Motioner i Andra Kammarm, N:o 94

Motion 1894:94 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammarm, N:o 94.

1

N:o 94.

Af herr D. G. Restadius, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
rned begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till ändring i 11 kap. 2 § jordabalken m. m.

tf''!’-; ■ • * t •: i'':/''* '' • '' • • ’ '' • j '' ■ ; . '' . } • ‘ \; ’! • ♦ {• n) . !! i i; i

Uti en af mig till 1893 års Riksdag under n:o 35 aflåten motion,
som hade till syftemål att i visst fall inskränka den tid, inom
hvilken i de domsagor, der ting hölles enligt kongl. förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 maj 1872, säljare af en fastighet egde söka inteckning
med förmånsrätt såsom för ogulden köpeskilling, föreslog jag på skäl,
som uti motionen närmare angifvas, att Riksdagen för sin del ville
besluta den ändring i sista punkten af 11 kap. 2 § jordabalken,
att den erhölle följande lydelse: »Söker han ej inteckning för sin
fordran i stad inom tre månader och å landet i domsaga, der ting
hållas enligt kongl. förordningen den 17 maj 1872, sist vid det allmänna
sammanträde och eljest sist vid det ting, som infaller näst
efter sex månader sedan lagfart för köparen beviljades, ege derefter
ej bättre rätt än de andre.»

Denna motion tillstyrktes af lagutskottet och antogs af Andra
Kammaren utan föregående öfverläggning, men vid ärendets föredragning
i Första Kammaren anmärktes af talare, som i öfrigt syntes
erkänna, att det vore önskvärdt, att de af mig anmärkta praktiska
olägenheterna blefve undanröjda, att grunden till den af mig
framhållna oegentligheten vore att söka i den omständighet, att i
sammanhang med antagande af 1872 års ofvan åberopade förordning
någon skilnad i följd af praktiska svårigheter ej gjorts emellan ting
efter deras ursprungliga betydelse och dem, som uppkommo i de
domsagor, der nyssnämnda förordning skulle tillämpas. Då af sådan
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 21 Häft. (N:is 94—97.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

anledning någon skilnad emellan ting efter den gamla och nya ordningen
förekomme ej blott i den af mig nppgifna lagparagrafen, utan
äfven på flera ställen uti intecknings- och lagfartslagarne, förmenades
det ej gå an att vid flera analoga fall plocka ut ett af dem, men
låta de andra qvarstå oförändrade, genom hvilket förfaringssätt
lagen skulle blifva ett principlöst kaos och svårfattlig för dem, som
studerade juridik, samt vilseledande för allmänheten.

Med mitt ofvanberörda förslag hade jag allenast till syftemål
att söka undanrödja en olägenhet, som yppat sig i det praktiska
lifvet; och då jag ej försport sådana härflyta af de anmärkta tidsbestämmelserna
uti intecknings- och lagfartslagarne, saknade jag anledning
att åt min motion gifva någon utsträckning utöfver det innehåll,
den erhöll, särdeles som de betänkligheter, hvilka ur teoretisk
synpunkt deremot kunde uppställas och sedermera också framhöllos,
för mig icke syntes höra tillmätas någon afgörande betydelse. Att
jag derutinnan misstagit mig, framgår af Första Kammarens åtgärd
att afslå motionen, en åtgärd, som säkerligen föranledts af de anmärkningar
i ofvanberörda syfte, som framstäldes mot motionen.
Då emellertid den af mig anmärkta olägenheten efter mitt omdöme
synes vara af beskaffenhet att påkalla lagstiftarens mellankomst för
vinnande af nödig rättelse, tvekar jag ej att för uppnående af ett
sådant mål söka åt mitt förslag bereda den utsträckning, som inom
Första Kammaren påyrkats.

Härigenom har likväl mitt förslag fått den omfattning, att
jag ej vågar åt de lagförändringar, som böra ifrågakomma, gifva en
bestämd formulering, och tillåter mig derför vördsamt hemställa,

det Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för en kommande Riksdag framlägga förslag
till en sådan ändring i 11 kap. 2 § jordabalken
samt uti gällande lagfarts- och inteckningslagar,
att i de domsagor, der allmänna sammanträden
hållas, sådana sammanträden i fråga om tidsbestämmelser
må hafva samma betydelse som ting i
öfriga domsagor.

Stockholm den 27 januari 1891.

D. G. Restadms.