Motioner i Andra kammaren, nr il2 (Motion 1949:412 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr il2.

Nr 412.

Av herr Håstad, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 210,
med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 15 och
21 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293) samt om fortsatt giltighet av samma lag.

I fråga om proposition nr 210 med vissa förslag om den allmänna förfogandelagen
ansluter jag mig till den motion, som i första kammaren väckts
av hrr Holmbäck in. fl. och i andra kammaren av herr Onsjö in. fl. I ett
hänseende vill jag därutöver påyrka att riksdagen uppställer ytterligare
en betingelse i sammanhang med att riksdagen samtycker till förordnandet
att vissa paragrafer av lagen skola äga tillämpning under tiden den 1 juli
1949—den 30 juni 1950.

Jag anser, att vid de större eller principiellt betydelsefulla ingripanden,
som hädanefter under nuvarande efterkrigstid kunna bli av nöden, dessa
efteråt underställas riksdagen för godkännande, såvitt Kungl. Maj :t ej i
förväg anser sig kunna inhämta riksdagens medgivande. Som stöd för denna
uppfattning hänvisar jag till min reservation till förfoganderättskommitténs
betänkande i vilken jag i denna del bl. a. anförde:

»Vad förhållandet mellan Kungl. Maj:t och riksdagen angår, måste det
vara naturligt att nu sträva efter att i största möjliga omfattning åter låta
riksdagen få utöva den rätt till direkt medverkan, som riksdagen, när det
gällt inskränkning i närings- och andra friheter, varit enligt grundlag eller
praxis tillförsäkrad. Därför böra de beslut, som Kungl. Maj :t fattar med
stöd av §§ 2 och 3, i nuvarande avvecklingsskede underställas riksdagen för
godkännande. För att inte syftemålet med ett statligt ingripande, t. ex. ett
beslag, skall äventyras har jag dock ansett det ofrånkomligt att medge
Kungl. Maj :t en provisorierätt. Utnyttjar Kungl. Maj:t denna provisorierätt
bör beslutet om beslaget eller förfogandet underställas riksdagen så fort
ske kan, d. v. s. under löpande session genast och, om regleringen beslutas
emellan sessioner, vid riksdagens första sammanträde efter uppehållet. (Givetvis
står det Konungen fritt att i senare fallet, om han så anser nödigt,
inkalla riksdagen till tidigare dag, i enlighet med den tänkta nya formuleringen
av RO § 2 tredje stycket; samma rätt skall även tillkomma en minoritet
i endera kammaren enligt RO § 2 fjärde stycket.) Regleringsåtgärden
bör upphöra att gälla, om inte kamrarna inom 30 dagar efter propositionens
överlämnande till riksdagen godkänt densamma. Det förutsättes härvid att
den förordning, som riksdagen skall pröva, blott innefattar regleringsåtgär -

Motioner i Andra kammaren, nr it2.

dens principiella grunder. Övriga stadganden ha sin plats i tillämpningskungörelser
eller tillsynsmyndighetens cirkulär. Härigenom skulle hinder
ej resas för ändringar och jämkningar av praktisk art, och endast vid ändring
av de principiella grunderna för regleringen påkallas en ny hänvändelse
till riksdagen.

I alla de fall, då en regleringsåtgärd utan olägenhet i förväg kan underställas
riksdagen, bör detta ske. Och även jag finner det önskligt och lämpligt,
att regeringen vid förlängningen av förfogandelagen lämnar riksdagen
en översikt över försörjningsläget och eventuellt tilltänkta åtgärder. Sannolikt
torde dock regeringen härvid mera sällan tänkas vara i stånd att konkret
ange sina planer. Om riksdagen emellertid i något fall i förväg skulle
ha lämnat sitt medgivande till en regleringsåtgärd av här angivna skäl —
något som tidigare skett bl. a. i samband med jordbruksregleringen — bör
detta betraktas såsom en handling ekvivalent med ett efterföljande riksdagsgodkännande,
förutsatt att regeringens beslut ej går utom ramen för
riksdagens fullmakt.

Detta system med riksdagens godkännande av regleringsåtgärdernas principiella
grunder — ett system, vartill förebilder kunna hämtas från andra
länders fullmaktslagstiftning — skulle enligt min mening på ett effektivare
sätt än blotta regeringsmeddelanden jämlikt RO § 56 trygga riksdagens
behöriga inflytande på dessa för näringslivet och de enskilda medborgarna
djupt ingripande statliga åtgärder. Riksdagens medverkan är naturlig icke
blott därför att utstakandet av den ekonomiska politikens riktlinjer måste
tillhöra riksdagens centralaste uppgifter utan även därför att riksdagen har
att företräda allmänintresset gentemot enskilda grupper eller organisationer.
Den riksdagsprövning, som kan väntas följa på ett regeringsmeddelande
i form av en debatt, lämnar enligt all erfarenhet från debatter om utrikespolitiska
meddelanden föga garanti för grundlighet. Skall det vara någon
reell mening med en efterföljande riksdagsprövning, måste regleringsåtgärderna
även underkastas granskning i utskottet. Och endast genom ett direkt
godkännande tryggas bägge kamrarnas rätt. Säkerligen skapas genom en
utskottsberedning även bättre förutsättningar för ärendets sakliga behandling;
en debatt omedelbart efter ett regeringsmeddelande kan lätt bli politiskt
tillspetsad.»

»Vad här sagts avser beslag eller förfogande av större räckvidd eller av
i den enskildes rättssfär ingripande art.

Även om kommittén ej ingått därpå böra enligt min uppfattning motsvarande
principer för riksdagens medverkan nu bli tillämpliga på 1) sådana
handelsregleringar, som ej tillkommit på frivillig väg eller som innebära
tvång för utomstående; 2) sådana import- och exportregleringar, som ha ett
handelspolitiskt syftemål eller ingå som ett led i den ekonomiska politiken;
och 3) regleringar innebärande att clearingkassor av faktisk beskattningskaraktär
inrättas.»

Motioner i Andra kammaren, nr 412.

Utöver vad här ovan anförts vill jag särskilt hänvisa till den danska riksdagens
kontroll av motsvarande danska lagstiftningstillämpning (se betänkandet,
s. 116), liksom till att Norge genom höjesterets grundlagsenliga allmänna
kontroll av lagstiftningen på annat sätt sörjt för rättsintresset vid
krisregleringarna.

Den lämpligaste formen för inskrivningen i lagen av skyldigheten för
Konungen att underställa riksdagen de viktigare ingripanden, varom ovan
talats, synes mig vara att i 1 § andra stycket göres ett tillägg, innehållande
att riksdagen, när där angivet samtycke lämnas, äger att uppställa förbehåll
rörande giltighetstiden för de av Konungen med stöd av nämnda lagrum
vidtagna tillämpningsåtgärderna. Dessa förbehåll torde i anslutning
härtill närmare anges i motiveringen till riksdagens beslut om förordnandet.

Med hänvisning till vad ovan anförts och då det synes mig starkt motiverat,
att ifrågavarande viktigare regleringar nu under efterkrigstiden i största
möjliga utsträckningar bli en för regering och riksdag gemensam angelägenhet
hemställer jag,

att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 210
angående den allmänna förfogandelagen utöver övriga inskränkningar
dels måtte besluta ett tillägg till 1 § andra
stycket, av innebörd att riksdagen må äga att göra förbehåll
rörande giltighetstiden för av Konungen med stöd av
nämnda lagrum vidtagna tillämpningsåtgärder, dels att
riksdagen måtte i anslutning härtill föreskriva att Konungen
endast provisoriskt må få göra regleringar av näringslivet
av större räckvidd eller av i den enskildes rättssfär ingripande
art och att dessa ingripanden för fortsatt giltighet
skola underställas riksdagen i och för dess godkännande.

Stockholm den 3 maj 1949.

Elis Håstad.