Motioner i Andra Kammmaren, N:o 150 (Motion 1896:150 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammmaren, N:o 150.

N:o 150.

Af herr 1. A- Fjällbäck, angående ändrade bestämmelser rörande
statens förvaltningsbidrag till inregisterade sjukkassor,

Då 1891 års Riksdag antog lagen om sjukkassor, så var tydligen
afsigten att reglera och understödja den beaktansvärda sträfvan till
sjelfhjelp, som fått sitt uttryck i det stora antal sjukkassor, som finnas
i vårt land; men dessutom torde statens intresse för erhållandet af en
omfattande och upplysande statistik på detta område i hög grad bidragit
till lagens antagande.

Huruvida nu dessa syftemål i någon nämnvärd grad uppnåtts eller
icke, under de år lagen varit gällande, framgår med all önskvärd tydlighet
af de redogörelser, som afgifvits för åren 1892 och 1893 öfver
de registrerade kassornas verksamhet. Enligt arbetareförsäkringskomiténs
betänkande funnos år 1884 i hela riket 1,049 sjukkassor med
sammanlagdt 138,726 medlemmar, af dessa och de sedermera tillkomna
voro vid 1893 års slut endast 344 med 41,243 medlemmar inregistrerade.
Då sjukkassornas medlemsantal under år 1893 med visshet kan
antagas uppgå till omkring 200,000, så framgår häraf, att endast omkring
en femtedel ansett med sin fördel förenligt att underkasta sig
inregistreringen. Så voro till exempel i Stockholm endast 30 kassor
med 5,381 medlemmar inregistrerade, under det att bland de icke inregistrerade
en enda, »Enighet ger styrka», vid samma tidpunkt hade
7,463 medlemmar. Under år 1894 har visserligen antalet inregistrerade
kassor härstädes ökats till 35 med 6,054 medlemmar, men samtidigt
ökades nämnda förenings medlemsantal till 8,074 och lär för närvarande
uppgå till öfver 9,000. Då det kända antalet kassor i Stockholm år
1884 var 147 med 34,959 medlemmar och sedan dess säkerligen be -

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o lbO.

tydligt ökats (så kade till exempel »Enighet ger styrka» endast 2,133
då, mot öfver 9,000 nu) så framgår häraf, att endast omkring en tiondedel
af hela medlemsantalet är inregistreradt. Af erfarenheten under
den tid lagen varit gällande framgår således, att det resultat man afsåg
att vinna i stort sedt uteblifvit.

Frågar man sig då, hvilka de mest verkande orsakerna till detta
nedslående förhållande torde vara, så är det uppenbart, att de fördelar,
staten erbjuder de inregistrerade kassorna, äro så obetydliga, att flertalet,
särskildt bland de större, föredraga att icke inregistrera sig,
emedan förvaltningsbidraget icke på långt när betäcker de dermed
förenade kostnaderna. Ingen må förundra sig öfver att en kassa, som
till exempel »Enighet ger styrka», hvilken år 1894 hade öfver 8,000
medlemmar, 100,500 kronor inkomster, 80,993 kronors utgifter, hvaraf
förvaltningskostnader öfver 7,000 kronor, och utbetalade till 2,031 medlemmar
för 6,667 veckors sjukhjelp 66,670 kronor, icke låtit inregistrera
sig för att få det obetydliga statsbidraget 300 kronor, hvilket bidrag
naturligtvis icke har den ringaste betydelse för en kassa med den omfattning
som den ifrågavarande. Ensamt kostnaderna för nya stadgar
skulle medtaga statsbidragen för flera år, hvaraf följer, att denna och
säkerligen många andra icke inregistrerade föreningar af sparsamhetshänsyn
afhålla sig från att meddela uppgifter om sin gagnande verksamhet.

Det är säkerligen af stor betydelse för kommunerna och äfven
för staten, att sjukkasseväsendet på allt sätt understödjes och utvecklas
i allt vidare kretsar öfver hela landet, emedan derigenom många bland
de mindre bemedlade kunna utan fattigvårdens bistånd hjelpa sig sjelfva
vid inträffande sjukdom och deraf föranledd nödstäld belägenhet. Men
om sjukkassornas verksamhet är fördelaktig för hela samhället, så torde
det vara både rätt och billigt, att staten i högre grad än för närvarande
lemnar dem sitt understöd.

Detta torde bäst ske på det sätt, som nu är bestämdt, dock så
att beloppen ökas. I fråga om bidragets storlek gäller som bekant
den bestämmelsen, att detsamma utgår med 1 krona för hvarje medlem
till och med 50, med 50 öre för hvarje medlem derutöfver till och
med 250 samt med 25 öre för hvarje medlem derutöfver, dock ej för
något år med sammanlagdt högre belopp än 300 kronor. Enligt denna
bestämmelse utbetalades under år 1893 24,241 kronor i förvaltningsbidrag
till de 344 inregistrerade kassorna, hvarvid dock bör märkas,
att det vid granskning af tabellerna i redogörelsen visar sig, att en
del kassor erhållit bidragen för både år 1892 och 1893, och att således

Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.

beloppet för år 1893 i verkligheten icke uppgår till den angifna summan.
Det skulle således låta sig göra att öka bidraget utan att derför
behöfva höja statsanslaget utöfver 100,000 kronor, åtminstone icke
under de närmaste åren.

Att bestämdt på förhand påstå, att ett visst belopp i bidrag för
hvarje medlem är det enda rätta, torde vara svårt. Åtgärder af denna
art måste mer eller mindre verkställas på försök, och erfarenheten får
sedermera visa, hvad som är det bästa i hvarje fall. Dock torde den
hittills vunna erfarenheten gifva vid handen, att en ökning från 1
krona till 2 kronor för hvarje medlem till och med 50, från 50 öre
till 1 krona för hvarje medlem därutöfver till och med 250, från 25
öre till 50 öre för hvarje medlem derutöfver till och med 500 samt
25 öre för hvarje medlem derutöfver utan någon begränsning är väl
behöflig, för såvidt man önskar något för såväl kassorna som staten
gagnande resultat af sjukkasselagen.

1 afseende å det af Kongl. Maj:t föreslagna maximibeloppet 150
kronor yttrade särskilda utskottet följande: »För en sjukkassa som

räknar medlemmar i flera hundra- eller kanske tusental vore ett statsanslag
af 150 kronor, äfven betraktadt uteslutande såsom förvaltningsbidrag,
väl allt för knappt för att kunna verka såsom uppmuntran till
att underkasta sig det, särskildt för eu större kassa, icke alldeles obetydliga
besväret att till exempel samla och i ordnadt skick meddela
statistiska uppgifter i enlighet med sjukkasselagen § 10.» Hvad utskottet
här sagt om 150 kronor gäller i nästan lika hög grad om 300 kronor.
Risken för ökade utgifter, i fall bestämmelsen om maximum borttages,
torde blifva ganska ringa, emedan det är ett fåtal kassor med så hög
numerär, att bidraget skulle uppgå till 1,000 kronor, men det är för
statistikens skull af stor vigt, att dessa större kassor låta inregistrera
sig. I afseende å de mindre kassorna, så torde ett högre bidrag verka
i den rigtning att årsafgifterna ökades, emedan i annat fall, kassorna
icke skulle kunna erhålla bidraget oafkortadt enligt bestämmelsen i
lagen derom, att kassans årsinkomst måste vara 3 gånger större än
statens bidrag. Så som nu förhållandet är, kan en kassa med 25
medlemmar och 75 kronors årsinkomst uttaga statsbidraget, och då
erfarenheten visar att kassorna få utbetala sjukhjelp för omkring 6 å
7 dagar per år och medlem, så kunna en sådan kassas medlemmar i
bästa fall påräkna en sjukhjelp af högst 4 kronor per vecka, hvilket
torde vara alldeles otillräckligt. Om deremot bidraget höjes till dubbelt
mot nu, så skulle kassorna säkerligen arbeta på att uppnå så stor

Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.

årsinkomst, att hela bidraget kunde uttagas, i hvilket fall också öjukhjelpen
kunde ökas till 8 kronor per vecka.

Med stöd af det nu anförda tillåter jag mig derför vördsamt
föreslå,

det Riksdagen ville antaga följande förändrade
bestämmelser angående statens förvaltningsbidrag till
inregistrerade sjukkassor: Bidraget utgår med 2 kronor
för hvarje medlem till och med 50, med 1 krona för
hvarje medlem derutöfver till och med 250, med 50
öre för hvarje medlem derutöfver till och med 500
samt 25 öre för hvarje medlem derutöfver.

Stockholm i januari 1896.

J. A. Fjällbäck.