Motioner i Andra kammaren, Xr 3j9

Motion 1926:349 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Xr 3j9.

3

Nr 349.

Av Iierr Persson i Falla, angående nedsättning av räntan å lån
från av staten förvaltade fonder till företag för distri''
lutering av elektrisk energi d landsbygden.

Den lantbrukselektrifiering, som under krisårens brist på kraft och
lyse hastigt genomfördes i stora delar av landet, bär visat sig medföra då ej
beräknade ekonomiska konsekvenser. De åren 1917—20 utbygda anläggningarna
drogo med de materialpriser och arbetslöner, som då voro rådande,
kostnader, som redan under normala förhållanden skulle ha varit mycket
svåra att bära, och som efter jordbrukets nedglidande i deu lågkonjunkturens
vågdal vari det efter 1920 varit och alltjämt befinner sig, verkat ytterst
pressande på det elektrifierade lantbruket. Brist på materialer, gjorde också
att anläggningarna i rätt stor utsträckning måste delvis byggas med mindervärdigt
material, som sedermera måste, i den mån så kunnat ske, utbytas mot
mera fullvärdigt sådant.

Som ett exempel på skillnaden mellan anläggningskostnad och dagsvärde
hos de sålunda utbyggda distributionsanläggningarna må anföras,
att ett av landets största och under tekniskt sakkunnig ledning åren 1917—19
utbyggda distributionsföretag drog eu total kostnad av c:a 2,555,000 kronor
förutom av intressenterna utgjorda naturaprestationer uppskattade till c:a
215,000 kronor, men 1922 av förste byråingenjören i kommerskollegium G. E.
Billing uppskattades till ett dagsvärde av 921,000 kronor, vadan alltså endast
c:a 36 % av anläggningskostnaderna motsvarades av i dessa befintligt
realvärde.

Då dessa distributionsanläggningar genomgående finansierades med lån
till dels erhållna ur av staten förvaltade fonder, och dessa lån måste amorteras
samt förräntas efter eu i allmänhet onormalt hög räntefot, så inses lätt de
oerhörda svårigheter man här har att brottas med och som hota bli hart när
övermäktiga, när distributionsföretagen måste, 7 å 8 år efter ledningarnas
byggande, börja att i stor omfattning utbyta uppruttnade stolpar mot nya.

Jordbrukets depressionsläge har också gjort att det i allmänhet ej varit
möjligt för distributionsföretagen att amortera bort någon mera betydande
del av sina överskulder. Detta framgår bäst av under åren 1923—24 inom
jordbruksdepartementet av tillkallade sakkunniga utförda utredningar rörande
landsbygdens elektrifiering, (Statens offentliga utredningar 1924: 52). I

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 3Ji9.

sakkunnigas betänkande inhämtas å sid. 9 att 115 st. undersökta företag,
från vilka fullständiga uppgifter inkommit, lia visats ha en sammanlagd ursprunglig
låneskuld av c:a 12 miljoner kronor, som nedgått till c:a 11,5 milj.,
»vadan endast c:a 0,5 milj. eller c:a 4 % amorterats under hela den från
anläggandet förflutna tiden av i genomsnitt minst 4 år, eu amortering, som
tydligen är i hög grad otillfredsställande». Ingen torde kunna bestrida de
sakkunnigas uttalande att en amortering av 1 % om året å kapital nedlagda
i så hastigt värde minskande företag som elektriska distributionsanläggningar,
är i hög grad otillfredsställande, men det har tydligen ej varit de resp. företagen
möjligt att amortera mera.

Det är givet att lantbrukarna, som utan erfarenhet om lantbrukselektrifieringens
ekonomiska betingelser och i förlitande på av fackmän uppgjorda
kalkyler, gått in för denna elektrifiering, också få taga därmed sammanhörande
konsekvenser. Men det måste dock sättas ifråga, om det är rimligt, att
de skola förränta sina från av staten förvaltade fonder erhållna lån med så
hög procent, som nu är fallet. Detta kan så mycket mera sättas ifråga,
som det ej kan bestridas, att den under krisåren forcerade lantbrukselektrifieringen
i hög grad stimulerades av statsmakterna. Vi behöva som belägg
för denna vår erinran endast h än visa till jordbruksutskottets utlåtande nr
64 vid 1917 års riksdag och till riksdagens skrivelse nr 302 samma år.

Krisårens landsbygdselektrifiering genomfördes under eu viss av mörkrädsla
och emotsedd kraftbrist orsakad panikstämning, men det är uppenbart,
att sådana utlåtanden och skrivelser, vartill vi ovan hänvisat, måste verka i
hög grad sporrande på den benägenhet till att sätta i gång företag för distribution
av elektrisk energi, som den tiden förefanns på landsbygden.

Beträffande de distributionsföretag, soin igångsattes under medverkan
från statens kraftverks sida och med elektrisk energi köpt från dessa tillkommer
enligt uttalande av sakkunniga för utredning rörande vattenfallsstyrelsens
landsbygdstaxor m. in. (Statens offentliga utredningar 1925:18
sid. 24) att »vissa uppgifter och beräkningar av de sannolika elektrifieringskostnaderna,
som statens kraftverk utlämnat till föreningarna under sin propagandaverksamhet
visat sig icke alltid överensstämma med verkliga förhållandena».
Sakkunniga säga vidare att »beträffande de av kraftverken under
dess propagandaverksamhet lämnade uppgifterna om de sannolika kostnaderna
för den elektriska energien i många fall en icke obetydlig skillnad förefinnes
mellan kraftverkens beräkningar och verkligheten». Efter att ha anfört några
förmildrande omständigheter för detta förhållande säga de sakkunniga slutligen
att »man kan icke annat än komma till den uppfattningen att en större
varsamhet vid utlämnandet till de blivande abonnenterna av kostndasberäkningar
och upplysningar från statens kraftverks sida varit önskvärd liksom
att de lämnade uppgifterna tidigare än som nu skett bort kunna korrigeras
med ledning av den erfarenhet, som under elektrifieringens fortgång vanns».
Utan att närmare ingå på i vad mån staten må anses moraliskt ansvarig för

Motioner i Andra kammaren, Nr 3\9.

5

uppgifter lämnade av flera eller färre dess tjänstemän anse vi dock, att man
ej kan helt bortse från detta förhållande.

Ur dessa och även andra synpunkter synes det ganska märkligt, att många
av de företag för distribution av elektrisk energi på landsbygden, som nu ha
lån från staten förvaltade fonder såsom pensionsförsäkringsfonden in. fl.
skola alltjämt förränta dessa efter så hög procent, som nu är fallet. Enligt
den förut åberopade av sakkunniga i jordbruksdepartementet utförda utredningen
förräntas ej mindre än 16,896,000 kronor efter räntesatser liggande
över 5 % och med maximum av 63/4 %. Låntagarna ha alltså inte endast att
göra de nu mycket svåra amorteringarna utan tryckas även av efter nuvarande
förhållanden orimliga räntor.

Nedsättning av dessa räntesatser har visserligen begärts hos vederbörande
fondförvaltningar, men har där svarats, att man ej haft rätt att göra
någon nedsättning. Fonden har begagnat sig av ett lämpligt tillfälle att göra
eu förmånlig penningeplacering och den medelsförvaltande styrelsen har ej
rätt att på än så hell järtan svär da framställningar taga hänsyn till annat än
fondens egna intressen. Det är dock uppenbart att denna synpunkt, de statliga
fondernas speciella vinstintressen, ej få vara slutgiltigt avgörande vid
bedömande av frågor av större allmän betydelse. Föreligga här behov vilkas
tillgodoseende anses som riktiga och behjärtansvärda, då torde också framkomliga
vägar få utfinnas för tillmötesgående av dessa krav. I den förut
omnämnda inom jordbruksdepartementet utförda utredningen har anvisning
givits till att vederbörande fonder genom särskilda anslag gottgöras för den
inkomstminskning de genom en räntenedsättning skulle få vidkännas. Detta
torde emellertid ej vara den enda möjliga vägen, men torde det böra bero på
Kungl. Maj:t att efter utredning och prövning föreslå den tekniskt lämpligaste
formen.

Vid en sådan nedsättning synes man lämpligen kunna utgå från att 5 %
är eu i detta fall rimlig och fullt tillräcklig räntesats, och att sålunda räntan
å lån från av staten förvaltade fonder till elektriska distributionsföretag å
landsbygden må nedsättas till att utgå med högst 5 %. Det kan visserligen
anses, att de som köpa kraft från statens kraftverk till genomgående höga
priser och därmed bereda staten stora inkomster därvid böra i första hand
ifrågakomma, men då statsmakterna tidigare mycket stimulerat landsbygdselektrifieringen
i allmänhet, som också ansetts ha stort samhälleligt och
nationalekonomiskt värde, så vilja vi ej ifrågasätta att skillnad skall göras
mellan de företag, som köpa kraft från statens kratfverk och dem, som taga
kraft från enskilda strömleverantörer.

Ehuru som förut sagts de tunga ekonomiska bördor som lantbrukselektrifieringen
fört med sig måste bäras av det elektrifierade lantbruket, så måste
dock eu begäran om en rimlig begränsning av räntesatserna å lån från de
statliga fonderna anses mycket befogad och även en så liten lättnad, som detta
skulle medföra, skulle dock ha sin betydelse. Det kan, anse vi, ej heller vara

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 349.

staten värdigt att med räntesatser upp till närmare 7 % pressa elektrifieringsföretag,
som existera i ett verkligt nödläge, men som sattes i gång under livlig
uppmuntran från statsmakternas sida och som ansetts lia eu mycket allmännyttig
karaktär.

Med stöd av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen ville besluta anhålla hos Kungl.
Maj:t att skyndsam utredning måtte verkställas angående
möjligheten att till högst 5 % nedsätta räntan
å lån från av staten förvaltade fonder till företag för
distribution av elektrisk energi å landsbygden.

Stockholm den 1 februari 192G.

Carl Arv. Anderson.

Gunnar Persson.