Motioner i Första hammaren, Nr 161

Motion 1930:161 Första kammaren

Motioner i Första hammaren, Nr 161.

1

Nr 161.

Av herr Möller m. fl., örn utvidgning av tillämpningsområdet \för
lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

På grundval av ett genom Kungl. Majit framlagt lagförslag beslöt föregående
års riksdag att antaga »Lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar»,
enligt vilken den, som jämlikt lagen av den 17 juni 1916 örn försäkring för
olycksfall i arbete är försäkrad för skada av sådant olycksfall, jämväl anses
vara försäkrad för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del
framkallats genom inverkan av arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav,
fosfor eller förening därav,
strålande värme eller ljus,
röntgenstrålar eller radium,
mjältbrandssmitta.

I fråga örn ramen för lagens tillämpning anförde den kungliga propositionen,
»att lagen bör avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst utan större
svårighet kunna ledas tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden»
och vidare, »nödvändigt är, att försäkringen begränsas till sådana
yrkessjukdomar, som i regel kunna tydligt skiljas från andra åkommor».

I väckta motioner och genom anföranden i kamrarna fästes uppmärksamheten
på det trängande behovet av utvidgning av lagens tillämplighetsområde,
vilket enligt opponenternas mening fått en allt för snäv begränsning.

Dessa synpunkter synas ej heller ha varit utskottet främmande, enär detsamma
i polemik mot att redan omedelbart vidga lagens verksamhetskrets anför
följande: »Utskottet förutsätter nämligen, att myndigheterna utan sär skild

framställning från riksdagens sida komma att följa utvecklingen på hithörande
område med beaktande av de erfarenheter, som göras såväl i vårt
land som i främmande länder.»

Utskottets ordförande uttrycker än klarare dessa synpunkter, då han i
kammardebatten yttrar följande: »Jag ber att till de ärade motionärerna få

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 3 sami. 1/6 haft. (Nr 161—16b.) 1

2

Motioner i Första hammaren, Nr 161.

säga, att utskottets hållning ingalunda betyder, att utskottet skulle ha velat
definitivt avvisa de krav, som framförts i motionerna, men utskottet har ansett,
att de frågor, som i dem berörts, borde få anstå, tills närmare utredning
i ämnet föreligger.»

En sjukdomsart, som opponenterna — bland vilka även befann sig Serafimerlasarettets
överläkare d:r Holmgren — betecknade som en typisk yrkessjukdom
och vars placerande utanför lagens verksamhetsområde de beklagade,
var Silikosen (stenlungan).

Utskottets ordförande gjorde gällande, att nödig utredning på denna punkt
saknades, men deklarerade samtidigt som sin mening, »att utskottet bade
fullkomligt fria händer, att sa fort en tillfredsställande medicinsk utredning
föreligger, biträda ett förslag örn lagstiftningens utsträckning i det avseendet».

Under överläggningen i andra kammaren påpekades, att Silikosproblemet
på grund av vissa omständigheter redan väckt sådan uppmärksamhet, att anstalter
redan träffats för att fa till stand en omedelbar och uttömmande undersökning
av denna angelägenhet.

Denna undersökning har nu slutförts.

D:r Willi Mascher vid Kroppefjelis sanatorium har genom medverkan från
Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos satts i tillfälle att ägna ifrågavarande
område ett omfattande studium och resultatet föreligger nu i ett digert
betänkande, vilket kommer att tryckas i läkaresällskapets tidskrift
»Hygiea».

Ett kort sammandrag av utredningen bifogas motionen och hoppas undertecknade
snarast bli i tillfälle överlämna betänkandet i sin helhet till vederbörande
utskott.

D :r Maschers utredning - vilken även omfattar en redogörelse för tidigare
forskning på området — konstaterar, »att Silikosen erbjuder en väl avgränsad
sjukdomsbild, som med hjälp av våra kliniska undersökningsmetoder (inklusive
röntgen) i regel lätt kan diagnosticeras och skiljas från andra, av annan
anledning uppkomna sjukdomar. Den beror på habituell inhalation av kiselsyrigt
damm, är alltså en notorisk yrkessjukdom». Vidare framgår, att nämnda
sjukdomsrisk är störst vid bearbetning av material med hög kiselsyrehalt.
Undersökningen har vidare gett till resultat, att vissa profylaktiska åtgärder
dels i syfte att minska dammbildningen a dylika hälsofarliga arbetsplatser,
dels avseende vissa bestämmelser angående läkarundersökning för i ovannämnda
företag anställda arbetare, äro av behovet påkallade.

I den mån vitsord kan givas åt den föreliggande utredningen — vilket förhållande
det blir utskottets uppgift att pröva — bör sålunda den kungl, propositionens
ovan angivna villkor för lagens tillämpning i detta fall anses vara
väl uppfyllda.

Anmärkas bör, att Tyskland under föregående år fann skäligt upptaga
Silikosen bland yrkessjukdomar, vilka berättiga till ersättning enligt lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Motioner i Första hammaren, Nr 161.

3

Med stöd av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, att lagens tillämpning
måtte utsträckas att omfatta även Silikos.

Stockholm den 20 januari 1930.
Gustaf Möller.

Olof Olsson.

Edv. Björnsson.
A. J. Bärg.

4

Motioner i Första kammaren, Nr 161.

Bilaga.

Om »stenlungan» (Silikos).

Av dr. Willi Mascher.

Lungsjukdomar till följd av mandat damm lia länge varit kända och omnämnas
redan av medeltida författare. Man kan dock säga, att den moderna
forskningens aera på detta område först började, sedan år 1885 ett av Arnold
författat arbete »Staublungen und Staubmetastasen» utkommit. Under de följande
åren sysselsatte sig allt flera undersökare med detta ämne, och tills dato
ha ett mycket stort antal meddelanden över djur-experimentella, kliniskt-röntgenologiska
och patologi skt-anatomiska undersökningar publicerats i litteraturen.
I synnerhet sedan det storartade arbetet av »The miners phthisis medical
bureau» i Transvaal blivit känt, tilltog intresset i alla länder betydligt, så att
dylika undersökningar, ofta på ett stort material av hela yrkesgrupper, nu
utkommit i de flesta kulturländer.

Intressant är, att i Sverige ett av de första meddelandena örn lungsjukdomar
hos stenarbetare härstammar från ingen mindre än Linné. År 1734 sysselsatte
han sig nämligen i sin »Iter Dalecarlicum» med den s. k. »Orsasjukan»,
där han berättar, att Orsabönderna under den årstid, då de ej ägna sig åt jordbruk,
tillverka slipstenar av sandsten, vilken de själva hugga i stenbrotten och
sedan bearbeta i det till verkstad apterade fähuset. Han berättar, att dessa
bönder sällan nå högre ålder, utan tidigt dö av »lungsot» och finner det egendomligt,
att deras hustrur och barn förbli fria från lungsot, fastän »denna sjukdom
dock eljest anses vara en morbus hsereditarius et contagiosus» (en ärftlig
och smittsam sjukdom). Även vid restaurationen av domkyrkan i Skara lät
»stenlungan» mycket tala örn sig; ej mindre än 34 arbetare lära därvid ha avlidit
till följd av en »lungsot», som de ådragit sig under arbetet.

På senare åren ha här i Sverige gjorts en del undersökningar, som huvudsakligen
sysselsätta sig med tuberkulosens utbredning bland för damm utsatta
arbetare. Nämnas må Holmins undersökning av stålsliparna i Eskilstuna
(1911), Berglunds undersökning av Gotlands sandstensarbetare (1912), Thorells
undersökning av tobaksmonopolets arbetare (1923) och slutligen Allings
stora och ingående undersökning av kolgruvearbetare (»Kohlengrubenarbeit
und Tuberculose in Schweden»), vars röntgenologiska del bearbetats av Edling.
På svenska utkom även finnen Öhmans dissertation »Silikosstudier» (Hälsingfors
1927), i vilken han redogör för en undersökning av 100 utvandrare, som
varit sysselsatta i Sydafrikas guldgruvor.

Om vi i all korthet sammanfatta de resultat, till vilka de olika författarna
i olika länder kommit på grund av sina undersökningar, så torde man kunna
säga, att allt sorts damm kan vara mer eller mindre farligt för lungorna. Vi
bortse här från det faktum, att damm i stor utsträckning bidrager till spridningen
av sjukdomsalstrare, ej minst tuberkelbaciller, och hålla oss till den
här närmast ifrågavarande dammskadan, som betecknats som »stenlunga» eller
pneumokonios. Detta senare uttryck har införts år 1876 av Zenker och blivit
allmänt vedertaget för sjukliga tillstånd i lungorna till följd av inhalerat damm.
Det omfattar dock en hel del mycket varierande sjukdomsbilder, varför på

Motioner i Första hammaren, Nr 161.

5

senare tid föreslagits, att endast använda detta uttryck för av damm framkallade,
dissiminerade lungfibroser. Den pneumokonios, som vi här närmast ha
att sysselsätta oss med, framkallas av siliciumhaltigt damm (se nedan) och
har därför allmänt kallats för silikos.

Det har visat sig, att organiskt damm (omfattande den organiska kemiens
dammarter jämte animaliskt och vegetabiliskt damm) kan framkalla bronchiter,
bronchopneumonier, astmatiska tillstånd (t. ex. hos sågverksarbetare, körsnärer,
mjölnare, arbetare i silkesspinnerier och andra yrken), atrofiska förändringar
i bronchialslemhinnan (tobaksarbetare), m. fl. lungsjukdomar, under det att
verkliga lungfibroser ej framkallas av organiskt damm, såvida det ej varit
uppblandat med andra dammarter. Däremot har det visat sig, att de flesta
anorganiska dammarterna (d. v. s. mineraliskt och metalliskt sådant) kunna
framkalla denna typiska sjukdomsbild, som yttrar sig som en starkt skrumpnande,
bindvävsbildande process i lungorna. Och slutligen torde det numera
kunna anses säkerställt, att de olika dammarternas farlighet i stort sett år beroende
av två faktorer: 1) dammintensiteten och 2) dammets halt av kiselsyra
(SiOo). Särskilt detta senare faktum har visat sig vara synnerligen viktigt
och har av så gott som alla forskare överensstämmande påpekats. Relativt
ofarliga äro därför alla de dammarter, vilkas kiselsyrehalt är låg, t. ex. kol,
cement, lera, krita, gips, marmor och hela kalkgruppen, under det att kvarts,
sandsten, flinta och granit, d. v. s. alla stenåker med hög kiselsyrehalt, visat
sig vara notoriskt farliga. Mycket farlig har även kombinationen av metallslipdamm
och smärgel (SiC) visat sig vara.

Man har länge trott, att dammets ■— t. ex. kvartsdammets — skadliga verkan
skulle bero på en mekanisk läsion av lungvävnaden genom dammpartiklarnas
hårda och vassa kanter med åtföljande ärrbildning. Nyare undersökningar
ha dock visat, att så ej gärna kan vara fallet, emedan endast så små dammpartiklar
kunna intränga i lungalveolerna, att deras hårdhet och vasshet ej kan
spela någon större roll. Det kan nämligen anses fastställt, att partiklar, som
äro större än c:a 10 tusendels mm. (för jämförelses skull må nämnas, att en
röd blodkropp mäter c:a 5—7 tusendels mm.) härvid ej kunna komma i fråga,
då de dels fastna i de övre luftvägarna, ur vilka de i regel genom kroppens mekaniska
skyddsanordningar bli avlägsnade, och dels ej kunna bli fagocyterade,
d. v. s. inneslutna och borttransporterade av vävnads- och blodcellerna. Ett
mycket intressant uppslag i fråga om dammets skadliga verkan på lungvävnaderna
härstammar från en del engelska forskare (Kettie, Heffernan m. fl.),
som genom experimentella försök ha visat, att kiselsyra ej, såsom länge antagits,
är olöslig, utan bildar kolloidala lösningar, som antagas kunna utöva en
giftverkan på cellprotoplasma.

Sedan det kiselsyrehaltiga dammet väl inkommit i lungalveolerna, transporteras
det av fagocyter (»dustcells») i lymfbanorna omkring broncherna och
kärlen samt i den interstitiella vävnaden, vilka bli fullkomligt blockerade av
dammet. Så småningom uppträda små rundade knottror i lungvävnaden, som ha
kallats för »pseudotuberkler» eller »blockadknottror», i vilkas mitt oftast ett
litet kärl kan skönjas. Dessa knottror ha efter en tid stor benägenhet att sammanflyta,
varigenom inom lungorna bildas stora, massiva bindvävsinfiltrat.
som med tiden kunna intaga så stora delar av lungparenohymet, att den andningsdugliga
vävnaden slutligen ej längre räcker till. Följden är en alltmer
tilltagande andnöd, vilken är det mest utmärkande kliniska symptomet på
silikos (»stenunga»).

örn de kliniska symptomen är härmed egentligen det viktigaste sagt: det
är andnöden, som så gott som fullständigt behärskar sjukdomsbilden. För
övrigt har av talrika undersökare påpekats, att man även vid tämligen framskridna
processer vid den vanliga lungundersökningen i mångå fall frapperas

6

Motioner i Första hammaren, Nr 161.

av det faktum, att man endast kan konstatera mycket obetydliga förändringar
av andnings- och perkussionsljudet, Och ytterligare bör framhållas, att en stor
del av de undersökta, särskilt i de tidiga fallen, ej alls lida av några subjektiva
symptom, och vid den objektiva kliniska undersökningen ej visa några sorn
helst sjukliga förändringar över lungorna, under det att röntgenbilden avslöjar
tydliga och typiska förändringar. För övrigt är det uppenbart, att i dessa
av stendammet förändrade lungor mycket lätt sekundära infektioner uppträda,
dels i form av envisa katarrer i luftvägarna och dels framförallt i form av en
komplicerande tuberkulos. Särskilt denna senare sjukdom anses av talrika
forskare spela en så avgörande och ödesdiger roll i silikotiska lungor, att de
anse åtgärder mot silikos vara detsamma som åtgärder mot tuberkulos. Det
kan dock icke förnekas, att silikosen även utan en komplicerande tuberkulos är
en notoriskt livsfarlig sjukdom. Lätt förklarligt är även, att både den kliniska
och röntgenologiska bilden av en silikos under dylika komplikationers inflytande
kan avvika från den vid ren silikos vanliga och typiska.

Med hänsyn till behandlingen och prognosen av silikos kan i korthet sägas,
att sjukdomen ■— åtminstone i mera framskridna stadier — ej kan bättras av
någon behandling utan har visat sig vara en ständigt progredierande, obotlig
sjukdom med en genomsnittlig sjukdomsduration av c:a 4—5 år.

Såsom ovan påpekats är röntgenundersökningen den viktigaste undersökningsmetoden
°för avslöjandet av en silikos. Här framträda de tidigaste förändringarna
såsom en ökad storlek och täthet av hilusskuggorna samt en ökad
teckning av kärl- och bronchialträdet. I något längre gångna fall ser man
båda lungfälten diffust översållade av risgryns- till ärtstora, täta fläckar, en
typisk bild, som av engelsmännen betecknande har kallats för »snövädersfenomen».
Och slutligen intagas i sista stadiet allt större delar av lungorna av
utbredda, svåliga, täta, fibrösa massor.

Såsom redan av denna kortfattade och rätt schematiserade framställning
Damgar, är man alitsa berättigad att säga, att silikosen erbjuder en väl avgränsad■
sjukdomsbild, som med hjälp av våra kliniska undersökningsmetoder
(inklusive Röntgen) i regel lätt kan diagnosticeras och skiljas från andra,
av annan anledning uppkomna sjukdomar. Den beror på habituell inhalation
av kiselsyrehaltigt damm, är alltså en notorisk yrkessjukdom.

Under månaderna maj—oktober 1929 undersöktes på Kroppefjälls sanatorium
32 vid en silikattegelfabrik i Dalsland anställda arbetare. För utförandet
av denna undersökning har jag fått åtnjuta ett anslag av Svenska Nationalföreningen
mot tuberkulos, för vilket jag även på detta ställe vill uttala
min stora tacksamhet. I ett större arbete, som för närvarande är i tryck, kommer
en utförlig och ingående redogörelse att lämnas både över den hithörande
medicinska litteraturen och lagstiftningen i olika länder och över resultatet av
den vid ovannämnda fabrik företagna undersökningen. Här må endast en
kortfattad översikt över undersökningsresultatet lämnas.

På fabriken tillverkas dels ett eldfast tegel och dels ett skurpulver, bestående
av finmalen kvarts, som enligt en kemisk analys innehåller omkring 99 %
kiselsyra, 0.20 % järn samt mindre mängder lerjord och magnesia. Då vid denna
fabrik inga som helst skyddsanordningar mot dammutvecklingen träffats,
voro arbetarna under förmalningsprocessen utsatta för ett intensivt damm av
stoftfina kvartspartiklar. Särskilt i det s. k. »krossverket», i »rörkvarnen»
samt i »fabriken» var dammutvecklingen helt enkelt maximal. Som ett belysande
exempel för förhållandena vid denna fabrik må nämnas, att kvartsmjölet
under rörkvarnen tömdes pa en sikt. som av en arbetare för hand slungacies
fram och tillbaka, under det att två andra arbetare skyfflade det under sikten
uppsamlade kvartsmjölet i säckar och tippvagnar. Dessa arbetare stodo i ett
tjockt moln av damm, som utbredde sig långt i omgivningen, så att dammet

Motioner i Forsta kammaren, Nr 161.

7

på träden och marken omkring på långt håll var synligt genom sin gråa färg.
Resultatet av denna undersökning visade på ett nedslående sätt faran av en
dylik intensiv damminhalation. Av de 32 undersökta arbetarna voro endast 6
fria från av dammet framkallade sjukliga förändringar i lungorna, och dessa
6 arbetare hade samtliga varit anställda kortare tid än 1 år. Alla de övriga
visade mer eller mindre uttalade tecken på silikos, 7 av dessa, som varit i arbete
över 2 år, så höggradiga, att deras arbetsförmåga var betydligt nedsatt resp.
alldeles upphävd. Dessutom konstaterades genom utsända frågeformulär, att
av 12 förut vid fabriken anställda numera avlidna arbetare, ej mindre än 10
med största sannolikhet avlidit till följd av en under arbetet ådragen silikos.

Den kliniska undersökningen visade i stort sett överensstämmelse med den
förut skildrade symptombilden: även vid rätt framskridna processer ofta föga
uttalade subjektiva symptom och påfallande obetydligt objektivt fynd. Där
subjektiva symptom förelågo, dominerade andnöden hela sjukdomsbilden. Röntgenbilden
motsvarade även i stort sett den ovan lämnade framställningen.. Tva
av de undersökta arbetarna avledo på sanatoriet, den företagna obduktionen
samt den av prof. H. Bergstrand vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm utförda
patologisk-anatomiska undersökningen visade som dödsorsak långt avancerade,
rent silikotiska processer utan komplikation med tuberkulos. Den kemiska
undersökningen av lungaskan hos en av de avlidna (utförd av t. f. laboratorn
vid Karol. Institutet i Stockholm H. Theorell) visade, att lungaskan
innehöll 54.6 % kiselsyra.

Tydligt framgick även av denna undersökning, att man för utvecklingen av
en silikos har att räkna med en viss disposition, som yttrade sig på så sätt, att
ej alla för samma damm utsatta arbetare efter samma. expositionstid visade
lika långt gångna förändringar. Orsaken till detta dispositionella moment
har hittills ej fullt kunnat utrönas, antagligt är dock, att de arbetare, som
redan från början lida av sjukdomar eller anomalier i andningsorganen lättare
förvärva en silikos än andra. Hos'' de av mig undersökta fallen visade det sig,
att de arbetare, som hade anomalier av kotpelaren eller bröstkorgen, ofta visade
tidigare uppträdande och svårare lungförändringar än de övriga. . Tuberkulos
tyckes hos de av mig undersökta arbetarna ej ha spelat den roll vid silikosens
uppkomst eller förlopp, som av de flesta andra författare tillskrivits denna
komplikation.

Då det av alla hittills publicerade undersökningar tydligt framgår, att frekvensen
av silikos i stor utsträckning är beroende av dammintensiteten, måste
uppenbarligen såsom ett första villkor krävas, att i alla företag, där kiselsyrehaltigt
material bearbetas, profylaktiska åtgärder träffas, som liro ägnade att
i möjligaste mån begränsa dammbildningen och avlägsna det bildade dammet.
I detta hänseende torde mycket vara att vinna genom att hålla arbetsmaterialet
fuktigt, genom lufttät inbyggnad av dammbildande maskiner samt genom ventilatorer
av olika slag. Där arbetarna äro utsatta för damm,.böra de tillhållas
att begagna sig av andningsmasker (respiratorer) av lämplig typ. Effekten
av dylika åtgärder har även tydligt visat sig vid den ovannämnda fabriken,
där förhållandena i hygieniskt hänseende avsevärt förbättrats, sedan yrkesinspektionen
— efter påpekande av förhållandenas allvar och brådskande natur
— genomfört en del synnerligen nödvändiga ombyggnader och säkerhetsanordningar.
...... i-i

Det har dock visat sig, att alla dylika åtgärder visserligen i hög grad minska
faran för lungsjukdomar på grund av det inandade dammet, men att de tyvärr
aldrig kunna bliva absolut effektiva. Orsaken är den, att. de allra minsta
dammpartiklarna — och det är dessa, som äro farligast e.i helt och hållet
kunna avlägsnas. Därtill kommer, att i en dol företagande ovan skisserade åtgärderna
av tekniska skäl ej kunna genomföras. Där så är fallet bör fordras,

8

Motioner i Första hammaren, Nr 161.

att mänsklig arbetskraft i största möjliga utsträckning ersättes av maskinkraft,
ett tillvägagångssätt som t. ex. vid den ovan skildrade rörkvamen med
framgång genomförts.

Lika viktig som ^dessa^ rent yttre profylaktiska åtgärder är en personlig
profylax, som bör gå ut på, att inga arbetare, som lida av sjukdomar eller anomalier
i andnings- eller cirkulationsorganen eller på annat sätt visa sig olämpliga
därtill, finge sysselsättas i dammexponerade yrken. Detta krav torde endast
kunna genomföras, örn genom lag stadgades, att ingen finge anställas i
dammbildande industriella företag, där ett material med viss kiselsyrehalt bearbetas,
som ej genom en föregående noggrann undersökning (inklusive röntgenfotografi)
av därtill kompetent läkare förklarats lämplig. Vidare borde i
överensstämmelse med lagstiftningen i en del andra länder (t. ex. England)
periodiska undersökningar av i dylika företag anställda arbetare påbjudas,
t. ex. vart eller vartannat år, så att silikotiska processer må kunna diagnosticeras
på ett tidigt stadium och vederbörande arbetare tillföras andra yrken,
innan framskridna förändringar hunnit utbildas. Även för dessa periodiska
undersökningars effektivitet är det ett oavvisligt villkor, att de företagas av
därtill kvalificerade läkare med tillgång till Röntgen.

Då 1929 års riksdag antog lagen örn försäkring vid vissa yrkessjukdomar,
framhölls med anledning av en motion i II kammaren (som hänvisade till förhållandena
vid en annan, mindre, kvartskvam i Göteborgs och Bohus län)
av flera talare önskvärdheten av, att även »stenlungan» intoges bland de
yrkessjukdomar, som uppräknades i nämnda lagförslag. Motionen avslogs
dock i båda kamrarna, enligt utskottets motivering »i brist på utredning».
Dock uttalades i ett flertal anföranden den förhoppningen, att en dylik utredning
skulle föreligga till nästa års riksdag. Det torde på grund av den nu
föreliggande utredningen, som inom kort in extenso kommer att publiceras och
örn vilken denna uppsats lämnar en sammanfattande överblick, ej längre kunna
förnekas, att silikos (»stenlungan) är en väl igenkännbar, notoriskt livsfarlig
yrkessjukdom, som utsätter de angripna för svåra lidanden och som i viss
utsträckning är otillgänglig för våra profylaktiska och terapeutiska åtgärder.
Av både sakliga och humanitära skäl är det därför önskvärt, att »stenlungan»
~ såsom även skett i Tyskland år 1929 efter en dylik utredning — räknas
lill de yrkessjukdomar, vilka berättiga till ersättning i enlighet med bestämmelserna
i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.