Motioner i Första hammaren, Nr 121

Motion 1918:121 Första kammaren

Motioner i Första hammaren, Nr 121.

1

Nr 121.

Av herr von Koch, angående skrivelse till Konungen
i fråga om åtgärder för inrättande av badanstalter
i större befolkningscentra och å landsbygden m. ni.

Det svenska folket var en gång ett badande folk. Gamla urkunder
såväl som här och var vid bondgårdarna kvarstående små badstubyggnader
visa tillfullo, att det icke var det privilegierade fåtalet allenast, som badade,
utan att även de breda folklagren ägde allmänt denna hälsosamma
vana. På 1500-talet ansågs badet vara »ett lika nödvändigt behov som
mat och dryck» och ännu långt in på 1700-talet fanns vid varje ordentlig
bondgård en badstuga, vari folket badade åtminstone en dag i veckan.
»Lördagen», som var den sedvanliga baddagen, är ju endast en förkortning
av »lögardagen» och vi ha i detta veckodagsnainn en ständig påminnelse
om den gamla badseden.

Som bekant spelar badet ej längre samma roll i det svenska folkets
liv. Man kan nu snarast tala om badskräck hos vår allmoge, vilket bland
annat framgår av lantbefolkningens obenägenhet för bad å sjuk- och fattigvårdsanstalter.
Det är enbart de förmögnare klasserna och till någon
ringare del vissa städers innevånare som regelbundet använda sig av bad.
Allenast vid jultiden synes folkets gamla lust för bad visa ett tillfälligt
uppflammande.

Det torde icke varit några sanitära principer, som lågo till grund för
våra förfäders flitiga badande. Orsaken var uteslutande den praktiska erfarenheten
— att de mådde väl, blevo starkare och friskare samt att badet
jämväl innebar en njutning, som man ej ville undvara. Att badet kom
ur bruk hos oss berodde ingalunda på att uppfattningen om badets hälsosamma
verkningar förändrades, utan på helt andra omständigheter. I vårt
grannland Finland har ock, som bekant, badstubadet alltjämt bibehållit sin
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 3 sand. 44 käft. (Nr 121) 1

2

Motioner i Första hammaren, Nr 121.

dominerande betydelse bland såväl lands- som stadsbor; det anses där alltjämt
som ett stärkande medel, vilket särskilt i tider av strängt arbete
med förkärlek användes, och även den enklaste backstugusittare vill ogärna
undvara den njutning, som badstubadet medför.

Samtidigt med att badet upphört att ingå i de breda folklagrens vanor
har emellertid vetenskapen allt tydligare klarlagt dess utomordentliga
värde ur hälsosynpunkt. Bad äro enligt alla vetenskapens vittnesbörd ett
av de bästa medel som finnas, att bevara den hälsa man äger, att skydda
sig mot sjukdom och att föröka till högsta möjliga grad den livskraft och
levnadslust, man besitter. De nya erfarenheter man gjort om hudens egenskaper,
om utdunstningen, om botandet av de hos oss så vanliga reumatiska
åkommorna och över huvud om förebyggande sjukdomsvård, gå alla i riktning
av att badet ännu en gång måtte komma i bruk hos den stora
allmänheten.

Häri ill kommer ett annat skäl av social innebörd. Att hålla sig ren
är ej allenast en plikt som man är skyldig sig själv; även med hänsyn till
andra måste kravet på renlighet uppställas, då ju orena människor äro de
värsta luftförgiftare och härigenom försvåra livet för andra. Även om bostadsfrågan
kunde lösas fullt tillfredsställande, vore luftförskämning ej utesluten,
ty denna beror först och sist på bristande kroppsrenhållning. Och
vad som gäller om bostäderna gäller i mer eller mindre mån om kyrkor,
teatrar, föreläsningslokaler, järnvägar, spårvägar etc. I samma mån som
förhållandena framkalla ökat samarbete mellan människor växer kravet på
personlig renhållning. Och villkoret för en tillfredsställande sådan är först
och främst tillräcklig tillgång till billiga bad.

Om sålunda allt talar för att det svenska folket bör beredas tillfälle
till nämnda hälsomedel, uppstår frågan i vilken mån badmöjligheter stå till
buds. Någon officiell statistik föreligger icke härom. Enligt uppgifter
från Svenska Stadsförbundet finnas kommunala varmbadhus i 36 städer
med mer än c:a 2,000 invånare. I 25 städer av samma storlek funnos
badanstalter som ägdes av bolag, men var staden i flera fall stor aktieägare
i dessa bolag eller hade genom understöd och lån befrämjat företaget.
Över huvud taget har erfarenheten visat, att de kommunala företagen varit
framgångsrikare än de enskilda och badhusfrågan har ock under senare år
blivit alltmer en kommunal angelägenhet. Från 24 städer med mer än

2,000 invånare förelågo inga uppgifter om varmbadhus. I ett stort antal
mindre städer, köpingar, municipalsamhällen, stationssamhällen m. fl. saknas
varje slags badanstalt. Yid några få större industriföretag, t. ex.

3

Motioner i Första hammaren, Nr 121.

Grängesberg, Sandviken, finnas emellertid sådana. Såsom exempel på
några moderna badanstalter och bur dessa äro organiserade meddelas några
uppgifter i en härtill fogad bilaga. (Bil. I). Angående priset å olika bad
framgår av Stadsförbundets sammanställning, att priset å I klass karbad
på de flesta ställen är 1 kr. och genomsnittspriset å II klass 55 öre. Medelpriset
å I klass badstubad är 80 öre och å II klass 45 öre. På så gott
som alla uppräknade platser serveras badstubad som folkbad till ett pris
av 25 öre, på en del platser serveras jämväl karbad som folkbad till ett
medelpris av 40 öre. Uppgifterna hänföra sig till tiden före krisen.

Yad beträffar skolbad förekomma sådana i Stockholm, Göteborg och
några andra större städer. Ej heller på detta område lär någon statistik
förekomma.

Att bad förekomma i mycket olika omfattning i olika samhällen är
ett känt förhållande. Badfrekvensen (förhållandet mellan antalet årligen
serverade bad och invånareantalet) växlar sålunda, enligt en enskild statistik,
mellan 4,55 (Yäxjö) och 0,7 (Ängelholm). Den låga badfrekvensen i
några städer får dock ej tolkas, som om renlighetskänslan hos dessas innevånare
skulle vara mindre utvecklad än hos andra, utan är snarare att
tillskriva beskaffenheten av stadens badanstalt. Erfarenheten har nämligen
visat, att tidsenliga förbättringar i detta avseende mångdubblat badfrekvensen.
Såsom exempel härpå kan nämnas, att före november 1911,
då den nya badanstalten i Falun öppnades, hade pr år serverats omkring

15.000 bad. Under 1912 steg badsiffran till 42,000 och under 1913 till
45^133, sålunda en tredubbling av badantalet. I Växjö utgjorde badsiffran
före 1914 omkring 5,000. Den nya badanstalten, som öppnades
i november 1914, medförde under 1915 en ökning av antalet bad till

32.000 och under 1916 till 40,000, sålunda en åttadubbling. Slutligen
må nämnas, att när i mars 1916 den stora simhallen i Norrköping öppnades,
medförande en ökning av badplatserna från 100 till 160, steg badsiffran
från 70,465 (1915) till 107,240 (1916). Emellertid är att märka,
att ett sådant glädjande resultat icke överallt förmärkts vid öppnandet av
nya badanstalter. Detta beror på att anläggningen ej överallt utförts på
ett tillfredsställande sätt. Byggnaden och dess inredning har planerats av
personer som sakna kännedom om badväsendet, och sakkunskapen har
lämnats utan avseende.

Yad sedan angår de badformer, som i första hand böra tillgodoses,
så har man att räkna med — förutom kallbaden, varom mera nedan
karbaden och badstubaden såsom de viktigaste. Alla sakkunniga äro

4 Motioner i Första hammaren, Nr 121.

emellertid överens därom, att karbaden äro ur räkningen, när det gäller
att ordna folkbad; kostnaden för dessas anläggning även i ringa omfattning
är så stor, att det praktiskt taget är omöjligt att tillfredsställa beliovet
genom karbad, vilket inte utesluter att vid alla badanlägguingar
karbad i mindre utsträckning böra kunna serveras. För de stora massor,
som det gäller att betjäna, är det ej möjligt använda annan badform än badstilbad.
Dessa ba ock överallt visat sig vida mera populära än andra
badformer, och äro dessutom tjänligare ur renlighetssynpunkt. Som ett
komplement till badstun spela vidare i de moderna badanstalterna simhallarna
en allt större roll. Härom yttrar badhuskommittén i en mindre
stad: »Erfarenheten har visat, att inga bad äro mera ägnade att hastigt
vinna tillslutning än simbaden. Särskilt för ungdomen, som beredes tillfälle
att under vintern fortsätta sommarens bad- och sportliv, äro dessa
bad av ovärderlig nytta. Det är med deras hjälp man hoppas komma tillbaka
till de förhållanden, som för åtskilliga hundra år sedan voro rådande
i störa delar av vårt land, då alla, unga och gamla, togo sig ett bad
minst en gång i veckan».

Med utgångspunkt från denna uppfattning bör man av en modern
badanstalt fordra, att alla de vanliga baden i mindre utsträckning kunna
serveras där, sålunda karbad, romerska och ryska bad, samt de viktigaste
medicinska baden och om möjligt solbad, men att därjämte alltid måste
finnas en folkbadstuavdelning och en simhall.

Vad beträffar badanstaltens storlek kan nämnas, att antalet avklädningsplatser
i förhållande till folkmängden är ganska växlande, exempelvis
i Växjö 8,6 platser pr 1,000 invånare, Falun 6, Landskrona 6, Visby
4,7, Halmstad 3,7 o. s. v. I industrisamhällen torde dock relativ större
anstalter krävas, emedan badtiden där vanligen är inskränkt till vissa
bestämda dagar och tider.

Från statens sida har hittills föga åtgjorts i denna folkhygieniska
angelägenhet, ehuru det ligger i öppen dag att statens kostnader för hälsovård
och sjukvård skulle minskas därest svenska folket på nytt bleve ett
badande folk. Endast ifråga om skolbad d landsbygden har beslut fattats
av riksdagen. Vid 1913 års "riksdag beslöts, på förslag av enskilda motionärer,
att hos Kungl. Maj:t hemställa om prövning vilka åtgärder kunde
av staten vidtagas för att främja ett mera allmänt bruk av skolbad i
landsbygdens folkskolor. Skilda meningar gjorde sig därvid gällande i
riksdagen. Andra kammarutskottet ansåg i likhet med motionärerna, att
staten borde bidraga till anläggningskostnaden — vid nu befintliga eller

Motioner i Första kammaren, Nr 121.

5

nyuppförda skolor — men ansåg att en blivande utredning borde kunna
ge klarhet om i vilken form och till vilket belopp bidraget borde lämnas.
Första kammarens utskott tog avstånd från tanken att staten borde
direkt bidraga till anläggningskostnaderna, men ansåg dock ofrånkomligt,
att staten, då det gällde landsbygden, lämnade — förutom råd och upplysningar
i frågor — understöd för omkostnaderna på samma sätt som
skedde vid undervisningen i slöjd och huslig ekonomi.

Den utredning, som blivit en följd av nämnda riksdagens skrivelse,
pågår alltjämt. Enligt vad jag inhämtat har folkskoleöverstyrelsen infordrat
yttranden från folkskoleinspektörer m. m., men någon avslutad bearbetning
av materialet föreligger ej ännu.

Otvivelaktigt är frågan om bad för folkskolebarnen av en utomordentlig
betydelse. Genom skolbaden vinna barnen ökad hälsa och vissa
hudsjukdomar bekämpas verksamt. Det har och visat sig, att bättre luft
kunnat hållas i skollokalerna, sedan barnen regelbundet bada. Det torde
ock böra framhållas, att skolbaden verka uppfostrande ej allenast på barnen
själva, vilka sålunda kunna förväntas förvärva sig vanan att bada
även i framtiden, utan att dessutom för föräldrarna, vilka genom barnens
exempel lockas till badanstalterna.

Men om skolbaden äro ett viktigt medel att främja bruket av bad
i allmänhet, följer ej därav, att skolorna ovillkorligen böra ha egna badanstalter.
I några av de största städerna med jättelika skolor är väl en
dylik anordning den lämpligaste, men i övriga samhällen torde det viktiga
vara att skolbarnen bada å de allmänna badinrättningarna. Därigenom
vin nes ej allenast en ökad frekvens å dessa sistnämnda, och en relativ
minskning i bränsle och betjäningskostnader m. in., men framförallt undvikas
de dyrbara badanläggningarna i skolorna. Detta är särskilt betydelsefullt
om simhallar skola, såsom bör vara målet, komma till användning
även för skolbarnen, ty dessa simhallar äro dyra och fordra stort utrymme.

Av det sagda torde framgå, att skolbadsfrågan ej bär lösas isolerad
utan endast i samband med badproblemet i sin helhet. Det är ock antagligt
att den av riksdagen beslutade utredningen om skolbad ej skall kunna
slutföras utan att man får upptaga till skärskådande även behovet av
folkbad.

En statens medverkan vid badfrågans lösning torde först och främst
böra bestå uti upplysningar, råd och sakkunnig hjälp. Trots goda ansatser
från enskilt håll, kan det ej bestridas, att badfrågan f. n. befinner sig i

6

Motioner i Första kammaren, Nr 121.

lägervall i vårt land. Man glömmer lätt, att ordnandet av ett samhälles
badfråga är ett invecklat problem. För en lycklig lösning av detsamma
kräves å ena sidan att man känner folks smak och önskemål beträffande
bad, men å den andra fordras en omfattande teknisk-hygienisk kunskap
för att byggnaderna skola i alla hänseenden bliva ändamålsenliga. Orsaken
till att trots gjorda ansträngningar goda resultat ej uppnåtts har på sina
båll varit svårigheten att erhålla verkligt god ledning. Och det synes i
framtiden vara statens uppgift att lämna denna viktiga hjälp.

I samband härmed står frågan om kontrollen — dels över att badanordningarna
äro tillfredsställande, dels att överhuvud bad stå till förfogande.
Aven här synes en viktig uppgift föreligga staten. Det torde vara en
rimlig fordran att i varje stad och samhälle med mera sammanträngd befolkning
bad till rimligt pris skola kunna erhållas. Där, mera än på
landsbygden, gäller det ett hälsovårdsintresse som icke får förbises. Denna
fordran på badanstalter inom samhällen med viss befolkning, t. ex. i anslutning
till hälsovårdsstadgans § 26 — gränsen måste givetvis efter skedd
utredning fastställas — godtages även av sakkunniga. Så har en av vårt
lands allra främsta experter på badområdet, provinsialläkaren d:r Kils Englund,
i brev till mig uttalat sin anslutning till denna fordran. Yad den
ekonomiska sidan av saken angår torde kunna förutsättas att ordnandet
av badanstalter blir en kommunal angelägenhet, och endast beträffande
landsbygdens fattigare kommuner kan ett statsunderstöd bliva av nöden.
Däremot torde väl inga hinder föreligga att för ändamålet erhålla lån ur
pensionsförsäkringsfonden, ehuru ännu några sådana ej utlämnats. Att en
eventuell statens sakkunniga myndighet bör samarbeta med pensionsförsäkringsfonden
på detta område ligger i sakens natur.

Vid ordnandet av den ekonomiska sidan torde även böra tagas under
övervägande, huruvida ej i samhällen, där industri förekommer, denna bör
bidraga till kostnaderna för badanstaltens tillkomst. Det ligger nämligen
i sakens natur, att baden äro för industriarbetarna särskilt betydelsefulla.
En del industriföretag ha ock själva redan upprättat badanstalter. En
medverkan från industriernas sida till denna frågas lösning bör därför kunna
påräknas.''

Vad landsbygden angår förhåller sig saken på helt annat sätt. Här
är det badstubaden, som komma att helt dominera. Och vi ha på detta
område en urgammal grund att stå på och en beprövad, för våra förhållanden
lämplig befunnen badteknik att lära av. Även om ekonomiska
betänkligheter skulle möta i högre grad på landsbygden än i städerna,

Motioner i Första kammaren, Nr 121. 7

torde därför även denna del av. det viktiga spörsmålet ingalunda vara
olöslig. Det må tillåtas mig att i detta avseende hänvisa till de utredningar,
som skett av d:r Englund, av vilka några utdrag meddelas bär

som bilaga. (Bil. II). .

Det bör även erinras, att man i utlandet, särskilt i Tyskland., ledan

besitter stor erfarenhet på ifrågavarande område, och att under kriget, särskilt
på ostfronten, eu hel del säkerligen lärorika hygieniska åtgärder, däribland
badanordningar, vidtagits i syfte att befria såväl civilbefolkningen
som militären från ohyra. En eventuell utredning borde givetvis beakta
även dessa utländska erfarenheter.

Ur renlighetssynpunkt äro visserligen varmbaden vida att föredraga
framför de kalla, men dessa senare spela i vissa delar av vårt land en så
stor roll — medan de på andra håll äro sorgligt sällsynta — att det måste
anses önskligt, att utredningen även tar sikte på denna sida av badfrågan.

Betydelsen av att baden i det fria befrämjas och kontrolleras, betonades
för övrigt kraftigt under riksdagens behandling av skolbadsfrågan
1913. I samband härmed måste givetvis upptagas spörsmålet om utbildning
i simning. Statistiken ger vid handen att årligen i vårt land omkring
1,000 personer omkomma genom drunkning, och det torde kunna
antagas, att en betydande del av dessa hade kunnat räddas, om de varit
simkunniga. Det föreligger sålunda allt skäl för att även simkunnighetens
befrämjande upptages till behandling i samband med badfrågan.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga
under övervägande och för riksdagen framlägga förslag
om vilka åtgärder, som från statens sida böra vidtagas
för att i större befolkningscentra såväl som å landsbygden
befrämja och kontrollera tillkomsten av badanstalter
för allmänheten samt hur i samband härmed en
rationell simundervisning skall kunna ordnas.

Stockholm den 2 februari 1918.

G. H. von Kock.

8.

Motioner i Första kammaren, Nr 121.

# Bilaga I.

Uppgifter angående vissa nyare badanstalter i städer,
meddelade av ingenjör K. J. A. Albihn.

I Falun öppnades i november 1911 en ny badanstalt, innehållande 76 st.
avklädningsplatser, fördelade så att 17 st. voro karbad och de övriga varmluftoch
bassängbad samt 2:ne bassänger om tillsamman 60 kvadratmeters vattenyta
Anläggningen kostade, förutom tomten, något över 130,000 kronor.

I november 1913 öppnades Landskrona nya badinrättning, innehållande 104
st. avklädningskytter, av vilka 22 äro för karbad och de övriga för varmluft- och
bassängbad. Här finnas trenne bassänger om tillsamman 70 kvadratmeters vattenyta.
Den största av dessa bassänger har dimensionerna 10,4 X 5 meter. Anläggningskostnaden
uppgår till något över 231,000 kronor, vari tomtens värde icke
inräknas.

Visby bad- och tvättinrättning, som öppnades i början av juli 1914, består
av badanstalt och tvättinrättning samt station för brandkårens ångspruta. Avklädningshytternas
antal är 47, av vilka 23 äro för karbad och de övriga varm
loft- och badstubad. Dessutom finnes ett solbad med 15 avklädningsplatser.
Bassängen har en längd av 8 meter och en bredd av 5 meter. I tvättinrättningen
kan dagligen avverkas 500 kg. tvätt. Anläggningskostnaden uppgår till
186,000 kronor, utom tomten.

I december 1914 öppnades i Växjö den nya varmbadanstalten, som omfattar
76 st. avklädningsplatser. Av dessa äro 15 st. för karbad, nämligen 5 st. lista
kl. för herrar och 4 st lista kl. för damer samt 6 st 2:dra klass. Varmluftsavdelnmgen
utgöres av 14 st. hyttplatser för l:sta klass, och 45 st. avklädningsplatser
med skåp för 2:dra kl. eller det s. k. folkbadet. Till lista klass varmluftsbad
höra ett duschrum, ett tvagningsrum, ett varmluftsrum, som även kan
tjäna som bastu, och ett hetluftsrum. Folkbadet har duschrum, tvagningsrum,
bastu. Folkbadet och 2:dra klass karbad äro belägna i jordvåningen och de
övriga baden i bottenvåningen. I bottenvåningen är det större bassängrummet
beläget, vilket är tillgängligt från varmluftsbadet, lista kl. karbad, medicinska
badet och folkbadet. Bassängens mått äro 8x9 meter eller 72 kvadratmeter. I
folkbadet finnes därjämte en bassäng med 30 kvadratmeters vattenyta.

Sockeln och beklädnaden av byggnadens underparti äro av granit, fasaden
av Slottsmöllans handslagna tegel och takbetäckningen av glaserat tegel.

I alla badlokaler äro golven belagda med refflade plattor och väggarna beklädda
med glaserat tegel. Trappor och golv i entré och väntrum äro beklädda med marmor.

I såväl planläggning som inredning och arkitektoniskt hänseende är denna
badanstalt den bästa vi hava i vårt land. Detta torde även framgå av den omständigheten,
att denna badanstalt har den största hittills uppnådda badfrekvensen.
Anläggningskostnaderna uppgår till något över 190,000 kronor.

I Norrköping öppnades i maj 1916 eu simhall, utgörande en tillbyggnad
till det förut befintliga varmbadhuset. Nybyggnaden omfattar: entré, förhall
med biljettkontor, 60 st. avklädningshytter, tvagningsrum, simhall med bassäng,

Motioner i Första kammaren, Nr 121. 9

samt ett ovan avklädningsavdelningen beläget solbnd. Bassängen, som är placerad
utefter hallens mot Motala ström belägna långsida, har eu längd av 23 mtr
och on bredd av 8,50 mtr med ett största djup av 3,80 mtr. Den grunda delen
har ett djup av 1,50 — 1,20 mtr. Vid bassängens djupare del finnas tvänne
trampoliner med höjder resp. 3,60 och 0,60 meter över vattenytan. Ventilationen
är så anordnad, att lukt från skodon och smutsiga kläder icke kan intränga i
hallen. För bassängvattnets uppvärmning äro sådana anordningar vidtagna, att
detta kan ske utan att det avkylda vattnet behöver borttappas eller nytt varmvatten
tillföras. Ävenså kan en del av vattenmassan uppvärmas under det den
övriga delen bibehåller sin temperatur oförändrad. Härigenom inbesparas vatten
och bränsle, vilket för en anläggning av dessa och större dimensioner har stor

ekonomisk betydelse. .

Till sin inre arkitektoniska utstyrsel är hallen hållen i ren och enkel stil.

Denna tillbyggnad har dragit eu kostnad av omkring 200,000 kronor.

I Falkenberg uppfördes under 1914—15 ett varmbadhus för eu kostnad av
c:a 67,000 kronor.

Bilaga 2.

Några uppgifter hämtade ur förste provinsialläkaren d:r
Nils Englunds skrifter om badanordningar å landsbygden.

Badstuga vid skolhemmet för blinda i Vänersborg. (Badinrättningen omnamnes
här emedan densamma kan tjäna som förebild för badinrättning vid
större skola, vid fabrik, i mindre samhälle där folkbad kräves).

Badinrättningen är inrymd i en fristående byggnad och färdigbyggdes år 1914.

Densamma inrymmer: förstukvist; ett stort, ljust avklädningsrum; ett rymligt
badrum samt ett tvättrum. Stommen av plank, utvändigt brädfodrad och
rödmålad, invändigt klädd med panel på papp och-olj em ål ad. Golven i förstukvist
och badrum belagda med refflade cementplattor; i avklädnmgs- och tvättrum
cementgolv.

Inredningen utgöres i avklädningsrummet av breda vaggrasta bankar, ovan
vilka fästats klädkrokar. I detta rum bär ångpannan placerats.

I badrummet lavar; duschhytt; badkar; varmvattenberedare.

I tvättrummet 2 blötbassänger av cement samt 3 sköljhoar av fajans.

Uppvärmningen sker från en liten i avklädningsrummet förlagd lågtrycksångpanna,
från vilken rummen uppvärmas, varmvatten för dusch, karbad och
tvätt m. m. beredes och ånga för bastubadet erhålles. Detta senare sker genom
en särskild rörledning; ångtilloppet regleras genom särskild kran.

Duschen, försedd med blandningssäkerhetskran för kallt och varmt vatten,
är så ställd, att vattnet från duschen ej kan öfverskrida 37 gr. C. .

Tvättrummet är inrett här för att tillgodose skolhemmets behov av småtvätt.
Detta rum kunde annars hava inretts till bassängrum. Ett sådant var
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 3 samt. 44 Käft. (Nr 121.) 2

10

Motioner i Första hammaren, Nr 121.

här ej behövligt och föga användbart, enär alumnerna, som mestadels äro blinda,
ej kunna utan hjälp reda sig i bassängen.

Badkar har insatts för att kunna lämna jämväl karbad, halvbad, medika
mentösa bad vid t. ex. vissa hudsjukdomar o. s. v.

I en dylik badinrättning böra lätt kunna lämnas 200—300 badstubad på
eu eftermiddag.

Byggnaden kostar 6,000 kronor, maskinella inredningen för uppvärmning
av lokalen och bad etc. 2,500 kronor, det hela alltså 8,500 kronor.

I Fjällsjö distrikt i Ångermanland ha försök gjorts att återinföra det gamla
bastubadet till allmänt bruk bland allmogen. I eu år 1890 tryckt skrift meddelas
följande härom.

Under år 1898 voro 7 badstugor i bruk, fem äro enskildas tillhörighet, två
kommunens. Badstugan i Junsele kostade i uppförande kr. 850. Den hade, när
uppgifterna lämnades, varit i bruk 9 månader, 2 dagar i veckan, fredagar'' för
kvinnor, lördagar för män, med fria bad för skolbarnen. Under de 75 badedagarna
serverades 933 bad åt allmänheten och 218 åt skolbarnen. Medelfrekvensen
var sålunda 15,4 bad pr dag, högsta frekvensen 9 skolbad, 37 allmänna bad.
Driftkostnaderna uppgingo till kr. 152,20 och, fördelat på 1151 bad, 13,2 öre.
Under förutsättning av att 46 bad serveras pr dag, bli driftkostnaderna pr dag
kr. 2,2 7 eller cirka 5 öre pr bad. Om badens antal ökas till 60 blir kostnaden
pr bad 3,8 öre.

Exempel på andra badstugor.

Orrnäs byamäns badstuga. Uppförd hösten 1897. Anläggningskostnad
högst 480 kronor. Äges av 8 byamän. Bad varje lördag, frekvensen i medeltal
25 pr dag. Har under året lämnat 1,300 bad. Då byn har blott 14—15
hushåll, är detta en ganska vacker siffra.

Skolbadstugau vid Backe folkskola i Fjällsjö. Sammanbyggd med bakstuga
för skolläraren, vadan jag ej är i tillfälle ange exakta anläggningskostnaden för
den på badstuguavdelningen fallande andelen. Torde kunna sättas till högst
1,000 kr. Blev fullt färdig sommaren 1898. Öppen först för skolbarnen och
avgiftsfritt, sedan för allmänheten mot 15 öre eller 30 öre samt för timme mot
1 krona.

Insp. H. W:s badstuga i Tåsjö, originalet till modellen. Anläggningskostnaden
anslås till 1,000 kr., efter gängse virkes- och arbetspriser. Färdig sommaren
1898. Badfrekvensen 30—32. Har lämnat över 1,000 bad. Redan i
oktober visade badjouinalen 9C3 bad.

Stockholm 11)18. Kung!. Hotboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.