Motioner i Företa Kammaren, N:o 29 (Motion 1871:29 Första kammaren)

Motioner i Företa Kammaren, N:o 29.

t) De medel,, som genom denna obligationsförsäljning inflyta, må enligt Fullmäktiges
bedömande användas:

till inköp af äldre statsobligationer, då sådant kan ske och anses medföra
_ någon lindring i Riksgälds-kontorets ränteutgifter;
till bestridande af utgifter för statens jernvägsbyggnader; eller
till utlåning åt privata jernvägsbolag.

2:o.

Såvida Fullmäktige i tid kunna försäkra sig om att, enligt det i punkten
l:o uppgifna lånesätt, erhålla de kapitaltillgångar, som nuvarande Riksdag möjligen
anvisar till jernvägars anläggande eller understödjande genom lån, så skall försäljningen
af obligationer tillhörande 1870 års fcmprocentslån tills vidare inställas.

fl:o.

Obligationerna till det tillfälliga lån, som Riksdagen torde komma att besluta
i och för rikets försvarsanstalter till lands och sjös, skola utfärdas i Riksdaler
Riksmynt, löpande med fyra och en half procents årlig ränta, som halfårsvis
erlägges, och ställda att återbetalas inom loppet af tio år från utställelsedagen.

Om;remiss till vederbörligt Utskott anhålles.

Stockholm don 28 Januari 1871.

Å. O. Wallenberg.

N:o 29.

Af Herr André Oscar Wallenberg: Om antagande af ett nytt

Svenskt myntsystem, grundadt på guld.

Med anledning af min motion vid 1869 års riksdag angående “införandet af
ett myntsystem, grundadt på Oarolinen såsom myntenhet,“ aflat Sammansatta Bankooch
Lag-Utskottet ett betänkande, hvaruti det vigtiga förslaget varmt förordades,
ehuru Utskottet icke ansåg frågan tillräckligt utredd för att tillstyrka Riksdagen
att i densamma fatta definitivt beslut. 1869 års Riksdag delade Utskottets åsigt,

Motioner i Första Kammaren, N:o 29- 21

ehuru i en något modifierad form emot hvad Utskottet föreslagit, och Riksdagen
anhöll i underdånig skrifvelse,’ att Kong-]. Maj:t täcktes, enär en förändring- i landets
myntsystem från silfver till guld syntes önskvärd, taga den vigtiga frågan i
öfvervägande. Med anledning af donna skrifvelse nedsatte Kongl. Magt en Myntkomité,
hvars betänkande afgifvits under don 13 Augusti 1870, och denna handling
är eller borde nu vara i hvarje riksdagsmans händer. Utredningen är således fulländad,
och tiden är nu inne att. börja vidtaga de åtgärder, som kunna finnas lämpliga
för den vigtiga frågans lösning. Vi hafva på ett klart och ostridigt sätt fått
utrönt, att vårt nuvarande myntsystem icke;?,bör bibehållas och att det myntsystem,
som kan komma att införas, bör grundas på guld. Myntkomitéen har godkänt mitt
förslag, att göra Carolinen till myntenhet ocii har omständligt utvecklat, hvarföre
komitéen vida hellre tillstyrker anslutning till guld-francs-systemet än till något annat
myntsystem grundadt på guld.

I afseende på räkneenhetens benämning hade jag föreslagit, att “Mark* dertill
skulle antagas, men komitéens förslag att dertill använda “Franc* är vida lämpligare,
liksom äfven för en hundradedels Franc benämningen “Cent* är ändamålsenligare
än “öre“. Vid jemförelse mellan min motion år 1869 och komiterades
förslag år 1870 finnas, i afseende på de myntvalörer, som skulle komma att
präglas, ingå andra olikheter, än att komiterade föreslå prägling af Fem-Carolinstycken
och Tio-Carolinstyöken af guld samt Tiocentstycken af koppar, hvilka valörer
jag icke föreslagit. Vidare hafva komiterade föreslagit Tjugufemcentstycken af silfver,
då jag deremot, i öfverensstämmelse med myntkonventionen af 1865, hade antagit
minsta silfverskiljemyntet till värde af en femtedels Franc. Denna lilla ändring
och förberörda tillägg här jag, i det förslag jag nu går att afgifva, låtit inflyta; derjemte
har jag trott det innebära en förbättring, om största silfverskiljemyntet bestämdes
till Tre-Francstycke i stället för Två-Franc stycke, ty med enfrancstycken
kan ju alltid en summa af två franc betalas, hvaremot man genom att införa Treiranestyeket
uti systemet får mindre skilnad mellan minsta guldmyntet och största
silfverskiljemyntet. Dessutom torde man erinra sig att valören treriksdalerssedel
länge begagnades och ansågs beqväm. Trefrancstycket blir ungefärligen af samma
storlek som den nu brukliga halfva specien och således icke obeqvämt.

Beträffande det myntsilfvers legering, hvaraf silfverskiljemynt skall komma
att präglas, finnas icke tillräckliga anledningar att frånträda de bestämmelser, som
blifvit antagna i 1865 års myntkonvention. Myntkomitéen har trott sig böra föreslå
en annan legering, särskildt för Sverige, hvarigenom vinsten på silfverskiljemyntet
skulle uppgå |till elfva procent i stället för sju procent, som är det i Belgien,
Frankrike, Italien. Schwéitz, Spanien, Rumänien och Grekland antagna. När man
besinnar, huru många undersökningar, som föregått i åtminstone fyra af dessa länder,
så torde man kunna antaga, att de der vunna erfarenhetsrönen, i afseende på berörda
myntmetalls förmåga att motstå slitning, äro af vida högre värde än den
ringa erfarenhet, man med den obetydliga silfvermynts-cirkulationen hos oss kunnat
ernå. Dessutom bör man besinna, att om man vill vinna alltför mycket på
denna utmyntning för Kronans räkning, så framkallar man, icke myntförfalskning,
men oloflig tillverkning af till skrot och korn riktigt skiljemynt, åt hvilken åsigt
komiterade föröfrigt gifva kraftigt stöd uti följande yttrande: “Detta statens monopol
(nemligen utmyntning af skiljemynt, som är Kongl. Maj:t och Kronan ensam förbehållen)
måste emellertid i samma mån blifva svårt att upprätthålla, som vinsten
på eu sådan utprägling blefve lockande; och det är derföre nödvändigt, åtminstone
hvad skiljemynt af silfver beträffar, att skilnaden mellan prägelvärde och metall -

22 Motioner i Första Kammaren, N:o 29.

värde icke göte» alltför stor, på det att den ej måtte framkalla frestelse till ett o*ifintligt
eftergörande af dessa mynt.11 Dessa äro tänkvärda ord, och jag har derföre
trött försigtigheten bjuda, att för silfverskiljemyntet icke göra skilnaden mellan
prägelvärdet och metallvärdet större än sju procent, hvithet i allt fall med säkerhet
°lemnar en så tillräcklig inkomst, att Statsverket icke för myntning eller ommyntning
behöfver vidkännas någon utgift i form af statsanslag.

Det finnes en annan vigtig omständighet, som icke bör förbises. Uti min
underdåniga berättelse till Kong! Mnj:t år 1868 tillät jag mig yttra, att man icke
borde ingå någon interuationel konvention mellan vidt skilda länder angående skiljemyntets
emottagande, men att dylikt aftal borde träffas med grannländerna. Detta
sednare är så mycket nödvändigare, som man eljest i vår egen myntcirkulation skulle
få behålla ett grannlands förslita skiljemynt, så vida man ej på egen bekostnad vill
ommvrita detsamma; men såsom kutvudvilkor för ett dylikt aftal erfordras, att silfverskiljemyntet
hos närliggande länder, hvars nationer stå i liflig beröring med hvarandra,
är af samma beskaffenhet. Om, såsom jag hoppas, Sverige bland de skandinaviska länderna
först besluter sig för myntreformen, så bör man här icke ställa sig på annan grund
än det stora flertalet af Europas civiliserade stater. Dessutom lemnar man, ifall man
öfvergifver den så allmänt antagna blandningen af myntsllfver, en fast ställning för att
begifva sig ut på ett fält, der möjligen grannar kunna komma att underbjuda hvarandra
för att småaktigt gagnera på hvarandras skiljemynt. Allt sådant förebygges
genom att omfatta det beslut, som myntkonventionen af 1865 i denna del antagit.

Med afsende på skiljemyntets användande såsom betalningsmedel framställde
jag i min förra motion det förslag, att enskilde emellan silfverskiljemynt ej skulle
i °samma liqvid behöfva emottagas till högre belopp än Tio Franc och kopparskiljemyntet
ej till högre belopp än En Franc. Ehuru komiterade föreslagit högre siffror,
så anser jag mig dock ej böra frånträda mina förslag i dessa delar. Ju större
belopp skiljemynt man medgifver att få användas i samma liqvid, desto mindre
djupt nedtränger guldmyntet i dagliga rörelsen, och en bland guldmyntets fördelar
är just, att folket får i sina händer ett rörelsemedel, som innebär fullgod valuta.
Då det i allt fall blir medgifvet att vid betalningar till Kronans kassor använda
skiljemynt till huru stort belopp som helst, så saknas ju alla skäl för att afvika från
den vigtiga principen, att skiljemyntets ovilkorliga betalningskraft bör sluta, der
guldmyntets börjar.

Jag utbeder mig nu att få anföra något om sättet att hos oss genomföra
myntreformen. Yi äro alla ense om denna reforms nödvändighet, och det ligger i
öppen dag, att i eu tid, då man svnes vilja göra stora ansträngningar å andra områden
för att betrygga vår nationela sjelfständighet, får man icke förbise, att de
ekonomiska frågorna jemväl äro förtjonta af uppmärksamhet, enär de i sig kunna
innebära frö antingen till kraftig utveckling eller till förstörelse. Komiterade hafva
i sammanhang med myntreformen behandlat frågorna om eganderätten och bankväsendet,
och det skadar icke att utredningen blifvit omfattande; men om man verkligen
vill reform, så måste man börja med något, och ingenting är i denna sak naturligare,
än att de båda statsmakterna först öfverenskomna om, huru beskaffadt det
myntsvstem, man önskar att införa, skall blifva. Det är detta som år syftemålet med
donna motion, och detta är det enda som kärr åstadkommas, ty uppenbart är, attmanickd
kan undanrödja det befintliga eller behandla frågor rörande öfvergången från ett till ett
annat myntsystem förr, än man till en början blif vit ense om, huru detta nya myntsystem
bör vara inrättadt. J ag bär uti det framställda förslaget icke intagit någon bestämmelse
om det förutvarande myntsystemets afskaffande; jag har ansett, att det nya mynt -

Motioner * första Kammaren, A:o 29. 23

systemet måsto först antagas, på det att do nya myntstyckena må hinna att blifva allmänt
kända, innan deras användande blifvcr för någon obligatoriskt. På enahanda sätt
tillvägagmgo vi, då decimalsystemet infördes i mått och vigt: allmänheten fick begagna
gamla mått och vigter i många år, under hvilken tid de nya inåtten och vikterna
hunno att blifva kända. Ingen torde numera förneka, att den reformen vår
allmänt gagnande, ehuru densamma vid öfvergången medförde olägenheter, vida
större än de nu förestående, ty nu äro vi vana vid decimalindelningen, och frågan
gäller endast att vänja oss vid de tvenne nya värdebegreppen Carolin, Franc och
Lent. I rågan om en ny värdemätare är fullt jemförlig med frågan om ett nytt
inåt! eller en ny vigt, och värdemätaren förhåller sig till penningeröréfsen likasom
alnen eller skålpundet förhåller sig till det, som dermed skall mätas eller värnas.

På alka dessa skäl hemställer jag vördsamt;

att Riksdagen för sin dol behagade antaga nedanstående förslag och till
Kong! Maj:t i underdånighet öfverlemna att, när Kong!. Maj it pröfvar
sådant lämpligt, utfärda nådig förordning om antagande af ett Svenskt
Myntsystem, grundadt på guld.

Förslag till Förordning

angående Svenskt Myntsystem, grundadt på guld:

§ 1.

Mom. 1. En blandning, innehållande niohundra delar fint guld och etthundra
delar koppar, kallas Myntguld.

ioeo i, Mom'' 2''n ?ul<Wnt, .80111 enligt Kong!. Förordningen af den 31 Juli
lobo benämnes Carolin, deraf trettioen stycken innehålla etthundra g''ram invntimid,
■skall vara Myntenheten i svenska myntsystemet, grundadt på guld.

Mom. 3. Tiondedelen af Carolinon skall vara Råkneenheten och kallas

rranc.

Mom. 4. Hundradedelen af en Franc kallas Cent.

§ 2.

å id Kong], Myntverket präglas af inyntguld följande mvntstycken nemlio-cir

Carolin . . ......... . . . . eller Tio Franc. °

loa och en half Carolin ...........( Tjugofem Franc.

Fem Carolin................Femtio''Franc.

ilo Carolin ...... Etthundra Franc.

Myntstycke åt lägre värde äu en Carolin får icke af guld präglas.

§ 3-

Remedium i halt får å myntstycke nf guld utgöra två ett tusendedelar öfver
eller under rätta halten.

*24

Motioner i Föräta Kammaren, N:o ''2''J.

Remedium i vigt får utgöra:
å myntstycke om En Carolin eller

fvå och en half Carolin............Två Ett-tusendedelar

å myntstycke om Fem Carolin eller

tio Carolin.................Eu Ett-tusendedel

öfver eller under rätta vigten.

§ 4-

På Ivongl. Maj:t ankommc att, der sådant pröfvas nödigt, för betäckande af
myntningskostnaden, bestämma eu afgift, kallad Myntarelön, att erläggas åt den, som
guld till förmyntning inlemna!1. Skednings-afgift erlägges för guld, som är osmidigt.

§ 5.

En blandning, innehållande åttahundratrettiofem delar fint silfver och etthundrasextiofem
delar koppar, kallas Myntsilfver, deraf Silf ver skiljemynt utmyntas.

§ 6.

Silfverskiljemynt utmyntas endast vid Kong! Myntverket efter den grund,
att Tjugo Franc skola innehålla Etthundra gram myntsilfver; och präglas af silfverskiljemynt
följande myntstycken, nemligen:

Tre Franc,

En Franc,

Femtio Cent,

Tjugofem Cent.

§ 7.

Remedium i halt får å silfverskiljemynt utgöra Tre Ett-tusendcdelar öfver
eller under rätta halten för hvarje myntstycke.

Remedium i vigt får utgöra:

å Tre- eller Enfrancstycke . . ...........Fem Ett-tusendcdelar

„ Femtiocentstycke ...............Sju Ett-tusendedelar

„ Tjugofcmcentstycke...............Tio Ett-tusendedelar

öfver eller under rätta vigten.

§ s.

Eu blandning, innehållande niohuudrafemtio delar koppar, fyratio delar tenn
och tio delar zink, kallas Myntkoppar, deraf Kopparskiljemynt utmyntas.

§ 9.

Kopparskiljemynt utmyntas ondast vid Ivongl. Myntverket, efter den giund,
att Fyrahundratjugofem gram myntkoppar skall utmyntas till: .

Fyratio.............myntstycken å Tio Cent eller

Åttatio............. » « T om Cent eller

Etthundra . . .*......... » » Tre Cent eller

Trehundra ............ « » E*1 Cent.

§ 10.

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

§ 10.

Remedium i halt eller i vigt får å kopparskiljemynt utgöra en procent af
hvardera; öfver eller under, för hvarje myntstycke.

c. . § 1!-

Silfver skiljemynt och kopparskiljemynt få endast präglas för Kongl. Maj:ts och
Kronans räkning.

§ 12.

Mom. 1. Ingen, utom Kronan, är pligtig att i samma liqvid emottaga mer
än Tio Franc i silfverskiljemynt.

Mom. 2. Ingen, utom Kronan, är pligtig att i samma liqvid emottaga mer
ån Etthundra Cent i kopparskiljemynt.

Mom. 3. Enhvar vare berättigad att mot silfverskiljemynt eller kopparskiljemynt,
prägladt enligt denna Förordning, i Kronans kassor tillvexla sig
guldmynt.

Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.

Stockholm den 28 Januari 1871.

A. O. Wallenberg.

N:o SO.

Af Herr André Oscar Wallenberg: Om ändring af Banko-reglementets
stadgan den rörande metalliska kassan och lanksedelutgifning
sr ätten.

Enär dot är en allmänt gagnande angelägenhet, att Riksbankens sedlar, “som
för mynt i fiket må erkännas''11, komma i åtnjutande af allt det anseende Riksbankens
solida ställning kan skänka; enär “sekretessen11 öfver Riksbankens ställning
för mer än en mansålder sedan upphört; enär de uppgifter om Riksbankens kassaBill.
till Riksd. Prat. 1871. 1 Sami. 2 Aid. 1 Band.. 3 Höft. 4