Motioner i Andra kammaren, Nr So

Motion 1913:85 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr So.

1

Nr 85.

Av herr EMassOIl, om skrivelse till Kungl. Ma.j:t angående utredning
och förslag i syfte att huvudmän i sparbanken
icke må tillåtas att komplettera sig själva.

Det är ett känt faktum att där en korporation genom val kompletterar
sig själv, dessa val lätt komma att gå i ensidig riktning och att
kotteriväsen inom korporationen ofta blir följden.

Att huvudmännen inom de sparbanker i riket, vilka äga att komplettera
sig själva, skulle utgöra ett undantag från denna regel, lär
man väl knappast förmoda. Alltmera gör den uppfattningen sig gällande,
att inom en institution, som tränger så djupt ned, och står i så livlig
förbindelse med den stora allmänheten, som våra sparbanker gorå, är en
sådan form för komplettering av de respektive sparbankernas överstyrelser,
som den ovannämnda, mindre lämplig.

Dedan i den 1891 tillsatta sparbankskommitténs betänkande uttalades
i motiveringen till dess förslag angående förändrad lagstiftning för
sparbanker, att »det i allmänhet vore önskligt att huvudmännen eller
visst antal av dem utsåges av kommunalrepresentationen eller annan
korporation eller myndighet, som för sparbanken hyste intresse».

Uti det av samma kommitté upprättade och antagna normalreglemente
för rikets sparbanker lämnas i § 15 anvisning på de olika sätt
för utseende av huvudmän, som må förekomma.

Ehuru lagen i överensstämmelse med kommitterades förslag medgiver
att huvudmännen må kunna komplettera sig själva, har man vid
lagens antagande säkerligen icke tänkt sig att denna form skulle bliva
den förhärskande eller komma att användas i så stor utsträckning. Enligt
den utredning, som förekommer i sammansatta banko- och lagutskottets
utlåtande Nr 2 vid 1909 års riksdag tillämpades emellertid

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. å samt. 36 höft. (Nr 85—87.) 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 85.

detta förfaringssätt vid mera än hälften av där åberopade sparbanker.
Visserligen har det, då sättet för utseende av huvudmän varit under
diskussion, yttrats, att någon olägenhet av deras rätt att komplettera
sig själva icke förmärkts, och jag är villig erkänna, att detta påstående
i många för att icke säga de flesta fall visat sig riktigt. Dock skulle
man kunna framdraga en hel del exempel på ett motsatt förhållande. I
synnerhet om man tänker på sparbankernas uppgift att icke blott mottaga
småfolkets besparingar utan även med lån bistå dem inom nämnda
klass, som därav äro i behov, torde i senare fallet ett större tillmötesgående
vara att påräkna, därest huvudmännen utsågos av de institutioner,
på vilkas sammansättning folkets flertal genom sitt val äger inflytande.
Självskrivenheten eller rätten för huvudmännen i sparbank att
komplettera sig själva synes mig alltså böra utgå ur reglementet.

På grund av det anförda får jag vördsamt hemställa,

det Riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag i syfte
att huvudmännen i sparbankerna icke må tillåtas
komplettera sig själva.

Stockholm den 22 januari 1913.

Reinli. Eliasson.