Motioner i Första hammaren, nr 182 (Motion 1944:182 Första kammaren)

Motioner i Första hammaren, nr 182.

Nr 182.

Av herr Hage m. fl., örn åtgärder för undanröjande
av vissa oregelmässiga verkningar vid tillämpning
av 1939 års lönereglering för civila befattningshavare
i statens tjänst.

Vid 1938 års riksdag genomfördes i riksdagen en lönereglering för statens
civila befattningshavare, vilken kom att träda i kraft fr. o. m. den 1 juli
1939 och även omfattade kommunikationsverkens personal. Nämnda lönereglering
medförde ett flertal fördelar för denna personal. En sådan fördel
var exempelvis, att en del befattningshavare vid övergång från extra ordinarie
till ordinarie anställning fingo komma i åtnjutande av den fördelaktigare
löneplacering, sorn för dem uppnåddes genom tillämpande av den s. k. sneddningsprincipen
i stället för det förut tillämpade s. k. tillgodoräkningsförfarandet.
Skälen för övergången till detta nya system samt innebörden i
detta klargöras i 1936 års lönekommittés betänkande (sid. 122—124), varjämte
hela frågans innebörd behandlas i statsutskottets utlåtande nr 161
vid 1938 års riksdag (sid. 49—53).

Emellertid innebar det fattade beslutet ej, att någon retroaktiv tillämpning
skulle ske vid användandet av det nya systemet för de befattningshavare,
som vid detta tillfälle redan vunnit ordinarie anställning från att förut ha
varit extra ordinarie i resp. befattningar. Detta — jämte den omständigheten
att de extra ordinarie befattningshavarna längre tillbaka i tiden i allmänhet
innehade en löneklass, som låg två löneklasser under den ordinarie
begynnelselöneklassen, under det att senare denna skillnad blivit endast
en löneklass — har medfört den ojämnheten i tillämpningen, att vissa befattningshavare,
som vunnit befordran till ordinarie före den 1 juli 1939,
d. v. s. före den tid, då omnämnda lönereglering genomfördes, kommit i en
synnerligen ofördelaktig löneställning i förhållande till de befattningshavare
i samma tjänsteställning och befattning, som vunnit sin befordran efter
nämnda datum.

Detta förhållande har icke minst kommit till synes inom 5:e lönegraden
vid -statens järnvägar, d. v. s. den s. k. stationskarlsgruppen, vilken omfattar
ett mycket stort antal befattningshavare, vilkas löner ligga i botten av löneskalan
inom kommunikationsverken och som i övrigt representera en grupp,
inom vilken befordringsmöjligheterna till högre befattning äro synnerligen
små — den stora massan av nämnda befattningshavare har ingen möjlighet
att uppnå en högre befattning med en högre löneplacering.

Sedan konsekvenserna av riksdagens beslut på denna punkt blivit klarlagda
genom tillämpningen och ett antal befattningshavare träffats av den
ofördelaktigare ställning i lönehänseende, som blivit en följd av här nämnda
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 3 sami. Nr 182—187.

SO! 44

Motioner i Första kammaren, nr 182.

bestämmelser, har det — som helt naturligt är — uppkommit en opinionsrörelse
bland dem, som träffats av nedplaceringen, och har man sökt att
genom en framställning till statsmakterna åstadkomma en ändring på här
nämnda punkt. Och här bör särskilt framhållas, att nämnda opinionsrörelse
icke syftat till att i allmänhet åstadkomma en lönereglering med de ekonomiska
konsekvenser, som en sådan drager med sig, utan endast en justering
för ett mindre antal befattningshavare — det är svårt att bedöma huru
många — vilka anse sig behandlade på ett oriktigt sätt vid den här nämnda
löneregleringen. Befogenheten i denna sista anmärkning framgår särskilt,
då man konstaterar, att i ett flertal fall har det, som en följd av här
nämnda beslut, t. o. m. inträffat det förhållandet, att yngre befattningshavare
— med en kortare anställning — i lönestaten samt i löneklassplacering passerat
förbi äldre befattningshavare med längre anställning inom samma
tjänstegrupp. Och detta har skett utan att härför kunnat anföras något annat
skäl än de här nämnda bestämmelserna.

Yi ha svårt att tro, att det varit riksdagens mening att genomföra en
sådan reglering som den här nämnda, d. v. s. att tjänstemän i vissa tjänsteställningar
med längre tjänstetid skulle som regel komma i en sämre löneställning
än yngre sådana i samma lönegrad.

Det skulle givetvis ha varit synnerligen fördelaktigt för hela frågans bedömande,
örn här kunnat presteras ett omfattande material för att belysa,
huru denna här klandrade reglering kommit att verka i alla de skilda fallen.
Men då detta skulle nödvändiggöra ett mycket betydande arbete, kunna vi
icke åstadkomma detta utan förutsätta, att vederbörande myndighet, d. v. s.
resp. kommunikationsverk, på begäran skall kunna till utskottet lämna en
ungefärlig uppgift rörande i vilken omfattning de här påtalade oriktigheterna
kommit till synes. Emellertid har man från en station vid statens järnvägar
lämnat nedanstående sammanställning av några uppgifter rörande vissa befattningshavare,
som kunna tjäna till ledning vid bedömandet av berörda
fråga.

rjänste-	Namn	Anställd såsom	Lön enligt
nr	tillf.	e. o.	ord.	löne-klass 5	löne-klass 6	löne-klass 7
5208	Thörn ____	Vt 27	Vt 35	Vi 38	Vi 38-S1/u 40	Vi 41-31/i3 43	Vt 44
5220	Didron ....	2a/s 29	V» 36	Vs 38	V» 38-80/6 41	Vt 41-so/e 44	Vt 44
5224	Olsson ....	22/o 27	Vs 36	V» 38	Vs 38— 3°/s 41	Vio 41— so/9 44	Vio 44
5226	Englund . .	“/t 27	Vs 36	Vio 39		Vlo 39-3% 42	Vt 42
5261	Lindström	16/s 34	Vid 38	Vi 40		Vi 40— S0/12 42	Vi 43
5293	Flodmark. .	4/s 36	V* 39	Vi 41		Vt 41— so/o 44	Vt 44

Lön enligt avlöningsregelmentet
gällande
före 39

Lön enligt avlöningsreglementet
gällande
fr. o. m. Vt 1939

Motioner i Första kammaren, nr 182.

Ovanstående uppgifter — delvis tagna ur SJ:s avlöningsstat 1 januari
1943 — belysa de olika löneställningarna för tjänstemän, befordrade före
resp. efter 1 juli 1939.

Stationskarl 5208 Thörn, befordrad till stationskarl 1 januari 38, erhåller
löneklass 7 1 januari 44, medan t. ex. stationskarl 5261 Lindström, befordrad
till stationskarl 1 januari 40, erhöll löneklass 7 redan den 1 januari 43. Således
trots 2 års senare befordran har Lindström uppnått löneklass 7 ett år
tidigare. Stationskarl 5220 Didron, befordrad till stationskarl 1 september 38,
erhåller löneklass 7 1 juli 44, under det att 5226 Englund, som erhöll ordinarie
anställning 1 oktober 39, erhöll löneklass 7 den 1 juli 42. Englund erhåller
således löneklass 7 2 år tidigare, oaktat 1 års senare ordinarieskap. Stationskarl
5224 Olsson, anställd såsom tillfällig stationskarl 22 juni 27, befordrad
till stationskarl 1 september 38, erhåller löneklass 7 1 oktober 44, medan 5293
Flodmark, anställd såsom tillfällig stationskarl 4 maj 36, befordrad till
stationskarl 1 april 41, uppnår löneklass 7 den 1 juli 44. Således finnes här
en skillnad av nästan 9 år i anställningsdatum samt 2 år och 7 månader i
ordinarie tjänst, och likväl uppnår Flodmark det oaktat löneklass 7 tre
månader före Olsson.

De orättvisor mot en del äldre personal, som blivit en följd av här
nämnda bestämmelser, ha — som förut nämnts — givit anledning till upprepade
opinionsyttringar från vissa grupper av statsanställda, varvid påyrkats
åstadkommande av en rättvisare löneklassplacering för den ordinarie
personal, vilken den 1 juli 1939 redan var placerad i 5:e lönegraden. Ett uttryck
för denna opinion kom till synes vid Svenska järnvägsmannaförbundets
kongress år 1940, vid vilken behandlades en motion med ett yrkande, gående
i här nämnda riktning. Förbundets styrelse, som förberedande behandlade
nämnda motion, framhöll, att även styrelsen vid den här nämnda löneregleringens
genomförande förutsåg, att vissa olägenheter skulle uppkomma i av
motionären omnämnt avseende i samband med tillämpandet av det nya avlöningsreglementet,
varför förbundets styrelse i vederbörlig ordning fäste
regeringens uppmärksamhet på förhållandet, med begäran att sådana åtgärder
skulle vidtagas, att de oregelmässigheter, varom nu är fråga, kunde undvikas.
Även i kommunikationsnämndens lönenämnd framförde förbundets representant,
förste kontoristen Ernst Eriksson, liknande synpunkter vid lönenämndens
behandling av det nu gällande avlöningsreglementet. Det visade sig
emellertid icke vara möjligt att förmå statsmakterna att företaga någon ändring
i den riktning, förbundsstyrelsen med sina framställningar åsyftat. Lönereglementet
fastställdes alltså, utan att några övergångsbestämmelser i nyssnämnda
avseende föreskrevos, som lia kunnat neutralisera de påtalade verkningarna.

Kongressen beslöt att bifalla motionen. En framställning från förbundet
bär också senare skett till Kungl. Majit, dock med negativt resultat.

Trots detta våga nedanstående motionäroi nu åter föra fram denna fråga
till förnyat övervägande. Argumentet att löneregleringen skett så nyligen,

Motioner i Första kammaren, nr 182.

gäller nu ej längre. Tvärtom Ilar nämnda reglering nu ägt bestånd så länge,
att innebörden i lönebestämmelserna på denna punkt och dess konsekvenser
än tydligare trätt i dagen. Detta har skett även på en del andra punkter.
Så har exempelvis helt nyligen statsförvaltningens allmänna lönenämnd framlagt
ett visst förslag rörande lönens bestämmande vid en verkstadsarbetares
övergång till linjetjänst inom statens järnvägar. Detta förslag innebär, att
sådan arbetare skall vid nämnda övergång få tillgodoräkna sig viss del av
ackordsförtjänsten. Lönenämnden erinrar i det sammanhanget, att det nu
framlagda förslaget har sin upprinnelse i konstaterade svagheter i de avlöningsbestämmelser,
som trädde i kraft den 1 juli 1939 — ett erkännande,
som bör observeras vid bedömandet av den fråga, som framföres i denna
motion.

Under hänvisning till vad här ovan anförts hemställes alltså,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit måtte låta verkställa en utredning om möjligheten
och lämpligheten att vidtaga sådana åtgärder, varigenom här
omnämnda oregelmässiga verkningar vid tillämpningen av 1939
års lönereglering må kunna elimineras, främst för här nämnda
befattningshavare, samt efter utredningen vidtaga de åtgärder,
vartill densamma kan giva anledning.

Stockholm den 21 januari 1944.

Ernst Hage. Axel Löfgren. Gottfrid Karlsson.

Karl Äng. Johanson. Albert Forslund.