Motioner i Andra kammaren, Nr S7

Motion 1920:57 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr S7.

1

Nr 57.

Av herr Hage, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående införande
av ett reformerat stavning »sätt.

Nedanstående motion tillstyrktes vid 1919 års riksdag av ett enhälligt
utskott och bifölls utan debatt i andra kammaren. Emellertid avslogs
densamma i första kammaren, vadan jag ser mig nödsakad att åter framföra
motionen.

Tiden efter världskriget måste bliva eu reformernas tid. Vi måste
hava demokratiska reformer, vilka borttaga det fåvälde och den klassskillnad,
varur världskrigets katastrof framgått. Vi måste hava praktiska
reformer, som hjälpa oss att återuppbygga de värden, som kriget förstört.
Vi måste först och främst hava stora reformer, men vi få ej heller försumma
de små, allrahelst som dessa vanligen äga förmånen att vara billiga
och utan större svårigheter borde kunna genomföras.

Till dessa mindre men nödvändiga reformer hör stavningsreformen.
Det nuvarande stavningssättet år odemokratiskt, ty det fordrar lång skolgång
och mycken boklig bildning för att kunna inläras. Det indelar
svenska folket i stavkunniga och icke-stavkunniga, och de senares försmädelse
är ofta oförskylld; den härrör nämligen icke av bristande flit
eller begåvning utan helt enkelt av omöjligheten att i deras levnadsläge
inlära eller ihågkomma eu stavning så svår som vår nuvarande. Vårt
nuvarande stavningssätt är också mycket opraktiskt. Det nedtynger vår
redan förut alltför nedtyngda högst ineffektiva undervisningsplan. Det
tvingar lärare och lärjungar att på rättskrivningsövningar nedlägga eu tid,
som blott alltför väl behövde användas till andra ämnen.

Stavningssättet utgör med andra ord ett allvarligt hinder för det
praktiska arbetet inom landet. Detta är under alla omständigheter olyckligt,
och allra olyckligast i en tid, då alla krafter måste spännas för att
hålla uppe och främja den materiella och andliga kulturen. I själva
verket är det eu stor fördel för ett folk i den fredliga och mellanfolkliga
tävlingskam pen att äga ett genomfört praktiskt stavningssätt. Allra mest
gäller denna synpunkt för ett litet folk, som ju lider under så många
andra nackdelar, dä det gäller att hälla jämna steg med stora.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 4 samt. 23 käft. (Nr 57—58.)

1

9

Motioner i Andra hammaren, Nr 57.

Man må ej svara, att vi väl kunna vara nöjda med vårt stavningssätt,
då så många andra folk äro nöjda med sina, ehuru dessa bevisligen
äro ännu mer opraktiska än vårt. Men de andra folken äro visst icke
nöjda med sina. I England har sedan medlet av förra århundradet flera
reformstavningssällskap verkat, och rörelsen är visst icke utdöd. I Amerika
fick den rentav ett visst stöd av Roosevelt, vilket gav den ett kraftigt
uppsving. Även Frankrike har åtminstone haft ett sällskap för ljudelig
stavniDg. I fråga om England och Frankrike måste det emellertid märkas,
att en stavningsreform där skulle te sig oändligt mycket svårare och mera
omfattande än i vårt land. I Tyskland skulle en stavningsreform vida
lättare kunna genomföras. Flera förenklingar vidtogos också där för en
del år sedan i det allmänna bruket. Det var emellertid ett karaktäristiskt
utslag av den reaktion, som under åren närmast före världskriget behärskade
Tyskland, att även i stavningen onödiga och bortlagda skriv -former, såsom t. ex. långa s (f), genom officiellt påbud åtminstone delvis
återinfördes. Senaste internationella nyheten på stavningsreformernas område
är, att Ryssland håller på att avskaffa en massa stumma bokstavstecken.
Vidare må märkas, att den norska stavningen på senare år genomgått
en grundlig förändring i ljudelig riktning. Den är nu vida mer lättlärd
och praktisk än vår. Även andra moderna kulturspråk, såsom italienskan
och spanskan, skilja sig i detta hänseende fördelaktigt från svenskan.

Också har sedan länge ett ivrigt arbete för den svenska stavningens
reformerande pågått. Det började redan på 1860-talet och slog sitt första
stora slag i och med nordiska rättstavningsmötet i Stockholm 1869. Om
dess klara fast moderata reformprogram enade sig efter vad det synes
samtliga dess deltagare, bland vilka märktes flera av de nordiska ländernas
främste språkmän och kulturbärare. Från Norge var t. ex. professor
Sophus Bugge anmäld som ombud, och då han vart förhindrad, inträdde
i hans ställe skalden Henrik Ibsen. Sverige företräddes bl. a. av språkforskarne
Söderwall, Wirén, Säve och Richert, av redaktörerna Harald
Wieselgren och August Sohlman samt av Arthur Hazelius, en av mötets
ledande krafter. Senare upptogs rörelsen i en radikalare form av det år
1850 stiftade rättstavningssällskapet i Uppsala, bland vars ledande män
märkas så framstående språkmän som professorerna Norden, Lundell,
Leffler och Tamm och framstående skolman som rektor Hernlund, lektorerna
Bråte, Svahn, Schagerström m. fl.

Trots mycket häftigt, delvis formligen ursinnigt motstånd ledde dessa
strävanden steg för steg till vissa viktiga resultat. Svenska akademien,
konservatismens högborg i stavningsfrågan, liksom i så många andra frågor,

Motioner i Andra kammaren, Nr 57. 3

fatal sig föranlåten uit i sjätte upplagan av sin ordlista (1889) vidtaga
vissa för övrigt föga följdriktiga eller pedagogiskt lyckliga stavningsändringar
i ljudenlig riktning. Omsider vann reformrörelsen år 1906 sin
första stora seger, då kungl. cirkuläret av den 7 april föreskrev en
genomgripande ändring av v-ljudets och t-ljudets teckning- Denna reform
bär sedan fullständigt genomförts i skolorna och i officiellt bruk samt
tämligen fullständigt även i privatbruket.

Denna reform fattades dock aldrig av reformens vänner och knappast
heller av dess motståndare såsom slutgiltig. Det är tydligt, att antingen
skall man taga steget fullt ut och införa en alltigenom förnuftig stavning
eller ock hade man ej bort krångla med ändringar utan låta den gamla,
hävdvunna stavningen för eviga tider bestå. Det är meningslöst att rätta
stavningssättets brister i fråga om ett par ljud och låta dem bestå i fråga
om det övriga. Tiden är nu mogen att taga ett nytt och helst ett slutgiltigt
steg till reformens fulländning.

Yi skola ej här upprepa de skäl som tala för en reformerad stavning,
ej heller söka vederlägga de skäl eller rättare svepskäl som anförts däremot.
På ett principiellt tillfredsställande sätt har detta faktiskt gjorts
redan i Arthur Hazelius skrift av 1870 Om rättstavningens grunder, ävensom
i professor Adolf Nordens med fleras artiklar i den på 1890-talet
utgivna tidskriften Ny sta var eu.

Faktiskt är det så, att i det överväldigande flertalet fall visa sig
skälen mot en stavningsreform vid närmare eftersyn upplösa sig i ett
enda, det nämligen, att folk icke tycker om det folk inte är vant vid.
Men även detta, icke alltför imponerande skäl har ofantligt överskattats
till sin betydelse. Folkmeningen är vida benägnare för en stavningsreform
än man tror. Detta visade sig bäst år 1906. Det befanns då att så
gott som hela arbetarklassen var för reformen. Dess tidningar införde
genast efter reform cirkulärets utkomst det nya stavsättet, ja delvis hade
de gjort det förut. Överhuvud synas alla folkskolans lärjungar och deras
föräldrar samt likaså folkskolans lärare med mycket få undantag ha gillat
reformen. Men än märkligare är att förhållandet i stort sett var detsamma
med allmänna läroverkens lärjungar och modersmålslärare. Reformen infördes
i allmänna läroverken delvis tidigare än det kungl. cirkuläret förutsatte.
Varje försök att senare återgå från reformen mötte ock ett orubbligt
motstånd från lärarhåll. Lika överväldigande var språkmännens opinion
för reformen. Även tidningarna och förläggarna funno sig, trots alla
uppkonstruerade farhågor för minskad avsättning, mestadels snart däri.
Den vreda och bullrande oppositionen däremot uppbars blott av en liten

4

Motioner i Andra kammaren, AV ö7.

klick ock utmynnade även snart, i och med «svenska riksspråksförbuudett,
i ett ovanligt muntrande träsko.

Att man nu är beredd att gå vidare, därom vittna oek flera tecken.
Åtskilliga tidningar nyttja eu mer radikal stavning än den påbjudna. Att
lärarkåren, åtminstone folkskolans, önskar en lättlärdare stavning, kan utan
vidare förutsättas och bestyrkes av flera enskilda uttalanden. Ledande
språkvetenskapsmän, såsom professorerna Cederschiöld ock Xoréen, ka påyrkat
nya stavningsreformer. Allra märkligast är att Svenska akademin
i sin senaste ordförteckning vidtagit flera ändringar i fonetisk riktning,
ändringar, som delvis gå längre än den officiella stavningen. Det är
emellertid av stor vikt, att staten tager ledningen vid det reformarbete,
som under alla omständigheter förestår. Ty eljest hotar faran, att varje
reformivraude stavar efter sitt huvud, och så uppstår allmän förvirring.
Det är emellertid mycket önskvärt, att den offentliga stavningen, stavningen
i alla slags tryckalster, är fullt enhetlig, tv endast därigenom blir
den lättlärd. Erfarenheten visar nämligen, att man vida oftare och bättre
lär sig stava genom att taga efter vad man läser än genom att inlära
vissa stavningsregler. Men läser man eu stavning där och en annan stavning
där, blir ens stavsinne givetvis lätt förvillat. En enhetlig stavning krävs
alltså, och en sådan kan endast vinnas genom påbud av staten, men, märk
väl, endast genom ett påbud, soin uppbäres dels av den sakkunniga och
pedagogiska opinionen, dels av den vakna och intresserade allmänheten.

Principen för den nya stavningsreform, som här ifrågasattes, är naturligtvis,
att man bör stava ljudenligt. Men i ett eller annat undantagsfall
blir det nog nödvändigt att fortfarande låta härstamningen eller samhörigheten
inverka vid stavningen. Det kan t. ex. knappast bli fråga
om att skriva neutrum till hög som * hök Jet,. Men med samhörighet
menas å andra sidan samhörighet med ord i det levande språket men icke
språkkistorisk samhörighet. Man kan icke begära, att nutidens barn skola
lära sig skriva en massa numera meningslösa bokstäver, därför att dessa
bokstäver verkligen betecknat ljud på, låt oss såga, 1300-talet. Vidare
måste man kanske vid stavningen av låne-ord taga vissa internationella
hänsyn. Dylika ord böra kanske ej i svenskan stavas så att de alltför
mycket skilja sig från den form, vari de i andra språk förekomma, såvida
ej orden i fråga så länge använts i svenskt språk, att dess utländska
ursprung mer eller mindre bortglömts. Men även härvidlag måste vårt
språks praktiska intresse vara avgörande. Över huvud taget skall man
säkerligen vid eu förutsättningslös granskning önna, att det ljudenligaste
stavsättet i de allra flesta fall även härvidlag också är det mest praktiska.

Motionär i Andra kamnuiinn, AV ö7. ö

Eller att, som Arthur Uasselius uttryckte saken, »skritten» uppgift Urat/
icke blott möjligast troget nian även med möjligast enkla medel återgiva, uttalet,..

Mätt efter denna måttstock måste vår nuvarande stavning alltjämt
karakteriseras såsom högst ändamålsvidrig. Icke ens i fråga om ä-ljudet,
pa vilket dock till eu början reform strävandena särskilt koncentrerade sig,
bär ljudenligheten, ens i de mest oomtvistliga fall, helt genomförts. Det
offentliga .stavsättet bjuder oss alltjämt alt skriva berg, ehuru till och med
svenska akademin numera tillåter stavniDgen bärg. Än värre är det med
å-ljudet, f detta fall skall t. ex. (där-)oraw fortfarande stavas på samma
sätt som ovan (motsats mot van). J-ljudet stavas fortfarande på 5 sätt
imed g, gj, dj, hj och Ij) utom det regelmässiga; sj-ljudet på inalles 8
sätt (med sj, sk. skj, stj, sch, j, g).

Sistnämnda exempel visar dessutom, att deu oftast uppmärksammade
bristen i vår skrift, nämligen att samma ljud beteckna» med derå olika
bokstäver och att samma ljud betecknar flera olika ljud, icke är den enda.
En annan brist ligger däri att vissa vanliga enkla och såsom enkla
allmänt uppfattade, (ehuru en gång i världen sammansatta) ljud sakna
egna enkla tecken. Dit höra sj-ljudet, tj-ljudet och ng-ljudet. Detta missförhållande
har också ofta anmärkts och ej på något sätt tillfredsställande
förklarats. Skall man nu reformera dessa ljuds stavning — och de många
olika sätt, varpå de stavas, gör eu sådan reform absolut nödvändig —
bör man avgjort taga ut steget med en gång och genast införa nya, enhetliga
tecken.

Om alltså vårt alfabet behöver några få nya bokstäver, så tarvar det
ock en bättre form av vissa förut befintliga. Det är, visserligen ej ur
pedagogisk men ur rent mekanisk synpunkt, mycket olämpligt, att åtskilliga
bokstäver kräva vissa lösa, ovanför raden befintliga tillsatta prickar,
streck eller andra tecken för att bliva fullständiga. Dels glömmas lätt
dessa tecken vid skrivningen. Dels är det tidsödande och tankestörande
att ej kunna skriva varje ord i ett enda penndrag utan att sedan nödgas
gå tillbaka och uppiffa det med diverse extra krumelurer.

Slutligen är det för varje sättare och tryckeriägare väl bekant, hur
obekväma dessa bokstäver äro vid tryckning. Typerna gå nämligen ytterst
lätt sönder. Därför ser man ock hur flera tryckerier skaffat sig ö-typer,
där prickarna icke längre stå ovanför utan inne i orden. Men därmed
är ej saken ens för detta fall fullt tillfredsställande avhjälpt.

En stor svårighet erbjuder teckningen av långt medljud, det vill säga
det relativt utdragna konsonantljud, som i betonad stavelse följer efter en
kort vokal. Detta förlängda ljud tecknas för närvarande dels med dubbel

6 Motioner i Andra hammaren, Nr 57.

konsonant, dels med enkel. Det förra teckningssättet är givetvis att
föredraga framför det senare, vilket ej gör skillnad mellan långt och kort
medljud. Men fullt praktiskt är ej heller detta, allra minst om det följdriktigt
genomföres, vilket naturligtvis är högst önskvärt. Ty det vore
dock långsläpigt att skriva t. ex »tommrum». Här borde man söka utfinna
ett tecken, varmed man antingen kunde beteckna vokalen som kort
eller konsonanten som lång utan att behöva tillgripa konsonantfördubbling,
ett tecken som på en gång vore tydligt, bekvämt att skriva och föga
skrymmande. Ett dylikt tecken kan säkerligen med god vilja utfinnas.

Man frågar sig kanske med förskräckelse inför dessa skenbart vittseende
reformförslag, om det då är meningen att genomföra dem alla på
en gång. Ja, det är verkligen högst önskvärt och kanske absolut nödvändigt
att så sker. Ty vi hava absolut icke tid och råd att ställa i
gång med en stavningskampanj vart tionde år och, under den tid kampanjen
pågår, låta vår skrift präglas av en labyrintisk förbistring. Men
vi hava ej heller tid och råd att låta det nuvarande principiellt oförnuftiga
och opraktiska stavsättet vara kvar. Möjligen skulle man kunna
tänka sig, att det nya stavningssättet infördes i två omgångar med 15
till 25 års mellanrum. Men ojämförligt bäst vore, om vi finge ett praktiskt
stavningssätt med ens och genast genomfört. Ett dylikt stavningssätt
måste dock vara noga genomtänkt och starkt motiverat. Ett förslag
därtill bör därför utarbetas av en oomtvistligt sakkunnig kommitté, vari
både språkvetenskapen och det praktiska livets män måste vara företrädda
— helst böra dock de senare vara majoritet inom kommittén. Kommittén
bör alltså inrymma representanter såväl för den nordiska språkforskningen
som för läropraktiken, såväl för skriftställeriet som för typograferna. När
kommittéförslaget är färdigt, uppstår frågan, om detsamma bör underställas
riksdagens yttrande. Huruvida detta kan anses motiverat eller ej, är
onödigt att nu yttra sig om. Det föreslås alltså,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta ett enhetligt
förslag till en reformerad praktisk och lättlärd
stavning samt sedan detta förslag blivit färdigt vidtaga
de åtgärder, vartill detsamma kan föranleda.

Stockholm den 16 januari 1920.

Ernst Hage.