Motioner i Första hammaren, Nr 42

Motion 1934:42 Första kammaren

Motioner i Första hammaren, Nr 42.

3

Nr 42.

Av herr Westman m. fl., orri beredande av medel till flygvapnets
materielanskaffning.

I de senaste årens utveckling på det försvarsorganisatoriska och militärtekniska
området intager otvivelaktigt flygvapnet en särskilt framträdande plats.
Från att tidigare endast hava betraktats som ett hjälpmedel till armé- och marinstridskrafterna
har flygvapnet numera i de flesta länder tilldelats en fullt
självständig ställning, samtidigt som flygstridskrafterna undergått en mycket
betydande kvantitativ utökning.

I detta avseende kan främst framhållas den sovjetryska luftflottans utveckling
till en maktfaktor av första ordningen. Dess bombstridskrafter torde
numera kunna betecknas såsom de starkaste på den europeiska kontinenten.
Det må vidare erinras örn den utslagsgivande betydelse, som flygvapnet tillmötes
i Italiens försvarsorganisation. Här synes man sålunda räkna med att
flygstridskrafterna vid en krigisk förveckling icke blott skola kunna halla nere
motståndarens flygstridskrafter utan jämväl lamslå hans järnvägsförbindelser
samt krossa hans örlogsflotta utanför eller i dess baser. I Frankrike har å
andra sidan intresset för flygvapnet avspeglat sig i den mångfald av olika
organisationsformer, vilka där med korta mellanrum avlöst varandra. I denna
fastlandsbetonade stat, som genom sitt försvarspolitiska läge hittills alltid i
första rummet varit hänvisat till de lantmilitära stridsmedlen, har man uppenbarligen
med en känsla av osäkerhet konstaterat, att det nya vapnet erhållit
en alltför tillbakaskjuten plats inom försvarsorganisationen.

Av än större intresse är dock utvecklingen i England. Landets maktställning
i militärpolitiskt hänseende har enligt en sekellång tradition varit uppbj-ggd
på örlogsflottan, som i samverkan med lantstridskrafter av ganska blygsamma
mått kunnat avvärja varje invasionshot mot de brittiska öarna. Flygvapnets
tillkomst och utveckling har radikalt förändrat rikets strategiska läge. Det
engelska hemlandet kan numera hotas oberoende av de engelska sjöstridskrafternas
styrka.

Man drog i England i vissa avseenden ganska snart konsekvenserna av det
nya läget genom att sammanföra huvuddelen av flygstridskrafterna till ett
självständigt flygvapen, vilket därefter utvecklats tack vare betydande anslag.
Tecken tyda på att man nu är beredd att ytterligare fortsätta på, den
inslagna vägen. Studier och försök hava sedan lang tid tillbaka pagatt i
England avseende flygvapnets roll vid försvaret av de engelska öarna mot invasionsföretag.
Under senare år hava särskilt försök utförts i avsikt att utröna
flygbombverkan mot större stridsfartyg. Sålunda anordnades bl. a. förra
året utanför Skottlands kust en kombinerad flyg- och flottmanöver, varvid
delar av det engelska flygvapnet utan hjälp av sjöstridskrafter skulle för -

4

Motioner i Första hammaren, Nr J/.2.

svara hemlandet mot en anfallande flotta. Ehuruväl det framhållits, att man
icke bör draga alltför vittgående slutsatser av denna övning, som delvis var av
rent teknisk art, kunna dock märkliga följder av densamma skönjas i den engelska
försvarsdiskussionen. Det är tydligt, att man i England kommit till
insikt örn den inverkan, som flygstridskrafter kunna komma att utöva vid invasionsföretag
och hemlandets försvar däremot. Den engelska flottan anses
icke kunna undgå betydande förluster genom fientliga flyganfall; den utgör
därför icke längre ett säkert värn. Å andra sidan har flygvapnet visat sig
vara ett värdefullt maktmedel vid avvärjandet av en invasion över havet.

Söker man fastställa orsakerna till det livliga intresse för flygvapnet, som
salunda inom ett flertal länder mäste betraktas som ett påtagligt faktum,
måste man i första rummet stanna inför teknikens utveckling. Den ökade driftsäkerheten
och de minskade havermskeraa äro i stor utsträckning frukter av
arbetet på de kommersiella flyglinjer, som numera sammanknyta länder och
■världsdelar i ett allt mera utgrenat trafiknät. Driftsäkerheten, som utgör en
förutsättning för de ekonomiska kalkylerna i den fredliga lufttrafiken, utgör
emellertid även ett grundvärde för beräkningar och planläggning i samband
med flygstridskrafternas verksamhet. Våra dagars flygmateriel förlänar åt
flygvapnet en helt annan grad av pålitlighet och säkerhet än den materiel,
som skapades under världskriget och det närmaste decenniet därefter. Genom
flygplanens förbättrade egenskaper i fråga örn hastighet, stigförmåga, lastkapacitet
o. s. v. har samtidigt flygvapnet såsom stridsmedel vunnit en avsevärt
ökad betydelse.

Det torde främst vara av dessa orsaker, som man vid förhandlingarna inom
nedrustningskonferensen särskilt eftersträvat att uppnå en begränsning i fråga
örn de flygmilitära rustningarna. De negativa resultat, som därvid framgått,
synas emellertid icke endast ha förorsakats av olika nationella motsättningar
utan även av svårigheterna för att icke säga omöjligheterna att utan komplicerade
internationella organisationsformer nå en effektiv kontroll av det kommersiella
flygväsendet samt av olika länders eventuella förberedelser för trafikflygplanens
omändring för krigsändamål.

I samband härmed måste även beaktas den förskjutning, som under senare
år skett i den allmänna uppfattningen angående de mål, mot vilka flygstridskrafterna
sannolikt komma att inriktas vid ett framtida krig. Ännu för ett
halvt decennium sedan framträdde som en allmänt utbredd åsikt att luftflottornas
stora destruktiva möjligheter mot städer, industriorter och övriga bebyggelsecentra
skulle föranleda de stridande att hänsynslöst insätta sina luftstridskrafter
mot dylika mal. I detta hänseende har emellertid numera en
påtaglig omsvängning inträtt. Genom den ingående studie- och försöksverksamhet,
som i olika länder bedrivits angående den sannolika vapenverkan vid
framtida krigföring, har alltmera framträtt riktigheten av de redan tidigare
från vissa hall framförda asikterna, att i första hand de militära maktmedlen
måste komma att utgöra målet för den ömsesidiga kraftutvecklingen.

Motioner i Första hammaren, Nr 42.

5

Anledningarna till denna förändring äro främst att söka i att man numera
i de flesta fall måste räkna med att luftstridskrafter äro förhanden hos
bägge de stridande parterna. Så länge detta icke var fallet, kunde den i luften
starkt rustade räkna med att ohindrad av fiendens stridskrafter hänsynslöst
bruka sin luftflotta mot de mål, som bedömdes känsligast för det motsatta landet
i dess helhet. I samma mån det även i fråga örn luftstridskrafterna kommer
att bliva frågan örn en dubbelsidig kraftutveckling ändras emellertid helt
detta läge. För att icke utsätta sina egna flygstridskrafter för riskerna av en
hastig förminskning och för att icke lämna fienden möjligheter att inrikta
sin verksamhet mot landets industriella hjälpkällor måste flygstridskrafterna
i första hand användas för bekämpning av fiendens flygstridskrafter. Härigenom
komma luftkrigsmedlen å ömse sidor att i stor utsträckning binda varandra
och det slutliga avgörandet kommer att bliva beroende av utgången av
dessa strider flygvapnen emellan.

Det är emellertid icke endast mot motståndarens flygstridskrafter, som
flygvapnet innebär ett viktigt försvarsmedel. Vid lantförsvaret kunna flygstridskrafterna
lämna ett betydande understöd genom sina möjligheter att
verka mot fiendens förbindelser, främst järnvägarna, varigenom koncentrering
och underhållstjänst i hög grad kunna försvåras. I sjökriget utgör flygvapnet
ett synnerligen verksamt medel, framför allt genom sina möjligheter
att snabbt insättas till massanfall mot de dyrbarare och svårersatta större
fartygen, som härigenom kunna sänkas eller på annat sätt försättas ur stridbart
skick.

Det synes därför numera inom alla länder allmänt erkännas att flygvapnet
utövat ett mycket vittgående inflytande på försvarsmöjligheterna. Detta
gäller i lika hög grad de mindre nationerna som de större. Mot bakgrunden
härav synes man med oro böra betrakta den ringa utveckling, som de svenska
flygstridskrafterna hittills nått. Icke minst synes det nuvarande materielläget
inom flygvapnet ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter.

När genom 1925 års försvarsordning flygvapnet erhöll en självständig
ställning inom vårt land, angavs avsikten vara att flygvapnet icke endast
skulle kunna samverka med lant- och sjöstridskrafterna utan jämväl kunna
»utföra självständiga uppdrag utan omedelbart samband med härens och
flottans operationer» (proposition nr 50/1925). Det av riksdagen fattade
beslutet innebar även att för detta ändamål en särskild flygkår skulle ställas
till högsta krigsledningens förfogande.

Det nya flygvapnets uppsättning skulle enligt riksdagens beslut genomföras
under en 5-årsperiod. För närvarande torde emellertid de användbara
krigsflygplanen icke uppgå till mer än högst, en tredjedel av den styrka, vilken
enligt riksdagsbeslutet avsågs bliva uppnådd vid nämnda periods slut.
Antalet torde under de senaste åren hava varit ganska konstant. Man synes
därav kunna draga slutsatsen, att den år 1925 uppgjorda kostnadsramen icke
medgiver någon mera betydande ökning av flygplansbeståndet utöver det nuvarande.
Härtill kommer att huvuddelen av de flygplan, varöver flygvapnet

6

Motioner i Första hammaren, Nr b2.

för närvarande förfogar, torde utgöras av spaningsplan, avsedda för samverkan
med armén och marinen, medan en mindre del torde utgöras av jaktflygplan.

Den allvarliga svaghet, som det nuvarande materielläget innebär för det
svenska flygvapnets operationsduglighet, torde av skäl, som i det föregående
framhållits, icke inskränka sina verkningar enbart till vapnet självt utan synes
medföra de allvarligaste konsekvenser för vårt lands försvarsorganisation
i dess helhet. Med hänsyn till nödvändigheten av att tillgodose landets försvarsberedskap
synes det därför oundgängligt att vidtaga snara åtgärder i
syfte att giva flygvapnet den plats inom försvarsorganisationen, som avsågs
vid dennas genomförande. Detta synes i främsta hand innebära, att flygvapnets
materieltillgång tillgodoses på sådant sätt, att vapnet kan genomföra
självständiga operationer.

Under titeln »Utgifter för kapitalökning» upptages i årets statsverksproposition
ett anslag å 10 milj. kronor till statsbeställningar. Av statsrådets
motivering framgår att de materielbehov, vilka lämpligen kunna fyllas genom
statsbeställningar hos industrien, för flottans vidkommande skola tillgodoses
med ett belopp av nära 4.5 milj. kronor, samt att enligt av vederbörande
myndigheter under hand lämnade uppgifter betydande brister i materielutrustningen
föreligga för bl. a. armén och flygvapnet.

Rörande användningen av återstoden av det avsedda anslaget synes enligt
statsrådets motivering ett ställningstagande ej nu lämpligen böra ske. Det
torde, säger statsrådet, få bero på Kungl. Maj :t att framdeles, efter det närmare
utredning förebragts i avseende på angelägenhetsgraden av de olika
materielanskaffningar, som kunna tänkas böra ske, besluta örn dispositionen
utav den återstående delen av anslaget. Därvid kommer hänsyn givetvis att
tagas till att syftet med dessa statsbeställningar ernås, liksom ock att beaktas
att främst sådana arbeten beslutas, som kunna antagas under alla omständigheter
hava måst komma till utförande inom en nära framtid. På grund
av att anvisningen för flottans ersättningsbyggnad för nästa budgetår med
nära 3 milj. kronor understiger det härför avsedda beloppet av innevarande
budgetårs anslag till statsbeställningar, torde det enligt statsrådets mening
bliva möjligt att i avsevärt ökad omfattning tillgodose civila myndigheters
och institutioners behov av materielanskaffningar.

Under hänvisning till vad ovan i denna motion anförts angående önskvärdheten
av att tillgodose flygvapnets materielanskaffning, synes det angeläget
att framhålla, att, därest Kungl. Maj :t till avhjälpande av de mest kännbara
bristerna hos vårt flygvapen under budgetåret 1934/1935 ägde disponera ett
belopp av omkring 4 milj. kronor, dessa medel på ett synnerligen effektivt
sätt skulle åstadkomma en minskning av arbetslösheten, enär en högst betydande
del av totalkostnaden skulle utgå till betalning av arbetslönerna.

I syfte att möjliggöra att av anslaget under rubriken statsbeställningar —-utan rubbning av vad statsrådet örn anslagets användning i övrigt anfört —
tillgodoses i främsta rummet flygvapnets materielanskaffning, i enlighet med

Motioner i Första hammaren, Nr Jf2.

7

vad ovan anförts, och därjämte de mest trängande behoven rörande arméns
materielanskaffning synes den sammanlagda summan för statsbeställningar
böra ökas till 14 milj. kronor.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställes vördsamt,

att riksdagen i årets statsverksproposition under titeln »Utgifter
för kapitalökning» måtte för budgetåret 1934/1935 anvisa
ett reservationsanslag för statsbeställningar av 14 milj.
kronor.

Stockholm den 18 januari 1934.

K. G. Westman. Eliel Löfgren. Edw. Larson.