Motioner i För alu kammaren. Nr Hk)

Motion 1920:109 Första kammaren

Motioner i För alu kammaren. Nr Hk).

I

Nr 109.

Av herr Clason, om vidtagande av vissa åtgärder beträffande
Sveriges tullpolitik.

(Jm någonting bort bliva klart för oss genom det gångna världskriget
och dess pågående efterverkningar, så är det vikten för ett folk
att i största möjliga utsträckning vara självförsörjande. Icke vapnen
avgjorde i själva verket striden, utan hungerblockaden. Och även nu
efter freden har derstädes oförmågan av självförsörjning åsamkat de
förut krigförande de svåraste lidanden och hotar somliga av dem med
undergång.

Jämväl de folk, som stått utom vapenskiftet, hava fått göra liknande
erfarenheter av självförsörjningens vikt. De besvärligheter, vårt
folk hatt att genomgå — dyrtiden, ransoneringssvårigheterna, kommissionsväldet
med alla därav följande finansiella bryderier och enorma
miljonförluster m. m. — ha alla bottnat i bristen på tillräckliga tillgångar
i vårt eget land och den därav framtvungna nödvändigheten
att nödgas skaffa oss ersättning utifrån. Vi hade under årtionden före
kriget vant oss att kunna göra detta utan svårigheter genom tryggade
handels- och sjöfartsförbindelser med andra folk, och vi litade på, att
rätten härtill var oss tillförsäkrad genom internationell folkrätt eller
separata handelstraktater. Men folkrätten och traktaterna sönderrevos
under kriget såsom spindelvävar, och våldsmakt i stället för rätt reglerade
tillförseln.

Vi hava inga säkra utsikter att tillståndet före kriget skall på
länge återvända. Vi måste tvärtom av olika skäl frukta motsatsen. På
flera håll rasar ännu striden, delvis i vår omedelbara närhet. Åven där
detta icke är fallet, härskar en ytterlig varuknapphet. Världstillgångarna
hava minskats i så hög grad, att varje enskilt land måste lida därav.
Och även om tillgångar finnas i världsmarknaden, saknas alltjämt folkBihang
till riksdagens protokoll 1920. 3 samt. 46 käft. (Nr 109—110.) 1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

rättslig säkerhet för att den enskilda staten skall åt sitt folk kunna förskaffa
den andel däri, som det kan önska. I många fäll kommer detta
att bero på andras godtycke. Den pågående fredskrisen manar sålunda,
likasom förut världskriget, varje stat att i största möjliga utsträckning
söka bygga på självförsörjningens upparbetande. Kravet, att vi framför
allt måste lita till oss själva, är i detta nu i högsta grad aktuellt
och lärer länge komma att förbliva det. Och av vår ekonomiska självständighet
blir vår politiska beroende.

En enskild person, som befunne sig i ett liknande läge, skulle
känna sig omedelbart uppfordrad till största möjliga återhållsamhet gent
emot onödiga utgifter. Samma förpliktelse åligger givetvis även riket.
I all synnerhet bör den framträda i fråga om sådana utgifter, som direkt
föra bort från självförsörjningens vägar, som förminska vår produktionskraft
och som sänka vår ekonomiska förmåga gent emot andra länder.
Hit hör bland annat vad som lägges ned på en obehövlig eller överdriven
import.

I förevarande hänseende föreligger emellertid som bekant från den
senaste tiden siffror, som, långt ifrån att ådagalägga den oundgängliga
sparsamheten, tvärtom visa en i oroväckande grad stegrad import.
Visserligen saknas i detta hänseende ännu uppgifter för hela år 1919,
men redan vad som är bekant rörande införseln under det årets tio
första månader, januari—oktober, talar ett synnerligen kraftigt språk.
Såsom jämförelseled väljes därvid år 1913 eller sista året före världskriget,
då ännu normala förhållanden rådde och således icke, såsom nu,
alldeles särskilda omständigheter förelågo, som bort mana till importbegränsnirig.

De jämförande importsiffrorna för dessa båda perioder, å ena
sidan hela år 1913, å andra sidan januari—oktober 1919, äro exempelvis
för nedanstående varuslag följande:

Kvistar och blad, friska .......................

Konjak........................................................

Whisky......................................................

Annat brännvin och sprit ..................

Likör, annan än punsch eller munkVin
på fat:

intill 14 % alkoholkalt:

bordeaux............................................

1913 hela året.

35,958 kg.
69,447 1.
55,630 1.

6,477 1.
42,019 1.

1919 jan.—okt.

62,409 kg
299,595 1.
65,328 1.
14''919 1.
64,827 1.

482,883 kg. 1.040,824 kg

Motioner i törsta kammare

14 %—25 % alkoholbalt:

madeira ................................................

portvin ..................................................

spanskt.........................................................

Vin på andra kärl än fat:

bordeanx.....................................................

Pälsverk:

andra slag än av får etc.........................

Fälbvävnader av silke etc............................

Vävnader av silke eller i förening med

högst 15 % annat spånadsmaterial:

kräpp..........................................................

andra..........................................................

Strumpstolsarbeteu:

av silke enbart eller i förening med
andra material:

andra (än vantar) .....................................

Kläder av helsiden:

försedda med broderier...........................

andra.........................................................

Parfymer .....................................................

o. s. v.

Såsom synes utvisa de nu berörda artiklarna alla eh avsevärd importstegring
från 1913 till 1919, detta ehuru lör 1919 ännu blott tio
månader kunnat redovisas. I vissa fall — konjak, vissa viner m. m.
måste stegringen betraktas såsom enorm. Det är därvid ock att märka,
att den mycket betydande höjningen 1919 icke, såsom måhända någon
skulle kunna tro, beror på att tillförseln under de närmast föregående
krigsåren varit stoppad och därför så att.säga måst taga igen sig 1919.
För konjak och bordeaux äro exempelvis importsiifTorna:

Konjak, liter. Bordeaux, kilogram.

1913 69,447 482,883

1914 ....................... 72,576 451,750

1915 96,502 435,928

1916 ....................... 95,600 681,169

1917 ...................... 77,526 682,453

1918 96,114 468,806

1919 jan.—okt. ... 299,595 1,040,824

AV 109.

1913 hela året.

425,215 kg.
549,629 »

320,052 »

70,944 »

13,557 »

20,646 »

5,995 »

84,835 »

10,198 »

3,100 »

4,304 »
17,144 »

it

1919 jan.—okl.

1,233,234 kg.
1,133,951 »

651,764 »

214,868 e

22,500 )>

62,418 »

12,361 »

393,011 )>

67,258 »

4,595 >.»
5,981 »

23,288 »

4

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Redan de kända månaderna av 1919 redovisa alltså ett fullkomligt
rekordartat språng i höjden. Icke heller är det så, att denna stegring
med avseende på vissa vinsorter motsvaras av minskning med hänsyn
till andra. Sammanföras i en grupp vin på fat, alla slag (statistiska
varuförteckningen 186 A—D, 187 A—F), var importkvantiteten januari
—november 1913 2,253,788 kilogram, men januari—november 1919 icke
mindre än 4,906,363 kilogram.

De nu berörda varuslagen hava inom tull- och traktatkommittén
vid ett försök till uppdelning av införselvarorna i de tre grupperna
a) nödvändighetsvaror, b) umbärliga, ehuru jämförelsevis allmänt förbrukade
varor, och c) lyxvaror samtliga hänförts till gruppen lyxvaror. De
täcka emellertid naturligtvis icke på långt när denna grupp, vilken sammanlagt
upptager över 140 rubriknummer i den statistiska varuförteckningen.
Av dessa lyxvaror förete icke blott de här ovan särskilt nämnda, utan
även många andra vare sig en anmärkningsvärd införselstegring från
1913 eller eu i sig själv betydande importkvantitet, båda bevisande att
vår import av dylika varor icke står i överensstämmelse med den ekonomiska
hushållning som tidsläget kräver. Hit kunna räknas allehanda
sidenvaror, spetsar, broderier, lyxföremål av olika slag, pälsverk, bijouterivaror
m. in. Någon föreställning om importens stegring sedan 1913
av dylika varor kan man erhålla, då man finner, att tullfria lyxvaror
1913 importerades till ett värde av 246,628 kronor, men under januari
—oktober 1919 till ett värde av icke mindre än 1,008,471 kronor —
importen både alltså mer än fyrdubblats —, och att för tullbara lyxvaror
värdet 1913 steg till 28,053,283 kronor, men redan 1917 till 52,031,057
kronor. För 1919 finnas tyvärr icke ännu sammanfattande varuvärdesiffror,
men att stegringen alltjämt fortgått framgår därav, att medan
tullbeloppet för dylika varor 1913 var 5,744,494 kronor och 1917
8,137,883 kronor, det under januari—-oktober 1919 stigit till 11,582,695
kronor. Åven dessa siffror understryka uppenbarligen kravet på åtgärder
ägnade att hejda ifrågavarande importstegring.

Skall landet i så hög grad som möjligt bli självförsörjande, synes
uppmärksamhet emellertid icke blott böra fästas vid de så kallade lyxvarorna
utan även vid åtskilliga andra varugrupper, som under de senare
åren blivit föremål för en särskilt kraftig importstegring. Det borde
undersökas, om och i vilken utsträckning dylika varor, i stället för att
importeras utifrån, kunna produceras inom landet, och åtgärder borde
vidtagas för att främja en sådan produktion. Det är givetvis icke
möjligt för eu enskild motionär att här framlägga en detaljerad utredning.
Fhi jämförelse mellan de i serien »Statistiska meddelanden,

Motioner i Första hammaren, Nr lott.

Månadsstatistik över handeln» befintliga införseluppgifterna över perioderna
januari—november 1913 och januari—november 1919 synes
emellertid ägnad att giva vissa uppslag. När det av densamma framgår,
att importen av exempelvis så gott som alla slag av maskiner,
apparater och redskap m. in. har att uppvisa betydligt högre siffror
1919 än 1913, frågar man sig, om icke det ur olika synpunkter måste
vara gagneligt att söka hejda den utländska importen och i stället
stödja den inhemska produktionen. Det måste vara ett nationellt intresse
att på sådant sätt öka arbetstillfällena härhemma och att hellre betala
arbetslön till landsmän än till utlänningar. När införselvärdet för t. ex.
elektriska generatorer, motorer in. in. stigit från 1,763,400 kronor 1913
till 3,503,252 kronor 1919, för gruppen cigarrettmaskiner, kapsylmaskiner,
ångmaskiner in. m. från 7,314,096 kronor 1913 till 15,780,608 kronor
1919, för valsverk in. in. från 3,820,963 kronor 1913 till 7,188,431
kronor 1919, för vältar, plogar m. m. från 1,815,556 kronor 1913 till
5,112,683 kronor 1919 o. s. v., och när för hela denna grupp av maskiner,
apparater och redskap införselvärdet på detta sätt från något
över 20 miljoner kronor 1913 stigit till över 45 miljoner kronor 1919
— alla siffrorna avseende för båda åren dock blott månaderna januari
till november — måste dessa siffror framkalla frågan, om vår nuvarande
ekonomiska politik i tillräcklig grad stödjer det svenska arbetet, och
var vi, om detta försvagas, skola taga pengar för att betala en alltjämt
stegrad import. Eu införsel av åkdon och fordon, som från ett värde
av 2,766,817 kronor 1913 stigit till 16,837,024 kronor 1919, framkallar
samma fråga.

Sak samma med vissa siffror avseende vår jordbruksnäring. Från
synpunkten av önskvärdheten att landet så långt som möjligt må bli
självförsörjande kan det icke anses tillfredsställande, att importen av
fläsk stigit från ett införselvärde av 2,463,993 kronor under januari—
november 1913 till icke mindre än 29,266,512 kronor under samma tid
1919, importen av kött från 1,731,683 kronor 1913 till 8,712,876 kronor
1919, av ost från 489,848 kronor 1913 till 1,275,785 kronor 1919, av
naturligt smör från 171,618 kronor 1913 till 5,895,546 kronor 1919, avkorn,
omalet, från 8,400 kronor 1913 till 8,176,163 kronor 1919, och
av malt från 850,889 kronor 1913 till 8,741,058 kronor 1919. Ej
heller att införseln av sirap och melass stegrats från 9,515,735 kronor
1913 till 16,592,999 kronor 1919, av raffinerat socker från 1,955,793
kronor 1913 till 7,570,126 kronor 1919 och av oraffinerat socker från
76,632 kronor 1913 till 1,847,592 kronor 1919. Den mycket betydande
veteimporten har, efter ett så gott skördeår som 1919, ock varit ägnad

6

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

att påkalla uppmärksamhet. Åven i fråga om dessa jordbruksprodukter
framträder tydligt, huru föga ett dylikt beroende av stegrad införsel
från utlandet låter sig förenas med önskvärdheten, att riket i den hårda
världsålder, som nu är inne, må stå på egna ben.

Enligt min uppfattning ådagalägga de nu anförda förhållandena
oavvisligt, att en förändrad importpolitik omedelbart bör tagas under
omprövning. I vad mån denna bör utmynna i tullförhöjningar eller i
andra åtgärder för att hejda en alltför svällande införsel måste tydligen
bero på särskilt övervägande av de enskilda fallen. Det kan tänkas,
att i vissa fall ett dylikt övervägande inom bevillningsutskottet lätt kan
föranleda förslag, ägnade att leda till omedelbara beslut vid denna
riksdag — exempelvis i fråga om lyxvaror borde detta icke stöta på
alltför stora svårigheter. I andra fall blir måhända eu mera ingående
utredning nödvändig, och i åter andra tilläventyrs en hänvändelse till
regeringen att begagna sin rätt att pålägga provisoriska tullavgifter.
En gynnsam omständighet för vidtagande redan denna riksdag av nödiga
åtgärder ligger givetvis däri, att den svensk-tyska handels- och sjöfartstraktaten
för närvarande endast är prolongerad till den 1 april 1920,
och att vårt land alltså från den dagen äger full handlingsfrihet rörande
det stora flertalet handelsvaror. Starka skäl tala självfallet för, att icke
det tillfället försittes. Det måste ock vara önskvärt, att riksdagen därvid
äger full rörelsefrihet att välja mellan de utvägar, som kunna i
olika fäll befinnas lämpliga.

Med hänsyn härtill tillåter jag mig giva mitt yrkande den allmänna
räckvidd,

att riksdagen måtte besluta sådana åtgärder i
fråga om rikets tullpolitik, som må finnas ägnade att
hejda en icke önskvärd import, stärka vårt näringsliv,
hämma en skadlig utländsk konkurrens och öka landets
förmåga av självförsörjning.

Stockholm den 22 januari 1920.

Sam. Clason.