Motioner i Förda Kammaren, N:o 16 (Motion 1904:16 Första kammaren)

Motioner i Förda Kammaren, N:o 16.

N:o 16.

Af lierr AlldcrSSOll, Axel Gustaf, angående skrifvelse till Konungen
med begäran om revision af gällande bestämmelser angående
häktad persons inställande för domstol.

Rätt att förordna om persons häktande tillkommer enligt kung!,
förordningen om nya strafflagens införande förutom domstol Konungens
befallningshafvande i länet, så ock borgmästare och råd i stad, magistrats
ordförande och polisämbetsman, hvarjämte kronofogde eller länsman å landet
och stadsflskal i stad hafva häktningsrätt. Denna rätt utöfvas således
i största omfattning af personer, som sakna juridisk utbildning, och
tydligt är, att detta förhållande medför fara för den personliga friheten.
Många exempel på häktning gifvas, där åtgärden vidtagits på grund af
grof misstolkning af gällande lag.

Då häktningen medför ett lidande, för hvilket verklig ersättning
svårligen kan gifvas, bör tydligen största möjliga säkerhet beredas mot
dess obehöriga användande. Att utsträcka fordringarne på juridisk bildning
till alla dem, som häktningsrätt tillkommer, är emellertid för närvarande
icke gärna möjligt.

I den utländska lagstiftningen föreskrifves i allmänhet, att häktningsåtgärdens
befogenhet inom viss mycket kort tid skall pröfvas af domare.
Äfven för en sådan bestämmelses införande torde hos oss svårigheter
möta, men ett stadgande borde icke saknas om skyldighet för den häktande
myndigheten att omedelbarligen eller inom viss kortare tid hos
domaren göra vederbörlig anmälan angående häktningen. I regeln torde
äfven nu sådan anmälan fortast möjligt göras, men exempel saknas icke
på uraktlåtenhet därutinnan, och nyligen hafva vi sett, huru vid ett tillfälle
anmälan om häktningsåtgärden fördröjts i flera veckor.

Motioner i Första Kammaren, N:o 10.

Det kan möjligen invändas, att åklagaren kan behöfva längre tid för
utredning, men de skäl, som föranledt häktningen, böra alltid för honom
vara klara, och oftast förflyter icke ringa tid emellan anmälningen och
domstolens sammanträde. Bättre är också, att ransakningen, om så erfordras,
uppskjutes för ytterligare utredning, än att den häktade skall beröfvas
möjligheten att utan dröjsmål få häktningens laglighet pröfvad.

Vi hafva äfven sett exempel därpå, att häktad person, som af domstol
förklarats för visst brott ej böra hållas häktad, omedelbart därefter af
åklagare häktats för samma brott. För sådana tilltag bör lagstiftningen
lägga hinder i vägen.

Ransakning skall, enligt kungi. förordningen den 10 april 1810,
företagas i stad inom åtta dagar och på landet inom tre veckor, sedan
häktningen blifvit hos domaren behörigen anmäld. Efter tillkomsten af
kungl. förordningen angående gemensamma ransakningshäkten och tingsställen
för särskilda härader, och sedan ett flertal domsagor delats och
kommunikationerna så väsentligen underlättats, synes den domare å landet
medgifna beredelsetiden vara onödigt lång. Uttrycklig bestämmelse borde
också finnas därom, att ransakning icke utan trängande skäl må uppskjutas
utöfver viss tid.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Ivungl. Maj:t ville
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om revision
af gällande bestämmelser angående häktad persons
inställande inför domstol, i syfte att den personliga
friheten måtte vinna ökad trygghet.

Stockholm den 18 januari 1904.

Ax. G. Andersson.