Motioner i Andra kammaren, nr ii

Motion 1953:44 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr ii.

5

Nr 44.

Av herrar Bengtsson i Halmstad och Bengtsson i Varberg, om
ersättning åt S. T. Magnusson för skada, ådragen
under värnpliktstjänstgöring.

Värnpliktige 2060-7-42 Stig Tage Magnusson, numera boende Eketånga
5, Söndrum, Halmstad, blev under sin värnpliktstjänstgöring 1943 sjuk.
Sjukdomen sattes i samband med en motorcykelolycka som Magnusson
utsattes för under sin värnpliktstjänstgöring och hans tillstånd blev senare
förvärrat genom att han blev utsatt för en överansträngning vid en »straffexercis»
så att han i medvetslöst tillstånd måste föras till sjukhus. Magnusson
har allt sedan varit sjuk, och överläkaren vid S:t Lars sjukhus i Lund,
C. E. Uddenberg, anser, att Magnusson fortfarande lider av otvivelaktig invaliditet
(bil. 1 b).

Under tiden 1/4 1944—5/9 1947 fick Magnusson ersättning jämlikt 1927
års militärersättningsförordning för sin under värnplikten ådragna sjukdom,
men den 9 september 1947 förklarade riksförsäkringsanstalten, att
den icke längre fann sådant samband föreligga mellan militärtjänstgöringen
och Magnussons efter den 5/9 1947 kvarstående besvär, att vidare
ersättning borde utgå.

Varje försök till ändring i detta beslut har misslyckats, och samma öde
rönte även en framställning om förnyad prövning av ärendet som riksdagens
militieombudsman tillställde riksförsäkringsanstalten den 16 augusti
1950.

1 detta läge står alltså frågan f. n., men för Magnussons vidkommande
är detta ett högst förtvivlat läge, därför att han dragés fortfarande med
sin sjukdom och har på grund härav ytterligt svårt att försörja sig och
sin familj, överläkaren C. E. Uddenberg betecknar i ett utlåtande daterat
den 4 november 1952 Magnussons arbetsförmåga som i det närmaste upphävd
genom de följder, som hans olycksfall under värnspliktstjänstgöringen
1943 haft.

Ett ytterligare skäl för att riksdagen bör pröva ärendet är de rent allmänna
anmärkningar som professor emeritus H. Sjöbring i Malmö gör i
sitt utlåtande om fallet Magnusson (bil. 2). Han säger: »Del torde numera
vara allmänt erkänt att de på grund av våld hjärnskadade tidigare blivit
grovt felbedömda. Man har icke förstått att det var fråga om allvarlig
hjärnskada, och själva det förhållandet att de sjukliga symtomen ofta tog
sig mycket starka uttryck, såsom självfallet är företrädesvis i det egna
intressets linje, har betraktats som tecken på att det endast var fråga
om en nervös eller hysterisk reaktion. Såvitt jag känner från tidigare erfarenhet
har ej heller de läkare som anlitats av RFA varit vuxna den

6

Motioner i Andra kammaren, nr 44.

uppgift de ställts inför genom den förändrade synen och ej heller haft
härför lämplig utbildning. Den omkastning i fallets behandling som skett
har säkerligen kommit till stånd på grund av icke tillgängligt utlåtande
som utfärdats av av RFA använd läkare. Felbedömningen har under de givna
omständigheterna varit särskilt olycklig, därför att den ej blott försvårat
en återanpassning som synts på god väg, utan också givit upphov till en
paranoisk utveckling på basen av skadan, då den sjuke helt naturligt
uppfattat indragningen av understödet som en rättskränkning.»

Det är inte möjligt att i motionen återge alla de olika yttranden och
handlingar som föreligger i ärendet, men dessa kommer att tillställas
vederbörande utskott. Med det anförda hemställer undertecknade,

att riksdagen måtte pröva skäligt bevilja Stig Tage Magnusson
en ersättning av 235 kronor i månaden (d. v. s. samma
belopp som Magnusson skulle ha varit berättigad till om ersättning
utgått efter samma grunder som gällde vid det tillfälle
ersättningen indrogs) och under i övrigt samma former
som skulle gälla därest Magnussons invaliditet av riksförsäkringsanstalten
ansetts skulle ha uppkommit till följd av skada
under värnpliktstjänstgöringen.

Stockholm den 20 januari 1953.

Tore Bengtsson,
Halmstad.

Ingemund Bengtsson,
Yarberg.

Motioner i Andra kammaren, nr ii.

1

Bil. la.

Trädgårdsmästare Stig Tage Magnusson, född den 30 juni 1922 och
boende Eketånga 5, Halmstad, har undersökts av mig den 30 nov. 195L
Sedan januari 1944 har jag haft tillfälle att kontinuerligt följa Magnussons
tillstånd, då han dels vårdats av mig på Psykiatriska kliniken i
Lund, dels sökt mig på Psykiatriska polikliniken och senare (efter 1946)
privat. Jag har dessutom tagit del av de journaler som förts beträffande
Magnusson på Psykiatriska kliniken i Lund, där han vårdats korta tider
1947 och 1948 (senaste journ. nr 57/48). Magnusson råkade under värnpliktstjänstgöring
i augusti 1943 ut för en motorcykelolycka, varvid han
ej tycks ha träffats av något direkt våld mot huvudet, men slog sig kraftigt
i ryggslutet, och den närmaste tiden råkade han in i upprepade övergående
omtöckningstillstånd, varjämte en klar personlighetsförändring utvecklade
sig hos honom. Magnusson hade tidigare ej skilt sig från sina
jämnåriga och skall ha skött sitt arbete som brevbärarebiträde mycket tillfredsställande.
Under de år som följt har Magnussons tillstånd växlat en
del, men han har endast i mycket begränsad utsträckning kunnat försörja
sig genom eget arbete, lidit av svåra depressionsperioder, haft kraftiga
vegetativa störningar från olika delar av kroppen, blivit glömsk och
haft stora svårigheter med att koncentrera sig samt visat ökad uttröttbarhet
och blivit blödig, labil och obalanserad. Trots detta har Magnusson,
som är välbegåvad och mycket ambitiös, och som förstått att vinna sin
omgivnings förtroende, lyckats få anställning som trädskötare utanför
Halmstad, där han även själv anlagt en mindre fruktodling och plantskola,
vilka sysslor han dock endast med yttersta svårighet kunnat sköta. Fram
till den 5 sept. 1947 uppbar Magnusson viss ersättning från Rfa, men
detta indrogs då trots intyg från professor Erik Essen-Möller och undertecknad
om, att han ännu ej kunde anses mer än högst till 50 % arbetsförmögen.
Ärendet blev senast föremål för Rfa:s prövning den 5 sept.
1950 (M. D. nr 504/44), varvid resolverades att ytterligare ersättning ej
ansågs kunna utgå.

Vid den i dag företagna undersökningen visar Magnusson en väsentligt
helt oförändrad psykisk bild i jämförelse med senast jag hade tillfälle att
gå igenom hans tillstånd (11/11 1948). På en punkt har emellertid tillkommit
en betydande försämring. Magnusson, som tidigare alltid ansträngt
sig att se sin situation objektivt, lyckas nu endast korta stunder härmed,
han är förgrämd och bitter och visar en klart paranoisk inställning till
samhället, som han menar förvägrat honom hans rä4t, och kan då han
kommer in på detta ämne utveckla en betydande intensitet. Samtidigt
gör emellertid Magnusson ett ärligt och övertygande intryck, och den
skildring han lämnar av sina svårigheter förefaller ej överdriven och han
har fullt klart för sig att den attityd han intar mot de myndigheter, som
ej ansett sig kunna låta honom behålla den tidigare livräntan, bottnar i
att han ej är psykiskt frisk.

Magnusson tillhör en familj, som såvitt kunnat utredas i stort sett är
psykiskt frisk. Själv har han ej visat några grövre avvikelser från genomsnittet
förrän efter olyckshändelsen 1943. I direkt anslutning till denna
uppstod en serie symtom, som till hela sin karaktär äro organiska, och
som erfarenhetsmässigt kunna utveckla sig även som följd av ett indirekt
trauma mot hjärnan. Även om en del av hans nuvarande besvär sanno -

8

Motioner i Andra kammaren, nr Ui.

likt måste bedömas som en reaktion på det sätt, på vilket hans ersättningsanspråk
mot det allmänna kommit att handläggas, får man ej glömma,
att en väsentlig orsak till att Magnusson kommit att glida in på detta
spår är, att han är en hjärnskadad individ, och att alltså även hans paranoiska
idéer äro en följd av den insufficiens, som motorcykelolyckan i
militärtjänsten 1943 lett till. Enligt undersökarens mening kvarstår det
sålunda som uppenbart, att Magnussons arbetsförmåga blivit i hög grad
nedsatt av den skada, som drabbat honom, och att hans ersättningsanspråk
ej kan anses oberättigade, särskilt som en psykisk invaliditet måste bedömas
som ett väl så stort lidande som en, lättare mätbar, kroppslig, defekt.

Ovanstående intygas på Magnussons begäran till företeende för personer,
som förklarat sig villiga att hjälpa honom vid en eventuell förnyad prövning
av frågan om livränta för den invaliditet, som han ådragit sig under
sin värnpliktstjänstgöring.

S:t Lars sjukhus, Lund den 30 november 1951.

C. E. Uddenberg
överläkare.

Bil. 1 b.

Trädgårdsmästare Stig Tage Magnusson, född den 30 juni 1922 och boende
Eketånga 5, Halmstad, som senast undersöktes av mig den 30 nov.
1951 har denna dag åter uppsökt mig. Vid föregående undersökningstillfälle
avgav jag ett intyg angående Magnussons arbetsförmåga och aktuella
tillstånd. Vid jämförelse med de iakttagelser som gjordes vid detta senaste
undersökningstillfälle och den bild, som Magnusson visar i dag, finner man,
att hans tillstånd i allt väsentligt är oförändrat. Möjligen spänner han sig
något mindre och verkar till en början mer resignerad inför sitt öde,
men fortfarande ligger hans grämelse latent, och kan flamma upp med
en betydande intensitet, då ämnet föres på tal. Det är också uppenbart,
att Magnussons arbetsförmåga är i det närmaste upphävd genom de följder,
som hans olycksfall under värnpliktstjänstgöringen 1943 haft, varvid
i främsta rummet hänsyn måste tagas till den klart lesionellt färgade
(av organisk skada betingade) psykiska insufficiens, som drabbat honom.
Med hänsyn till den paranoiska utveckling, som Magnusson genomgått,
synes det ej endast av rättviseskäl utan även terapeutiskt vara viktigt, att
han finge en viss ersättning, helst i form av livränta eller möjligen som
ett belopp ett för allt, för den otvivelaktiga invaliditet, varav han lider. —
Ovanstående intygas på Magnussons begäran till företeende för personer,
som förklarat sig villiga att hjälpa honom till en eventuell förnyad prövning
av ersättningsfrågan.

S:t Lars sjukhus, Lund den 4 november 1952.

C. E. Uddenberg
överläkare.

Motioner i Andra kammaren, nr 44.

9

Bil. 2.

Yttrande angående trädgårdsmästaren Stig Magnusson från Halmstad,
f. d. 30/6 1922, med avseende på sambandet mellan Magnussons själsliga
sjukdomstillstånd och motorcykelolycka under värnpliktstjänstgöring
augusti 1943. Jag har undersökt Magnusson under hans vistelse å psykiatriska
kliniken 1944, då jag var överläkare därstädes, och tagit del av
journal från kliniken och av intyg utfärdade av överläkaren C. E. Uddenberg
och professor E. Essen-Möller.

Magnusson hade vid olyckan 1943 fått en häftig stöt i stjärten, men
synes ej ha fått något direkt slag i skallen. Han har sedan dess alltjämt
varit invalid med avsevärt nedsatt arbetsförmåga. Hans sjukdomstecken
ha väsentligen varit av vid skada genom våld vanlig art. En stark nervös
ryckighet och explosivitet tyder på alt skadan i högre grad träffat ryggmärgen,
men det synes antagligt att även högre delar av centrala nervsystemet
träffats, som ofta inträffar vid häftig stöt mot stjärten, fall på hälarna
eller liknande. Magnusson har antagligen redan före olycksfallet haft lätta
besvär av encephalitisk art i samband med allergi och infektion. Delta kan
emellertid inte förklara den svåra invaliditet som uppkommit etter olycksfallet
och som med sådana drag som uttalad uttröttbarhet, blödighet, glömska
visar en vid skadan genom våld vanlig bild på samma gång som den
är främmande för encephalit. Den paranoiska reaktion som lramträtt under
senare år har likaledes som förutsättning skada å nervsystemet vid
sidan av förhållanden som av Magnusson uppfattas som rättskränkning.

Magnusson hade i första hand erhållit ersättning för genom olycksfallet
vållad förlust av arbetsförmågan. Från sept. 1947 indrogs emellertid ersättningen,
och rättelse har sedan icke kunnat vinnas. Detta är särskilt beklagligt
emedan det i väsentlig mån försvårat hans återanpassning och givit anledning
till i den organiska skadan grundad kverulans.

Det torde numera vara allmänt erkänt att de på grund av våld hjärnskadade
tidigare blivit grovt felbedömda. Man har icke förstått att det var
fråga om allvarlig hjärnskada, och själva det förhållandet att de sjukliga
symptomen ofta tog sig mycket starka uttryck, såsom självfallet är företrädesvis
i det egna intressets linje, har betraktats som tecken på att det
endast var fråga om en nervös eller hysterisk reaktion. Så vitt jag känner
från tidigare erfarenhet har ej heller de läkare som anlitats av RFA varit
vuxna den uppgift de ställts inför genom den förändrade synen och ej heller
haft härför lämplig utbildning. Den omkastning i fallets behandling som
skett har säkerligen kommit till stånd på grund av icke tillgängligt utlåtande
som utfärdats av av RFA använd läkare. Felbedömning har under
de givna omständigheterna varit särskilt olycklig, därför att den ej blott
försvårat en återanpassning som synts på god viig, utan också givit upphov
till en paranoisk utveckling på basen av skadan, då den sjuke helt naturligt
uppfattat indragningen av understödet som en rättskränkning.

Ovan angivna uppfattning i saken står i väsentlig överensstämmelse såväl
med min uppfattning av Magnusson under den lid jag hade honom under
vård å kliniken som också med den av överläkaren C. E. Uddenberg
senast i yttrande den 30/11 1951 angivna.

Malmö den 13 januari 1952.

H. Sjöbring.

Professor emeritus.