Motioner i Första hammaren, Nr 18

Motion 1924:18 Första kammaren

Motioner i Första hammaren, Nr 18.

1

Nr 18.

Av herr Wahl, om åvägabringande av utredning och förslag för
borttagande eller hävande av pantlånerörelsens sociala
nackdelar.

I en motion inom Stockholms stadsfullmäktige år 1912 fäste dåvarande
ledamoten av fullmäktige, fröken Alma Hedin, uppmärksamheten på en del
olägenheter, ur såväl ekonomisk som hygienisk synpunkt, av de i huvudstaden
bedrivna pantbankernas verksamhet. Det framhölls därvid, att räntan
för de fattigaste låntagarna, som veckovis belånade sina gångkläder, kunde
komma att utgå efter en synnerligen hög procentsats. Genom ett avhjälpande
för ögonblicket av en tillfällig nöd störtades vederbörande ofta nog i
än större bekymmer för framtiden. Fattigvårdens på profylaktiska åtgärder
inriktade strävan gjordes ofta om intet genom pantbankernas verksamhet.
Belånade kläder från de fattigaste hemmen, där ofta smittsamma sjukdomar
förekommo, fingo i pantbankerna hänga tillsammans och kunde därigenom
lätt överföra smitta. I den mån fattigvården bleve väl ordnad och sjukoch
livförsäkringar mera allmänt komme i bruk, hade pantbankerna heller
icke längre samma berättigande. Motionen utmynnade i en hemställan om
utredning, i vad mån det nuvarande systemet att mot pant av kläder och
sängkläder utlåna penningar mot hög ränta kunde innebära skada i ekonomiskt
och hygieniskt hänseende för den enskilde och därigenom för kommunen.

Motionen föranledde tillsättande av en kommitté och insamlande av ett
tämligen vidlyftigt material till frågans belysande, men har icke följts av
några positiva åtgärder.

Det problem, som av motionären förts på tal, är emellertid otvivelaktigt
av den största sociala betydelse och torde förtjäna att skärskådas även ur
en vidare synvinkel än en enstaka kommuns intresse.

För att närmare belysa systemets nuvarande sätt att fungera må här till
en början relateras ett och annat ur det utredningsmaterial, som efter vad
ovan sagts hopbragts för huvudstadens del, vilket material benäget ställts
till förfogande. Tyvärr avser detta förhållanden rätt långt tillbaka i tiden
före världskriget och den arbetslöshetsperiod, som sedan kom och som torde
hava inverkat högst betydligt på lånefrekvensen hos dessa inrättningar.

I Stockholm funnos enligt en av överst åthållarämbetet i januari 1915
verkställd utredning 34 olika pantlåneinrättningar. Rörelsen utövades dels

Bihang till riksdagens protokoll 1921f. 8 saml. 5 Käft. (År 18—22.) 1

2

Motioner i Första hammaren, Nr 18.

av aktiebolag dels av enskilda personer. I allmänhet höllo aktiebolagen de
lägsta räntesatserna. Det bolag, som hade det största antalet rörelser, eller
inalles åtta, tillämpade enligt å pantsedlarna tryckt meddelande följande
bestämmelser.

»Låneavgiften, som minst ntgår med fem öre, beräknas alltid för full månad
och betalas vid lösningen samt utgör:

för värdepapper, guld, silver, pretiosa samt fickur över 10 kr. 1 öre pa

kronan i månaden; .

för fickur å 10 kr. och därunder 1.5 öre på kronan i manaden;
för kläder, manufakturvaror, bohagsting m. m. för lån å 50 kr. och därutöver
1.5 öre på kronan i månaden, för lån under 50 kr. 2 öre pa kronan i
månaden;

möbler och dylikt 2 öre på kronan i manaden.»

Medan endast tvenne bolag togo en ränta på mer än 2.5 öre pr krona och
månad, togo samtliga enskilda för vissa föremål en ränta av 4 öre pr krona
och månad, i ett fall 5 öre. I allmänhet differentierades räntesatsen för
olika föremål, men i två fall togs överlag 4 och i ett fall o öre pr krona
och månad. Ingenstädes skedde belåningen för mindre tid än en månad,
vanligen belånades föremålen för fyra månader. Utöver denna tid fingo
panterna i allmänhet kvarbliva en å två månader. Därefter lämnades de
till försäljning med rätt dock för ägaren att ända till auktionsdagen fa
återlösa sitt gods mot erläggande av upplupen ränta. Stundom fanns föreskrivet,
att ägaren inom viss tid, exempelvis ett år efter lånets förfallodag,
ägde mot uppvisade av pantsedeln uppbära överskott vid försäljningen, vanligen
frånräknat även auktionskostnader, i visst fall också »alla omkostnader
för pantens magasinering och vård in. m.» Ett visst ansvar lör panten
iklädde sig i regel pantbankerna men varierade detta. Medan de i regel
åtogo sig att väl förvara panten och i ett fall också att hålla densamma
brandförsäkrad, förklarades i de flesta pantsedlar, att om panten förkomme
genom inbrottsstöld eller brand, skulle pantlåneinrättningen icke vara skyldig
svara för densamma i vidare mån än om inrättningen själv finge
ersättning. En vanlig bestämmelse var, att för skada av mal och råttor
ansvarades ej. Om panten ersattes, skulle detta enligt åtagandena i allmänhet
ske till viss procent (25 i något fall 50 %) över lånebeloppet.

Yissa från ett antal pantlåneinrättningar införskaffade uppgifter för en
period juni—december 1914 utvisa, att belåning av kläder ägt rum i rätt
stor omfattning. I en pantbank pa Söder hade t. ex. under denna tid belånats
1,464 dylika poster för eu summa av 8,923 kronor. Belåningssumman
understeg i de flesta fäll 10 kr. per lån och gick endast för enstaka fall upp
till 15 å 20 kr. I åtskilliga fall rörde sig beloppen om 1 krona å 1 krona
50 öre pr post. I en annan liknande affär i samma stadsdel hade under
perioden belånats 1,711 partier gångkläder för en lånesumma av 10.460 kr.
och i en tredje 1,696 partier för en lånesumma av 11,234 kr. Ett kontor i
staden mellan broarna uppvisade för tiden i fråga en belåning av gångkläder
till en summa av 6,918 kr. fördelade på 1,173 poster. En annan affär på
Norr uppvisade 2,568 poster gångkläder, belånade för 14,352 kr. Motsva -

Motioner i Första kammaren, Nr 18. 3

rande siffror för andra kontor inom samma del av staden voro 1,338 partier
till en summa av 9,338 kr. och 1,408 poster för 9,163 kr.

Yissa uppgifter hava beredvilligt lämnats av kriminalpolisens chef rörande
de nuvarande pantlåneinrättningarna i huvudstaden. Av dessa framgår, att
antalet nedgått till 28. Beträffande räntesatserna synes större likformighet
nu råda. Den vanligaste räntan synes utgöra 2 öre per krona och månad
för aktier, obligationer samt kontrollerat guld och silver men 4 öre per
krona och månad för övriga föremål. Ett bolag tillämpar fortfarande billigare
räntesatser för sina sju kontor, varierande mellan 1 och 2 öre. I ett
fall utgå över lag 4 öre per krona och månad.

Enbart de fäkta, som här ovan relaterats, torde få anses starkt nog framhäva
betydelsen av, att något göres för skyddande av de låntagandes rätt.
Det nödläge eller tillfälliga penningbehov, som tillför pantbanken kunder,
ställer ofta nog den lånesökande i en situation, under vilken han måste foga
sig i de villkor, som uppställas. Där lånen ofta röra sig om mindre belopp
och formellt avse en kortare tid, kan räntesatsen icke gärna verka direkt
avskräckande vid ett första besök. När åter den lånesökande blivit mera
stadigvarande kund, som börjat regelmässigt omsätta sina lån, blir i själva
\ er ket räntesatsen mycket kännbar. Eäknat för år blir räntan, som det visar
sig av ovanstående uppgifter, åtminstone när det gäller vissa varor, stundom
50 a 60 %. Ju fattigare hemmet är, desto större sannolikhet är det för.
att belåning sker just av de föremål, som betinga den största räntan. Svårigheter
möta därför att någon gång kunna utlösa de pantsatta föremålen
och, i tider av större nöd, kunna måhända så småningom ej heller räntebetalningarna
skotas, utan panten går till försäljning. Teoretiskt taget är
väl, som det framgår av ovanstående, ägaren berättigad att återfå visst överskott.
Då han emellertid icke blir underrättad om, när försäljning sker, torde i
de flesta fall något bevakande av denna rätt knappast förekomma. Flera
omständigheter utom ren penningbrist torde också samverka till, att sådant
bevakande icke sker. Först och främst förutsättes ju, att pantsedeln skall företes.
Har vederbörande väl försummat att lösa eller omsätta panten, torde nog
bevarandet av pantsedeln långt efter förfallodagen många gånger icke förekomma.
Pantsedeln är ju ett löpande papper och kan nog, där lågbelåning
skett, alltid för några ören försäljas. Dödsfall eller flyttning från hemmet
av en familjemedlem torde väl också stundom omöjliggöra återförvärv till
hemmet av pantsatt husgeråd. Även i de fall, där en arbetsam hustru skulle
kunna ekonomiskt möjliggöra ett återförvärv av husgeråd eller kläder, belånade
av mannen, kan detta omöjliggöras, då pantsedeln är en absolut förutsättning
för återlösen.

Det vill också av ovanstående redogörelse för gällande villkor framgå, att
det i regel är synnerligen illa ställt med låneinrättningens ansvar för pantens
vård under lånetiden. Fall förekomma som sagt, då pantlåneinrättningen
icke är skyldig att svara för uppbrunnen eller bortstulen pant i vidare
mån, än försäkringsbelopp av honom själv uppbäres; detta utan någon
skyldighet att hålla godset försäkrat.

4

Motioner i Första kammaren, Nr 18.

Bestämmelsen att vederbörande långivare icke behöver svara för skada av
råttor och mal synes också betänklig ur låntagarens synpunkt, i synnerhet
när lånet lämnats med kläder som pant.

Där panten ersättes, sker ersättningen med visst belopp över lånebeloppet.
Då detta senare torde vara mycket lågt i förhållande till det verkliga värdet
hos föremålet, blir ersättningen väl oftast otillräcklig.

Till alla de här framhållna olägenheterna kommer så också den hygieniska
vådan. Kläder från olika hem hängas samman i ovädrade mörka lokaler och
möjligheter till smitta föreligga i mycket hög grad.

För fattigvårdens och den enskilda välgörenhetens ansträngningar att
hjälpa en nödställd på fötter har pantbankernas verksamhet alltid varit ett
svårt hinder. Där fattigvården fått hand om en nödställd familj, hava ofta
dess dispositioner och avsikter omintetgjorts genom ett opåkallat anlitande
av pantbankens möjligheter att skaffa kontanter för tillfredsställande av behov,
man icke velat uppgiva för fattigvården.

De gåvor in natura, enskild välgörenhet utan kontroll utdelat till bettlande
personer, omsättas av dessa ofta nog till kontanter just genom anlitande
av pantbankens lånemöjligheter.

Det kan å andra sidan icke bestridas, att pantlåneinrättningen kan hava
sin mera legitima betydelse för den nödställde genom att möjliggöra en tillfällig
hjälp med anlitande av vederbörandes små resurser, utan att eu försäljning
och ett skingrande av hemmet behöver ifrågakomma. Särskilt för
säsongarbetare kunna dessa möjligheter, anlitade av en skötsam och ordentlig
person, hava sitt värde.

Emellertid torde ur social synpunkt det fullt klart framstå som en trängande
nödvändighet, att en låneverksamhet som den här skildrade från det
allmännas synpunkt må följas med det allra största intresse, så att den må
äga rum i former, som bliva i möjligaste mån betryggande.

Väl är det sant, att en viss kontroll redan äger rum från det allmännas
sida gentemot utövarna av yrket i fråga. Enligt kungl. förordningen den
28 maj 1918 om idkande av pantlånerörelse förutsattes tillstånd av överståthållarämbetet
eller respektive länsstyrelse för yrkets utövande. Genom föreskrifter
om viss bokföring och viss skyldighet att tillhandahålla böcker och
lager för undersökningar har möjlighet beretts ordningsmakten att övervaka
rörelsen ur ordningssynpunkt, bl. a. när det gäller återskaffa avyttrat, stulet
gods. Av bestämmelser, som skulle vara ägnade att motverka de här
ovan berörda rent sociala olägenheterna av yrkets utövande, finner man i
denna författning endast ett stadgande, att pant icke får mottagas av den
som ej fyllt 18 år eller som är berusad; en bestämmelse tillkommen först
genom denna förordning och till synes motiverad av en framställning från
folkskolestyrelsen i Göteborg, som i egenskap av barnavårdsnämnd i en till
Kungl. Maj:t ställd skrivelse framhållit, att en av de svåraste hindren för
stävjande av minderårigas snatterier vore den lätthet, varmed de stulna sakerna
kunde av minderåriga avyttras å pantlånekontor samt i s. k. lump-,
skrot- eller kommissionsaffärer. Redan 1909 hade riksdagen i annat sam -

Motioner i Första hammaren, Nr 18.

5

manhang framhållit den demoraliserande inverkan å den uppväxande ungdomen
pantbankernas frestelser utövade.

Med undantag för nu nämnda stadgande är det som sagt hittills endast
de rena oruningssynpunkterna, som synas hava kommit i beaktande när det
gällt statens ställning till pantbanksväsendet.

Det ovan nämnda för stockholmsutredningen samlade materialet visar, att
utomlands även sociala synpunkter mera observerats.

Enligt i Norge gällande föreskrifter bestämmes räntefoten av konungen,
enligt en resolution av år 1888 högst 3 % per månad för lån intill 10 kr.
och 2 % per månad för lån utöver sagda belopp. I annonser om pantförsäljningar
skall där alltid för varje pant pantsedelns nummer angivas i annonsen
och auktionsöverskottet skall stå till disposition under minst ett år.
Överskottet tillfaller pantens ägare och pantsedeln blir icke såsom hos oss
ett löpande papper. Föreskrifter rörande pantbanker i tyska städer synas i
allmänhet innehålla mycket detaljerade bestämmelser. Pa sina håll har uppmärksamheten
också ägnats åt den hygieniska sidan av saken. Föreskrifter
lämnas där rörande rengöring av de belånade föremålen, förbud utfärdas mot
mottagande av kläder, som äro smutsiga eller som eljest kunna befaras medföra
smitta, etc. Pa sina håll få sängklädar över huvud ej belånas.

Utom en mera ingående undersökning av den nuvarande pantlånerörelsens
sociala nackdelar låter det sig svårligen göra att mera i detalj peka på de
reformer, som kunna vara av nöden. Av det föregående torde emellertid
framgå behovet av bestämmelser för hindrande av oskäliga räntor, bättre
garantier för pantens vard under lanetiden, meddelande till ägaren innan
försäljning sker, effektivare åtgärder för att överskott vid försäljning kommer
pantens ägare till godo samt slutligen föreskrifter av hygienisk art för
rörelsens bedrivande. Ifragasättas kunde väl, att belåningen av vissa föremål
såsom sängkläder helt förbjödes, möjligen också belåning av åtminstone
vissa gångkläder, särskilt barnkläder. Av vikt synes dock vara att noga
dessförinnan undersöka, om ett sadant förbud kan meddelas utan risk för
betänkliga följder i ena eller andra riktningen. Kan det t. ex. befaras, att
ett förbud mot pantsättning kunde väntas medföra ökad försäljning av föremålen
i kommissionsaffärer av olika slag, vore förbudet givetvis icke önskvärt.

En annan fråga, som vore värd en ingående undersökning, är frågan om
möjligheterna att förebygga pantsättning av gods, bekommet av fattigvård
eller enskild välgörenhet. Väl möta stora svårigheter att råda bot på nu
förekommande olägenheter i detta avseende, men synes saken dock förtjäna
närmare undersökas.

Under övervägande synes också böra tagas, om icke själva koncessionen å
pantlånerörelse borde förbehållas kommunerna eller vissa allmännyttiga bolag
med eller utan direkt kommunalt inflytande på ledning; i senare fallet
borde all vinst utöver viss procent tillfalla det allmänna eller möjligen användas
att nedsätta räntesatserna. Erfarenheterna åtminstone i Stockholm
synas tyda på, att en av bolag i stor skala driven pantlånerörelse kan hälla

6

Motioner i Första kammaren, Nr 18.

lägre räntesatser än av enskilda driven rörelse. Som rent kommunal institution
drives pantlånerörelsen redan i åtskilliga städer.

På grund av det anförda får jag härmed hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kung! Maj:t hemställa
om utredning, vilka åtgärder kunna från det allmännas sida
vidtagas för borttagande eller hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill en sådan utredning kan föranleda.

Stockholm den 16 januari 1924.

G. Wahl.