Motioner i Första hammaren, Nr 144

Motion 1923:144 Första kammaren

Motioner i Första hammaren, Nr 144.

1

Nr 144.

Av herr Lindliageil, om skrivelse till Konungen angående framförande
från svensk sida av vissa krav i fråga om
arbetet för Europas ekonomiska återuppbyggande.

Människorna hava sedan urminnes tider sökt merendels på två vägarkomma
till rätta med världen. Den ena är de materiella intressenas väg,
vid vilken realiteterna väld och våld, makt, förtryck och blodsutgjutelse
resa sig såsom milstolpar. Den andra vägen är flykten ifrån världen,
klosterlivet, försjunkandet i sitt eget inre. Eu klar belysning av dessa
olika vandringar lämnar exempelvis den kinesiske filosofen Yang-Dschu,
vilken omkring 500 år före vår tideräkning skrev följande:

»Fyra orsaker finns det varför de levande icke komma till ro: den ena är
långt liv, den andra ära, den tredje är rang och stånd och den fjärde är ägodelar.
För dessa fyra sakers skull frukta de snillen, frukta de människor, frukta
de makt och frukta de straff. Detta är människor, som icke ta sitt förnuft till
fånga. Man kan döda dem, man kan låta dem leva; deras öde bestämmes utifrån.

Den som icke gör motstånd mot sitt öde, vad behöver han sträva efter hög
ålder? Den som inte bryr sig om inflytande, vad skall han med ära och rykte
till? Den som icke traktar efter makt, vad skall han med rang och stånd? Den
som icke är girig efter rikedom, vad behöver han begära ägodelar? Dessa hava
kommit till klarhet med sig själva. I hela världen hava de ingen motståndare;
deras öde bestämmes inifrån.

Att furstar och undersåtar skulle komma till ro med varandra och medmänniskorna
och det egna jaget finna ro i varandra: det var de gamles strävan.»

Det öde, som bestämmes utifrån, behöver icke någon presentation.
Det är vår väg, allas väg, enkannerligen den europeiska statskonstens väg.

Det öde, som bestämmes inifrån, har tillfallit endast några få undantagsmänniskor.
Det har förordats i historiens morgon av tänkare och förkunnare
i Österlandet, åtskilligt senare av en del filosofer under den europeiska
antiken och av den ursprungliga kristendomen. Kring dessa profeter
och i deras spår bildades på sin tid talrika församlingar. Det dröjde
dock sällan länge, förrän efterföljarna förvandlade i sin ofullkomlighet
livsförkunnelsen till en lära, som skulle försvaras med makt och påtvingas
andra. Därmed var flykten från världen övergiven samt intressenas väg
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 3 saml. 45 käft. (Nr 144—146.) 1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 144.

beträdd med vidskepelse, förtryck och blodsutgjutelse även här såsom följe.
Menigheterna, vilkas öden skulle bestämmas inifrån, försvunno. De enskilda
enstaka individerna, som fortfarande voro brinnande i anden, förmådde
ingenting emot världen och måste resignera. Mången sökte en sista tillflykt
innanför de katolska klostrens murar, som väl skänkte frid även åt
en del icke lärotrogna. Sålunda kan man säga, att i vårt land finnes
ingen tillflykt för öden, som vilja bestämmas inifrån, och knappast någon,
som förmår att helt önska det. Yi hava här icke ens några filosofiska
läror, som söka vinna anhängare till båtnad för deras själar. Yad som
står kvar efter seklers prövningar är endast den rena evangeliska läran
samt en del frireligiösa läror, samtliga i själva verket intresseföreteelser,
vilka i likhet med staten själv har avskuddat sig den verkliga kristendomen.

Flykten från världen till vårt eget inre har icke övat något inflytande
på dess förbättring. Det bär blivit, man skulle nästan kunna säga, ett
själviskt räddningsförsök av några få. Människorna i gemen äro fortfarande
som förut offerväsen i intressenas hopplösa kamp.

Under sådana förhållanden bör det vara förklarligt, om mången bland
alla dessa menige börjar eftertänksamt se sig om efter andra utvägar. Man
måste fråga sig, huru länge intressena skola tillåtas att ensamma regera
och blint förfoga över oss alla. Det spörjes i det tysta bland vinklar och
vrår i den stora myrstacken, om det icke skulle kunna vara tänkbart att
finna en gyllene medelväg mellan de båda ytterligheterna, eu utväg, som
visserligen icke uträttade det omöjliga eller ett himmelrike på jorden, men
i alla fall kunde åstadkomma ett ganska drägligt tillstånd, mäktigt av
ytterligare förbättringar. Varför, frågar man, skola självansvaret, välviljan,
pliktuppfyllelsen, medkänslan, ödmjukheten, dygden, kärleken ej kunna få
rum annat än genom en flykt från samhällslivet. Det enda rätta är väl,
att dessa goda makter övertaga styrelsen i stället för intressena, som säkerligen
skulle bli behörigen tillgodosedda först genom en sådan ordning.

En dylik statskonst har visserligen icke saknats i historien. Den är
för övrigt osynligt närvarande med sina tysta påminnelser överallt där det
är svårt. Yang-Dschus ovan återgivna erinran om »de gamles strävan»
syftar på legenden om en lycklig förhistorisk period av mittens rike, då
en sådan statsförfattning anses hava varit genomförd. Åven efter den
tiden har inom kända tidsåldrar uti Asien framträtt tänkare och statsmän,
som gjorde den till sin uppgift. Där lyckades det till och med att en
eller annan gång uppbygga en stat på en sådan grundval. I Europa har

3

Motioner i Första kammaren, Nr 144.

något sådant aldrig tilldragit sig, men Sokrates och Platon hava framlagt
idén om en sådan statsbildning.

I dessa tider dallrar på djupen av det stora europeiska människohavet
en förtvivlad längtan efter ett sådant statsskick. Det vore väl, om denna
längtan kunde förtätas och alltmer taga gestalt i bestämda krav, att alla
dessa religiösa och politiska läror, som bringa övervägande fördärv, måtte
lyftas ned från sina högsäten på tinnarna och i stället i statens styrelse
införas kristendom eller hur man vill kalla det. Det vore också väl, om
det omsider nu bleve de meniges tid att söka åstadkomma, vad gamla
tiders förkunnare i sin ensamhet ej mäktat. En förhoppning ligger över
en samling av de många eller åtminstone av många kring sanningens makt,
som bor inom oss alla. De mäktige må gärna beteckna dem som barn
och dårar. Det är dock av dem de skola höra det.

❖

Det är som sagt i själva verket en myckenhet »barn och dårar» i
alla länder, som i tysthet äro i färd med ett sådant framträdande. Deras
ansatser taga många olika former, men avsikten är densamma. De förstå,
att det då gäller först att vinna gehör och därefter insteg så småningom
på de officiella ställena. De i yttre måtto mäktigaste av dessa äro parlamenten
och regeringarna. Eftersom de äro de mäktigaste, måste de också
vara de omöjligaste att beveka i förevarande angelägenhet utan att man
därför behöver förlora tron på att även de en gång skola kunna jämväl i
stora saker finna med sin uppgift förenligt att begagna sitt förnuft.
En hänvändelse till kyrkan, som också representerar en statsmakt, har
likaledes befunnits utsiktslös. Däremot hava alla dessa små ansatser, trots
nedslående erfarenheter, dock icke kunnat uppgiva sin tilltro att finna något
gensvar och en framräckt hand åtminstone hos den s. k. fredsrörelsens
speciella organisationer. Yi veta visserligen av lång erfarenhet, vilka svårigheter
även här möta. Den senaste personliga erfarenheten från 1922
års sommar må såsom ganska belysande här omnämnas.

Vid sidan av de ledande statsmännens såsom det synes ännu tämligen
resultatlösa kongresser för att finna utvägar ur den nuvarande oredan
höllos nämligen under nämnda sommar även åtskilliga konferenser av fredsorganisationer
för att utbyta tankar även i förevarande ämne.

Sålunda sammanträdde den 9—11 juli nordiska interparlamentariska
förbundet till en konferens i Stockholm. Fredsföreningarna sammankommo

4

Motioner i Första kammaren, Nr 144,

på inbjudan av sin centralbyrå i Bern till en allmän fredskongress i London
den 25—29 juli. Slutligen sammanträdde den interparlamentariska
unionen med representanter från ett flertal parlament uti Wien den 28—30
augusti.

Vid de två förstnämnda mötena hade på dagordningen uppställts bland
annat frågan om »Europas ekonomiska återuppbyggande», under det i
Wien samma fråga på dagordningen återgivits såsom ett spörsmål om
»världens ekonomiska återuppbyggande».

I anslutning till den förenämnda tredje vägens grundsatser tillät sig
undertecknad, som bland andra utsetts till svenskt ombud vid konferenserna,
att vid alla tre tillfällena göra en framställning i dessa grundsatsers
syfte. Denna formulerades, särskilt i London och Wien, väsentligen sålunda
:

»Den föreslagna resolutionen liksom våra överläggningar har i själva verket
till uppgift den gamla världens återuppbyggande.

Resolutionen syftar i själva verket till att återuppbygga den gamla världen.
Även de allmänna rättstankarna hava i sikte den snäva rätt, som kan tolereras
av denna värld.

Jag medgiver, att den gamla ordningen var bättre än det nuvarande sammanstörtandet.
Men dessa bemödanden att återställa densamma är politikernas
sak. Vår uppgift, enligt min mening, är snarare också och isynnerhet att arbeta
för framtiden, för uppbyggandet av en ny värld. Se där ett område, inom vilket
vi kanske kunna uträtta någonting.

Vad betyder i själva verket detta »återuppbyggande» av den gamla ordningen?
Den gamla ordningen betyder på samma gång krig mellan nationerna,
krig mellan medborgarna, kriget för profiten mellan oss alla.

Den gamla ordningen talar också företrädesvis om Europa, denne barbar i
vår tid. Och man begränsar sig därvid vanligen till Väst- och Centraleuropa.
Ryssland vill man ogärna vidröra.

Men därmed reser sig redan en oöverstiglig konflikt. Sovjet-Ryssland är
byggt på en ideologi. Det vill också ett ekonomiskt återuppbyggande, men det
vill grunda detta icke på profiten utan på broderskapet mellan människorna.
Denna idé är i själva verket ett lån från Västern. Det är vår gudomliga idé,
att man bör taga allt, som vi äga och giva åt de fattiga, detta för oss alla
var för sig så oupphinneliga mål. Sovjet Ryssland vill icke avstå från denna
ideologi. Och detta förvirrar oss. Därav komma väsentligen svårigheterna i Genua
och Haag.

Men kommunismen har å andra sidan betjänat sig av de gamla reaktionära
medlena, av våldet. Den har också haft att arbeta med samma slags människor
som fordom.

I följd därav har reformismen utan idéer och kommunismen utan praktik
båda misslyckats.

Motioner i Första kammaren, Nr 144. 5

Det gäller då att börja ånyo det uthålliga arbetet för att förena idéerna
och praktiken, icke för att blott återuppbygga den gamla världen utan för att
upprätta för första gången en rättsordning, grundad på gudomliga lagar.

Även i inbjudningen till fredskongressen i London uttalas, att »Europas
ekonomiska återuppbyggande icke kan äga rum om det icke åtföljes av en moralisk
pånyttfödelse». Vid samma tid frågade kongressens president, senator La
Fontaine, uti tidskriften »Fredsrörelsen» (Le mouvement pacifiste): »Yar finnes
det geni, som skall uttala den trollformel, vilken kan befria världen?»

Nåväl, detta geni förefinnes överallt. Befrielsens genius slumrar, gömd
inom oss alla. Däri ligger den stora förhoppningen.

Denna genius är vårt samvete.

Samvetets politiska program sysslar icke med ett visst land eller med Europa
utan med hela mänskligheten. Det är sammanfattat, icke i orden fred i
Palestina och judarna en god vilja, utan i orden fred på jorden och människorna
en god vilja.

Det är utvecklat i sina olika sidor av religionsstiftare och tänkare, men
talar dessutom lika klart och sant i varje liten människas rättsmedvetande, då
hon för ett ögonblick glömmer sina egna intressen.

Politiken kan icke någonsin åstadkomma ett praktiskt resultat utan att den
skriver dessa program på sina fanor.

Ett folkens förbund blir därför endast ett förbund av vulkaner, så länge ej
den sociala frågan är någorlunda löst inom varje folk.

Den andliga gemenskapen blir därför endast ett babels torn, så länge ej
ett världsspråk blir inlärt i alla skolor.

Rustningarnas minskning betyder därför föga, under det avrustningen, människornas
avväpning, betyder mycket, ja, jag skulle nästan vilja säga allt.

En internationell domstol är därför en bräcklig sak utan inflytande, så
länge den ej får någon gudomlig lag att döma efter.

Minoriteternas rätt är därför ett visset krav, så länge det ej vattnas från
källflödena av nationaliteternas självbestämningsrätt och ytterst av de färgade
rasernas likställighet med den vita.

Själavården blir därför ett tomt skal, intill dess att de katolska, lutherska
och reformerta lärorna samt alla andra läror, religiösa såväl som politiska, avskaffas
såsom folkens själasörjare och i stället omsider i staternas styrelse införes
kristendom.

Den ekonomiska fattigdomen och den ekonomiska kapitalismen avskaffas
därför aldrig, så länge den andliga fattigdomen och den andliga kapitalismen
fortfarande av oss alla sättas i högsätena.

Någon skymt av det tusenåriga riket kommer med ett ord aldrig till synes,
annat än i den mån samvetet och kärleken upphöjas till regenter samt intressena
och våldet degraderas till undersåtar.»

Med denna motivering förordades, att mötena skulle diskutera och
uttala sig för icke blott det gamla Europas ekonomiska återuppbyggande
utan därutöver även för en framtidspolitik, byggd på gudomliga lagar.

6

Motioner i Första kammaren, Nr 144.

I Stockholm framlades icke något förslag till uttalande av mötet. De
förenämnda synpunkterna utvecklades endast under debatten. Denna senare
rörde sig i övrigt som sagt endast om Europas ekonomiska återuppbyggande,
vartill förordades särskilt återställande av guldmyntfoten och
stoppandet av de tyska sedelpressarna. Vid mötets öppnande framhöll
emellertid mötets ordförande, att det nordiska interparlamentariska förbundets
idéer voro eviga. Man måste då fråga sig, om icke även på det
förevarande ämnet bör läggas någon evig idé och ej blott de två förenämnda
praktiska åtgärderna, vilka uppenbarligen äro viktiga och nödvändiga
men dock väl icke kunna sägas vara eviga idéer. Om denna sak
yttrades vid mötet även följande:

»Vi försöka med reformismen, och emot den står kommunismen. Alen
kommunismen lika väl som reformismen måste gå emot undergången, såvitt jag
förstår nämligen, därför att bägge räkna de med ett människomaterial, som är
fullkomligt inkompetent, och därför har kommunismen icke heller, trots sin
västerländska kristliga idé, kunnat åstadkomma något annat ekonomiskt världsåteruppbyggande
än en kommunism i allmän nöd och fattigdom. Den behåller
människorna lika dåliga som förut, den efterliknar i sitt trångmål den gamla
världens metoder, den skyndar sig att utesluta ur sitt program självansvaret,
den kan trots de bästa föresatser icke väcka till liv någon annan styrelseform
än våldets, den avskaffar visserligen profiten men saknar liksom kapitalismen och
reformismen både sinnelag och förmåga att framskapa dess överman, den yppersta
produktionsfaktorn: självansvaret och pliktuppfyllelsen i arbetet.

Jag tror, att det är denna eviga idé, som ensamt kan ekonomiskt återupprätta
Europa. Reformismens experiment är ett lappverk, kommunismens experiment
är ett försök med katastrofer. Afen då bägge delarna misslyckas, kommer
i alla fall profiten och kapitalet såsom en enda utväg tillbaka och kommer åter
att sätta världen i gungning på det gamla sättet, och således leder detta icke
till något ekonomiskt återuppbyggande. Ett förebådande av denna återkomst
av den gamla otillfredsställande ordningen, utan att man försöker lägga någon
idé på densamma, är just, att Ryssland nu går tillbaka och ber att få hjälp av
profiten. Det är därför Ryssland är med både i Genua och Haag, medan det
fortfarande, till allas förvirring, laborerar med sin gamla ideologi, på samma
gång Ryssland kommit till Genua och Haag för att få vara med om återställandet
av den gamla ordningen.

Jag tycker således, att över sådana här förhandlingar också bör sväva någonting
av känslan utav att vår intressepolitik, jag kan säga vår partipolitik,
är nödvändig för en tid framåt — guldmyntfoten är förmodligen också en nödvändighet
— men att vi inte kunna komma vidare, om vi icke samtidigt försöka
att på ett varaktigt sätt åstadkomma rättvisa och samhörighet.»

Under den övriga debatten iakttogs fullständig tystnad rörande de
framförda synpunkterna. Man säger ibland, att tystnaden talar, och det

7

Motioner i Första kammaren, Nr 144.

föreföll, som om den verkligen vid detta tillfälle gjorde det. Det var
tydligt, att fortfarande största svårighet möter att i eu parlamentarisk församling
av något slag få till stånd eu diskussion om det, som i tidernas
längd skulle ensam kunna åstadkomma något.

Vid interparlamentariska unionens möte i Wien inskränkte sig också
debatten till den gamla världens återkomst med guldmyntfot i stället för
sedelpress med flera dylika fördelar. Beträffande uttalandet om ett arbete
även för en bättre värld debatterades endast, huruvida det föreslagna tilllägget
till resolutionen föll inom den av rådet fastställda dagordningen
och således kunde få framställas. Det gjordes invändningar däremot särskilt
från engelskt båll. Presidenten vid mötet delade hans uppfattning
men övergick sedan vid närmare övervägande till den meningen, att förslaget
kunde få framställas. Eeferenten i det på dagordningen stående
ämnet, en amerikanare, yttrade emellertid till sist, att konferensens uppgift
var ej att syssla med »visioner» utan att ställa sig på verklighetens
fasta mark.

Härefter blev förslaget förkastat. Man såg endast förslagsställarens,
Fabian Månssons, samt ytterligare en eller två armar uppräckta för detsamma.
En ledande tysk pacifist sade efteråt, att även han röstat för
förslaget och satt förmodligen då så, att förslagställaren ej kunde iakttaga
honom. Emellertid bör omnämnas, att även de, som genom handuppräckning
röstat emot, voro jämförelsevis fåtaliga. En stor del medlemmar av
konferensen voro tydligen ej benägna att uttryckligen falla en liten ansats,
med vilken de nog voro ense i själva verket i sitt hjärta.

Det hade förväntats, att utgången vid den allmänna fredskongressen i
London skulle blivit något gynnsammare. Där blev den emellertid beroende
av det engelska ordförandeskapets metoder och egenmäktighet, vilka för
en skandinav voro synnerligen överraskande. Inlägget med förutnämnda
innehåll fick visserligen av särskild gunst hållas men ett framfört tillägg
till resolutionen i inläggets syfte blev aldrig underställt kongressens prövning.
Sedan erfor man, att en av presidiet föranstaltad kommitté på fem
personer fått dettas uppdrag att bestämma, vilka förslag som skulle få
underställas själva församlingen. Ordföranden i denna kommitté uttalade
efteråt sitt beklagande för förslagsställaren över att dennes tillägg »omöjligen
kunnat föreläggas kongressen, därför att det var en deklaration och
ej ett amendement». Yid denna kongress spelade således det gamla Europas
formdyrkan en sådan roll, att trots världsdelens svåra belägenhet en av

8

Motioner i Första kammaren, Nr låd.

de viktigaste utvägarna för ett tillfrisknande ej fick bli föremål varken
för diskussion eller för omröstning.

Emellertid vid alla tre tillfällena betygade enskilt mången sina
sympatier för denna viktiga sak. Och än mer. A id banketterna efteråt,
i Stockholm på Hasselbacken och uti Wien i konserthusets stora sal — i
London förekom ingen bankett —- uttalade sig mer än en talare med hänförelse
för ungefär just den saken, vilken han varit med om att fälla vid
de offentliga förhandlingarna. Kanske besannades här det latinska ordet
»in vino veritas» (i vinet sanningen). Dylika omtöcknade sanningar överleva
dock icke den påföljande natten. Däremot, när de omsider en gång
läggas fram nyktert och i dagsljuset även av den officiella statskonsten, då
först inställer sig förmågan, den trolldom som förmår uträtta något av värde.

Efter dylika erfarenheter, trots allt, från höjderna, fråga sig de
många, vart de skola vända sig för att få ett vänligare mottagande för
sin längtan. En sådan förståelse mötte vid ett fjärde möte, som samlat
omkring 150 representanter för olika sammanslutningar eller rättare rörelser
inom den tyska ungdom, som vill bryta sin egen väg. Mötet hölls i
den lilla byn Werleshausen i Werradalen och hade undertecknad bland
andra skandinaver erhållit inbjudning att bevista detsamma. Det är av
mycket intresse att jämföra denna sammankomst med de förut skildrade
auktoritativa tre församlingarna.

En solskensdag förliden sommar steg jag av tåget vid byns lilla anhalt
efter en resa från besöket i London. En växling som emellan natt
och dag! Från världsstaden, det stora kräftsåret, till den tyska naturidyllen
med sin Göthestämning. Från den stora fredskongressen med dess
välmenande formulär, utfyllda av människornas fruktan för språnget mot
det enda möjliga, mitt in i det tyska ungdomsmötet av unga män och
kvinnor med deras glada allvarshåg och deras goda oförskräckta vilja.

Yad är det som sammanbinder denna ungdomsrörelse från skilda klasser?
En av deras ledare ägnade mig en stund för att förklara denna framförallt storstädernas
och industriens ungdoms strävan efter personlig utveckling.

De börja, sade han, redan vid 10 till 15 års ålder sina vandringar ut på
landet. De ha ingen åskådning, men de känna, att de behöva ut i naturens
frihet, de känna, att läraren i skolan förstår sin vetenskap, men ej är någon
människa. De överväldigas av en instinktiv längtan att behandlas icke som
nummer utan som människor och gärna skulle vilja bliva människor.

Så komma de av sig själva till ungdomsrörelsen. De börja tänka längre
och klarare. De bilda sig åskådningar men icke politiska, utan den åskådningen,
att de skulle vilja fritt gestalta sitt eget liv på grundvalen av inre sannfärdighet
(»innere Wahrhaftigkeit»),

Motioner i Första kammaren, Nr 144.

9

Deras samhällsåskådning är, att samhället företrädesvis består i en vävnad
av former. Skolor och högskolor äro förmedlare av vetande, de äro ingenting
för anden, blott en mekanisering av anden. Yrkesvalet går blott ut på att
kunna förtjäna penningar, människorna stå ej i något innerligt förhållande till
det som de uträtta. Yrkena äro levebrödsinrättningar (»Brotberuf»), helt och hållet
mekaniserade och specialiserade. På samma sätt förhöll det sig med kyrkan.
Den var en ren levebrödsanstalt. De flesta hade därför utgått ur statskyrkan,
men de voro därför icke religionslösa. I Tyskland förefanns så mycken organisering
och nu ville man bryta med den.

I anslutning härtill var ock ungdomens organisation anpassad. Ingen
kunde komma och »skriva in sig». Man tillhörde rörelsen på grund av gemenskap
i sinnelag (»Gesinnung»), Detta var föreningsbandet.

Emellertid kunde urskiljas vissa huvudgrupper, som ock voro representerade
vid mötet, såsom Junge Wandervögel, Alte Wandervögel, Wandervögel E. W.,
Freideutsche Jugend, Bund freie Schule, Siedlungs Bund, Neudeutscher Bund,
Entschiedene Jugend, Sociale Arbeiterkreis, Proletarische Jugend, Neuwerk Bund,
Arbeitergemeinschaft vivos voco.

Vandringsfåglarna —de »äkta» — var den största och grundläggande rörelsen.
Kring denna hade de andra växt upp. Av dem hade Freie Deutsche Jugend
flere hundratusen anhängare. Det hela tenderade till att sammansmälta till ett.

På grund av sina ovannämnda tendenser hade rörelsen många vederdelomän.
. Även halvvetenskapen hade i en bok av Hans Bliiher sökt förklara rörelsen
såsom ett erotiskt fenomen. Man hade t. o. m. sökt komma åt den med falska
beskyllningar, vilka föranlett rättegångar med framgång mot belackarna.

Detta min sagesmans utläggning.

Mötets dagordning var för ungefär en veckas samvaro utfylld med
föredrag om livets och samhällets allvarligaste problem med åtföljande
tankeutbyte, såsom skolan, religionen, förhållandet mellan borgerlig och
proletärisk ungdom, utvägarna för rörelsens inträngande i samhället o. s. v.
Påtagliga resultat uppnåddes givetvis icke inför de svåra spörjsmålen, men
det var löftesrikt att iakttaga denna ungdoms mogenhet och gripande allvar.
Kvällarna voro ägnade åt vila, gamman, musik och samkväm. Såsom belysande
för den tyska rörelsens starka kulturella kynne må skildras den
sista aftonunderhållningen under min närvaro.

På kvällen skulle nämligen samkväm kring en tänd eld äga rum på något
högt ställe bland bergen, såsom ibland brukades.

Åtföljd av en ledsagare tog jag mig kort före avresan fram till den utsedda
platsen. Där flammade en eld. Runt omkring satt i en vid tät krets
ungdomsskaran. Bakom stodo åtskilliga i fria grupper. Aftonen var stilla och
ljum. Månen spred sitt bleka ljus över vildmarken och i en glänta skymtade
Ludwigsteins tinnar.

Icke ett ord föll, alla människobarnen blickade blott på elden. Jag ställde
mig bakom kretsen. Efter en stund reste sig någon.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 3 samt. 45 käft. (Nr 144—146.) 2

10

Motioner i Första kammaren, Nr 144.

»Åt dem som folio i kriget för vår anda» (»fiir unseren Geist»), sade han
med klar och allvarlig stämma.

Samtidigt kastade han en gren på elden. Det sprakade till såsom ett ljust
bifall till åminnelsen.

Vad menade han? Var det en enkel hyllning åt döden, var det ett stänk
av nationalkänsla eller en gärd åt det mänskliga på dess korsfarartåg ? Förvisso
det senare.

Det var alldeles stilla, man kunde nästan höra tystnaden.

Efter ett par, tre minuter reste sig en annan mitt framför mig. Den långa
smärta gestaltens konturer avtecknade sig fantastiskt mot de fladdrande lågorna.

»Åt den obekante Guden, som bor inom mig, och som jag vill tjäna till
det sista», sade han.

En ny offergärd och ett nytt uppflammande.

Nu blev tystnaden så ofantlig, att den fyllde hela rymden med sitt mäktiga
tal. Blickarna försjönko drömtunga in i elden, symbolen för värmen, livet, ljuset,
befrielsen ur det andliga mörkret.

Efter en stund stod en tredje upp och började tala för någon, enligt hans
uppfattning, oskyldigt fängslad.

Här avbröts talaren av en stämma från andra sidan, som befallande och
kallt frågade församlingen, vad de hade där att göra och vem som tillåtit att
upptända en eld. Det var ortens amtman åtföljd av tre beväpnade soldater.
På uppvägen hade vi mött en ensam deltagare i mötet. Denne hade blivit anhållen
och förts tillbaka till samlingsplatsen med amtmannen och en soldat framför
och två soldater bakom sig.

Det var den gamla tiden som på sitt sätt stämde möte med den nya.

Jag måste nu skyndsamt avlägsna mig för att hinna med tåget. Min ledsagare
yttrade: »De kunna förbjuda oss hela världen, men den tillhör ändock oss.»

Under min väntan på tåget vid den högt belägna anhalten kom en annan
deltagare också till stationen. Han meddelade, att förhandlingar inletts däruppe.
Den gamla tiden fordrade, att elden genast skulle släckas. Den nya ifrågasatte,
om det ej var mera praktiskt och utförbart att låta den slockna av sig själv.

Under det vi stodo i bidan på avresan hördes plötsligt långt borta från
vildmarksdunklet under månskensdiset — sången. Förhandlingarna voro slut.
Den nya tiden tågade segersäll tillbaka: »Man må förbjuda oss hela världen,
den är ändock vår.»

Vid detta tyska ungdomsmöte behövde icke väckas något förslag om
någon strävan, som ville sikta utöver omtanken för den gamla världens
återkomst. I hela dess dagordning dominerade suveränt just de lättfattliga,
för vanliga människor gemensamma tankar, som mötena i Stockholm,
London och Wien förkastat på tillstyrkan av sina ledande män. Det är
i ett dylikt sinnelag och i dylika sammanslutningar, som vi måste förankra
förhoppningarne om en lyckligare framtid, om den över huvud taget är
möjlig att åstadkomma.

Motioner i Första kammaren, Nr 144. 11

Att framlägga den nu berörda angelägenheten för eu riksdag bör
naturligtvis av anförda skäl vara ännu vanskligare än att underställa den
de auktoriserade enskilda fredsorganisationerna. Och dock måste det ske
oavlåtligt och från så många håll som möjligt. Det är förmodligen enda
sättet, på vilket en sådan sak till sist kan tillvinna sig ett erkännande och
därmed även något förverkligande från de institutioner, som äro kallade
att utöva ett helt folks beslutanderätt icke blott i smått utan även i stort.

Det hem ställes alltså,

att riksdagen ville hos regeringen begära att den
svenska insatsen i det principfattiga famlandet mot
Europas ekonomiska återuppbyggande må framträda
med eu öppen och bestämd fordran tillika på samverkan
för en ny ordning, vilken till skillnad från den gamla
kan betecknas som en rättsordning, byggd på ovanskliga
grundsatser.

Stockholm den 31 januari 1923.

Carl Lindhagen.

I V-iv> ■

''■ • if?* ■■ '' ; • •

r »:>■. ■ ■ v '' . •• aa. •’

- »v • -.i • j''

>. ‘w ■ 1 ‘■i: a ''f'' :: ''

■ i, • r

‘ 1 >''f - , i ■

,J‘ > V- ■ .

i''.1 ; - >''• ■ - •1 . ''i

r ■ - >s.

• , ''i!: . .hr .. .

i It-!!''
fy, ,''ä . ;

rj K

i JU- . I W;

/ . åa .;•»!''>'' .
U ; U- •

r

Ifw i; i’ • !,

hJy.a

Si .1 ,!■! j I! fan;i ■ " ''-TV-/.. . ;

,-V i,.:, . .. ''.V :

.■ f}>:■; i! >’ !:

i -

i a liiii : i: r