Motioner i Andrå Kåtnfnaren, N:6 S

Motion 1895:8 Andra kammaren

Motioner i Andrå Kåtnfnaren, N:6 S.

3

N:0 8.

Af herr A. Hedin, angående upphäfvande af föreskriften om ärreststraff
i stadgan den 11 september 1861 angående'' extra
judiciel bestraffning för den lägre manliga bevakningspersonalen
vid rikets fängelser.

Första § i Rongl. Maj:ts stadga den 17 september 1861 angående
extra judiciel bestraffning för den lägre manliga bévakningspersonalen vid
rikets fängelser är af följande lydelse:

Mot underbefäl och vaktmanskap vid den inre bevakningen å rikets straff- och arbetsfängelser,
der de ej äro under krigslag stälda, äfvensom mot vaktknektar vid läns- och
kronofängelser, må arreststraff under högst fjorton dagar användas såsom extra judiciel bestraffning,
ej mindre för sådant tjenstefel, som icke i allmän lag är med straff belagdt, än
ock för olydnad eller vanvördnad emot förman.

Stadgan skulle således ursprungligen ej gälla för straffängelserna i
Malmö, å Långholmen och i Varberg, der enligt särskilda kotigl. bref den
inre bevakningspersonalen var stäld nn''der krigslagarne. Men tjugu år
senare blef — efter att fängelset i Varberg upphört att som straffängelse
begagnas, och emedan dåmera all såväl yttre som inre bevakning vid fängelserna
i Malmö och å Långholmen bestreds af uteslutande civilt manskap —
genom Kongl, Maj:ts skrifvelse till fångvårdsstyrelsen den 20 januari 1882
förordnadt, att den inre bevakningspersonalen vid de två sistnämnda fängelserna
ej vidare skulle stå under krigslag, samt att äfven vid dem 1861
års stadga skulle vara tillämplig beträffande den lägre manliga bevakningspersonalen.

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.

Ingenstädes eljest inom den civila förvaltningen förekommer, så vidt
jag vet, förlust af personlig frihet såsom disciplinstraff, utan blott straffarterna:
varning, böter, suspension och — om detta skall räknas för ett
disciplinärt straff — skiljande från tjensten.

Ej mindre anmärkningsvärdt synes det mig, att Kongl. Maj:t i administrativ
väg påbjudit arreststraff, påbjudit ett frihetsstraff, ehuru Kongl.
Maj:t ju icke eger att på egen band lagstifta om preventiv frihetsförlust.
Om de fall, då för brott misstänkt person skall eller må i häkte tagas, bestämmes
i lag stiftad af Kongl. Maj:t och Kiksdagen samfäldt. Och förmodligen
lärer det af alla'' anses vara med vårt statsskicks grunder öfverensstämmande,
att Kongl. Maj:t icke eger att härom i administrativ lagstiftningsväg
förordna.

Visserligen utfärdar Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande disciplinstadga
för krigsmagten, liksom andra disciplinstadgar. Men det är numera
icke i den förra, utan i den af Riksdagen och Kongl. Maj:ts samfälda beslut
beroende strafflagen för krigsmagten, som föreskrifterna om de militära
disciplinstraffens arter och sättet för deras verkställighet hafva sin plats.
På eu ännu qvarstående afvikelse från denna regel har sistlidet års Riksdag
(skrifvelse n:o 47, jfr konstitutionsutskottets memorial n:o 2) fäst uppmärksamheten,
med erinran att, om den s. k. bortskänkningen anses böra
bibehållas såsom militär disciplinstraffart, beslut derom faller under Riksdagens
pröfningsrätt. Och i andra förordningar, som innehålla disciplinstraffbestämmelser,
förekommer icke, såsom redan är anmärkt, frihetsstraff, undantagandes
i 1861 års stadga.

Dessa omständigheter synas redan i och för sig utgöra’ giltiga skäl för
det yrkandet, att nämnda stadga må upphäfvas eller, om det mot förmodan
skulle anses nödigt att bibehålla arreststraffet i förevarande fall, föreskrift
derom meddelas i lag stiftad af Riksdagen och Kongl. Maj: t.

Oafsedt den principiella anmärkning från konstitutionel synpunkt, hvartill
stadgan gifver anledning, äro dess detaljbestämmelser i hög grad betänkliga.

Den föreskrifver — i §§ 2 — 4:

Arreststraffet må, efter det den felaktiges förbrytelse vid anstäldt förhör blifvit utrönt,
åläggas, å straff- och arbetsfängelse af fängelsets direktör samt å läns- och kronohäkte
af konungens befallningshafvande eller den tillsyningsman, som i befallningsh af vandens ställe
satt är.

Förenämnda arreststraff skall i läst, ljust rum undergås; och bör den arresterade erhålla
nödtorftig föda, på dess egen bekostnad, men icke annan dryck än vatten.

Motioner i Andra Kammaren, N:o S.

Bestraffning, som enligt denna stadga ålagd blifvit, bör, der så ske kan, genast verkställas
; dock må uppskof eller afbrott ske, när den felaktiges tjenstgöring icke utan olägenhet
kan undvaras.

Varder någon för brott, som till domstols upptagande hörer, häktad eller till urbota
ansvar fäld, förfaller all fråga om verkställighet af honom ådömd extra judiciel bestraffning.

Jemföra man dessa paragrafer med. bestämmelserna om disciplinstraff
uti instruktionerna för embetsverken, exempelvis med §§ 33, sista stycket,
och 34 uti instruktionen för kammarkollegium.

Om kollegiet ådömer disciplinstraff, så är det lika sjelfklart att detta
beslut tages till protokoll, som att protokollsutdrag icke förvägras den
dömde. Och om hans besvärsrätt, om tid hvarinom och myndighet hos
hvilken beslutet må öfverklagas innehåller instruktionen uttrycklig föreskrift.
Månne ej sådan vore långt mera angelägen för fängelsedirektörer och deras
underordnade?

Det är påtagligt, att mycket godtycke och missbruk kan gömma sig
i 1861 års stadgas skygd. Och det synes mig sannolikt, att detta till en
del får skrifvas på räkningen af eu utomordentligt vårdslös redaktion —
som nog skulle hafva blifvit mindre slarfvig, om icke denna straffstadga afsett
endast personer i den underordnade ställning, som den lägre bevakningspersonalen
vid rikets fängelser intager. Stadgan kan anföras som ett exempel
uppå, till hvilken grad rättslöshet ännu stundom betraktas såsom den
naturliga ställningen för statstjenarnes underklass, och öfverordnades godtycke
såsom en sjelffallen sak.

Arreststraff kan åläggas af fängelsedirektör, eller Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsman. Lemnar man å sido den förut vidrörda principiella
frågan äfvensom det spörsmålet, huruvida detta undantag från eljest
gällande civila disciplinregler är behöfligt eller ej, så kan ju gerna erkännas,
att betänkligheterna skulle vara mindre, i fall ådömandet af det ifrågavarande
disciplinstraffet endast tillkomme en sådan myndighet som Konungens
befallningshafvande, ty man hade då andra garantier för omdöme och oveld
i beslutet, än af en fängelsedirektör alltid kan påräknas.

Det är icke heller tvifvelaktigt, när straffet ådömes af Konungens befallningshafvande,
att beslutet tages till protokoll, att det får öfverklagas,
och att, om den dömde är oviss om, hvar och inom hvilken tid det må
öfverklagas, han erhåller besvärshänvisning. Äfven i dessa hänseenden befinner
sig den dömde i sämre ställning, när fängelsedirektören eller tillsyniugsmannen
utöfvar den disciplinära domsrätteu.

Såvidt af stadgans ordalag beror, finnes ingen säkerhet, att vid det af

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.

eu direktör eller tillsyningsman anstälda förhöret protokoll föres. Det är
ganska tänkbart, att en sådan domare anser iakttagandet af föreskriften i §
5, att »öfver alla extra-]udicielt bestraffade skall fängelsets direktör föra
rulla, deruti förseelsens och straffets beskaffenhet antecknas», gör till fyllest;
det låter sig förklaras, om han i denna föreskrift till och med finner en indirekt
men tydlig anvisning att protokoll ej behöfver föras.

Icke heller föreskrifver stadgan, huru tillgå skall vid förhör, som anställes
af direktör och tillsyningsman. Hennes ordalag förhindra ej, att förhör
eger rum utan att någon annan än den tilltalade och hans domare äro
tillstädes. Då det är uppenbart, att bevisning om t. ex. en »vanvördnads» -förseelse ej kan åstadkommas, om ej någon tredje person varit närvarande
vid det tillfälle då den förmenas hafva egt rum, så befinner sig direktören
i den ställningen att vara på samma gång åklagare, vitne och domare i
egen sak, när han ålägger eu man frihetsstraff för den »förbrytelsen» att
han — jag nämner faktiska exempel — vid något tillfälle ej iakttagit en
så kapprak hållning, som herr löjtnanteu-direktörens anspråk på vördnad
kräfde.

Stadgan talar ej om rätt att besvära sig öfver ådömdt arreststraff. Man
må ej säga, att en sådan rätt faller af sig sjelf, då det ju icke är tvist
underkastadt, att i allmänhet ett beslut, sora ålägger disciplinstraff, får —
med undantag för varning — öfverklagas. Ty det är för ingen del säkert,
vare sig att ej eu fängelsedirektör kan vara okunnig härom, eller att han
kan vara ur stånd att riktigt meddela den besvärshänvisning, som den dömde
begär och behöfver. Godtycket har dessutom medel att förekomma besvär,
hvilka medel ej böra förstärkas derigenom, att lagen underlåter både att
förvissa den dömda om hans rätt att klaga och att anvisa honom, huru han
skall utöfva denna rätt. Jag har mig t. ex. väl bekant, hurusom för några
år sedan, då en fängelsedirektör ålagt en vaktkonstapel arrest, såsom förment
ansvarig för eu rymning, men denne begärde att blifva åtalad inför domstol,
svaret blef hot om afsked, derest han ej fogade sig i direktörens beslut.

För öfrigt, då det stadgas att straffet skall genast verkställas — i fall
man nemligen genast kan undvara den felaktiges tjenstgöring — kan det
tyckas,- som om man velat på samma gång undvika att uttryckligen neka
besvärsrätt och likväl hindra besvär, genom att göra rättighetens användning
onyttig och betaga den, som finner sig vara orättvist behandlad, all
lust att begagna sig deraf, enär han torde finna ej blott ändamålslöst att
klaga öfver eu bestraffning, som han redan underrätt, utan alltså äfventyrligt,
då han väl vet, att hans klagan ej ses med blida ögon af den, mot

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.

hvilken den är rigtad. Att föreskriften om omedelbar verkställighet af
straffet ej kan motiveras dermed, att det för upprätthållandet af ordning
och skick skulle vara nödvändigt, är tydligt, då stadgan medgifver att verkställigheten
kan uppskjutas eller afbrytas — så att den dömde bevakningsmannen
omvexlande bevakar fångarne och sjelf är fånge! — när nemligen
hans tjenstgöring »ej utan olägenhet kan undvaras». Kan detta gå för sig,
då kan det ock gå för sig att låta den verkligt eller förment »felaktige» få
njuta sin naturliga rätt till godo att anföra besvär och, först om ändring i
beslutet ej vinnes, undergå det honom ådömda frihetsstraffet. Dermed skall
man undgå, hvad stadgans § 6 förutser kunna inträffa, att »extrajudiciel
bestraffning varder utan skäl använd», eller åtminstone så vidt möjligt förelägga*
a.tt sådan inträffar.

Af Konungens, befallningshafvande torde arreststraffet ytterst sällan
tillämpas. Vid Stockholms länsfängelser har det, såsom bilagda intyg utvisar,
ej förekommit under de sista tio åren.

På grund af det anförda har jag äran föreslå,

att Riksdagen behagade hos Kongl. Maj:t göra framställning
om afskaffande af det i stadgan af 11 september
1861 föreskrifna arreststraff eller, derest det skulle anses
ej kunna undvaras, framläggande för nästa Riksdag
af förslag till lag i ämnet.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 19 januari 1895.

A Hedin.

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.

*

Bil. till motion N:o 8.

Att, såvidt härstädes förda diarier och protokoll utvisa, under de
senast förflutna tio åren arreststraff enligt kongl. stadgan den 17 september
1861, ang. extra judiciel bestraffning förden lägre manliga bevakningspersonalen
vid rikets fängelser, icke blifvit någon af bevakningspersonalen
vid härvarande länsfängelse ålagdt; betygas Stockholm å landskansliet den 2
januari 1895.

Ex offieio:

Maiths Falk.