Motioner i Första hammaren, Nr 82

Motion 1914:82 Första kammaren - b

Motioner i Första hammaren, Nr 82.

1

Nr 82.

Av herr Kjellén, om ändring i regeringsformens § 109 och
riksdagsordningens § 5 m. fl.

Först 1866 års slöra grundlagsreform införde i svenskt statsskick
Konungens prerogativ att upplösa riksdag i statsrättslig mening, det vill
säga annullera riksdagsfullmakterna och vädja till folket i nytt val. Prerogativet
nedlades i den nya riksdagsordningens § 3 och reglerades närmare
genom därpå följande § 5, nästan likalydande med regeringsformens
§ 109, första och andra stycket.

Då rätten år 1887 första gången kom till användning, visade det
sig emellertid, att grundlagsstiftarne icke genomtänkt saken i alla konsekvenser;
grundlagsbestämmelserna befunnos brista i både klarhet och fullständighet,
i all synnerhet beträffande arbetsfördelningen mellan det upplösta
och det därpå följande riksmötet. Följden blev, att tvenne principiellt
skilda uppfattningar framträdde och stredo om herraväldet. Den
ena, den så kallade fortsättningsteorien, hävdade det nya mötets karaktär
av ett senare sammanträde i förhållande till det föregående, vadan de
först tillsammans utfyllde begreppet lagtima riksdag. Den senare, nyriksdagsteorien,
betraktade det senare mötet som fullt emanciperat från det
förra, med en ny riksdags alla rättigheter och skyldigheter, vadan året
skulle få två lagtima riksdagar. Emellan de båda rena riktningarna framkommo
sedan medlande uppfattningar, i olika gradationer förbindande
dem med varandra.

De bägge principerna drabbade samman vid »majriksdagen» på olika
valplatser: frågan om talmansutnämning (F. K. 4/5)» om nödvändigheten
att förnya vid januarimötet väckta motioner (A. K. nr 14, 35), om utsträckningen
i tiden av den konstitutionella kontrollen (K. U. mem. 2,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 3 samt. 38 höft. (Nr 82.) 1

2 Motioner i Första hammaren, Nr 82.

F. K. 20/g, A. K. 1 °/6)j oin det nya mölets befogenhet alt antaga vilande
grundlagsändringar (F. Iv. 15/e), om nyval av justitieombudsman (bägge
kamrarna 2/7)-

Resultatet blev på varje sådan punkt seger för nyriksdagsteorien.
Regeringen hade från början omfattat densamma, talmännen i bägge kamrarna
ställde sig i breschen för den med sitt starkaste vapen, propositionsvägran
(F. K. i grundlagsfrågan n/e, A. K. i justitieombudsmannafrågan
2/i), och i den avgörande debatten i F. Iv. 15/g erhöll den uttryckligt
stöd i ett uttalande av ingen mindre än den nya riksdagsordningens
fader, Louis de Geer. Icke blott i sin »mise en scéne» — såsom även
fortsättningsteoriens anhängare (Wennerberg) gillade — utan i hela sin
färd uppträdde också majriksdagen 1887 som en självständig riksdag med
alla en lagtima riksdags befogenheter. Sålunda sekunderades konstitutionsutskottet
i sin utsträckta protokollsläsning av stats- och bankoutskotten
(vis å vis fullmäktige); det förekom till och med, att en vid januarimötet
avslagen motion nu återupptogs till behandling (F. K. nr 15). Att rester
av fortsättningsprincipen ändock i en och annan punkt häftade vid denna
praxis — såsom i underlåtenheten att omvälja revisorer, i statsregleringen,
och för övrigt i de kontrollerande utskottens kompletterande granskning
av fjolårsförvaltningarna, vilken uppgift ju övertagits från den upplösta
riksdagen (greve Strömfelt i F. K. 15/b, Ljungman i A. K. 16/6) — bevisar
endast, att icke heller nyriksdagsteorien kan göra sig gällande i sina
yttersta konsekvenser, men betager icke 1887 års praxis dess klara och
otvivelaktiga karaktär av prejudikat i denna riktning.

När därför Konungens här ifrågavarande prerogativ nästa gång togs
i anspråk för praktiskt bruk, vilket skedde nu innevarande år 1914, har
det varit så gott som alldeles tyst på de gamla slagfälten. Frågan har
uppenbarligen ansetts utdebatterad och avgjord för alla tider med 1887
års praxis. Där, och icke i grundlagarna eller på andra vägar för rättstolkningen,
har man sökt svaret på alla uppkommande spörsmål angående
den nya riksdagens icke blott arbetsteknik utan även befogenheter. Vi
se en rättsbildning, som på rent engelskt maner håller sig till precedensfall
och intet annat.

Från gammal svensk rättsuppfattning kan en sådan utveckling icke
utan vidare godtagas som hälsosam och riktig. Det är nämligen den avgörande
skillnaden, att England har ingen kodifierad grundlag, men det
har Sverige. Hos oss finnes således möjlighet till en konflikt, som engelsmännen
med sitt system mera undgå: en konflikt mellan prejudikat och

3

Motioner i Första kammaren, Nr 82.

lag. Denna möjlighet måste vi ha för ögonen. I varje särskilt fall måste
vi förvissa oss om, att precedensen hållit sig inom lagens ram, innan vi
erkänna dess förbindande kraft. I all synnerhet bör en sådan omsorg
synas angelägen, då precedensen inskränker sig till ett enda fall, som
tilläventyrs kommit till under tillfälliga stämningars inflytande.

Exemplet ligger här för ögonen. Just 1887 års praktik har nämligen
icke undgått misstankar i denna riktning. Tio år senare skriver
Varenius (i Historisk Tidskrift, anmälningar s. 32 f.) därom, att lagbuden
icke förmådde »hindra dagspolitikens synpunkter att tränga in och färga
uppfattningen av själva rättsfrågan». Vid själva tillfället anmärkte presidenten
K. J. Berg (i Stockholms Dagblad 2% 1887), att frågan »av
pressens särskilda organ i allmänhet blivit olika besvarad, allt efter som
de ivrat för eller emot livsmedelstullar». Från sådana förutsättningar
skulle precedensfallet i fråga i verkligheten innebära, att 1887 års mening
i en tullfråga bleve normerande för 1914 års mening i en grundlagsfråga.
Är det någon, som finner ett sådant rättsbildningssystem tillfredsställande? Det

är verkligen icke alldeles uteslutet, att realintressena kunnat bestämma
det parlamentariska utslaget i rättsfrågan 1887. Vi föranledas
till denna tanke därav, att majoriteten för nyriksdagsteorien var så problematisk.
Det stora flertalet av dem, som offentligen bekände sin åsikt,
tillhörde motsidan. Parlamentariska auktoriteter av högsta rang — att
endast nämna ärkebiskop Sundberg och Gunnar Wennerberg — funnos
där ej mindre än i det andra lägret (L. de Geer, Ehrenheim). Inom
konstitutionsutskottets förstakammarsida hade fortsättningsteorien stor övervikt
(7 mot 3, se dechargebetänkandets reservation nr 1).* I den avgörande
voteringen efter debatten i grundlagsfrågan 15/e, där L. de Geer
lagt sitt inflytande i vågskålen, krävdes fem statsråds deltagande för att
talmannen nätt och jämnt skulle räddas från att bli överröstad i sin propositionsvägran
(57 röster mot 56); och då det under debatten upplystes,
att åtminstone två av majoriteten (Samzelius, greve Strömfall) eljest
hyllade fortsättningsteorien, ehuru de dissentierade i denna fråga, så är * i

* De 7 voro Bergius, v. Essen, Nisser, Samzelius, Strömfelt, Enger och Lindahl. Därjämte
uttalade sig i F. K. för fortsättningsteorien vid olika tillfällen Klinckowström, Casparson, Wennerberg,
Sundberg, Eeutersvärd, Bexell, Åkerhjelm, Pettersson och Sandberg, medan mot densamma
uppträdde endast Ehrenheim, Hallenborg och de Geer. I A. K vittnade för densamma Erickson

i Bjersbo, Pettersson i Ekebo och S. Johnsson (se motioner nr 14, 35), vidare Redelius, Svartling,
Ljungman och A. P. Danielsson (med en massa instämmanden 16/e); m°t densamma åter Gumtelius,
Sjöberg i Stockholm, Larsson i Tullus, v. talman Sv. Nilsson, Pamp, Lyttkens och Carl Ifvarsson.

4 Motioner i Första hammaren, Nr 82.

det matematiskt klart, att första kammaren 1887 i verkligheten hade
majoritet för den.

Så svagt visar sig alltså vid närmare påseende det prejudikat, som
man här vill ge vitsord för alla tider. Om F. K. vid det angivna tillfället
icke godkänt talmannens propositionsvägran, då skulle saken enligt
R. O. § 61 gått till K. U., och vi hade åtminstone fått ett »motiverat
och bestämt utlåtande över frågans stridighet eller enlighet med grundlagen»,
alltså ett autoritativt prejudikat efter utredning. Det gick icke
ens därhän.

Men även om det gått därhän, så hade saken därmed icke varit
rättsligt avgjord. Det är uppenbarligen just med ett sådant fall för ögonen,
som R. F. i sin § 88 säger, att »ej må någon för framtiden gällande
förklaring av grundlagarna stadgas utan på det sätt, som vid ändringar
i dem iakttagas bör». Här ha vi den svenska rättsuppfattningen sanktionerad.
Vi behöva alltså icke stanna vid lämplighetssynpunkter och de
enskilda fallen. Grundlagsstiftarne ha själva varit uppmärksamma på
faran för deras verk, om det utlämnades åt tillfälliga majoriteters godtycke,
och velat en gång för alla förebygga den. Svensk grundlag har
i rent självbevarelseintresse upptagit till direkt besvarande frågan om prejudikats
förbindande kraft och svarat ett klart nej.

Det synes alltså vara icke blott yttre anledning utan en ren skyldighet
mot rättsordningen att 1914 revidera målet och ånyo konfrontera
nyriksdagsteorien med grundlagen, innan vi acceptera 1887 års utslag i
praxis till dess förmån. Då skall ett nytt faktum genast träda påfallande
för ögonen: den statsrättsliga forskningen, som 1887 avspeglade den allmänna
splittringen — Bydin något haltande på fortsättningsteorien,
Naumann klar på motsidan — har sedan dess, praktiskt sett, kommit
till enighet och klarhet emot prejudikatet. Detta beror helt enkelt därpå,
att problemet först efteråt upptagits till vetenskaplig behandling i hela
sin vidd, nämligen av Sundin 1896 (Om svensk konungs rätt att upplösa
riksdag, akad. avh.); därvid uppdagades, att fortsättningsteorien inom vissa
gränser är den enda hållbara, för så vitt objektiva regler för grundlagstolkning
även här skola tillämpas. Detta resultat accepterades uttryckligen
av Varenius (recension i Hist. Tidskrift 1897) och har sedan dess
icke blivit motsagt inom vår vetenskap.*

* Den vetenskapliga grunden lades redan 1887 av presidenten Berg (sign. K. J. B.) i Stockh.
Dagblad J0/4 och 81/4 och utfördes därefter av Alin på föreläsningar. Beuterskiöld 1896 (Sv. Riksdagen,
s. 90 t.) är tveksam med avseende på konsekvenserna, men finner ordalagen »utan allt

Motioner i Första hammaren, Nr 82.

Under sådana förhållanden må det icke anses opåkallat, att jag här
bringar rättsfrågan ännu en gång inför riksdagens ögon. Det gäller då
närmast att uppsöka de stötestenar, som vetenskapen funnit liggande i
vägen för nyriksdagsteorien. Jag skall därvid icke uppehålla mig mycket
vid de analogier och konsekvenser, som upptagit lejonparten av den hittills
förda diskussionen på området. Endast två sådana anmärkningar
mot teorien må behållas i minne, alldenstund de ge det konstitutionella
problemet en bakgrund. Den ena är den, att teorien skulle möjliggöra
för konungen att forcera fram en grundlagsreform på den nyvalda riksdagen
via den upplösta; den andra är den, att teorien, sammanhållen
med bestämmelsen om preskriptionstid för riksrättsåtal i vederbörande
ansvarighetslag § 11, skulle öppna en utväg för regeringen att genom
riksdagsupplösning undgå detta ansvar. Dessa tvenne konsekvenser (sammanhållna
av frih. Åkerhjelm i F. K. 15/e och 2/t 1887) inlägga i upplösningsrätten
en real ökning i konungens makt och bringa därmed grundlagstiftarne
av 1866 i en konstitutionell tvetalan mot deras egen princip
att lämna statsskicket »orört i alla delar, som icke ovillkorligen sammanhänga
med representationsreformen» (Louis de Geer till statsrådsprot. 5/i
1863). Detta bör knappast utan tvingande skäl antagas.*

Sådana indicier spela emellertid på andra och tredje planet, när det
är frågan om grundlags rätta mening. Som full bevisning gäller här endast,
eller åtminstone i första rummet, boicstciven. Det är först när den sviker,
som undersökningen har att taga hänsyn till liknelser och dylikt.
A andra sidan betyda de intet emot klar bokstav. Diskussionen i frågan
är alltså icke fri, förrän bokstaven blivit undersökt. Detta är innebörden
i R. F:s bestämda föreskrift i § 84 — den andra av självbevarelsedrift
dikterade — att »grundlagarna skola efter deras ordalydelse i varje särskilt
fall tillämpas»; en föreskrift som endast behöver kompletteras med

tvivel närmast antyda» på fortsättningsteorien. Hagman 1902 (Sv. Grundlagar, s. 298 f. 376)
förhåller sig huvudsakligen refererande. — Först sedan ovanstående blivit nedskrivet, har dr
Melander publicerat ett försök till vederläggning av fortsättningsteorien i Nya Dagl. Allehanda
7„ 1914.

* Allvaret i dessa anmärkningar erkändes även av nyriksdagsteoriens främste målsmän 1887,
L. de Geer och Ehrenheim, och den förre betecknar förhållandet till ansvarighetslagen rent nt
som ett »förbiseende». Den senare (och efter honom Melander) söker skydd mot denna konsekvens
bakom R. F. § 107, som lämnar ansvarsfrihet endast för vad riksdagen »efter granskning» godkänt,
om bräckligheten i detta skydd kan ses i min anmärkning i K. U:s dechargebetänkande
1911 (nr 30, s. 69 f.). — I frågan om grundlagsändringar yttrade de Geer ls/3 1863, att de enligt
den nya R. O. kunde »i intet fall så hastigt åstadkommas» som enligt den gamla. Som Sundin
framhållit (s. 94 ff.), skulle emellertid nyriksdagsteorien bjuda ett sådant fall. Vi se här eu antydan,
att R. 0:s skapare vid tillfället icke omfattade den teori, som han 24 år senare gav sitt
parlamentariska stöd.

6

Motioner i Första kammaren, Nr 82.

K. U:s anmärkning 1848 (mem. nr 37), att den »tillämpning efter ordalydelsen,
varom 83 § R. F. (nuv. 84 §) talar, ankommer ej därpå, att
en bokstav eller sats i lagen icke finnes, utan därpå, att en bokstav eller
sats där tinnes, ur vilken den mening man uppställer framspringer såsom
ett nödvändigt logiskt resultat».

Vi märka då först grundlagarnas uppenbara förutsättning, att året
endast skall ha en lagtima riksdag, nämligen den som sammanträder normalt
den 15 januari (R. O. § 2, R. F. § 49). Till särskild bekräftelse
(anm. av Lindahl i F. K. 15/e 1887) innehåller R. O. § 72, att »å varje
lagtima riksdag» skall förordnas revisorer »för vart år», vilkas arbete
skall »omfatta ett års avslutade räkenskaper». Inför sådana vittnesbörd
fanns utan tvivel fog för Casparsons anmärkning i F. K:s remissdebatt
12/s 1887, att två lagtima riksdagar på året är lika abnormt som två torsdagar
i en vecka!

Vi behöva emellertid icke gå denna omväg, som i alla händelser icke
leder direkt till målet. Vi ha den raka vägen liggande klar i i R. O. § 5, resp.
R. F. § 109, i den passus, som åtföljer klausulen om riksdagens upplösning:

»I dessa fall skall riksdagen, med bibehållande av sin egenskap av
lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från det riksdagen
blev upplöst, som konungen bestämmer, och må den ej vidare av
konungen upplösas förr än fyra månader från det senare sammanträdets
början förflutit.»

För yttermera klarhets vinnande ha här särskilt framhävts de ord
och bokstäver, som äro för vårt spörsmål avgörande. Att en ny riksdag
icke kan »bibehålla» något, icke heller »vidare» upplösas, eller betraktas
som ett »senare» sammanträde under tydlig hänvisning till ett förra,
detta synes om något vara »ett nödvändigt logiskt resultat» i 1848 års
K. U:s mening. Nyriksdagsteoriens förkämpar ha också i allmänhet rent
förbigått dessa besvärande bokstäver och fäktat med analogier allena, i
öppen strid mot R. F. § 84. De små försök att undanröja dem, som
i litteraturen sett dagen, tjäna endast att yttermera styrka deras soliditet.
Då sålunda Naumann (och efter honom Melander) förklarar »bibehållandet»
såsom syftande icke på riksdagen utan endast på dess lagtima egenskap,
så är detta resonnemang, om icke ren lek med ord, en svaghet i tanken;
det vore språkligt möjligt, därest grundlagen här använde ett objektivt
och passivt uttryck, t. ex. »fortfarande» egenskap av lagtima; men »bibehålla»
är ett aktivt begrepp, som hänvisar på ett subjekt, och vilket
skulle detta subjekt vara om icke årets lagtima, i januari sammankomna

Motioner i Första hammaren, Nr 82. 7

riksdag? Louis de Geer (i F. K. 15/g 1887) ville på denna punkt inskjuta
riksdagen som abstrakt folkrepresentation »med ständig kontinuitet»;
men detta subjekt kan icke bibehålla »sin» karaktär av lagtima, ty det
kan även vara urtima, ej heller kan det »vidare» upplösas, ty det kan
aldrig upplösas, det strider ju direkt mot den ständiga kontinuiteten!
Också har de Geer tillämpat sin konstruktion endast på ordalagen »det
senare sammanträdet», men det hjälper föga att bortförklara dem, om de
andra stå oförklarade kvar. Sedda i sitt sammanhang, logiskt och filologiskt
och utan förutfattad mening, hänvisa de ofrånkomligen till en viss
konkret och bestämd riksdag, som blivit upplöst en gång och sedan sammanträtt
på nytt — och denna riksdag är enligt all rimlighet årets egen,
den och ingen annan.

Härmed är diskussionen i verkligheten avslutad, så långt det gäller
själva rättsfrågan. Nyriksdagsteorien kan icke erkännas lagligt grundad,
så länge de anmärkta ordalagen kvarstå i vår gällande rätt. Alla
indicier studsa tillbaka mot denna mur. Skall teorien accepteras, då
måste den undanröjas: icke med formuleringskonst, utan med grundlagsändring.

Det är här att märka, att teoriens anhängare givetvis icke äro omedvetna
om svagheten i sin position. Sålunda yttrade de Geer 15/g 1887
om det citerade lagstället: »Jag medgiver, att dessa ord kunna giva anledning,
och en ganska stor anledning» till den motsatta tolkningen.
Likaså Ehrenheim 2/7 1887: frågan »kan vara föremål för olika meningar».
Det förefaller, som om redan dessa medgivanden på håll, där
teorien hämtat sin största auktoritet, skulle vara nog för att motivera ett
anlitande av apparaten vid grundlagsreform på denna punkt. Åt denna
sida skulle detta betyda en autentisk förklaring av grundlag, som borde
vara välkommen.

För fortsättningsteoriens anhängare ställer sig saken annorlunda, ty
från deras ståndpunkt skulle den antydda reformen betyda en verklig
ändring av grundlag. Här blir det en realfråga, om behovet av en sådan
ändring föreligger. Säkerligen skall man på det hållet icke ha något däremot.
Å ena sidan måste man säga sig, att det icke längre finnes någon
som helst praktisk utsikt att leda utvecklingen tillbaka in i bokstavsfårorna.
A andra sidan skall man säkerligen icke beklaga utvecklingen
i och för sig. Det häftar mycket litet av realintresse vid denna diskussion.
Att fortsättningsteorien i sin tur, även begränsad till riksdagens befogenheter
(således icke med tillämpning på organisation o. d.), kan leda till

8 Motioner i Första kammaren, Nr 82

inkonsekvenser och även praktiska olägenheter, är för dess anhängare
icke fördolt; vi vilja särskilt påminna om vad redan Berg och de Geer
1887 framhållit, att denna teori, strängt genomförd, skulle förhindra den
nyvalda riksdagen att fatta nytt beslut i kanske just det ärende, som föranlett
den förra riksdagens upplösning. Det bör icke heller lämnas oanmärkt,
att tvivel på den egna ståndpunktens berättigande förmärkts även
på denna sida, och ingalunda bland dess mindre profeter: sålunda erkänner
i F. K. 15/6 1887 friherre Åker hjelm »många och goda skäl» för
motpartens uppfattning, och likaså medgiver ärkebiskop Sundberg, att
frågan »kan vara tvistig, och att man kan å ömse sidor åberopa goda
grunder».

Men alldeles oavsett den ena eller andra ståndpunkten i den teoretiska
frågan, bör det under dessa omständigheter för alla vara ett verkligt
intresse att tillse, det praxis och hävd röra sig på vederbörande mark,
bredvid grundlagen allena, så att icke ens en misstanke är möjlig att den
vill tränga in på förbjudet område, inom grundlagen själv. Endast detta
intresse av grundlags helgd och statsskickets renhet och den rätta vägen
vid dess fortsatta utveckling har föranlett det förslag, som här skall framställas.
Avsikten därmed är givetvis icke att lagstadga den ena eller
andra teorien, med alla däri inneboende konsekvenser. Avsikten är allena
att röja fältet fritt för praxis att supplera lag. Fortfarande som hittills
skulle alltså nyriksdagsteorien få dragas med vissa motsägelser vid den
konstitutionella kontrollen och även statsregleringen. Ännu länge skulle
man kanske få höra till och med medlemmar av samma statsråd göra uttalanden
i bägge de motsatta riktningarna, såsom då nuvarande justitieministern
(i kgl. prop. nr 64, s. 7) talar om »innevarande års andra lagtima riksdag»,
medan hans kollega finansministern (i Statsverksprop. Bil. över inkomsterna)
riktigare talar om »instundande sammanträde av årets lagtima
riksdag». Men man hade åtminstone en garanti, att svensk rättsutveckling
ginge på svenska vägar, utan genombrytande av gällande lags formella
och objektiva ram.

I själva verket är ett steg redan taget att införa nyriksdagsprincipen
i själva grundlagen, nämligen genom 1891 års ändring i R. O. § 28, varigenom
ledamöterna i den nyvalda riksdagen uttryckligen tillerkännas dagtraktamente
intill 1,200 kr. (1887 tillämpades på deras korta möte fullt arvode,
en utan tvivel mycket behaglig tillämpning av nyriksdagsteorien). Så sorgfälligt
man än vid tillfället undvek principstrider (K. U. 1889, bet. nr 6),
så ligger själva reformen i denna linje, för så vitt den rena fortsättnings -

Motioner i Första hammaren, Nr 82. 9

teorien icke skulle medgiva mer än 1,200 kr. i arvode för bägge sammanträdena.

Om alltså förutsättningarna för en reform, avseende att avlägsna nu
bestående rättsliga hinder för nyriksdagsteoriens tillämpning, synas ligga
klara, så blir den sista frågan: huru långt skall reformen i grundlagen
sträcka sig? Att de anmärkta ordalagen i R. O. § 5, resp. R. F. § 109,
måste avtrubbas, så att de icke direkt hänvisa på det föregående januarimötet,
ligger i öppen dag. Kunna vi stanna därvid? Louis de Geer
vittnar 1887, att detta är det enda för hans tolkning besvärande lagstället.
Vi ha funnit R. O. § 72 på samma sida, men först i andra
hand, och icke omöjlig att lösa i praxis, enligt 1887 års prejudikat att
välja revisorer blott en gång om året. Ävenledes kan konflikten med
Ansv.-Lagen för statsrådet § 11 synas betänklig, men man måste hålla
med de Geer om att det är »svårt att lappa på en punkt i denna föråldrade
lag». Då det utan tvivel är både principiellt och praktiskt riktigt
att vid en reform sådan som här ifrågavarande icke gå utanför det alldeles
oundgängliga, har förslaget ansetts böra stanna vid först nämnda
lagställe.

Dock har tillfället icke ansetts böra lämnas obegagnat att i detta
sammanhang ur R. O. avlägsna ett formfel, som redan vid dess tillkomst
av Henning Hamilton (1865) med rätta betecknades som »en oegentlighet,
som icke borde finnas i en grundlag». Det är den, att termen upplösa
riksdag användes även för normalt åtskiljande av riksdag. Den
statsrättsliga vetenskapen (senast Åström, Valkretsordningen till F. K., I,
1910, s. 74) synes fullkomligt ense i att ogilla denna terminologi, som
påvisats ha sitt ursprung i en översättning av norska grundlagens »hieve
stortinget» (§§ 70, 72), härstammande från 1829 års K. U. (Sundin, s.
48, jfr Floren, Tillkomsten av 1866 års R. O., s. 67 f.). Då nu termen
»upplösa» i det allmänna språkbruket bevarat och stadgat sin moderna
och tekniska mening, så synes den böra utbytas mot »åtskilja», där den i
grundlagen motsvarar detta senare begrepp allena. Detta är fallet på två
ställen i R. O. § 5 (R. F. § 109) och likaså i rubriken före R. O. § 31;
där ordet eljest förekommer i samband med riksdag (R. O. §§ 12, 36),
synes ingen förändring av nöden.

Den formulering av lagtexten, som här nedan föreslås, är en klar
tillämpning av nu utvecklade principer och torde icke behöva någon speciell
motivering. Konstitutionsutskottet, om det finner sig böra befordra
ärendet, lärer icke underlåta att tillse, att formen blir i allo tillfredsställande.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 3 saml. 38 käft. (Nr 82.) 2

10

Motioner i Första hammaren, Nr 82.

På grund av vad sålunda anförts får jag vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte för sin del antaga som vilande
till grundlagsenlig behandling följande förslag till ändringar
i grundlagarna:

Regeringsfo rmen.

§ 109. Lagtima riksdag kan ej utan egen begäran åtskiljas
förr —--den ena av dem, i vilka fall

riksdag skall, med egenskap utav lagtima, åter sammanträda
—--och må denna riksdag ej av

konungen upplösas förr än efter fyra månader från
dess sammanträdes början.

Urtima riksdag — — — alltid åtskild innan

— — — infaller.

Där så oförmodat — — — utfärda.
Riksdagsordningen.

§ 5. Lagtima riksdag---begäran åtskiljas förr

— — — dem. I dessa fall skall riksdag, med egenskap
utav lagtima, åter sammanträda — — — och

må den därefter ej av konungen---från dess

sammanträdes början förflutit.

Urtima riksdag — — — alltid åtskild innan

— — — infaller.

§ 30. Vardera---statsverket.

Riksdags början och åtskiljande.

§ 31. Riksdagen---kungöra.

Stockholm den 10 juni 1914.

Rudolf Kjellén.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1914.