Motioner i Föräta hammaren, Nr 92

Motion 1917:92 Första kammaren

Motioner i Föräta hammaren, Nr 92.

Nr 92.

Av lien1 Ström, om åvägabringande av utredning, huru en allmän
arbetaresemester må kunna genomföras i Sverige.

Frågan om beredande av semester åt arbetare blir alltmer aktuell i
vårt land. »Det är lätt att förstå, vilken betydelse det måste ha för dem,
som dag efter dag 9, 10 timmar och kanske ännu längre stå innestängda
i kvava fabriker och verkstäder, där maskinernas buller, dammet, risken att
råka ut för olycksfall, arbetets enformighet jämte ackordsystemets och de
brådskande leveransernas jäkt sliter på nerverna och tröttar kropp och själ,
att åtminstone en enda vecka på året få helt spännas ur selen och känna
sig fri från det dagliga släpet», yttrar med rätta en på området sakkunnig
skriftställare. Men tyvärr är semestern ännu ett ganska okänt begrepp för
Hertalet kroppsarbetare i vårt land. Endast vid ett fåtal industrier beredes
någon tids ledighet med bibehållen lön, ännu mera sällsynt torde det vara
att i arbetsavtalen ingå bestämmelser om semester. Denna viktiga fråga
är dock föremål för livlig uppmärksamhet från liera håll. Vid centralförbundets
för socialt arbete årsmöte i mars 1912 diskuterades detta spörsmål,
med inledningsföredrag av fröken Gerda Meyerson, redaktör E. B. Rinman
och verkmästaren N. P. Olsson, vilka föredrag refereras i förbundets tidskrift
för maj månad samma år. Yi tillåta oss härifrån anföra eu del belysande
uppgifter rörande arbetaresemester. Det påpekas först, att medan
semester med bibehållen lön för arbetare inom vårt land hör mera till
undantagen, den återigen börjar bli rätt allmän inom liera andra europeiska
länder. I England är arbetaresemester rätt vanlig i det att en del fabriker
stänger 8—10 dagar en gång om året, t. ex. pingstveckan, då arbetarne på
många ställen få sin lön för vardagarna. Inom bomullsindustrien i LanTt
il tan g till riksdagens protokoll 1917. .? samt. 46 höft. (Nr 92). 1

Motioner i Första kammaren, Jtfr 0:2.

•)

cashire stanna alla fabriker eu vecka i augusti. I ett bomullsväven i Oldbam
betala arbetarne varje vecka ett bestämt bidrag till föreningskassau
och lyfta i augusti hela summan för sin s. k. Wakesweek». Alla arbetarne
resa då till havet till en liten badort, som inrättat sig särskilt
för dem.

1 Tyskland var arbetaresemester för 10 år sedan något som gavs av
godhet och omtalas ännu av yrkesinspektörerna såsom Wohlfartseinrichtung
. Men numera fastställes dock semester och man beräknar att 100,000
av tyska rikets arbetare åtnjuta sådan. I Social Tidskrift nr G för IDIG
refereras ett arbete av dr Ludwig Heyde, medlem av Bureau för Socialpolitik
om semester för arbetare och handelsbiträden i Tyskland: Vad
handelsbiträdena beträffar är deras semesterfråga betydligt bättre ordnad
än arbetarnas, men de hava visst icke semester i den utsträckning man i
allmänhet antager, säger dr Heyde. Arbetaresemester är — konstaterar han
vidare — redan mycket bruklig i Tyskland, även vid stö itc industriella
verk och har visat sig vara det billigaste, mest rationella medel att hålla
arbetarne vid god arbetskraft. Sedan länge göra sig yrkesinspektörerna hos
arbetsgivarne underrättade om huru semestern verkat och överallt tycks
man vara överens om att den uteslutande är till fördel för arbetsgivarne.
— »Arbetslusten och arbetskraften ökas. — »Arbetsprestationen blir större
efter semestern.» — »Det är fråga om, om icke firman är den som har
största vinsten av den givna semestern. — Så uttala sig chefer för stora
fabriker.

Bästa resultat visar helt naturligt vad jag skulle vilja kalla den verklig
a semestern d. v. s. ledighet med full lön. Många firmor giva nämligen
personalen fritt utan att den får någon lön alls, andra giva en viss procent
av lönen. På några ställen givas 25 å 50 mark till semesterpengar, lika
för alla, eu och annan firma ger sina arbetare både lönen för fritiden och
semesterpengar.

De flesta arbetsgivare uttala sig dock för semester med lön såsom
det bästa och naturligaste. Den hessiska yrkesinspektören berättar om eu
arbetsgivare, som för 10 år sedan införde 8 dagars sommarledighet utan
lön, men ingen enda av arbetarne begagnade sig härav. Senare beviljade
han lön under ledigheten, men bestämde icke att de åtta dagarna skulle
tagas fritt på en gång, och då togo arbetarna ledigt en dag då och då, när
det passade dem, vid familjehögtider, folkfester o. d. Så infördes till sist
en bestämmelse, att sommarledigheten måste tagas på en gång, och nu bege
sig arbetarne vanligen under semestern till bergstrakten, där de få en utmärkt
rekreation.

Motioner i Första kammaren. Nr 92.

1 eu annan fabrik tingo de .‘55 längst anställda arbetarne välja, om
de ville ha en veckas ledighet eller eu extra veckolön. Ingen av de do
välde ledigbeten, utan pengarna, väl beroende pa deras fattigdom.

Icke endast lönens utbetalande utan tvång att verkligen använda
semestern till rekreation anses nu i Tyskland vara nödvändiga villkor, dä
arbetaresemester införes.

Många Annor betala ut lönen på förhand, andra som frukta att missbruk
härigenom kan uppstå, i det att arbetaren kunde underlåta att återkomma
till fabriken, utbetala lönen först efter semestern. Detta sker dock
mest inom beklädnadsindustrien, där man på grund av den tysta säsongen
ger ovanligt lång semester, o å 4 veckor och mer. Eu och annan fabrik
lutt gått så långt, att man först vid årsslutet lämnat lönen för semestertiden,
ett sätt att fästa arbetarne vid arbetsstället, som icke är tilltalande.
Att, som somliga tyska Annor göra, uppställa som villkor för semesters beviljande,
att ledigheten tillbringas på bestämda vilohem eller att arbetaren på ingå
villkor får vara i sitt hem, är vill också särdeles olämpligt. Skola arbetarne
och arbeterskorna kunna uppskatta fördelen av semestern, böra de väl ha
frihet att själva bestämma var de skola tillbringa densamma. Yrkesinspektörerna
i Tyskland påpeka just att missbruk av semester förekommit i
ytterst få fall, man bär nästan uteslutande goda erfarenheter.

Semesterns längd är mycket olika i Tyskland och beror för det mesta
av anställningstidens längd: efter ett bestämt antal arbetsår — ett bestämt
antal fridagar. Ledigheten varierar för övrigt mellan tre dagar och tre
veckor, de bestå få 1 å 2 veckor, men eu vecka borde sannerligen vara
minimum, om semestern skall vara till någon nytta.

Liksom hos oss har det i Tyskland framhållits, att beviljandet av
semester ej får betraktas som någon slags välgörenhet från arbetsgivarens
sida utan är eu av klokhet och omtanke förestavad åtgärd. Förövrigt
börjar man mer och mer att införa densamma i tariffavtalen. Eu och
annan Arma har semesterbestämmelser införda i sin av yrkesinspektionen
fastställda arbetsordning. Av det av dr Herde framlagda statistiska materialet
Anner man dock, att ännu betrakta de bestå arbetsgivare semestern
som »Wohlfartseinrichtung.. I synnerhet inom textilindustrien är detta
fallet. Endast i 3 fall av 35 ingår semesterbestämmelsen i avtalet. Inom
denna industri erhålles på många håll semestern först efter 25 års arbete i
fabriken och fritiden är då en vecka lång; ett par fabriker giva 2 veckor.

Den yrkesgren, där semester blivit vanligast, så gott som en given
sak, är inom bryggerierna. Semesterbestämmelsen Annes där i tariff avtalet.
Enligt detta avtal borde år 1911 44,744 arbetare vid 1,237 arbetsplatser
erhålla semester. En stor del av dessa få dock ingen semester på den

4

Motioner i Första kammaren, Nr 92.

grund, att de ej arbetat tillräckligt länge på samma arbetsplats. Den
karenstid som fordras är 1—5 år, i några fall upp till 10 år. För övrig t
är semester införd i rätt stor skala inom näringsmedelsindustrien i Tyskland.

Vidare finna vi, att semester är förhållandevis rätt vanlig inom porslinsfabriker
och glasbruk. Av 322 firmor som tillfrågats ha 13 med tillsammans
5,350 arbetare givit semester. Därtill komma ytterligare 6 arbetsställen
med 1,300 arbetare, som tillhöra den av de förenade porslinsfabrikerna
grundade understödskassan och vilka på grund härav åtnjuta semester. Eu
Kunststein-f ab r i k i Hamburg ger redan efter 1/2 års arbete hos firman 1
dags semester med lön, efter 5 år 6 dagar. Eu asbests-fabrik i Wiesbaden
ger först efter 10 års anställning 8—14 dagar, medan en tredje porslinsfabrik,
som sysselsätter 350 arbetare, ger 1 vecka efter 1 års, 2 veckor
efter 5 års anställning.

Inom metall- och maskinindustrien förekommer semester rätt ofta,
för det mesta efter 5 års anställning. År 1907 erhöllo inom tyska metallarbetareförbundet
11,545 arbetare vid 62 arbetsplatser semester. Inom
denna industri bär den bekanta optiska fabriken Zeiss i lena gått i spetsen.
Där gives efter 1 års arbete 6 dagars ledighet med lön för alla som fyllt
21 år. Semesterbestämmelsen är införd i Zeisska fabrikens stiftelseurkund
och arbetsordning.

Vidare förekommer i Tyskland semester mycket ofta inom boktryckerierna
och bokbinderierna. För boktryckerierna, där ledigheten varierar
mellan 3—12 dagar, är det märkligt att av 116 firmor endast bos eu
semesterbestämmelsen tillkommit genom avtal. Hos en firma är den införd
i arbetsordningen, men bos alla de övriga 114 betecknas den som välfärdsanordning.

Vad bokbinderierna beträffar visar dr Heydes statistik, att 256 firmor
på 40 orter givit semester, 121 av dessa firmor fordra 1 års arbete för
semesters erhållande, 28 fordra 3 års arbete, 4 10 år, några 15 och 25 år.
En firma giver 6 dagars semester åt manhga arbetare efter 1 års anställning,
men de kvinnliga arbetarna ha det betydligt sämre ställt, de få 3
dagars semester efter 12 års anställning.^)

På det hela taget har semesterfrågan i Tyskland under de sista åren
gått raskt framåt, — konstaterar dr Heyde. Den åsikten att även kroppsarbetare
böra ba semester tränger mer och mer igenom, säger lian, men
det borde bli laghgt tvång att semester gives.

För att utröna i vilken utsträckning semester för arbetare verkligen
förekommer i vårt land, bar centralförbundet för socialt arbete vänt sig
till resp. fackförbund med ett frågoformulär, vari upplysningar begärts, dels
angående semesterns förekomst inom de ohka yrkena, dels under vilka

Motioner i Förda kammaren, Nr 92.

förhållanden semester beviljas. Vid hänvändelse till arbetsgivareorganisationerna
erhölls uppgift om ett 30-tal arbetsgivare, som, utan att något avtal
därom träffats, på eget initiativ beviljat sina arbetare semester. På samma
gång framhölls bestämt, att arbetsgivareorganisationerna som sådana ställa
sig avvisande till det krav på semester, som på senare år ha från eu del
fackförbund framställts.

Detta intygas från fackförbundens sida, där man påpekar huru motioner
angående semesterfrågan förekommit vid förbundskongresserna och beslut
om underhandlingar om semester fattats.

De inkomna uppgifterna visa emellertid, att antalet organiserade
arbetare bos enskilda arbetsgivare — statens och kommunernas arbetare
behandlas för sig — som i Sverige åtnjuta semester, uppgå till omkring
20,000. Av dessa ba 3,275 fått semester genom kollektivavtal, alla de
övriga genom arbetsgivarens muntliga — någon gång skriftliga utfästelse.
Till den förra gruppen böra bageri-, bryggeri-, charkuteri- och slakteriarbetare,
sadelmakare och skorstensfejare i Stockholm samt herrfrisörer. Den
senare gruppen omfattar gruvarbetare, järn- och metallarbetare, skoarbetare,
textilarbetare, träarbetare, typografer, sulfitarbetare, kvarnarbetare, eldare
och maskinister, arbetare i margarin- och chokladfabriker.

Det är eu ganska ringa procent av de olika yrkenas arbetare som ha
semester, om man undantager charkuteriarbetarne, där nästan alla eller
96,6 procent få semester. Typograferna äro de i detta fall lyckligast lottade,
i det att 40,5 procent både semester 1912. Därnäst komma bageriarbetame
33,6 procent, järn- och metallarbetarne (i järn- och stålvarufabriker
och mekaniska verkstäder) 14 procent, bryggeriarbetarne 13,2 procent.
Av textilarbetame ba enligt uppgifterna endast arbetarne på ett enda arbetsställe,
bos Malmö Yllefabriks A.-B., omkring 1,800 till antalet, semester,
vilket utgör omkring 4,2 procent av textilarbetame. Vad gruvarbetarne
beträffar ha 2 större arbetsgivare: Luossavara-Kirunavara A.-B. och Berg verksaktiebolaget

Freja beviljat semester på vissa villkor. Hos den förra
firman omfattar semestern omkring 2,700 arbetare, medan Freja-bolaget ger
semester blott åt 10 av dess äldsta arbetare.

För övrigt är antalet arbetsställen, där semester beviljas, störst för
typograferna, som 1912 räknade 208 sådana. Inom verkstadsindustrien bär
uppgivits, att 29 firmor sommaren 1913 beviljade semester åt personalen,
omfattande tillsammans 5,610 arbetare. Av dessa finnas 11 firmor i Stockholm,
där också litograferna bos 10 firmor få semester, 9 tryckerier i landsorten
ge litograferna semester. Näst Stockholm tycks Malmö vara den ort,
där semester för arbetare trängt bäst igenom; utom 3 litografiska anstalter
kan man anteckna ett 10-tal firmor, som ge semester, däribland som ovan

Motioner i Första kammaren, Nr 92.

6

nämnts Malmö Yllefabriks A.-B., Mazettis och Hultmans chokladfabriker,
Zenith» Margarinfabrik och Malmö stora valskvarn. Göteborg representeras
av Göteborgs litografiska A.-B., Svenska Kullagerfabriken, A.-B Vulcan in.
fl., medan de största i Stockholm förekommande äro hiva A.-B. Atlas,
Stockholms Bryggerier, A.-B. Pumpseparator, A.-B. Wiklund, A.-B. Arehns
Mek. Verkstad, Ä.-B. Centraltryckeriet, Börtzells Tryckeri-A.-B. in. fl. stora
tryckerier.

Vid semesters beviljande fordras på många håll, att arbetaren
skall ha varit anställd viss tid på arbetsplatsen och i de flesta fall ges semester
endast åt utlärda arbetare. Den anställningstid som fordras är mycket
olika tillmätt, växlar från 6 månader till 20 år. 1 och 2 år är dock vanligast.
a, 4 eller 5 års anställningstid förekommer ofta. Semestertidens
längd är mycket växlande. Av utredningen framgår att 7 dagars semester
är vanligast, där semestern erhållits genom kollektivavtal. 14 dagars semester
och t. o. in. 3 å 4 veckor gives åt många typografer, åt gruvarbetare,
åt eu del (89) verkstadsarbetare, skorstensfejare i Stockholm samt träarbetame
vid Kiruna- och Malmbergets gruvor. Bland järn- och metallarbetarne
ha största antalet 7 å 8 dagars semester. Mindre än 7 dagar, d.
v. s. 3—6 dagar ha 2,665 arbetare av dem undersökningen omfattar.

Löneförhållandena under semestertiden tyckas för flertalet vara gynsamma,
i det full lön antecknats för 11,677, medan 8,427 få blott en del
av sin lön. För övrigt betalas på en del ställen full lön till de arbetare,
som varit anställda till exempel 5 eller 3 år, halv lön till kortare tid anställda
.

I själva verket är det ju ett fåtal enskilda arbetsgivare, som insett
arbetaresemesterns betydelse. Ekonomiska och konkurrenshänsyn uppges ställa
sig hindrande i vägen, ävensom praktiska svårigheter att uppehålla en kontinuerlig
drift, om semester införes. På många håll bär man stängt hela
fabriken eu vecka eller så och givit personalen semester på en gång, —
midsommarveckan var 1913 härtill företrädesvis använd —; och på andra
håll låter man ett visst antal arbetare få semester samtidigt. Huru härmed
fördelaktigast ordnas kommer väl praktiken att visa. Flera arbetsgivare ha förklarat,
att om arbetarna använda semestertiden rätt, d. v. s. till att genom
friluftsliv stärka sig återvända de i regeln uppfriskade och intresserade
med goda arbetskrafter och utföra då bättre och mera arbete, så att de på
kort tid återbörda den extra utgift ledigheten förorsakat.

För att arbetaresemestern skall ingå i det allmänna medvetandet, fordras
det att stat och kommun här gå i spetsen och bereda sina fast anställda
arbetare årlig semester. T Sverige kunna vi anteckna att telegrafverkets
arbetare (=tjänstemän av lägre grad) d. v. s. station sbiträden ocli

MtiUuucv i Första lcanunarcn. Nr

7

reparatörer sedan 1908 åtnjuta 15 dagars semester med tull löu, att hospitalspersonalen
uppsyningsman, sköterskor och ekonomipersonal — efter
ett års anställning få 15— 80 dagars semester med full lön, detta sedan
1905 och 1908, samt att tulltjänsteman av lägre grad — uppsyningsman,
vaktmästare, kustvakter in. fl. — även få 15 dagars semester sedan 1918.
Samma förmån — 15 dagar med full lön — ger staten även åt brevbärare
och lägre tjänstemän vid järnvägen. Vid posten infördes semestern 1914.

Vad kommunerna angår ha 15 av Sveriges städer infört semester för
sina fast anställda arbetare. På en del håll bär det skett genom kollektivavtal,
på andra genom personliga avtal. Kommunalarbetames antal är omkring
12,000, av dessa ha omkring 2,800, d. v. s. 19,i procent, semester. I några
fall fordras 5 års anställningstid för semesterns erhållande, i de flesta 2
år. Semesterns längd är i allmänhet 7 dagar, för gasverkets retorteldare 10
a 14 dagar på ett par ställen. Full lön betalas överallt under semestern.

Svårigheten att vid denna undersökning kunna erhålla tillräckliga
och fullt tillförlitliga upplysningar har, uppgives det, som alltid vid icke
officiella undersökningar, varit stor. Eu inblick i förhållandena ger den
dock alltid, om än siffrorna i allmänhet äro approximativa.

Till belysning av frågan om möjligheterna för beredande av eu fullt
genomförd arbetaresemester hos oss med bibehållen avlöning och de vägar,
man därvid har att följa, må här lämnas några utdrag av de anföranden,
som höllos vid centralförbundets ovannämnda kongress. Herr N. P. Olsson
yttrade bland annat:

»Mot arbetaresemester göres ofta den invändningen, att industrien
icke förmår bära den utgift, som allmän semesterledighet för dess arbetare
skulle innebära, därest arbetarne skulle erhålla full lön under sin ledighet,
samt att det skulle stöta på stora svårigheter att bevilja semester i någon
större utsträckning, såvida man ville tänka på kontinuerlig drift av verksamhet
och effektiv konkurrens med den utländska industrien. Vad nu
först industriens bärkraft beträffar, så hörde man precis samma argument
framhållas, när arbetarna för några år sedan begärde eu förkortning av
arbetstiden från 11 å 12 timmars dag till 10 timmar; men så vitt jag kan
bedöma, har icke denna reform på minsta sätt inverkat menligt, tvärtom
vill det synas, som om industrien blivit mera konkurrenskraftig efter förkortningen
av arbetsdagen, än den var förut. Min övertygelse är den, att
den industri, som drives med vaket, intelligent och för arbetet intresseratfolk,
har större möjlighet att bestå i konkurrensen än den som endast har
slöa, okunniga och likgiltiga arbetare. Det bör således ligga i industriens
eget intresse att underhålla och befordra spänstighet och arbetslusten hos
arbetare. Ett av de verksammaste medlen härtill ligger just däld att låta

8

Jlatinitet'' i Första kammaren, Kr U.2.

arbetaren någon liten tid av året känna sig fullkomligt fri från det dagliga
släpet. Jag är fullt övertygad därom, att arbetaren efter en tids ledighet,
använd på sätt jag förut angivit, skall känna sig mera intresserad för sitt
arbete och därigenom utföra mera och bättre arbete samt sålunda på ganska
kort tid därmed återbörda den extra utgift ledigheten förorsakat.»

Dr E. B. Binman anför bland annat följande:

»För att arbetaresemestem skall få eu verklig social betydelse, fordras
emellertid, att den blir något annat och mera än en sporadiskt förekommande
välfärdsanordning. När man vill ta upp denna fråga, torde det till
en början vara nödvändigt att begränsa den till industriarbetare och med
dem socialt jämnställde i allmän och enskild tjänst. 1 detta sammanhangborde
nu frånskiljas icke blott säsongyrkena utan ock jordbruket, där problemet
ställde sig väsentligen annorlunda, vilket dock icke betydde, att
frågan där saknade betydelse.

Tre vägar eller stadier för frågans framförande finnas. Först och
främst måste det ingå i det allmänna medvetandet, att stat och kommun
böra anses skyldiga att bereda alla fast anställda arbetare —- icke blott
sådana med tjänstemannaställning — årlig semester. T detta avseende torde
ännu mycket fattas.

Vad beträffar industrien blir frågan nog aldrig tillfredsställande löst
på frivillighetens väg, förrän den upptages i kollektivavtalen och därigenom
kommer inom sfären av ömsesidigt överenskomna rättigheter och skyldigheter.
Att stödja arbetarna i deras strävan att på denna väg ernå semester
är därför också ett medel, som bör tagas i akt.

Men slutligen måste övervägas, om icke arbetareskyddslagstiftningen
också borde ta semesterfrågan om hand. Frågan är av allmänt intresse ur
folkhälsans och rashygienens synpunkt. Exempel saknas icke i äldre svensk
lagstiftning om bestämmelser av analog natur. Dessutom skulle invändningen
om svårigheterna för industrien härmed i viss man bemötas. En
för alla likställda företag gällande lag skulle upphäva konkurrenssynpunkten,
ingen bleve sämre ställd än sin konkurrent genom semester åt arbetarne,
när alla stå lika inför lagen.»

I princip har också riksdagen redan accepterat arbetaresemestem, i det
den 1914 beslutat att hos Kungl. Maj:t begära utredning angående beredande
av viss tids tjänstledighet med bibehållna löneförmåner (semester) åt arbetare
och med dem likställda, vilka ha stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen.
Vi hänvisa härvid dels till andra kammarens motion nr 69
vid 1914 års B-riksdag, dels till utskottsutlåtanden nr 1, 4:de avd., 19 sand.,
samt nr 9, 2 avd., 12 sand.

Emellertid synes det mig, att behovet av eu dylik vederkvickelse1 är

Motioner i Första kammaren, Nr 92. 9

lik;i starkt för arbetare, som uro anställda i den enskilda industrien och
inom kommunernas förvaltning, varför även denna fråga bör bli föremål
för statsmakternas uppmärksamhet.

Utan att pa något sätt vilja föregripa den av riksdagen beslutade,
men, tyvärr, mig veterlig^ ännu ej igångsatta utredningen rörande semester
för de inom statsförvaltningen anställda arbetarne, vill jag framhålla vikten
av att semesterfrågan även för övriga arbetare nu upptages till undersökning.
Till förut angivna skäl må även anföras följande.

Allt efter som den industriella utvecklingen och jakten efter profit
fortskrider göras på alla arbetsområden stiindiga försök att undan för undan
öka arbetsintensiteten. Ackordsarbetet, särskilt under dyrtider, utökas och
pressar i många fall ut sista musten hos arbetaren, som ökar och ökar
arbetsenergien för att uppdriva sin lilla arbetsförtjänst,

Het nu pågående världskriget har icke blott i krigförande utan även
i neutrala länder medfört för arbetarne en säkerligen högst väsentligt ökad
arbetsbörda, vartill kommer att den genom dyrtiden sänkta reallönen samtidigt
försämrat deras ekonomiska och sociala läge.

Att allt detta kan för folkhälsan och alldeles särskilt för industriarbetarnes
och därmed jämnställda arbetarkategoriers hälsa medföra betydande
vådor, torde icke kunna bestridas. Det torde då vara statsmakternas plikt
att tillse, att allt göres för att motverka dessa vådor för folkhälsan. Det
torde även vara ett dess intresse efter som det allmänna genom sina utgifter
för fattigvård, hälsovård, folkpensionering m. in. är även ekonomiskt intresserat
av att folkhälsan med all kraft vidmakthålles. Det skall icke kunna
förnekas att eu allmänt genomförd, väl utnyttjad arbetaresemester, d. v. s.
en viss tids tjänstledighet åt våra arbetare med bibehållna löneförmåner,
skall innebära ett verkligt årligt krafttillskott åt folkhälsan.

1 anslutning till vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, på vad sätt genom statens medverkan
en allmän arbetaresemester skall kunna genomföras
i vårt land.

Stockholm den 5 februari 1917.

Fredrik Ström.

Bikung till riksdagens protokoll 1917. 3 samt. 46 käft. (Nr 92).

2