Motioner i Föräta kammuren, Nr 125 (Motion 1918:125 Första kammaren)

Motioner i Föräta kammuren, Nr 125.

Nr 125.

Av herr Al k man, angående skrivelse till Konungen med begäran
om utredning i fråga om anordnande genom statens försorg
eller medverkan av bildande förströelser för ungdomen
i Sveriges landsbygder.

»Flykten från landsbygden» eller, vilket i realiteten är detsamma, flykten
från jordbruket, är en företeelse, som under den redan långvariga industrialiseringsperiod
vårt land genomgått varit ämnet för många och länga litanior.
Alla eller nästan alla ha varit ense om att i denna befolkningsrörelse se
ett samhällsont och en nationalfara, mot vilken man helt enkelt måste söka
och finna de rätta botemedlen. I den mån den så starkt beklagade folkrörelsen
varit riktad åt främmande land har den gjorts till föremål för en allvarlig
undersökning i den stora emigrationsutredningen och framkallat en
motorganisation i Nationalföreningen mot emigrationen; iden ännu större män
samma rörelse tagit sig uttryck i den jordbrukande befolkningens överflyttning
till städerna och industricentra, kan den däremot knappast sägas ha
blivit av det allmänna upptagen ens till ett grundligt studium, än mindre till
ett verkligt bekämpande.

Den kristid, vi nu genomleva och som till sina följder kan förutses sträcka
sig långt in i framtiden, har givit hela detta spörsmål en ny och ytterst allvarsam
aktualitet. Från alla håll är man ense om, att det för vårt folk är
en livsfråga av första ordningen att driva den svenska jorden till en betydligt
ökad produktivitet, därest icke efter världskrigets slut näringsförhållandena
inom landet skola bli sådana, att en folkavtappning i hittills osedd skala
skall bli omöjlig att förhindra. Inför denna ögonskenlig^ fara har frågan om
landsbygdens avfolkning fått ett helt annat läge och en långt större räckvidd
än tillförene. Den är icke längre blott en jordbrukets intressefråga. Den
är lika mycket en intressefråga även för industrien och andra näringsgrenar,
eftersom det måste anses uppenbart, att omfattningen av den svenska livsmedelsproduktionen
under de kommande åren blir en av grund för utsättBihang
till riksdagens protokoll 1918. 3 samt. 47 käft. (Nr 125.)

Motioner i Första kammaren, Nr 125.

ningarna för möjligheten att i landet erhålla tillräckligt stor och tillräckligt
billig arbetskraft och att över huvud nedbringa levnads- och produktionskostnaderna
från den abnorma nivå, vartill kristidsperioden lyft dem. Kort sagt:
jordbrukets förseende med arbetskraft är numera en fråga, vari städerna och
industrien icke längre äro mot- utan medintressent^1.

Vid innevarande års riksdag har det också visat sig, i huru hög grad
denna stora fråga sysselsätter sinnena. Såväl från regeringen som från enskilda
motionärer ha en hel rad av förslag, delvis mycket vittgående,^ framkommit
i syfte att stärka jordbrukets produktionsförmåga och att på olika
sätt göra det lockande för befolkningen. Man kan väl säga, att samtliga
dessa förslag mer eller mindre målmedvetet avsett icke blott att hejda »flykten
från landsbygden» utan även att om möjligt inleda en befolkningsrörelse
tillbaka dit. Vid något närmare eftersinnande torde man emellertid finna,
att samtliga dessa förslag så till vida lida av en viss ensidighet, som de genomgående
gälla åtgärder av rent ekonomisk natur, under det att den befolkningsrörelse,
som går under namnet flykten från landsbygden, uppenbarligen
icke enbart har bakom sig ekonomiska drivkrafter, utan är framdriven, måhända
i väl så hög grad, av sociala och folkps3rkologiska motiv, hittills visserligen
långt mindre uppmärksammade än de ekonomiska.

Yad speciellt de psykologiska motiven beträffar, som icke alls eller blott
i oväsentlig mån ha med ekonomiska beräkningar att göra, torde de kunna
hänföras till två huvudpunkter. För att förstå dessa bör man erinra sig, att
det i allmänhet är ungdomen, såväl den manliga som den kvinnliga, som ger
sig av från landet för att taga sig fram antingen i städerna, inom industrien
eller i främmande land. Det är mera att betrakta som undantag att män
och kvinnor, som hunnit ett stycke fram i medelåldern, lämna hemorten och
den sysselsättning, som de blivit invanda i. Där icke mest ekonomiska hänsyn
föranleder avflyttningen från hemorten, kan motivet vara lust att redan
vid unga år »se något av världen», i alla händelser mera än vad som erbjuder
sig inom hemortens trånga horisont. Det kan vara begär efter mera
vetande, längtan efter vidare erfarenhet, känslor som ofta nog kunna vara
förbundna med en bestämd avsikt, att, när det närmaste målet är hunnet,
när vingarne väl äro prövade, återvända hem för att sedan pa bästa sätt
för livet tillgodogöra sig det inhämtade, en avsikt som dock måhända blott
mera sällan fullföljes. I den mån som ungdomens övergivande av hemorten
är förestavad av rena personliga utvecklingsbehov, är det givetvis en företeelse,
som blott vittnar om vakenhet och sund vitalitet och som icke bör
förhindras, även om man inser risken av att de av sadana fullkomligt berättigade
anledningar ur hemmet utflugne icke komma tillbaka och sålunda aldrig
skänka hemmet och hembygden frukterna av vad de i andra och större för -

Motioner i Första lammaren, Nr 125.

hållanden inhämtat. Men man kan icke vara blind för att ungdomens flykt
från hembygden på många orter kan vara framkallad av förhållanden, som
det måste vara ett stort och betydande samhällsintresse att om möjligt söka
avhjälpa. Det händer ofta, att t. o. in. döttrar i välbärgade bondehem taga
plats som tjänarinnor i stadsfamiljer, där varken deras löneförmåner eller
ställning i övrigt äro sådana, att anställningen för dem borde kunna innebära
någon lockelse, och dit de i alla händelser icke kunna antagas ha sökt sig
för att vinna ökad utbildning. Söker man att utröna, varför de utbytt det
egna goda lantliga hemmet mot främlingstjänsten, så finner man snart, att
det egentligen är staden som lockat, möjligheterna till förströelse, till mera
omväxling, mera umgänge med människor. Det är i allmänhet icke, som
man skulle kunna antaga och som det ofta påstås, oviljan mot de lantliga
sysselsättningarna, mot släpet på åkern eller i ladugarden, som drivit dem
bort från hemmet, utan det är isoleringen, vantrevnaden, bristen på jämnårigt
umgänge, på förströelser, själva enformigheten pa landet, det evigt tunga
och för sinnet tyngande enahanda som blivit dem övermäktigt. Den förklaring
man får är nästan ofelbart denna: »Jag leddes ihjäl», »det blev så tråkigt,
så jag måste ut», »jag skulle do av tråkighet, om jag måste hem igen».
Det är själva tråkigheten på landet som kommit dem att ge sig av. För de
äldre, som glömt sin egen ungdom, ligger det nära till hands att stämpla
detta blott som eu fördömlig nöjeslystnad, vilken med uppfostringens eller
kanhända religionens hjälp bör opereras bort hos nutidens ungdom. Ungdomens
nöjeslystnad är också ett med förkärlek omtuggat ämne för moralpredikningar
såväl i landskyrkorna som i missionshusen. Skada blott att dessa
moralpredikningar göra så liten nytta; erfarenheten visar, att de äro verkningslösa,
och eftertanken säger, att de måste vara det. Är denna nöjeslystnad
ett sjukdomstecken, så lär det icke predikas eller förmanas bort.
Ett sjukdomssymptom avlägsnas icke genom att man predikar mot det; det
kan avlägsnas endast genom att ställa den rätta diagnosen på den sjukdom
som däri yttrar sig och genom att med de riktiga botemedlen angripa själva
sjukdomshärden. Men för övrigt är det alls icke sagt, att denna reaktion
mot tråkigheten, mot isoleringen och enformigheten på landsbygden, vilken
visar sig i ungdomens obetvingliga lust att söka sig till omgivningar med ett
rikare pulserande liv, alls är tecken på moralisk sjukdom eller förfall. Den
kan lika väl vara ett symptom på en naturlig vitalitet, som kräver rikare
jordmån, mera näring, större livsmöjligheter än vad den avlägsna hemorten
kan bjuda. I vilket fall som helst: inser man nödvändigheten av att med
alla upptänkliga medel hejda den sedan decennier oavlåtligt pågående flykten
från landsbygden, för att därigenom åt det svenska jordbruket bevara den
levande kraft, utan vilken det är dömt att till landets obotliga skada förtvina,

4 Motioner i Första kammaren, Nr 125.

då måste man söka efter alla möjliga utvägar för att i landsbygderna skapa
sådana förhållanden; att dess ungdom där kan finna den trevnad, som är oundgänglig
för dess rotfäste och naturliga utveckling i hembygdsmarken.

Går man till den stora emigrationsutredningen för att såväl i Gustav
Sundbärgs eget betänkande som i de många därtill fogade monografierna taga
del av, i vad mån dessa synpunkter blivit föremål för undersökning och beaktande,
så finner man med en viss överraskning, att den stora rent psjAologiska
orsaken till emigrationen, landsbygdstråkigheten, alldeles icke blivit
ägnad den uppmärksamhet, varav den utan tvivel är i högsta grad förtjänt.
Utredningen är ju i stort sett begränsad till de politiskt ekonomiska faktorer,
som framdrivit den svenska emigrationen. De sociala faktorerna äro i viss
mån beaktade, men vad de rent psykologiska beträffar, kan man säkerligen
mot utredningen, stort sett, rikta just den anmärkning för »brist på psykologi»,
vilken givit Gustav Sundbärg ämne till ett helt kapitel i hans berömda
aforismer om Svenskt folklynne.

Helt och hållet ha ju dessa faktorer icke kunnat komma bort. Åtminstone
i vissa av de gjorda bygdeundersökningarna skymta de här och var fram. 1
skildringarna från Jösse härad heter det sålunda på tal om orsakerna till utvandringen:
»Vad som fattas är känslan av ansvar för sina egna barn och
sitt land. Barnen skulle kunna bindas vid jorden och hemmet med litet förståelse
för deras behov av omväxling, förströelse och bildning, men bondenfadern
har icke sinne för detta». Och i sammanhang med detta omdöme
citeras ett uttalande av »en framstående kännare på området», själv uppvuxen
i bygden: »Det blev i längden för trångt för själen, tv ingenting
gjordes för förströelse och bildande läsning. Det blev inga intressen som
knöto barnen kvar vid hemmet, det blev intet fäste för dem, utan så fort
de blevo litet större så var det att i tur och ordning begiva sig till Amerika.
Bröd fattades aldrig i huset, man stod sig gott, men det blev för torftigt
för själen, man ville ut och se något, och man reste. Jag köpte en gången
bok för en hel krona, som jag förtjänat själv på extra körning, och jag
höll på att få stryk av min far. När jag blev student och ordnade ett,
sockenbibliotek i min hembygd, blev det så illa upptaget av en präst, att
han förbjöd användningen av biblioteket.» Och på ett annat ställe i samma
bygdeundersökning: »Dansen bort vid vägen, som skalden sjungit om, har
också slutat. Pa langa sträckor var det omöjligt att ens på midsommaraftonen
få ihop till ett dansgille. Det har blivit synd att dansa. Pietismen,
som enligt en framstående prästmans utsago har en betydande skuld till att
de unga ledsna vid hemmet och resa sin väg, håller de kvarvarande fångna

Motioner i Företa kammaren. Nr 125.

i sitt garn, och den religiösa splittringen omöjliggör den ersättning i nöjesväg,
som mycket väl kunde uppbringas, om man bulle ihop. Inte ens lustresor
och andra utflykter bli arrangerade tillnärmelsevis i samma män som
förr, allt blir stelare och tråkigare för varje är. Och ungdomen trånar bort.»
Skildraren av förhållandena i Yedbo och Nordmarks härader skriver bl. a.:
»Övergå vi till den nuvarande emigrationens orsaker, sådana som de framhållits
av ortens befolkning, bör det först understrykas, att man i allmänhet ingalunda
kan tala om någon ekonomisk nöd eller ekonomiska svårigheter, som i
likhet med förhållandena under föregående tider tvinga befolkningen att utvandra
föi- att i Amerika eller andra främmande länder söka sin utkomst.
— — Emigrationen måste kanske dessutom i någon mån tillskrivas en i
folklynnet inneboende lust att komma ut och se sig omkring. Det något enformiga
livet i dessa skogsbygder, där det ofta nog är långt mellan byarne
och där man knappast ser andra människor än de närmaste grannarna, alstrar
hos ungdomen en vantrevnad, som blir ännu större genom jämförelse med
de amerikanska förhållandena, som man känner genom beskrivningar i brev.»
Yilket icke hindrar att hela denna bygdeundersökning så gott som uteslutande är
ägnad åt häradenas ekonomiska förhållanden. Från Sundals, Nordals och
Valbo härader meddelas: »Det kan ej alldeles förnekas, att livet i hemmet
för sönerna och döttrarna mångenstädes har över sig något tråkigt, som föräldrarna
ej äro utan skuld till och som gör sitt till att barnen längta bort.
Tillfällen till förströelser äro ju numera, sedan utvandringen nära nog dödat
ungdomslivet överallt i socknarna, ganska sällsynta, men yppas något, äro
ofta nog hindren stora för ungdomen att få vara med. Att en söndag exempelvis
deltaga i ett så oskyldigt nöje som en fest i folkhögskolan eller ett
nykterhetsmöte går naturligtvis inte för sig i en trakt, där prästen — och
prästernas makt över allmogen är i dessa bygder orubbad — lyser folkhögskolan
i bann som ett »djävulens bländverk» och offentligen i kyrkan tillrättavisar
den, som om söndagen vågar upplåta lokal åt en så ogudaktig inrättning
som en godtemplarloge. I synnerhet i Valbo, där Schartaunismen ännu
har ett fullt säkert stamhåll, bidrar denna strama religionsform att kasta en
dyster prägel på umgängeslivet, som endast kan hjälpa till att hos ungdomen
väcka begäret att utvandra.» — Från Öland skrives: »Ölänningen har oron
i blodet och fantasien i själen, men tillvaron hemma är för enformig. Det
har ej funnits de nöjen hemma, som gjort livet drägligt. Alltjämt hör man det
framhållas, att det är för tråkigt på Öland; ungdomen vet ej vad den skall
taga sig till, särskilt under vinterdagarna, och så växer längtan oemotståndligt
fram ur den tråkiga miljön hemma ut i den fantasimättade luft, som
Amerikalegenden skapat. Först på senare år har något gjorts för att skaffa
en god och värdefull förströelse åt Ölands ungdom — men dessa försök äro

Motioner i Första kammaren, Nr 125.

desto mer erkännansvärda som de ofta gjorts i strid med den konservativa
tröghet och misstro, vilken så gärna i allt nytt av olika slag vill se medel
till ungdomens förvillelse. Som det nu är ha vi i denna brist på förströelse
och omväxling en kraftig befrämjare av emigrationen. — — Landsbygdens
barn måste andas livets och kulturens luft, känna att nöjet och trevnaden
också kan finnas hemma. Då kanske det blir svårare att lossa de nu så
lätt lösta banden till hembygden; då, men först då, skall ungdomen ej känna
det så tröstlöst enformigt på sin egen ö. Kanske skall då också dollarn lysa
med mindre lockande glans än nu; penningförvärvet blir ej ensamt livets
stora mål.»

I de utlåtanden, som infordrats av vissa tjänstemän på landsbygden, kan
man finna liknande reflexioner. Så skriver en kronolänsman i Kristianstads
län: »Den gamla oförbätterliga svenska äventyrs- och vandringslusten är en
orsak till emigrationen. Det ensliga, enformiga livet i de avlägsna bygderna
eu annan. För hemtrevnaden finns ingenting sörjt. Nöjen och förströelser
saknas i synnerhet i de mera avlägsna bygderna.» Och en hans kollega
från Dalsland: »I vår rastlösa tid, då allting både på ont och gott går framåt
med snälltågsfart, kan den äldre generationen icke uppfatta den nutida ungdomens
känslor och behov. De gamla anse som en fullkomligt onödig, för
att icke säga avskyvärd uppoffring av både tid och pengar, om ungdomen
vill besöka ett ungdomsmöte, skyttetävlan eller annan förströelse, och följden
härav bliver ständigt kiv och strid i föräldrahemmet.» Även i ett annat
prästerligt utlåtande kan man finna liknande iakttagelser, visserligen omväxlande
med klagovisor över tidens ondska, uttryckta i halvtidsläsningens försvinnande,
olympiska spelen, socialdemokratens eller anarkistens framtidstro
eller t. o. m. »Bellmans Backuskult». Så skriver en kontraktprost i Dalsland:
»Föräldrarna medgiva ingen som helst frihet eller självständighet varken
inåt eller utåt. Inga förströelser även av oskyldig art tillåtas, ingen ytterligare
utbildning varken i bokliga kunskaper eller praktiska färdigheter. Hur
mången ung man och kvinna, hos vilken kunskapstörsten och självständighetskänslan
vaknat, har icke drivits över till Amerika, då hemmet visat sig
varken förstå eller vilja tillmötesgå sådana krav.» Och en annan kontraktsprost,
från Skaraborgs län: »I U. S. A. vänta de sig vad de saknat i hemsocknen,
tillfälle att få se och höra något av det samtida livet och deltaga
i de nöjen och förströelser, som där erbjudas. Grivetvis är det samma lust att
få se något av världen utanför hemmet som medverkar till emigrationen. Det är
för tråkigt, enformigt och armt hemma. Därför reser man. De medel,
som det alltså gäller att använda till förhindrande av jordbruksbefolkningens
utflyttning och emigration, äro sålunda på en gång av ekonomisk och kulturell
art, och ingendera sidan får försummas.» Visserligen kan som motsätt -

Motioner i Första hammaren, Nr 125.

ning till detta uttalande ställes ett annat av en kontraktsprost från Västernorrlands
län, som skjuter skulden pa »de kulturella rörelserna i senaie tid,
vilka gått i riktning av att dana vårt folk till njutningslystna gäldenärermodlösa
odågor», och som bittert klagar över folkskolorna och folkskollärararna.
Denne pessimist har ej heller något botemedel mot flykten från
landet att föreslå. »Vad är då att göra för att hämma och motveika utvandringen?
Jag svarar först som sist: intet är därvid att göra».

Jag har anfört dessa spridda citat, då de ju visa, hurusom de psykologiska
skälen till utvandringen icke undgått dem, som på ett eller annat sätt
haft med dessa undersökningar att göja. Förvånande är emellertid, att en
så skarpsynt och varmt kännande man som Dustav Sundbärg likväl icke tillmätt
denna sida av utvandringsfrågan den betydelse, att han ens upptagit
den till behandling i sin sammanfattning över emigrationens huvudorsaker.
Man skulle känna sig frestad till antagandet, att detta berott därpå, att man
i uttalanden av emigranterna själva mycket sällan finner uttryck för dessa
känslor och erfarenheter. Det borde dock icke ha kunnat undgå en sa tänkande
man som han, att sådana uttryck knappast kunde vara att förvänta.
Dels skulle säkerligen enkla svenska män och kvinnor känna en viss skamsenhet
över att bekänna, att de lämnade fosterlandet bara därför, att de där
icke haft tillräckligt med nöjen — de ha ju från barndomen fått lära sig,
att nöjeslystnaden är ett skamligt och nedsättande karaktärslyte , dels lär
det för enkla och obildade människor icke falla sig lätt att över huvud finna
uttryck för att begripligt tolka sådana allmänna olustkänslor, som det här är
fråga om. I alla händelser har det för dem legat vida närmare till hands
att utveckla de mera praktiska och ekonomiska uträkningar, som föimatt
dem att taga ett sådant steg som att lämna fosterlandet. Men att denna
olust och vantrevnad och de förhållanden, som framkallat dem, varit och äro
mycket allmänna och starkt verksamma orsaker till flykten från landsbygden,
vare sig denna flykt har Amerika eller blott närmaste tättbyggda svenska
samhälle till mål, det lider intet tvivel. Men om så är, då är det ett stort
nationellt intresse att se till vad som kan göras för att skaffa dessa förhållanden
ur världen.

Sedd i hela sin omfattning torde denna fråga för vårt land vara, om
icke ny, så åtminstone föga genomtänkt och studerad. Den framkastades
visserligen redan 1901 av Adolf Hedin i en pa sin tid mycket uppmäiksammad
liten artikel i Social Tidskrift om »Bildande förströelser», vari t. o. m.
ett program för en tilltänkt, åt det enskilda initiativet anförtrodd landsorga -

8 Motioner i Första kammaren, Nr 125.

nisation finnes i allmänna drag skizzerat. Hedins utgångspunkt var kampen
mot superiet, vilket han alldeles riktigt trodde sig kunna bekämpa genom att
skaffa ungdomen bättre och mera förädlande tidsfördriv än glaset och kortlapparna.
Märkligt nog är denna utgångspunkt alldeles sammanfallande
med uppslaget till ett socialt arbete i Tyskland på samma område, vartill
initiativet togs 1886 av »Deutscher Verein gegen den Missbrauch geistiger
Gfetränke». Det tyska uppslaget ledde till en vittutgrenad organisation för
»Volksunterhaltung», vari en mängd olika föreningar medverkat, som har
hållit flera kongresser, den första i Berlin 1897, och som vunnit livligt understöd
både av stat och kommuner. Den tyska folkunderhållningsrörelsen
ingår som ett högt uppskattat led i det omfattande sociala arbete, som sammanfattas
under benämningen »Ländliche Wohlfarts- und Heimatspflege» och
för vilket kan hänvisas exempelvis till Heinrich Sohnrey: »Wegweiser fur
ländliche Wohlfahrts- und Heimatspflege». Det Hedinska uppslaget, som ekonomiskt
byggde på bidrag från kommunernas bränn vinsmedel, synes emellertid
icke direkt ha lett till någon åtgärd. Enligt uppgift alldeles oberoende
därav anordnades 1902 av I. O. Gr. T. de första »Studiecirklar''™», vilka
efter hand utvecklat sig därhän, att de för närvarande äro till antalet omkring
1,100. Efter mönstret av dessa studiecirklar, vilka i första hand äro
folkbildningsföretag, men som även på sitt program upptagit tillgodoseendet
av ungdomens nöjesliv genom anordnandet av samkväm, musik- och lekaftnar,
ha sedan liknande organisationer upprättats bl. a. av Nationalgodtemplarorden,
och av de olika arbetareorganisationerna, av dessa senare under namn
»Arbetarnas bildningsförbund». Tillsammans torde hela studiecirkelrörelsen
föi näi val ande omfatta cirka 1,800 studiecirklar. Rörelsens bildningsvärde
har erkänts av statsmakterna genom statsbidrag, som för närvarande utgå
med sammanlagt omkring 35,000 kr.

Även med allt uppskattande av dessa och andra folkbildningsföretag,
sotn med eller utan medverkan av stat och kommun under senare år satts
i j>ang, torde det vara lätt insett, att särskilt frågan om bildande förströelser
på landsbygden alltjämt kvarstår i fullkomligt olöst skick. Med hänsyn till
denna frågas betydelse för ett kraftigt motarbetande av »flykten från landsbygden»
har den icke ens blivit föremål för en ingående undersökning. Man
torde till och med kunna säga, att på många håll inom vårt land de ledande
männen inom kommunerna äro traditionellt fångna i sådana åskådningssätt,
att de känna en instinktiv ovilja gent emot snart sagt varje initiativ i syfte
att tillgodose ungdomens behov av förströelser. T. o. in. den statligt understödda
föreläsningsverksamheten och folkbibliotekstanken har ännu på de
senaste åren pa sina hall ute i byggderna varit föremål för misstroende och
direkt eller indirekt blivit motarbetad, likaväl som strävanden att göra folk -

Motioner i Första kammaren, Nr 125. !i

skolan bättre rustad för sin uppgift blivit det. Man kan förstå, att där det
»allvarliga» arbetet för folkbildningens höjande betraktats med sådana ögon,
där måste tanken på att, som det heter, draga ungdomen från arbetet genom
att uppmuntra dess håg för nöjen, betraktas icke blott såsom onödig och
onyttig, utan rent av såsom positivt skadlig. Man inbillar sig på fullt allvar,
att ungdomens väckande till ett rikare intellektuellt liv och till medvetenhet
om behovet av gemensamma förströelser till omväxling med det dagliga
arbetet sä långt ifrån skall skapa förnöjsamhet med de lantliga förhållandena,
att det tvärt om skall ge ökad styrka åt de krafter, som draga
dem från lantarbetet och hembygden. Det behöver knappast sägas, att detta
åskådningssätt bottnar i fördomar, som det är av stort och allmänt intresse
att skingra.^ Skulle det vara riktigt, att ungdomens upplysning och dess inriktande
på förädlande förströelser blott kunna öka dess känsla av vantrevnad
på landet, dä måste det svenska jordbrukets och över huvud taget den
svenska landsbygdens framtid te sig fullkomligt hopplös. Skulle jordbrukets
och landsbygdens livsmöjligheter med nödvändighet byggas på befolkningens
kvarhållande i mörker och andlig isolering, då kunde man gärna så gott först
som sist uppge kampen mot städerna, mot industrien och mot — Amerika.
Men det är naturligtvis icke så. Jordbrukets och landsbygdens framtid är
tvärtom beroende på att man icke blott i de mera tillgängliga, utan även i
de mera avlägsna landsbygderna begagnar sig av alla de kulturmöjligheter
som stå till buds. Den andliga kulturen bör där drivas fram i jämnbredd
med den materiella. De modärna och rationella metoderna för jordbrukets
höjande böra kompletteras med ett energiskt och förståndigt arbete för befolkningens
uppväckande ur den håglöshet och sömnaktighet, som följer med
ett isolerat och händelsefattigt liv och vartill även det svenska klimatet i
sin mån föranleder. Gustav Sundbärg talar någonstädes om den »vinterdvala»,
vari den svenska lantbefolkningen åtminstone i avlägsnare bygder är
böjd att försjunka, särskilt sedan hemslöjden och annat vinterarbete till följd
av naturahushållningens ersättande med en övervägande penninghushållning
genom industrialismen blivit genomförd. För ungdomen, vars livskraft balett
naturligt behov av rörelse och övning, är denna »vinterdvala» alldeles
ödeläggande. Skall ungdomen trivas kvar på landet, måste man sörja för,
att den särskilt under de långa vintrarna får den sysselsättning, den omväxling
och den förströelse, som äro oundgängliga förutsättningar för en vaken
och harmonisk livskänsla. Det är detta som man insett i andra länder, exempelvis
i England och i Tyskland, där, som redan nämnts, med det allmännas
stöd ett energiskt arbete bedrives för den lantliga hembygdsvården, ordet
fattat i sin vidsträcktaste bemärkelse. Och ändå är i dessa länder den lantliga
isoleringen vida mindre långt driven än hos oss. Där är även på landsBihang
till riksdagens protokoll 1918. 3 samt. 47 Käft. (Nr 125). 2

Motioner i Första kammaren, Nr 125.

bygden befolkningen bosatt i tättbyggda byar, där umgänges- och ornväxlingsmöjligheter
alltid finnas. I Sverige däremot har det laga skiftet med
byarnas söndersprängning gjort isoleringen på landsbygden ännu mera kännbar
och behovet av isoleringskänslans bekämpande långt mera trängande.

Den första och största svårigheten som möter för genomförande av ett
eventuellt program för bildande förströelser på landsbygden är den även
för andra ändamål kännbara bristen på lämpliga samlingslokaler. I Tyskland
har man ansett detta behov så behjärtansvärt, att kommunerna själva i stor
utsträckning uppfört kommunala samlingslokaler, s. k. »Gemeindehäuser»,
avpassade efter ortens ekonomiska och sociala förhållanden. Uteslutet är ju
icke, att denna tanke efter hand kunde vinna anslutning även i Sverige,
men i alla händelser borde det icke vara omöjligt, att med något stöd från
det allmännas sida få enskilda föreningar inom kommunerna att uppföra de
för hithörande ändamål behövliga samlingslokalerna. För erhållande av tomt
lämnar den nya sociala expropriationsrätten under alla omständigheter nödig
utväg. Vad den allmänna planläggningen av ett för landsbygdens förhålllanden
lämpat förströelse- och underhållningsväsen beträffar, så skall jag i
frågans nuvarande outredda skick icke närmare ingå därpå. Närmast kan
man tänka på samkväm med kortare föredrag, med uppläsning av god litteratur
på vers och prosa, sång och musik, enkla dramatiska föreställningar, skioptikonbilder,
biografföreställningar, utställningar av goda konstnärliga reproduktioner,
av vilka vandringsutställningar kunde bildas och som borde åtföljas
av förklarande och uppbyggande text, enkla folkfester, sommartid gemensamma
utflykter i det fria till någon naturskön eller historiskt intressant plats i
trakten o. s. v. Man torde kunna vara viss om, att ungdomen själv skulle
draga försorg om den organisation, i form av föreningar eller på annat sätt,
som kunde behövas för arrangemangen. Det må vara nog med dessa antydningar.
En viss erfarenhet finnes för övrigt att tillgå, dels i utländska
förebilder dels i de förströelseprogram, som utarbetats inom de redan existerande
statsunderstödda studiecirklarna. I detta sammanhang må det erinras
om, att de nu befintliga studiecirklarne alldeles icke kunna fylla det behov,
som här avses. Till största delen torde de förekomma i kommuner utmed de
större kommunikationslederna, varemot de såväl genom bristen på lokaler
som av andra skäl endast i otillräcklig omfattning kunnat anordnas i de
avlägsnare landskommunerna, där de med hänsyn till uppgiften att avhjälpa
isoleringen, ensamhetskänslan, enformigheten och den av allt detta föranledda
vantrevnaden skulle vara allra mest behövliga. Ej heller torde det vara
möjligt, att allenast med ökat statsanslag åt dessa bildningsföretag få tillgodosedd
den sociala uppgift, som här främst avses, detta redan av det skäl,
att det föreningsliv, ur vilket de framvuxit, icke gärna kan anses vara till -

Motioner i Första hammaren, Nr 125.

lyckligt allsidigt för att åt detsamma lämpligen borde anförtros organisationen
av hela lantungdomens nöjen och förströelser. Lämpliga vägen torde vara,
att åt en för ändamålet bildad centralorganisation, vilken kunde väcka intresse
för saken och i sig upptaga såväl befintliga som nybildade lokala kommittéer
och föreningar av olika slag, överlämna till fördelning och användning det
statsbidrag, som för ändamålet kunde anses erforderligt, och vilket till äventyrs
skulle kunna beviljas ur statens rusdrycksfond. Genom en sådan anordning
skulle hela saken kunna erhålla den auktoritet, varigenom det motstånd
och de fördomar, som ännu på många håll ute på landsbygden förefinnes
gentemot varje uppmuntran av ungdomens nöjen och förströelser, skola kunna
brytas och skingras.

Hur hela detta enligt min bestämda övertygelse utomordentligt viktiga
problem skall på det ändamålsenligaste sättet kunna lösas, därom torde det
emellertid i närvarande stund vara omöjligt att ha någon säkert grundad
uppfattning, då hela frågan aldrig i vårt land varit föremål för en ingående
och systematisk undersökning. Det enda som redan nu med full visshet kan
sägas, det är, att problemet på en gång innesluter ett jordbruksintresse och
ett nationellt kulturintresse, båda av den största räckvidd.

I anslutning till och med stöd av det nu anförda tillåter jag mig hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande lämpligheten, möjligheterna och sättet
för statens anordnande av eller medverkan till bildande
förströelser för ungdomen i våra landsbygder samt om framläggande
av de förslag, vartill denna utredning må föranleda.

Stockholm den 5 februari 1918.

Edv. Älkman.