Motioner i Första hammaren, nr 172 (Motion 1953:172 Första kammaren)

Motioner i Första hammaren, nr 172.

Nr 172.

Av herr Arrhén, om flyttning av de s. Av talmans porträtten från
konstitutionsutskottets sammantrådesrum till kamrarnas
plenisalar.

I konstitutionsutskottets lokaler i riksdagshuset ha uppsatts de av professor
C. F. von Breda omkring 1815 målade porträtten av lantmarskalk och
talmän vid 1810 års riksdag i Örebro, respektive Klas Fleming, ärkebiskop
Jakob A. Lindblom, borgarståndets talman Johan Wegelin samt bondeståndets
talman Lars Olsson i Groröd.

Målningar av denna typ — i mera än kroppsstorlek — ha knappast en
idealisk placering i en lokal med plenisalens i konstitutionsutskottet ytterst
begränsade dimensioner. De komma därför icke till sin rätt. Målningar av
detta format äro utan tvivel avsedda för större samlingslokaler.

Det finns icke heller något verkligt hållbart motiv för att dessa målningar
skola vara placerade i konstitutionsutskottet. Det är värt att observera, att
lantmarskalkens, resp. talmännens porträtt målades på kronprins Carl Johans
bekostnad icke därför att deras namn återfinnas under 1809 års RF,
.successionsordningen 1810 och riksdagsordningen 1810, utan därför att de
fungerade som ledare för riksståndens förhandlingar vid den riksdag, som
valde Jean Baptiste Jules Bernadotte till svensk tronföljare. Den nyvalde
kronprins Carl Johan ville med sin beställning hos von Breda visa stånden
en uppmärksamhet, uttala ett tack. På detta sätt få alltså de s. k. talmansporträtten
endast ett löst samband med det »grundlagsvårdande» utskottet,
även om det, naturligtvis, är möjligt att konstruera ett sådant.

Vårt nuvarande riksdagshus kan, vad interiören angår, knappast berömma
sig av vackra inredningsdetaljer. Icke heller har man genom valet
av tavlor eller konstföremål lyckats att få fram illustrationer till vår historiska
eller politiska utveckling. I själva verket vill det, i förra fallet, synas,
som om man stillatigande godtagit, att den dekorativa utsmyckningen av
riksdagshuset avbrutits. Som exempel härpå kan nämnas ett antal medaljonger
över absiderna i kamrarna, av vilka några erhållit figurer, andra däremot
inte. Man kan i detta sammanhang även erinra om väggfälten i första
kammaren, som varit avsedda att förses med freskomålade motiv, men som,
i trots av att eu pristävling för syftet 1931 förekommit, fortfarande stå ofullbordade.
Dessa och andra detaljer ge åt hela husets interiör en prägel av att
ej vara färdig, att man ej rätt vetat, hur man tänkt sig avslutningen av det
byggnadsverk, som togs i bruk för sitt ändamål 1905.

Motioner i Första kammaren, nr 172.

I all synnerhet te sig kamrarnas sessionssalar trista och fantasilösa vad
inredning och dekor angår. Här ligger det närmast till hands att tänka sig,
att man verkligen fullföljde de tankar beträffande utsmyckningen, som
uppenbarligen hysts av dem, som »huset gjorde». Detta är emellertid en
angelägenhet, som kan upptagas i ett senare sammanhang med hänsyn till
de kostnader, som äro förenade härmed. Mitt syfte för dagen är av mycket
mera modest natur.

Det är ett faktum, att de s. k. talmansporträtten inför allmänheten utgöra
en intresseväckande konstnärlig detalj i riksdagshusets samlingar. För de
flesta är det emellertid icke bekant, att de ha sin placering i konstitutionsutskottet.
Allmänheten går dem alltså förbi, för den händelse man icke blir
upplyst om deras placering. Detta är skada, då målningarna dels i sin art
icke sakna konstnärligt värde, dels äga möjlighet att ge en illustration av
den svenska riksdagens respektingivande traditioner. Till dessa synpunkter
kunna även andra läggas.

Jag har talat om kamrarnas plenisalar och deras brist på konstnärlig utsmyckning
samt vidare om att de s. k. talmansporträtten, målade i övernaturlig
storlek, kräva ett större rum för att komma till sin rätt. Dessa två
fakta leda till förslaget att flytta ned talmansporträtten i kamrarnas plenisalar,
där de dels skulle få den rymd, som de ha behov av, dels skulle ha
möjlighet att ge ett bidrag till kamrarnas utsmyckning, dels, till sist, även
att flytta 1809 och 1810 års händelser närmare vår egen tid, att med andra
ord stärka den historiska anknytningen med de tider, då den politiska utveckling,
som mera direkt ledde till nu gällande förhållanden, tog sin början.

»Talmansporträtten» kunde lämpligen så fördelas, att lantmarskalk och
ärkebiskop placerades i första, talmännen i borgare- och bondestånden i
andra kammaren. Även en annan fördelning låter sig tänkas. De skulle
fällas in i det väggfält, som å ömse sidor sluter närmast an till absiden, där
kamrarnas presidier äro placerade och där för närvarande anslagen med
kungörande om plenums fortsättning pläga uppsättas.

Under hänvisning till vad här anförts föreslås,

att riksdagen måtte besluta att de s. k. talmansporträtten
i konstitutionsutskottets sammanträdesrum måtte flyttas
till kamrarnas plenisalar för att där uppsättas i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionen given antydan.

Stockholm den 27 januari 1953.

Fri k Arrhén.