Motioner i Andra kammaren, Nr lil (Motion 1940:141 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr lil.

Nr 141.

Av herr Wallén m. fl., angående dödsstraffets återinförande vid
vissa samhållsvådliga eller gröva slag av brott.

Mot den humanisering i allmänhet, som kännetecknat utvecklingen på
straffväsendets område under de senaste årtiondena, lärer väl intet i och
för sig vara att erinra. Lugna tider med stigande upplysning hos folk och
bättre förhållanden med åtföljande ökad hyfsning kunna utan tvivel bära
ett mindre strängt straffhot mot den enskilde samhällsmedlemmen än upprörda
tider. Under senare tid hava vi emellertid fått uppleva det ena dådet
efter det andra, som — vittnande om sällspord råhet, förvildning och samhällsvådlig
inriktning — måste anses innebära verkliga faror för den lugna
samvaron människor emellan och de fundament, varpå vårt civiliserade
samhälle i mångt bygger. Vi syfta här på de ohyggliga brott mot
barn, ungdom eller värnlösa gamla, som begås under sådana omständigheter
eller i sådana syften, att de falla under begreppen lustmord eller rånmord.
Det skall villigt erkännas, att dåden ofta runnit upp i sjuka sinnen
eller förvridna själsliv. Därmed bli också förövarna oftast befunna strafffria
och överlämnas åt den medicinska sakkunskapen, som har att i sista
hand draga försorg om och övervaka oskadliggörandet av denna art av
farliga förbrytare. Häremot lärer väl ej heller vara så mycket att invända
under förutsättning att fullt betryggande garantier ges mot att gärningsmännen
återfå friheten under sådana förhållanden att man riskerar
återupprepandet i någon form av det tidigare förövade brottet. Om tidpunkten
för frigivning resp. tillfrisknande ha ofta —- till men för olyckliga
offer — delade meningar rått. Men mången förbrytare synes icke ens
med den mest förstående och vidhjärtade expertis kunna kallas blott en
beklagansvärd sjukling. Utan här måste man även räkna med förekomsten
av ren och oförfalskad råhet och brottslighet, som kräver sin stränga näpst,
i sådana former, att dess upprepande eller efterapande förebygges eller
omöjliggöres och att menige mans naturliga och berättigade krav på skydd
för ungdom eller svaga personer kan anses effektivt tillgodosett. Vi behöva
här endast erinra om ett nyligen inträffat, ännu ej klarlagt fall, som djupt
upprört helt vårt folk, ej minst alla mödrar till uppväxande barn. En ung
flicka har mördats under bestialiska förhållanden. Vem, som i detta fall
förövat brottet, känna vi ej. Ej heller motivet. Måhända ligger sinnessjukdom
bakom det. Det kan också vara vanlig brottslig råhet. Den förvildning
i sinnena, som tyvärr här och var framträtt på senare år, ger föräldrar och
andra, som ha barn och ungdom i sin vård, anledning till ängslan. Gamla

Motioner i Andra kammaren, Nr 141

och värnlösa personer hysa ofta — om de äro ensamt boende — verklig
skräck för besök av rånare eller ännu värre arter av brottslingar.

Mycket har under senare tid åtgjorts för att bereda skydd och förbättrad
uppfostran åt det uppväxande släktet. Mycket har också gjorts för beredande
av ökad möjlighet att bilda goda egna hem. Och med hemmet och
dess förkovran står och faller vårt lands framtid. Allt detta är att giva med
ena handen. Men man tager samtidigt med den andra, om man ej samtidigt
bereder erforderligt skydd till liv och lem åt hemmens folk, åt barn och
ungdom. Det har därför synts oss vara en helt naturlig sak, att man får
denna för samhällslivet livsviktiga del av befolkningen skyddad på det
kraftigaste sätt samhället är mäktigt. Enligt våra och mångas bestämda uppfattning
måste för brott av här angivna slag det strängaste av alla straff
ifrågakomma, nämligen dödsstraffet.

Samhället har utan motsägelse ansetts hava rätt att göra anspråk på sina
medlemmars liv, då det gäller skyddet för samhället mot yttre fara. Kan ej
samma samhälle med lika fog ha rätt att för skyddet för sin framtid, sin
ungdom, kräva livet av dem, som representera den inre faran på ett så upprörande
sätt? Utan tvekan svara vi härtill ja. Till ungdomen vilja vi dock i
detta sammanhang föra även de gamla och värnlösa.

Men ännu en annan kategori av brottslingar syfta vi till i denna framställning.
Dessa senares brott är måhända ej av samma råhet och grovhet till det
yttre som de ovan berördas, men dess verkan för samhället blir i stället ofta
av oändligt vidsträcktare omfång och kan antaga katastrofala proportioner.
Vi syfta här på olika former av förräderi.

Tiderna äro för närvarande minst sagt oroliga i världen, man kan gott
säga upprörda. Många individer kunna föra en till det yttre helt oförvitlig
tillvaro i vårt land, blott de äro skyddade för sitt hemlands straff och domstolar.
Vid dem skola vi här ej uppehålla oss. Men många ha inkommit till
vårt land i mer eller mindre direkt syfte att skada oss. Behöva vi i detta
sammanhang erinra om de oändligt många sjöolyckor, som inträffat under
senaste tid och som krävt många svenska sjömäns liv? Utvecklingen synes
tyvärr inbjuda till ängslan för överraskningar och komplikationer av olika
slag, allt eftersom de rådande förhållandena fortfara och bliva alltmer ingripande
i folkens liv, försåvitt ej riskerna bliva samtidigt större för dem,
som föröva eller medverka till brott av detta slag. Det synes oss vara en
enkel rättvisa, att den, som i egenskap av gäst eller flykting i vårt land njuter
dess skydd, men som utsätter det eller dess invånare för fara exempelvis
genom att lämna upplysningar från hamnar, kommunikationsanstalter, allmänna
inrättningar, militärväsendet eller dylikt, så att människoliv spillas
eller svenska — mången gång för vår folkförsörjning viktiga —- förnödenheter
gå förlorade, själv får sona med sitt liv. Likaså bör dylikt straff drabba
den svenska undersåte, som grovt missbrukar sin ställning eller tjänst eller
det offentliga förtroendeuppdrag, varmed han beklätts, för att för vinnings

Motioner i Andra kammaren, Nr lil.

skull eiler för att gagna främmande makt lämnar upplysningar av här ovan
antytt slag. Samma påföljd bör även drabba medhjälpare vid brottets planläggande
eller utförande, därest han skäligen bort inse vad hans handlande
kunde leda till. Då det gäller kommunikations- eller militärväsendet är det
alldeles särskilt ömtåligt.

När krigstillstånd råder och krigslagarna med deras strängare straff skola
tillämpas, är det självfallet att dödsstraff i månget fall utkräves, då fosterlandets
väl anses åsidosatt eller äventyrat. Men vi veta väl, att vi nu göra oss
till tolk för en vitt utbredd opinion, då vi kräva dödsstraffets återinförande
redan i fredstid (örn man nu med »fredstid» kan beteckna en i så många avseenden
orolig och abnorm tid som den nuvarande) till straff för de ovan
nämnda arterna av grova brott. Skall en reform hinna medföra verkligt gagn
innan det blir för sent, måste åtgärder vidtagas omedelbart för att skydda de
omistliga värden, som det i de olika fallen gäller, våra barn och vår ungdom,
våra värnlösa gamla, som ha rätt till trygghet och ro efter välförrättat
livsvärv, och slutligen hela vårt land, dess frihet och oberoende.

Under åberopande av vad vi ovan anfört hemställa vi,

att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit anhålla
om en skyndsam utredning om dödsstraffets återinförande
vid brott av nu nämnda samhällsvådliga eller grova slag
samt örn framläggande för riksdagen så snart ske kan av
de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 20 januari 1940.

Otto Wallén.

Arvid Jonsson

i Skedsbygd.

Otto Silfwerbrand.

N. E. Nilsson,
Antnäs.