafva olika meningar uttalats om vei‘kan deraf, att eu
beviljad nyttjanderätts inteckning blifvit antingen alldeles icke i inteck -

8

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

ningsboken införd eller der införd på orätt ställe. Mången anser, att, då
det i lagen för en sådan intecknings fortfarande gällande kraft stadgade
vilkor om intecknings införande i boken ej blifvit fullständigt uppfyldt,
inteckningen förfaller efter tio år. Andra åter, och till dem hör jag, anse,
att en vunnen sakrätt icke kan upphöra eller förfalla till följd åt en domares
försumlighet eller slarf.

Om t. ex. i ett tingslag finnas två hemman med namnet Seby, men
belägna i olika socknar, och eu person erhåller inteckning för nyttjanderätt
i det ena af dessa hemman och på sitt protokollsutdrag får anteckning
derom, att inteckningen blifvit uti inteckningsboken införd, så har
han, enligt min uppfattning, erhållit eu utan förnyelse fortfarande gällande
sakrätt i detta hemman, hvilken ej kan förminskas eller tillintetgöras derigenom,
att hans inteckning till följd af förbiseende eller slarf icke blifvit
införd i det upplägg i inteckningsboken, som afser hemmanet Seby i fråga,
utan på upplägget för hemmanet Seby i den andra socknen.

Begäres nu, efter tio år från det inteckningen beviljades, gravationsbevis
å det för nyttj anderätten i fråga intecknade hemmanet Seby med
tilläggsbevis från inteckningsboken, så kommer emellertid omförmälda inteckning
ej att inflyta i detta bevis, ty den, som utfärdar beviset, har
ingen anledning att då granska jemväl upplägget för hemmanet Seby i
den andra socknen, der inteckningen är införd.

Den osäkerhet, som ett dylikt förhållande medför, och kännedomen
om juristernas olika meningar i frågan, hafva åter haft till följd, att till
en början hypoteksföreningar och banker samt efter hand äfven enskilda
personer icke våga nöja sig med ett tilläggsbevis, utfärdadt på grund af
den ej vitsord egande inteckningsboken, utan begära sådant bevis, grundadt
på inteckningsprotokollen. Ett sådant tillvägagående medför nog också
den önskade säkerheten, men vållar andra olägenheter, som, ju längre tiden
framskrider, allt mera ökas.

Lösen för tilläggsbevis, utfärdade efter protokollen, är densamma som
för vanliga gravationsbevis och för hvarje år, ett sådant bevis omfattar,
blir alltså lösen 15 öre. Ännu har visserligen denna lösen ej vuxit till
något afskräckande belopp, men då tilläggsbevisen, för att vara uttömmande,
måste afse tiden från 1876 års början, är denna lösen redan nu ej obetydlig
och växer, som sagdt, med hvarje år.

En annan olägenhet är det i hög grad ökade besvär, som härigenom
tillskyndas dem, som skola utfärda bevisen. Det är väl sant, att de
härför får sin stadgade ersättning, men det kan ändock kännas rätt tungt
och besvärligt att nödgas gå igenom inteckningsprotokollen för bortåt 20
år redan nu och för allt flere år, ju längre tiden framskrider.

Motioner i Första Kammaren, N:o 17. ''9

Svårigheten är i allmänhet mindre i de domsagor, som en domare
någon längre tid innehaft, så att han haft tillfälle att efter jemförelse med
protokollen granska och rätta inteckningsböckerna, men, der detta ej skett,
utan domaren måste gå till de stundom synnerligen vidlyftiga protokollen,
der kan mången gång bristande tid hindra en domare att lemna ut ett
fullständigt gravationsbevis inom den tid, som det för den sökande kan
vara ytterst angeläget att erhålla detsamma.

Af egen erfarenhet vet jag, att inteckningsböckerna i den domsaga,
jag förvaltar, vid mitt tillträde af domsagan voro till den grad ofullständiga
och vilseledande förda, att jag, om jag litat på dem och efter dem
utfärdat gravationsbevis, kunnat vålla väsentliga olägenheter och för egen
del riskerat stor förlust till följd af skadeersättningsanspråk. Jemväl har
jag mig bekant, att sådana oregelbundenheter förefunnits i flere andra
domsagor och af justitieombudsmannens till denna Eiksdags lagutskott
aflemnade diarium öfver hans embetsresa sistlidne år framgår, att dylika
missförhållanden ännu på flera ställen förekomma.

Eättelse uti nu antydda afseenden kan åter, enligt min uppfattning,
ske endast på två sätt, antingen derigenom, att inteckningsböckerna tillerkännas
fullt vitsord och att sålunda deras origtiga förande medför ej blott
såsom nu embetsansvar, utan jemväl skyldighet att ersätta den skada, som
han följa deraf, att de användas för utfärdande af gravationsbevis eller ock
att åter införes skyldighet att hvart tionde år förnya inteckningar för nyttjanderätt,
undantag och servitut.

Då jag emellertid ej tilltror mig afgöra hvilken af dessa utvägar kan
vara att föredraga, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Eiksdagen ville i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Eiksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af kongl. förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, att laga vitsord tillerkännes
deri omförmälda inteckningsbok eller ock stadgas
skyldighet att hvart tionde år låta förnya inteckning
för nyttjanderätt, undantag och servitut.

Om remiss till lagutskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 27 januari 1894.

Carl B. Hasselrot.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft.

2