Motioner i Andra Kammarm, N:o 21 (Motion 1893:21 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammarm, N:o 21.

N:o 21.

Af herr E. A. Zottemian, om utbytande af folkskolelärares rätt
till kofoder mot viss ersättning i penningar.

Vid 1891 års riksdag tog jag mig friheten att jemte herr C. J.
Jakobson i Karlshult- anhålla, det Riksdagen ville besluta sådan ändring
uti. § 1 mom. 2 af kongl. kungörelsen den 25 maj 1888 angående aflöning
åt lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor, att bestämmelsen
»om att åt ordinarie folkskolelärare och lärarinnor bör af skoldistrikt
anskaffas sommarbete och vinterfoder för en ko in natura» måtte
utgå, att i dess ställe stadgas, att ersättningen för dessa naturaförmåner
måtte bestämmas till 120 kronor per år eller åtminstone till
minst 100 kronor för samma tid.

Vi tillåta oss äfven att såsom stöd för vår motion erinra derom,
att bestämmelserna angående sommarbete och vinterfoder in natura för
skollärarens ko eller, enligt nuvarande kutym, dessa naturaförmåners
ersättande med ett visst penningebelopp gifvit anledning till rätt talrika
strider mellan skollärare och församlingar samt laga besvär från
den ena eller andra partens sida, till och med från bådadera; att en sådan
strid i flera afseenden är att beklaga, särskild! med afseende på folkskoleundervisningens
jemna gång och utveckling samt att det derför
vore ur folkskolans egna intresse af behofvet påkalladt, att orsakerna
till striderna i detta fall borttoges och att ett bestämdt lagstadgande
åstadkommes.

Frågan, hvilken af Andra Kammaren remitterades till lagutskottet,
blef emellertid på statsutskottets förslag behandlad i sammansatt statsoch
lagutskott tillsammans med skolmotionerna n:is 91, 93 och 149.
Med anledning deraf kom denna fråga om kofoderersättningen att behandlas
i sammanhang med frågan om, att en viss del af ersättningsbeloppet
skulle utgå af statsmedel.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

Utskottet tillstyrkte, att den omhandlade naturaprestationen skall
under benämning »ersättning för kofoder» utgå med 100 kronor för
år, med rätt för skoldistrikt att af statsmedel såsom bidrag härtill erhålla
två tredjedelar af beloppet, eller 66 kronor 67 öre, hvilket tillstyrkande
Andra Kammaren godkände utan diskussion. I Första Kammaren
åter föll frågan, enär denna kammare icke ville vara med om
att låta staten träda emellan för att betala ett särskildt kommunens
åliggande. Och ehuru frågan tvenne gånger återsändes till det sammansatta
utskottet, lyckades icke de båda kamrarna ena sig i denna
punkt, hvadan frågan för den gången föll.

Men vid 1892 års lagtima riksdag kom kofoderfrågan åter före
med anledning af i Andra Kammaren väckta motioner af herrar K. E.
Holmgren och A. Göransson, bland hvilka den senare i hufvudsak hade
upptagit det sammansatta stats- och lagutskottets förslag. Utgången
blef densamma som vid 1891 års riksdag eller den, att statsutskottet i
sitt utlåtande n:o 9 tillstyrkte bifall till herr Göranssons motion, hvilket
förslag godkändes af Andra Kammaren, men förkastades af den
Första.

Man skulle kanske för den skull kunna tycka, att frågan om kofoderersättningen
icke vid denna Riksdag borde å nyo framkomma. Men jag
tillåter mig då särskildt påpeka, att just frågans utgång vid senaste
riksdagar tydligt ger vid handen, att hon nu bör å nyo väckas i hufvudsakligen
enahanda syfte som det i den af oss 1891 afgifna här ofvan
åberopade motionen. Ty för det första har under behandlingen af
frågan ej blott i utskottet, men äfven i de båda kamrarne det i motionen
påpekade faktum af stridigheter vitsordats samt i likhet med motionen
uttalats den önskan, att ändring i detta fall bör till folkskolans
eget bästa åstadkommas. För det andra har jag fullt skäl påstå, att
frågan föll i Första Kammaren just på grund deraf, att hon behandlats
icke för sig, utan i sammanhang med frågan om att en viss del af det
kontanta ersättningsbeloppet skulle utgå af statsmedel. Jag har sålunda
all anledning tro, att, om frågan kommer i sådan form, att hon frigöres
ifrån fordran på statsbidrag till vare sig 2/s eller till och med till blott
Va af beloppet, hon skulle vinna Första Kammarens bifall. Lägger jag
härtill den synnerliga välvilja, som under skolfrågornas de nämnda åren
behandling lades i dagen mot Sveriges folkskolelärarecorps, och att frågan
om kofoderersättningen icke ens diskuterades i Andra Kammaren vid
dess första behandling derstädes år 1891 liksom ej heller år 1892, så
har iag anledning nog hoppas, att frågan i år skall blifva löst på ett
för sagda lärarecorps önskligt sätt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 21.

Då utsigt icke lärer finnas, att få kofodret ersatt med större belopp
än 100 kronor per år, skall jag nu, i olikhet mot år 1891, stanna
ensamt vid detta belopp. Men på det att vissa lärare eller lärarinnor
i norra delen af vårt land icke må lida någon minskning uti deras nuvarande
inkomster, vill jag med utskottet föreslå, att dessas rätt bevaras;
äfvensom jag anser mig med utskottet böra, för undvikande af
någon rubbning uti pensionsförhållandena, föreslå, att kofoderersättningen
tydligt anges uti det nya stadgandet.

På grund af hvad sålunda i denna och i 1891 års motion n:o 92
i Andra Kammaren anfördt blifvit, vågar jag härmed anhålla,

att Riksdagen ville besluta sådan ändring uti §
1 mom. 2 af kongl. kungörelsen den 20 januari 1882
sådant detta lagrum lyder i kongl. kungörelsen den
5 oktober 1891 angående aflöning åt lärare och lärarinnor
vid folk- och småskolor, att bestämmelsen om
att åt ordinarie folkskolelärare och lärarinna bör af skoldistriktet
anskaffas sommarbete och vinterfoder för en
ko eller ock, der hinder eller svårigheter af lokala eller
andra förhållanden derför möter, minst värdet af 8
hektoliter 25 liter spannmål af visst slag i ersättning
lemnas, må upphöra att gälla, samt att i stället godtgörelse
för ifrågavarande naturaprestation skall under
benämning »ersättning för kofoder» utgå med 100
kronor per år; dock att sådan lärare eller lärarinna,
hvilken vid den tidpunkt, då stadgandet derom träder
i kraft, erhåller kofoder in natura eller ersättning derför
till högre belopp än 100 kronor per år, må vara
berättigad att vid sådan förmån bibehållas, hvad ersättningen
vidkommer, dock icke längre än hvartill
beslutet eller öfverenskommelsen om sådan ersättning
föranleder.

Och anhåller jag om remiss till lagutskottet.

Stockholm den 24 januari 1893.

E. A. Zotterman.

Häri instämmer G. J. Jakobson.