Motioner i Första hammaren, Nr 66 (Motion 1911:66 Första kammaren)

Motioner i Första hammaren, Nr 66.

Nr 66.

Af herr Becklliail, Erlist, m. fl., angående ändring i vissa
hänseenden af förordningen om landsting.

Det torde få erkännas, att de viktiga förändringar i kommunalförfattningarna
samt i förordningen om landsting, hvilka förelädes Riksdagen
år 1907 såsom delar af de kungliga förslagen till rösträttsfrågans lösning
och genom dessa förslags antagande i hufvudsak trädt i gällande kraft,
icke i alla punkter erköllo den allsidiga och genomgripande pröfning, som
skulle varit önskvärd. Rörslagen berörde så många sidor af det politiska
och kommunala lifvet, att i diskussionerna den ena eller den andra lätt kunde
förbigås eller blifva föremål för mindre uppmärksamhet, än de i och för
sig skulle hafva förtjänat. Sedan numera de ifrågavarande förändringarna
trädt i tillämpning, så att bland annat val till landsting och stadsfullmäktige
skett efter de nya bestämmelserna samt de sålunda valda korporationerna
börjat sin verksamhet, har emellertid åtskillig erfarenhet vunnits
om verkningarna af de kommunala reformerna. Och den erfarenheten
synes oss gifva vid handen, att dessa reformer, frånsedt hvithet omdöme
man kan hafva om dem i och för sig, i flera och viktiga punkter redan
nu behöfva kompletteras eller modifieras.

Yi hafva ansett oss böra framställa de viktigaste af dessa kraf, som
synas oss framgå ur hittills vunnen erfarenhet. Det har därvid visat sig,
att desamma beröra så väl förordningen om landsting som äfven förordningarna
om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm. Då de
af oss yrkade förändringarna i alla händelser sinsemellan stå i nära
sammanhang, och då det för öfverskådlighetens skull förefallit lämpligt,
att under sådana förhållanden motiveringen icke splittrades och delvis upprepades
i olika motioner, hafva vi sammanfört densamma till en motion,
Bihang till Riksä. prot. 1911. 1 Samt. 2 AJd. 1 Band. 29 Höft. (Nr 66—69). 1

Motioner i Första kammaren, Nr 66.

nämligen den här föreliggande, angående landstingsförordningen. Eörande
de andra förordningarna hafva vi endast framställt våra yrkanden, med
hänvisning till sagda motivering.

Motionstidens korthet har icke medgifvit att utarbeta formuleringar
i de olika punkterna. Yi måste alltså inskränka oss till att angifva våra
yrkanden i sak, med hemställan till vederbörande utskott att utföra formuleringen.

1. De nya bestämmelserna i landstingsförordningen, som innehålla
den proportionella valmetoden (§§ 4, 6—8) hafva visat sig i hög grad
påkalla en revision. En mängd val hafva röjt allvarliga brister i dessa
bestämmelser, framförallt i de delar, som i’eglera valets utfall inom de
olika partigrupperna, alltså kandidaternas placering på det antal platser,
som tillkommer hvarje grupp. Där ej alldeles obrottslig enhet inom partigruppen
kunnat åstadkommas — hvilket naturligt nog endast i undantagsfall
varit möjligt — har utgången för flera eller färre platser ofta visat
sig alldeles oberäknelig och ej sällan blifvit sådan, som man ansett sig
veta att valmännens flertal sjärfva icke afsett. I fråga om valen af ordinarie
landstingsmän har blandningen af rangordningsprincipen å ena sidan,
å den andra principen om röstvärdets reducering, allteftersom någon eller
några af de under samma partibeteckning uppförda kandidaterna förklarats
valda, ledt till betänkliga kupper och öfverraskningar. Ett relativt
fåtal valmän har genom att rösta ensamt på sina kandidater kunnat spränga
rangordningen redan efter det eller de första namnen, och sedan har valets
utgång berott på strykningar och ändringar af dem, som gjort sådana, till
öfverraskning och missräkning för dem, som röstat med gruppens lista
oförändrad. Fall af uppenbart orättmätig dekapitering hafva på sådant
sätt förekommit. I synnerhet måste dylika missförhållanden lätt inträffa
och hafva äfven inträffat, när olika grupper med skilda kandidatlistor
slutit sig tillsammans under gemensam partibeteckning. Men ännu betänkligare
hafva den nu bestämda valmetodens resultat visat sig blifva i
fråga om suppleantvalen. Eörande dessa är stadgadt, att alla de, hvilkas
namn förekomma å vederbörande sedlar, få räkna sig till godo ursprungliga
röstvärdet af de sedlar, där de förekomma, alltså äfven de, som varit
afsedda till ordinarie landstingsmän, men icke kunnat erhålla plats såsom
sådana. I praxis hafva emellertid valmännen koncentrerat sin uppmärksamhet
på att dels medelst strykningar och eventuellt ändringar göra sina

Motioner i Första hammaren Nr 66.

sympatier gällande rörande de namn, som ansetts hafva utsikt att nå
plats bland ordinarie landstingsman, dels på samma sätt, medelst strykningar
och eventuella ändringar, markera sina önskningar i fråga om de
främsta suppleantnamnen. De sist placerade namnen på sedlarna, som
ansetts sakna utsikter, ha däremot ofta fått stå orubbade. Följden har i
en mängd fall blifvit, att just dessa sista namn, som man icke tänkt på,
gått upp till främsta suppleantposterna, medan de ursprungligen till plats
bland ordinarie eller till första rummen bland suppleanterna afsedda kommit
efter. Suppleantvalens utfall har tett sig som rent lotteri. Det är
framförallt rangordningsprincipens uteslutning vid suppleantvalen, som haft
sådana verkningar.

I livad mån alla dessa betänkliga missförhållanden kunna vara vållade
af själfva den hos oss upptagna proportionella metodens princip, skola vi
icke här söka utreda. Det synes oss dock, att ofördröjligen försök måste
göras att råda bot på sådana missförhållanden, åtminstone hvad angår de
nu oefterrättliga suppleantvalen. Detta kan svårligen ske annat än efter
en genom Ivungl. Maj:t föranstaltad, noggrann utredning af valtekniken.
Yi tillåta oss alltså att föreslå,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast
möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af gällande landstingsförordning,
att vid val af suppleanter för landstingsmän valmännens
mening i fråga om ordningen mellan kandidaterna
måtte kunna med större säkerhet göras gällande.

Enär samma anmärkningar, som sålunda blifvit riktade mot den proportionella
valmetodens verkningar vid landstingsvalen, också måste göras
beträffande dess verkningar vid valen till stadsfullmäktige, tillåta vi oss
att i särskilda motioner framställa motsvarande yrkanden angående ändringar
i vederbörliga delar af förordningarna angående kommunalstyrelse
i stad samt i Stockholm.

2. I fråga om sättet för valen har uppmärksamheten under det gångna
året vidare blifvit fäst vid de brister, som vidlåda garantierna för valhemlighetens
bevarande.

Landstingsförordningen föreskrifver, att valen till landsting skola
»ske med slutna sedlar», samt att valsedlarna efter valförrättningens af -

Motioner i Första hammaren, Nr 66.

slutande skola med undantag för stad, som bildar egen valkrets, inläggas
i hållfast omslag, under försegling, samt insändas till den myndighet, hvilken
förrättar sammanräkningen, å landsvalkretsar till domhafvanden och
i valkretsar bestående af flera städer till magistraten i den folkrikaste
staden. Båda dessa bestämmelser hafva visat sig alldeles otillräckliga för
att trygga valhemligheten. Att valsedlarne aflämnats »slutna», d. v. s.
hopvikna, har icke kunnat hindra, att deras namninnehåll kunnat i en
mängd fall urskiljas ej blott af valförrättaren, utan också af andra valbordet
närstående personer. Numera begagnas nästan undantagslöst tryckta
valsedlar, tillhandahållna af de olika partierna eller grupperna, och om
dessa sedlar äro af olika format eller olika papper, eller om trycket är
sådant, att dess olikhet framträder på baksidan af den hopvikna sedeln,
är därmed dennas innehåll röj dt, åtminstone i fråga om anslutningen till
den ena eller den andra partibeteckningen. Vid påskrifningen af röstvärdet
å sedeln ha dessutom, enligt bestyrkta uppgifter, på sina håll förekommit
manipulationer af valförrättaren, genom kvilka ytterligare innehållet blifvit
kändt. Någon säkerhet är slutligen alldeles icke gifven därför att valsedlarnas
inläggande i omslag och förseglande sker genast, eller utan att
valförrättaren dessförinnan öppnat och studerat dem. Det har till och
med händt, och det i flera fall, att valsedlarne vid framkomsten till den
sammanräknande myndigheten — domhafvanden — befunnits uppvikna
och »ordnade» eller »utslätade».

Att sådana förgripelse!'' på eller röjningar af valhemligheten böra
förebyggas, därom borde icke mer än en mening kunna råda. Principen
om valets natur af hemligt är uttryckligen erkänd och måste effektivt
genomföras.

En naturlig utväg i denna riktning synes vara att på landstingsvalen
öfverflytta de bestämmelser, som för sådant ändamål blifvit införda i lagen
om val till Riksdagen, särskild! till Andra kammaren, i den mån dessa
bestämmelser befinnas tillämpliga. Bland dessa bestämmelser märkas främst
de, att hvarje valsedel före aflämnandet inlägges i särskilt kuvert, af
ogenomskinligt papper, och tillhandahålles genom de kommunala myndigheterna,
att valmannen genom särkilda anstalter får göra detta utan att
hans förehafvande må kunna iakttagas, samt att först sedan han själf tillslutit
kuvertet med valsedeln detta öfverlämnas till valförrättaren. Denna
ordning bör kunna tilliimpas också vid landstingsvalen, endast med sådan
modifikation, som följer däraf, att vid dessa val också hvarje afgifven
sedel måste förses med påteckning om sitt röstvärde. Det torde icke vara

Motioner i Första hammaren, Nr 66.

fullt lämpligt att göra sådan påteckning på kuvertet, eftersom däraf väl
måste följa, att vid sedlarnas öppnande inför valförrättaren röstvärdet skulle
öfverföras från kuvertet till själfva sedeln, kvilket ur olika synpuukter
möjligen kunde framkalla betänkligheter. Lämpligare synes vara att kuverten
vid dessa val, naturligtvis tillhandahållna på samma sätt som vid riksdagsmannaval,
försåges med en till storleken bestämd utskärning t. ex.
midt på framsidan, så afpassad att valförrättaren genom denna öppning
kunde skrifva röstetalet på själfva den inneliggande sedeln.

Från vallagen torde också böra lånas föreskrifterna, att valsedlarna skola
vara »af hvitt papper utan kännetecken», att de efter förrättningens slut
skola räknas »oöppnade» och efter inläggandet i vederbörligt omslag förseglas
ej blott af valförrättaren, utan också af två vid valet närvarande.
Törbända kunde den för riksdagsmannaval! utsedda valnämnden, eller
andra valda personer, biträda vid valets ledning och äfven föreskrifterna
i vallagen angående ordningens upprätthållande insättas i landstingsordningen.

Yi föreslå alltså,

att Riksdagen måtte för sin del besluta sådana
ändringar i förordningen om landsting, att i densamma
införas tillämpliga delar af de bestämmelser, som till
valhemlighetens bevarande stadgats angående valen till
Andra kammaren, rörande ordningen vid valet, valsedlarnas
utseende och inläggande i kuvert •— med de
modifikationer, som kräfvas af röstvärdets antecknande
på sedlarna —- samt valsedlarnas öfverflyttning från
valurnan till hållfast omslag och dettas försegling.

Då från stadsfullmäktigevalen, såvidt vi känna, icke sådana klagomål
öfver valhemlighetens kränkande försports som från landstingsvalen, anse
vi oss åtminstone för närvarande icke böra framställa yrkande om motsvarande
förändringar rörande dessa val.

3. Äfven rörande den vid landstingsvalen gällande rösträtten hafva
starka anmärkningar framkommit.

Yi skola i detta afseende icke uppehålla oss vid själfva röstskalan,
men däremot vid vissa kategorier af de röster, som vid valen kunna afgifvas
och i stor utsträckning hafva afgifvits.

Motioner i Första kammaren, Nr 66.

Främst rikta sig anmärkningarna emot den rösträtt, som utöfvas af
bolag ock andra juridiska personer. En opposition mot dessa samfälligheters
rösträtt kar förefunnits sedan årtionden. Den framträdde redan strax efter
införandet af 1865 års riksdagsskick i de försök, som då vid riksdag efter
riksdag gjordes att reformera den i kommunalförfattningarna stadgade rösträtten
ock tog sig uttryck så väl i motioner som i yttranden inom kamrarna.
Det är också bekant, att någon sådan rösträtt för juridiska personer
icke finnes i de allra flesta andra europeiska länder.

Nu kafva valen till landstingen enligt de nya bestämmelserna väckt
krafven på afskaffande af juridiska personers rösträtt till starkare lif än
någonsin. Man kar ej kunnat undgå att finna, att en sådan rösträtt afgjordt
strider mot kela andan i dessa val. De kafva numera fått eu öfvervägande
politisk karaktär; om äfven alltjämt kommunalt betrodda män,
lämpade att vårda länets gemensamma angelägenketer, insättas i landstingen,
så utses dock dessa på samma gång efter politiska synpunkter, med
hänsyn till deras uppgift att förrätta val af ledamöter i Första kammaren,
ock landstingsvalen hafva försiggått med ett deltagande ock en rörelse,
som ställer dem fullt vid sidan af valen till Andra kammaren. Hela omläggningen
af valen till landstingen, de stora valkretsarna, den proportionella
valmetoden, den reducerade röstskalan, kar för öfrigt tillkommit just
för att möjliggöra denna utveckling. Det framstår då såsom främmande
ock motbjudande, att i sådana politiska val skola deltaga personliga sammanslutningar
af alla möjliga slag. Det synes vara stridande mot all modern
åskådning, som binder de politiska rättigheterna vid personligheterna.
Eedan på 1860-talet anfördes mot bolagens kommunala rösträtt starka
principiella skäl, ock dessa skäl återkomma med fördubblad styrka, sedan
den politiska betydelsen af denna rösträtt blifvit så starkt markerad som
nu skett. Den utomordentliga utsträckning, i hvilken olika samfälligheters
rösträtt utnyttjats, kar därjämte särskildt kommit dess principiella förkastlighet
att falla i ögonen. Yi behöfva endast erinra om sådana fall som
att rösträtt utöfvats af allmänna penningeinstitut (banker), af yrkesföreningar,
ja af kommunala myndigheter såsom sådana, exempelvis för fastigheter
inom andra kommuner.

Det är vid val till Andra kammaren en själffallen grundsats, att rösträtt
endast tillkommer personer. Samma grundsats bör enligt vår uppfattning
genomföras också för de val, som äro grundläggande för Första kammarens
bildande, oberoende däraf att vid dessa val en annan röstskala är
gällande.

Motioner i Första kammaren, Nr 66.

Hvad som efter denna grundsats bör upphöra är alltså den rösträtt,
som tillkommit samfälligheter af olika slag, vare sig menigheter, aktiebolag
eller andra bolag. Äfven sterbhus böra hänföras under samma regler.
Slutligen synes i detta sammanhang den rösträtt, som utöfvats af förmyndare,
böra afskaffas. Äfven i de fall, där endast en person är förmyndare
är det oegentligt, att han skall utöfva en rösträtt, som tillkommer en
annan person, och särskildt framträder denna oegentlighet, när flera förmyndareuppdrag
äro förenade hos samma person.

I och för sig skulle erfarenheterna från landstingsvalen möjligen kunna
anses icke behöfva föranleda dessa ändringar i rösträtten annat än i den
mån det gäller dess utöfning vid just dessa val. Men de skäl som föranleda
yrkandet i hvad det afser rösträtt till landstingen talar till en början
för samma yrkande i fråga om val till stadsfullmäktige i de städer, hvilka
icke deltaga i landsting och hvilkas stadsfullmäktige välja ledamöter i Första
kammaren. Att åter för stadsfullmäktigevalen i dessa städer stadga inskränkningar
i rösträtten, som ej skulle gälla för motsvarande val i andra
städer, lärer ej kunna komma i fråga.

För öfrigt är det väl kändt, att också vid dessa sistnämnda stadsfullmäktigeval
de politiska synpunkterna numera göra sig gällande i största
utsträckning. De olika samhälleliga åskådningarna föranleda olika uppfattning
äfven af viktiga kommunala frågor. De opersonliga rösternas
borttagande vid landstingsvalen drar direkt med sig deras borttagande vid
stadsfullmäktigevalen.

Äterstår då frågan, om dessa röster böra lämnas orubbade i återstående
kommunala angelägenheter vid rådstuga i stad — i den mån sådan förekommer
annat än för stadsfullmäktigeval —- vid kommunalstämma på landet
samt vid kyrkostämma. En motsvarande olikhet i rösträtten har tidigare
varit upprepade gånger ifrågasatt genom motioner, som yrkat särskild rösträtt
vid val inom kommunerna. Dessa motioner hafva dock icke kunnat
tillvinna sig någon synnerlig anslutning, och starka skäl synas oss tala
emot en anordning, genom hvilken rösträtten i kommunernas egna angelägenheter
skulle på sådant sätt blifva olika i olika slag af ärenden. Det
torde var riktigast att taga steget fullt ut och på eu gång upphäfva all
den rösträtt, som hittills inom kommunerna tillkommit juridiska personer,
så väl vid val som i andra frågor. De principiella anmärkningar, som
måste riktas mot denna rösträtt såsom sådan, leda också till ett sådant
yrkande.

Utom detta afskaffande af de opersonliga rösterna måste vi påkalla

Motioner i Första kammaren, Nr 66.

ännu en modifikation i den kommunala rösträtten, denna dock endast i
fråga om landstingsvalen. Det liar vid dessa val framkallat stark uppmärksamhet
och misstämning, att i en mängd kommuner röster i stor utsträckning
afgifvits af personer, bosatta inom andra kommuner, exempelvis
att personer, bosatta i städer, röstat vid val af landstingsmän inom en
eller flera landskommuner för sina inom dessa belägna fastigheter såsom
landställen och sommarvillor. Man har ansett, att äfven detta står illa tillsammans
med landstingsvalens natur efter den nya ordningens genomförande,
och hänvisat på den grundsats, som gäller för valen till Andra
kammaren, nämligen att ingen äger rösträtt på mer än ett ställe, och detta
i den kommun, där han är mantalsskrifven. Yi anse, att denna uppfattning
är berättigad, och att rösträtt vid landstingsval endast bör utöfvas inom
den kommun, där vederbörande är bosatt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, tillåta vi oss att hemställa

dels om förändringar i den kommunala rösträtten i
allmänhet, hvilka vi föreslå i särskilda motioner för
de olika kommunalförfattningarna,

dels att Riksdagen måtte för sin del besluta sådana
tillägg i förordningen angående landsting, § 5, mom. 1
och 2, att vid val af landstingsmän såväl i stad som
på landet medlem af kommun må kunna utöfva rösträtt
endast inom den kommun, där han är mantalsskrifven.

4. Bland erfarenheterna från landstingens verksamhet efter valen
enligt de nya bestämmelserna är det särskildt en, som med styrka gjort
sig gällande, nämligen behofvet af arfvode för landstingens ledamöter.

Frågan härom har varit framförd åtskilliga gånger förut, senast vid
riksdagen 1910 genom motion i Andra kammaren (af herr Wallin). Konstitutionsutskottet
afstyrkte denna motion, och Första kammaren godkände
utskottets hemställan, men sex utskottsledamöter från Andra kammaren
hade reserverat sig och yrkat en skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag om skäligt dagtraktamente för deltagande i landstingens
sammanträden, och Andra kammaren anslöt sig till denna reservation.
Redan då, innan landstingen i sin nya sammansättning trädt i
verksamhet, fann alltså Andra kammarens majoritet öfvervägande skäl
tala för att landstingens ledamöter böra erhålla arfvode. Dessa skäl hafva
blifvit förstärkta, sedan landstingen blifvit valda efter de nya bestämmel -

Motioner i Första kammaren, Nr 66.

serna och dessa bestämmelsers verkningar börjat visa sig. I landstingen
hafva numera inträdt och komma utan tvifvel att ytterligare inträda medlemmar,
för hvilka det innebär en tyngande ekonomisk börda att ej blott
under tiden för landstingets sammanträden afstå från dagsinkomsten af
sitt yrkesarbete, utan också bestrida kostnaderna för sitt uppehälle i
residensstaden. Att icke föranstalta om en ersättning skulle i realiteten
innebära att motverka inträde i landstingen af representanter för kroppsarbetare
och mindre jordbrukare, och detta låter sig icke förenas med de
nya valbestämmelsernas anda. Den anmärkning, som synes hafva utgjort
hufvudskälet mot arfvode för 1 andstingsmän, nämligen att af dess införande
skulle följa såsom konsekvens yrkanden på arfvode för uppdrag i kommunerna,
torde kunna lämnas utan afseende redan därför att landstingsuppdraget
är af en alldeles särskild art, i det att detsamma för de allra
flesta landstingsmännen förutsätter vistelse på annan plats än hemorten
och därmed direkta kostnader.

Arfvodets belopp kunde förslagsvis bestämmas till 6 kronor pr dag,
såsomo också skett i förutnämnda motion.

Å andra sidan förefaller det lämpligt, att i samband med införande
af arfvode den nu stadgade ersättningen för resekostnaden modifieras därhän,
att densamma kommer att utgå efter beräkning af skjutslega för
en häst i stället för två. Äfven förslag härom hafva förut blifvit framställda.

Yi föreslå sålunda,

att Eilcsdagen måtte för sin del besluta sådan
ändring i § 24 af förordningen om landsting, att landstingsman
eller i hans ställe inträdande suppleant äger
att af landstingets medel tillgodonjuta ett dagtraktamente
af 6 kronor, men att ersättningen för resekostnad,
när den utgår för resa efter häst, nedsättes till
skjutslega för en häst.

Stockholm den 27 januari 1911.

Ernst Beckman. Alfred Petersson. Jacob Larsson.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 29 Raft.