Motioner i Första hammaren. Nr 200 (Motion 1926:290 Första kammaren)

Motioner i Första hammaren. Nr 200.

]Vr 390.

Av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete
in. m.

6 §, 1 mom. första stycket av lagförslaget lyder på följande sätt (so propositionen
nr 109, p. 226): »Har arbetare skadats till följd av olycksfall i

arbetet skall lian, så länge av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, på grund
av försäkring erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel, däri inbegripna
till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av
olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt.»

Lagen utsäger sålunda, att det är läkarvård och. läkemedel som arbetaren
skall ha, och förklarar, att häruti även skola inbegripas konstgjorda ben och
dylika hjälpmedel, som krävas för att höja arbetsförmågan eller lindra följderna
av olycksfallet. Däremot falla tydligen icke under lagen, med denna formulering,
sjukvårdande åtgärder, såsom massage och rörelsebehandling, bad,
ljusbehandling m. m. Dessa kunna varken kallas läkarvard. ej heller läkemedel,
även om begreppet utvidgas i den riktning, som förklaringen i mom. 1
ånger. Dock äro dylika sjukvårdande åtgärder under vissa perioder av behandlingen
efter olycksfall ofta det viktigaste.

I den nu gällande lagen om försäkring för olycksfall i arbete av den 17 juni
1916 lyder motsvarande passus på följande sätt: »Erforderlig läkarvård jämte
läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, såsom
kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt.» Icke heller denna
formulering inrymmer sjukvårdande åtgärder. Trots detta torde den praxis
ha uppkommit och stadgat sig, att riksförsäkringsanstalten betalar även sjukvårdande
åtgärder, såsom gymnastik och massage med mera. Man kan alltså
säga, att under sådana omständigheter intet trängande behov föreligger att
förändra lagens ordalydelse i sådan riktning, att därav framgår, att även
sjukvårdande åtgärder inbegripas i uttrycket läkarvård jämte läkemedel. Det
förefaller mig emellertid som om, när en praxis utbildat sig, som tydligen 1igper
på sidan om lagbestämmelserna och då denna praxis i och för sig år lämplig
och bör bibehållas, det måste anses önskvärt, att lagen omformas, så att
bestämmelserna täcka praxis.

Samma uttryck läkarvård och läkemedel återfinnes i nu gällande sjukkassetag
§ 15. mom. 3. T sitt förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt
registrerade sjukkassor bär nu Kungl. Maj :t utbytt det la uttryck mot »läkar -

Motioner i Första kammaren, Nr 290.

vård och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder», en förändring,
som är mycket lämplig och välbefogad. (Se Kungl. propositionen nr 117,
p. 200). En ändring i samma riktning bolde kunna göras i det nu föreliggande
förslaget till olycksfallslag § 6, inom. 1, första stycket, t. ex. på följande sätt:

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete skall han, så länge
av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, på grund av försäkringen erhålla
erforderlig läkarvård jämte läkemedel, däri inbegripna till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet
nödiga, av läkare föreskrivna, sjukvårdande åtgärder och särskilda
hjälpmedel, såsom massage och rörelsebehandling, kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt.

I 14 §, första stycket i Kungl. Maj :ts förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbete lyder andra meningen på följande sätt:

Den skadade må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt,
så vida ej skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt. (Denna
bestämmelse motsvarar bestämmelsen i § 10 av nu gällande lag och
är lika ljudande med denna.)

Här, liksom i så många andra fall, iir den formulering man fordrar på läkarens
intyg mycket otillfredsställande. Uttrycket att en skada kräver vård på
sjukvårdsanstalt är meningslöst. Det får ingen klar innebörd förrän man
upplyser om, till vinnande av vilket sjette det kräves att skadan vårdas på
sjukvårdsanstalt. Är det för att förhindra, att den sjuke dör av sin skada,
eller att han blir fullständig invalid, eller menar man, att läkaren har rätt
att skriva, att skadan kräver vård på sjukvårdsinrättning, blott därför att
därigenom bättre behandlingsresultat och kortare sjuktid ernås? Detta måste
preciseras. Jag tror, att Kungl. Maj:t i förslaget till bestämmelser angående
statsbidraget åt registrerade sjukkassor, punkt 10 (se proposition nr 117,
p. 198) på ett lyckligt sätt klargjort innebörden av uttrycket »kräver vård»,
Det står där: »i stadgarna må ock föreskrivas, ej mindre att, om enligt läkarintyg
det lör sjukdomens lyckliga utgång eller för sjukdomstidens förkortande
är av betydelse, att den sjuke vårdas på sjukvårdsanstalt, den sjuke skall vara
skyldig underkasta sig sådan vård--------»

En liknande klargörande formulering skulle ävenledes i § 14 av förslaget
till olycksfallslag vara önskvärd.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att riksdagen för sin del ville besluta,

dels att i 6 §, 1 mom., första stycket av förslaget till lag
om försäkring för olycksfall i arbete göres sådan ändring, att
därav framgår den olycksfallsskadades rätt till ersättning för
av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder, som äro nödiga
för arbetsförmågans höjande eller till lindrande av menliga
följder av olycksfallet samt

Motioner i Första kammaren, Nr 290.

dels att i första stycket av § 14 i samma lagförslag den andra
punkten får följande lydelse:

Den skadade må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt,
såvida ej enligt läkares intyg det för den skadades
återställande eller för sjukdomstidens förkortande är av
betydelse, att lian vårdas på sådan anstalt.

Stockholm den 16 mars 1926.

Israel Holm (irra.