Motioner i Första hammaren, Nr 87 (Motion 1920:87 Första kammaren)

Motioner i Första hammaren, Nr 87.

Nr 87.

Av herr Olofsson och herr Johansson, Johan Peter, om

anslag till fortsättning av statsbanan Sveg—Hede.

Uti proposition till 1912 års riksdag, nr 145, föreslog Kungl. Maj:t
byggande av en normalspårig järnväg från Svegs station å den planerade
statsbanan Sveg— Brnnflo till Hede kyrkoby i Härjedalen.

Uti motiveringen för nämnda förslag må anföras vad Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Jämtlands län hade yttrat: »Den del av Jämtlands
län som utgöres av provinsen Härjedalen har i större grad och i längre
tid än någon annan av Sveriges provinser varit i saknad av den mäktiga
hävstång för utvecklingen som utgöres av järnvägskommunikationer.
Den har därför icke heller kunnat undgå att i viss mån bliva efter andra
provinser i framåtskridande, ehuru naturliga tillgångar ingalunda saknas,
vilkas upparbetande eller bättre tillgodogörande kunde väsentligen höja
produktionen inom provinsen samt bereda dess bebyggare nya eller förbättrade
existensmöjligheter.

Också hava provinsens innevånare känt sig i förevarande avseende,
i viss mån tillbakasätta, vilket förhållande framträtt i därom vittnande
uttalanden, i en ökad benägenhet att utflytta därifrån till främmande land
eller andra delar av riket. Resultatet härav framträder också däruti att
befolkningen i en del mera avlägset liggande delar av provinsen visar
stark benägenhet att minskas.»

Sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande med siffror visat, hurbefolkningen
gått tillbaka uti en del socknar i provinsen, fortsätter den: »Under år
1909 erhöll först Härjedalen järnvägsförbindelse med det övriga riket, i
det Orsa—Härjedalens järnväg öppnades för allmän trafik; denna banas
norra ändpunkt Sveg är nämligen belägen i Härjedalen, som av banan
utan tvivel dragit och drager stor fördel.

Provinsen har ock efter måttet av sina krafter bidragit till tillkomsten
av denna järnväg, som emellertid aldrig kunnat åstadskommas utan synnerligen
stora tillskott, som den i företaget intresserade Orsa kommun
i Dalarna varit i tillfälle att lämna, samt ej minst statsmakternas kraftiga
ingripande genom lämnande i två särskilda omgångar av bidrag i
form av lån till sammanlagt fyra miljoner kronor.

Motioner i Första kammaren, Fr 87.

Genom nyssnämnda järnväg har emellertid Härjedalens behov av
tidsenliga kommunikationer icke blivit ens nödtorftigt tillgodosett.

Det är nämligen allenast till provinsens sydöstra hörn, som denna
bana sträcker sig.

Från Sveg till Hede, som kan sägas utgöra provinsens medelpunkt,
är det 7,6 mil och därifrån till Funäsdalen, den största platsen i västra
Härjedalen, ytterligare 6,7 mil; från Sveg till Vemdalen är det 7,5 mil.
Med spänd väntan motses i Härjedalen visserligen förverkligandet av
förslaget om byggande av statsbana från Sveg till Brunflo, genom vilken
Orsa—Härjedalens järnväg sättes i förbindelse med tvärbanan genom
Jämtland, och Härjedalen samt de sydliga delarna av Jämtland sättas i
direkt förbindelse med landets övriga delar och dess huvudort Östersund.
Men även denna järnväg berör endast i ringa mån provinsen Härjedalen,
den genomlöper av sagda provins icke mer än Svegs socken.»

Efter att hava redogjort för de utvecklingsmöjligheter, som finnas
inom provinsen Härjedalen, särskilt beträffande jordbruk, boskapsskötsel
och skogsbruk, därvid erinrande om kronans stora domän i västra Härjedalen,
fortsätter Kungl. Maj:ts befallningshavande:

»Uppenbart är alltså, att den bana som öppnade en lätt kommunikationsled
till provinsens medelpunkt skulle bilda en kraftig hävstångför
tillvaratagande av de utvecklingsmöjligheter som finnas. Men huvudmotivet
för byggandet av en dylik bana måste dock bliva att lämna ett
•handtag åt denna landsändas befolkning i dess kamp för landets odling
och utveckling. Denna idoga befolkning, som brutit och fortfarande håller
på att bryta bygd i dessa trakter, behöver ej mindre än andra Sveriges
innebyggare stödjas av statsmakterna i denna sin kamp. Först genom
erhållande av tidsenliga kommunikationer kan den hoppas att föra denna
kamp med framgång; Titan sådana är det fara, att den förtröttas, att i
stället för utveckling det blir tillbakagång. Denna fara är i våra dagar
med dess utvecklade samfärdsel människor emellan större än någonsin
förr, som måste förekomma^.

Kungl. järnvägsstyrelsen, som anbefallts att yttra sig över Kungl. Maj:ts
befallningshavandes framställning, ansluter sig uti skrivelse av den 26
februari 1912 i allo till de uttalanden och den hemställan, som i ämnet
blivit av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län gjorda.

Vad sålunda härmed citerats, äger fortfarande sin fulla giltighet,
och att det är fara i dröjsmålet, därom gives redan eklatanta bevis. Då
riksdagen 1912 beslöt byggandet av Sveg—Hedebanan och satte som
villkor, bland annat, att den skulle påbörjas tidigast 1915, var det med
all säkerhet riksdagens mening, att arbetet detta år skulle sättas i gång.

Motioner i Första lcammaren, Nr 87.

Uti skrivelse nr 232 formulerades riksdagens beslut sålunda: »Vad i
den kungl. propositionen anförts i fråga om de säregna förhållanden,
som äro rådande i den på kommunikationer synnerligen vanlottade bygd,
där den föreslagna statsbanan skulle framgå, samt i fråga om angelägenheten
att bispringa, och vid Sverige närmare binda befolkningen
vid denna avlägsna landsända, bär synts riksdagen av beskaffenhet att
kraftigt tala för anläggningen samt ägnat i väsentlig mån häva de av
riksdagen hysta betänkligheter, varför riksdagen icke ville motsätta sig
banans utförande med statsmedel.»

1916 beviljades det första anslaget för banans påbörjande och heter
det i denna riksdagens skrivelse:

I likhet med departementschefen finner riksdagen, att igångsättandet
av arbetena på denna bana, vilka redan fått anstå avsevärd tid utöver
vad man först tänkt sig, ej bör ytterligare uppskjutas.

Riksdagen har sedan beviljat det mesta av de medel, som för banans
byggande beräknades behövliga, men givetvis kommer prisstegringen
som ägt rum under kristiden att väsentligen öka kostnaderna även för
denna bana, vilket även järnvägsstyrelsen, efter verkställd kostnadsutredning,
i skrivelse den 9 okt. 1918 påpekat. Vidare framhöll järnvägsstyrelsen
i denna skrivelse, att den tänkt, att tiden för banans fullbordande
borde förskjutas, så att under återstående byggnadstid det årliga
anslaget i medeltal bleve ungefär lika, som det för år 1919 anvisade
eller omkring 1,200,000 kr. Emellertid nödgades styrelsen — på grund
av den ytterligare långtgående avknappning i anslagen, som styrelsen
ansett sig böra förutsätta — föreslå, att arbetena på banan under åren
1919 och 1920 icke bedrevos med större arbetsstyrka och anskaffningar,
än att anslaget för år 1919 bleve tillräckligt även för år 1920.

Med anledning härav gjorde Kungl. Maj:t icke någon framställning
till 1919 års riksdag om anslag för år 1920.

Arbetena å banan hava emellertid under de gångna åren bedrivits
i ganska ringa omfattning, som det uppgives, bland annat beroende på
svårigheten att uppdriva arbetsstyrkan till erforderlig storlek. Med anledning
av dessa förhållanden har det för år 1919 tillgängliga anslaget
icke under samma år tagits i bruk och skulle alltså för närvarande finnas
disponibla cirka 1,200,000 kronor för arbetets fortsättande.

Om arbetet på banan under år 1919, till följd av svårigheten att
uppdriva tillräcklig arbetsstyrka, icke kunnat bedrivas i den omfattning,
som järnvägsstyrelsen i sin skrivelse den 9 okt. 1918 ansett såsom lämpligast,
så torde väl detta hinder för innevarande och kommande år icke
behöva befaras, alldenstund det för närvarande råder arbetslöshet inom

Motioner i Första kammaren, Nr 87.

de trakter där banan skall byggas; och detta förhållande kan man på
goda grunder befara hällre kommer att till- än avtaga under år 1921.
Dessutom är det järnvägsstyrelsens mening, att under detta år banan
Prim fl o—Sveg skall kunna öppnas för trafik; och torde alltså under
någon tid av detta år arbetskraft därifrån lämpligen böra överföras till
Sveg—Hedebanan.

Något giltigt hinder att från och med innevarande år bedriva arbetena
på banan i den omfattning, som järnvägsstyrelsen tänkte sig i sin skrivelse
den 9 okt. 1918, synes alltså ej vidare förefinnas. Såsom ett sådant
kan nämligen ej godtagas, att järnvägsstyrelsen under år 1919 bedrivit
arbetet å banbyggnaden i så ringa omfattning, att enligt dess
egen uppgift så gott som ingen del av det anslag, som riksdagen dock
avsett för detta år, blivit använt. Åven fastän så skett och anslaget
för år 1920 således uppgått till i det närmaste vad årsanslaget enligt
järnvägsstyrelsens plan borde utgöra, är detta intet skäl, att icke låta
banbyggnaden fullföljas enligt den 1918 utstakade planen.

Det bör ju dock framhållas, att här gäller det den på kommunikationer
mest vanlottade provins i Sveriges land, som på ovan angivna
sätt gäckas på fullbordandet av det löfte, som statsmakterna en gång
givit densamma. Löftet gavs redan år 1912; provinsens innebyggare
hade all anledning tro, att arbetet på den utlovade banan skulle börjas
år 1915. Uppskov skedde till år 1916 och riksdagen erkände då, att
löftets fullföljande fått anstå avsevärd tid utöver vad som förut varit
tänkt. Vi skriva nu år 1920 och man kan knappast säga, att någonting
väsentligt blivit åtgjort på banbyggnaden. Provinsens innevånare
hade tåligt väntat och nöjt sig med att hoppas, att åtminstone järnvägsstyrelsens
plan av 1918 skulle fullföljas. Då detta hopp nu synes hålla
på att gäckas, nödgas den vända sig till riksdagen med en begäran, att
densamma måtte behjärta dess behov, som så länge varit erkänt och
om vars avhjälpande redan tidigare den har statsmakternas löfte.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att tiden för banans fullbordande skulle
vara av underordnad betydelse. Detta må vara sannt, om man avser dess
betydelse såsom en länk i landets statsbanenät, men för provinsen Härjedalen
bliver banans snara fullbordande av den största betydelse. Så
länge ej banan finnes, kan man säga, att för Härjedalen den port är
stängd, varigenom för denna provins tillträde skall öppnas till det övriga
riket och för utvecklingen av dess resurser. Det är en vädjan att snarligen
och verkligen öppna på denna port, som vi med denna motion
rikta till riksdagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 87.

Vi tillåta oss därför i överensstämmelse med den plan för banans
byggande, järnvägsstyrelsen i sin ovanberörda skrivelse den 9 okt. 1918
angivit, föreslå, att riksdagen måtte besluta,

att till fortsättning av statsbanan Sveg—Mede
för år 1921 bevilja ett anslag av 1,200,000 kronor.

Stockholm den 22 januari 1920.

Johan Olofsson. J. Johansson.

Bihang till riksdagen protokoll 1920. 3 sand. 37 käft. (Nr 85—89.)

843 20 2

♦