Motioner i Andra kammaren, nr bOl år 1962 (Motion 1962:401 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr bOl år 1962

Nr 401

Av herrar Wahlund och Fälldin, om ett aktuellt kulturpolitiskt
handlingsprogram.

(Lika lydande med motion nr 319 i Första kammaren)

Vårt land har under de senaste årtiondena upplevt en högkonjunktur,
som i längd och stabilitet är unik och som medfört näringslivets utveckling
och välståndets förbättring. Den sociala strukturen har samtidigt utvecklats
mot allt större social och ekonomisk jämlikhet. Välståndsförbättringen
har inneburit att ökade resurser kunnat ställas även till statens förfogande.
Dessa har använts till utbyggnaden av ett socialt välfärdssystem, som är en
god början på arbetet att genom samhälleliga insatser garantera medborgarna
ekonomisk grundtrygghet och grundläggande sociala förutsättningar.
Statsmakterna har i dessa materiella avseenden visat sig vara väl medvetna
om sitt ansvar för medborgarna.

I kulturpolitiskt avseende däremot har utvecklingen kännetecknats av
en förbättrad undervisning men av en utgiftsrestriktivitet beträffande övriga
områden av andlig odling. De för konstnärlig verksamhet och för andra
kulturmanifestationer nödvändiga yttre betingelserna är icke tillfredsställande.
Kulturarbetarna har därigenom fått en i förhållande till andra grupper
i samhället klart försämrad situation. I ett stort antal fall är vederbörandes
inkomster så obetydliga, att möjligheterna till aktivt konstutövande
av ekonomiska skäl blivit starkt begränsade även för eliten av konstnärerna.
Kulturtidskrifterna tvingas leva under det ständiga hotet av nedläggning.
Den svenska kulturrepresentationen utomlands har i alltför hög grad
saknat statligt stöd och statlig ledning. Radio- och TV-programmens kvalitet
och målsättning har inte ägnats tillbörlig uppmärksamhet. Vårt lands
glesbygder har fått finna sig i att statligt kulturstöd ej stått att få ens till
de mest behjärtansvärda ändamål.

Den ekonomiska expansionen bär alltså inte motsvarats av någon liknande
utveckling på det andliga arbetets område. Till någon del beror detta
val på att stora reformer på andra områden stått i centrum och absorberat
intresset och resurserna, till en del beror det dock pa den länge kvarlevande
orealistiska kulturoptimism som velat se ett avgörande positivt samband
mellan människors ekonomiska standard och deras utbildningsintresse.
Man har sålunda hoppats att befrielse från ekonomiska bekymmer och
fysisk trötthet skulle medföra att stora grupper, som tidigare saknat kontakt
med konst och idédebatt, självmant skulle söka estetisk stimulans.

Motioner i Andra kammaren, nr -{\01 år 1962

Man har litat på att i det framtida välfärdssamhället kulturen mer eller
mindre automatiskt skulle få sitt och man har mindre fäst sig vid missförhållanden
i samtiden. Tyvärr har denna optimism dock visat sig vara betydligt
överdriven.

En ny optimism, närd av förväntningarna inför grundskolans genombrott,
har under senare år börjat växa fram. Den höjda bildningsnivån och
den okade omsorg som skall ägnas vår estetiska fostran kan måhända väntas
ge upphov till ett kulturintresse, tillräckligt stort att bära upp ett kulturliv
av helt annan bredd än tidigare. Då ungdomen ärver huvudparten av
små värderingar och sitt kulturella beteendemönster från föräldragenerationen,
är detta ett arbete som måste sträcka sig över flera generationer.
Staten måste därför åtminstone i nuläget ikläda sig ett betydande ekonomiskt
och moraliskt ansvar för en mer aktiv kulturpolitik.

Forutom av den påfallande restriktiviteten kännetecknas samhällets kulturpolitik
av en besvärande brist på samordning vad det gäller dess administration.
Kulturfrågorna sorterar f. n. under minst tre olika departement;
radio och TV under kommunikationsdepartementet, lotterimedelsfonden
och de därmed kulturstödjande åtgärderna under handelsdepartementet
samt kulturstöd i övrigt, såsom museer, teatrar, bibliotek, akademier, kyrkofrågor
och folkbildning m. m. under ecklesiastikdepartementet. På det
regionala planet är bristen på planmässighet och samordning av det samhälleliga
kulturfrämjandet lika framträdande.

Det samhälleliga kulturstödet har under de senaste tio, femton åren
varit föremål för olika utredningar. Förslagen från dessa utredningar har
i stor utsträckning lämnats obeaktade och numera delvis hunnit bli inaktuella.
En översyn av dessa liksom av Övriga aktuella reformförslag samt
en inbördes samordning och angelägenhetsgradering av de åtgärder som
kan bli aktuella är därför i högsta grad påkallad. En sådan utredning i syfte
att åstadkomma ett samhälleligt kulturpolitiskt handlingsprogram bör
enligt vår mening sammansättas av representanter för de olika politiska
partierna samt beredas sådana arbetsformer, att dess förslag snabbt kan
framläggas. Utredningen bör av praktiska skäl begränsas till att omfatta
samhällets målsättning för resp. stöd och stimulans åt de egentliga kulturmanifestationerna,
d. v. s. de konstnärliga verksamhetsformerna och dessas
bärande institutioner inklusive distributionsformer. Vad det gäller de ekonomiska
resurserna för samhällets framtida kulturstöd bör utredningen
i första hand ges i uppdrag att komma med förslag inom ramen för av
samhället tidigare gjorda men ännu icke infriade åtaganden. Därmed avses
bl. a. den s. k. 50-procentsregeln beträffande lotterimedlens disposition samt
den s. k. 1-procentsregeln i fråga om konstnärlig utsmyckning av offentliga
byggnader. Det bör dock stå utredningen fritt, att därest den så finner
lämpligt föreslå andra riktlinjer bestämmande omfattningen av samhällets

Motioner i Andra kammaren, nr rt01 År 1962

kulturstöd. Det bör vidare i enlighet med vad ovan anförts ges utredningen
tillfälle att utarbeta förslag som sträcker sig väsentligt utöver den medelsram
man i första stadiet bör söka uppnå, nämligen de av samhället i princip
redan gjorda åtagandena. Sammanfattningsvis bör utredningen ges i
direktiv att såväl inne.hållsmässigt som organisatoriskt samt med angivande
av vägar för finansiering upprätta ett för samhället aktuellt kulturpolitiskt
handlingsprogram. Utredningens uppdrag bör gälla såväl det centrala som
det regionala stödet till kulturfrämjande åtgärder.

Självfallet bör utredningens arbete inte utesluta att man, innan dess arbete
är avslutat, genomför olika åtgärder, vilka dock senare bör inordnas
i det mera allsidiga kulturpolitiska handlingsprogram utredningen skall
utarbeta.

Allmänna riktlinjer

Det bör framstå som självklart att statsmakterna spelar en avgörande
ekonomisk roll för kulturlivets främjande. Ökade insatser bör vidare eftersträvas
från regionala samhälleliga instanser, t. ex. från kommuner och
landsting. Den samhälleliga kulturpolitiken bör i första hand inriktas på
kulturkonsumtionsbefrämjande åtgärder varigenom den enskilde själv beredes
största möjliga konsumtionsval. Det direkta stödet till konstskaparna
måste slutligen ges en villkorslös utformning och syfta till att ge möjligheter
till ett fritt konstnärligt skapande.

Kulturlivets decentralisering

Ett levande kulturliv förutsätter en pluralitet, en spridd mångfald av
insatser. Den kulturella aktiviteten får inte samlas på ett fåtal personer,
orter eller institutioner. För närvarande är emellertid Sveriges kulturliv i
påfallande hög grad centraliserat till Stockholm. Koncentrationen är icke
desto mindre för många områden nödvändig, såsom för de centrala kulturella
institutionerna med elitfunktion, t. ex. Dramaten, Operan och kungl.
biblioteket. Detta gäller även till viss del radions programverksamhet. Till
en del är emellertid den här påtalade koncentrationen onödig och för kulturlivet
som helhet ogynnsam. Områden där detta framträder tydligt är
teatern, de skilda konstarterna i övrigt och kulturdebatten. Av anslagen ur
lotterimedelsfonden går ca 70 procent till stockholmsteatrarna. Av KRO:s
(Konstnärernas riksorganisation) 1 500 medlemmar bor 900 i Stockholm,
av Författarföreningens 450 medlemmar är 270 bosatta i Stockholm.

Den regionalt förankrade kulturen motverkas som regel av en diffusionskultur,
där konstnärlig aktivitet försiggår centralt och de färdiga
produkterna passivt sprides ut i landet. Systemet innebär eu passivering av
landsortens potentiella kulturkrafter och skapar risker för eu utarmning

Motioner i Andra kammaren, nr ''tOl år 1962

av det regionala och lokala kulturlivet. Grunden för en regional kulturell
aktivitet och debatt saknas.

Den viktigaste anledningen till att majoriteten av Sveriges kulturarbetare
är verksamma i Stockholm är att dit samlats större delen av kategoriens
arbetsmöjligheter. Ett ökat statligt stöd som medför bättre inkomstmöjligheter
för konstnärer över hela landet bör därför bl. a. få till följd att landsorten
i ökad omfattning kan behålla sina konstnärer och på så vis tillföras
ett rikare kulturliv. Man bör därför sträva efter att ersätta diffusionskulturen
med ett kulturliv, byggt på ömsesidigt utbyte mellan starka centrala
kulturella institutioner och en levande regional kultur. Regionala och lokala
kulturcentra i länshuvudstäder, mindre orter och kyrkor bör skapas.

Om radions resurser förstärkes, är det dubbelt viktigt att det regionala
kulturlivet får möjlighet till ökad aktivitet, så att en balans skapas mellan
centralt och lokalt.

Frågan om lokala kulturråd, t. ex. på länsplanet, bör ingående prövas
i syfte att skapa lokala instanser för såväl den regionalt samordnade kulturpolitiken
som för distributionen av det centralt ordnade kulturstödet.

Teater

Provinsteatern bör utbyggas till att omfatta fler områden än hittills.
Riksteaterns turnéer är den naturliga verksamhetsformen för glesbygderna,
men för större delen av landet har provinsteatern så stora fördelar att den
klart motiverar de ökade kostnader den medför. En provinsteater har helt
andra förutsättningar att bli en viktig bygdens angelägenhet än en turnéteaterföreställning
och kan på ett helt annat sätt visa hur en teater fungerar.
Man har större förutsättningar att skapa en teatertradition samtidigt
som personal, knuten till teatern, kan ges pedagogiska uppgifter i skolorna.
Dessutom ger en länsteater förutsättningar för en regional kulturdebatt och
ett större kulturintresse över huvud taget.

Dramaten och Operan bör ges ökade statliga bidrag. Dessa institutioner
har en utomordentligt viktig elitfunktion, och en hög klass på dessa är en
nödvändig förutsättning för hela landets kulturliv. Hög standard är bär
liksom annars inom kulturlivet intressebefrämjande, och nationalscenerna
bör ges resurser att till sig knyta konstnärer av hög klass.

Bibliotek

Biblioteksväsendét fungerar tillfredsställande redan i sitt nuvarande
skick, men ökat stöd är önskvärt inte minst mot bakgrunden av ett förutsatt
vidgat bildningsintresse. På barn- och ungdomsboksidan överstiger
efterfrågan redan tillgången, och resurserna måste därför ökas. Det är av
stor vikt att vi tar till. vara detta intresse.och tillgodoser behovet av littera -

Motioner i Andra Kammaren, nr 401 år 1962

tur samtidigt som vi kanaliserar läshungern i sunda banor. Ett mer energiskt
arbete på att få fram verk med större estetiskt värde än den nuvarande
schablonartade ungdomslitteraturen är motiverat.

Beträffande vuxenlitteraturen bör biblioteken ges resurser för bokinköp
som räcker för att kontinuerligt förnya och utöka bokbeståndet med de
väsentligaste bland de skön- och facklitterära årsnyheterna. Låntagaren
skall kunna låna även nyutkomna verk inom rimlig tid efter utgivningsdagen.

Strävandena att komplettera bokutlåningen med service även då det
gäller musikrum och diskotek och för centralbibliotekens del även med
filmotek bör kraftigt understödjas av samhället.

Expansionen bör gälla både centralbiblioteken och de kommunala biblioteken.

Musik

Musikkulturen har svårt att hävda sig på grund av den kommersialiserade
musiken. Å andra sidan bör inga former av musik diskrimineras, utan
vad som nedan säges om musik inkluderar även t. ex. folkmusik och jazz.
Den moderna jazzen äger i sig ett betydande konstnärligt egenvärde och
fungerar dessutom som introduktion till annan musik.

Möjligheten att höra god musik i original bör i lika mån tillkomma hela
folket. Symfoniorkestrar med yrkesmusiker bör — inom ramen för rimliga
kostnader — kunna upprättas på ytterligare någon eller några platser där
befolkningsunderlag finns för att driva orkesterverksamhet utan stora underskott.
Kammarmusikgrupper med yrkesmusiker bör kunna upprättas
på åtskilliga platser. Det nödvändiga befolkningsunderlaget och anspråken
på speciella lokaler är ju för denna konstform betydligt mindre, samtidigt
som man genom kammarmusikgrupperna på fullgott sätt kan förmedla
kontakten med den stora musiken. Musikerna i dessa grupper skulle —
liksom skådespelarna vid provinsteatrarna — även kunna få viktiga pedagogiska
uppgifter inom skolan.

Bildande konst

Utställningsaktivitet är eu mycket lämplig verksamhetsform för det regionala
och lokala kulturlivet. Utställningarna bör omfatta verk både av
provinsens konstnärer och andra samt verk ur samlingarna i de stora städernas
museer.

Konstinköpen till statliga och kommunala byggnader bör främjas. Enprocentregeln
bör här kunna tjäna som rättesnöre beträffande offentliga
byggnader t. ex. skolorna. Nationalmuseum är liksom Operan och Dramaten
institutioner med mycket viktig elitfunktion och förtjänar radikalt

Motioner i Andra kammaren, nr hot år 1962

ökade anslag. Länsmuseernas kapacitet för konstinköp bör även ökas. Det
ökade stöd som kommer museerna till del blir även ett stöd åt den nutida
konsten.

Kyrkornas konstskatter

Kyrkorna är av gammalt inte enbart tempel för religiös uppbyggelse utan
har därjämte, i andra hand, haft en estetisk funktion som lokala kulturcentra
i mera profan mening. De konstföremål som finns i kyrkorna bör i
större omfattning än hittills göras tillgängliga för allmänheten. Kyrkorna
bör även i större omfattning än hittills användas vid viss konsertverksamhet.
De kammarmusikgrupper som omtalats ovan har här en möjlighet att
finna lokaler.

En betydande del av den sakrala konst som förvaras i huvudstadens
museer bör återställas, alternativt deponeras i ursprungskyrkorna. Detta
gäller både utställda föremål och sådana som förvaras i museernas källarutrymmen.

Det rör sig här om bruksföremål i kulten vilkas rätta miljö är kyrkan,
icke museet. Det är ofta fråga om mycket gamla föremål, som skapats för
en bestämd kyrka men som av olika anledningar lämnat denna. Ute i kyrkorna
skulle de spegla bygdens kulturtradition och på så vis få en mycket
större betydelse än de har i ett museum utan organiskt samband med bygd
och folk.

Direktstöd

Direktstödet i form av långtidsstipendier och punktstipendier är ett viktigt
komplement till andra kulturfrämjande åtgärder. För många konstarter
är det mycket svårt att finna en form för kulturstödet på annat sätt
än genom stipendier. Detta gäller t. ex. författare. Här har man att välja
mellan en utbyggnad av biblioteksersättningen eller ett stipendieringssystem
som den mest angelägna reformen. Ett stipendiesystem erbjuder ett
smidigt och billigt sätt att sätta in stödet där det behövs, samtidigt som det
i högre grad än genom andra dispositioner kommer »författare av utomordentlig
litterär förtjänst» till godo. Biblioteksersättningen bör naturligtvis
behållas och gärna uppräknas, men dess ytterligare utbyggnad synes
oss mindre angelägen än en reformering av stipendiesystemet.

Ett stipendieringssystem bör utan svårighet kunna omfatta många olika
slags konstnärer. För författare och tonsättare bör det utgöra huvudstödformen,
medan det blir en bistödsform för bildkonsten, där de ökade beställningarna
och konstinköpen samt det förstärkta museistödet blir huvudstödformen.
Konstnärer och kulturskapare ur alla kategorier bör kunna
komma i fråga för erhållande av punktstipendier.

Motioner i Andra kammaren, nr 401 år 1962

Vid alla stipendier bör man i första hand ta hänsyn till den konstnärliga
insatsens kvalitet och i andra hand till behovet av stöd.

Det ofta anförda argumentet att kulturskaparna vid ett på detta sätt
ökat statligt konstnärsstöd skulle råka i ett beroendeförhållande till staten
motsägs enligt vår mening av erfarenheterna från det under årtionden tilllämpade
systemet med statliga författarstipendier. Något krav på motprestation
får, såsom redan framhållits, inte förknippas med statsstipendierna
till kulturarbetarna.

Beträffande utformningen av ett väsentligt utbyggt stipendieringssystem
bör man söka eftersträva en mot olika behov svarande kombination av
större och mindre stipendier. Det är angeläget att åtminstone vissa av dessa
kan utgå under en följd av år t. ex. för fullföljande av mera omfattande
men i ekonomiskt avseende mindre lönsam konstnärlig produktion.

Stipendierna bör fördelas av flera parallellt och av varandra oberoende
arbetande stipendiekommittéer, vilkas medlemmar omsättes relativt snabbt.
Åtgärden får närmast ses som ett medel att motverka riskerna för maktkoncentration
till en liten eller viss specialinriktad åsiktsriktning.

Som exempel kan nämnas att kostnaderna för 150 stipendier å 12 000
kronor per år jämte 50 mindre »punktstipendier» å 5 000 kronor endast
obetydligt skulle överstiga 2 miljoner kronor per år.

Film

Vad tidigare anförts beträffande olika former av konstyttringar gäller i
betydande grad även filmen. Filmens växande betydelse som massmedium
kräver ökad uppmärksamhet från statsmakternas sida bl. a. för främjande
av produktionens inriktning på kvalitetsfilm. Filmindustrien kämpar uppenbarligen
med stora svårigheter, vilka motverkar bolagens inriktning av
produktionen på kvalitetsfilm. Ett direkt eller indirekt statsstöd till kvalitetsfilm
framstår som en lämplig form för samhällets stimulerande åtgärder
på detta område. Detta stöd bör utformas så, att filmbolagen kan räkna
med rimliga chanser att få ambitiösa filmer belönade.

Ett annat medel är att bättre möjligheter till utbildning skapas för till
film- och TV-produktionen knutna konstnärer. Likaså bör filmen — för
skapandet av en mera kvalitetsmedveten konsumtionsefterfrågan — ges
vidgat utrymme i skolans konsthistoriska och estetiska undervisningsämnen.

Radio—TV

Sveriges Radio är ett statskontrollerat radiomonopol, och det är ytterst
statsmakterna som har ansvaret för radio- och TV-programmens kvalitet
och målsättning. Massmedias enorma genomslagskraft i alla folkgrupper

Motioner i Andra kammaren, nr 401 år 1962

gor dem till mycket viktiga kullurpolitiska instrument. Radion är eller
skulle kunna vara vårt främsta redskap för estetisk fostran och fördjupad
folkbildning. Tyvärr måste sägas att målsättningen för radions och TV:s
programpolitik ej rönt tillräcklig uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Mot nödvändigheten av höjd programkvalitet måste dock vägas den lika
nodvandiga utbyggnaden av sändningsnätet. Enligt vår mening bör t. ex.
TV-nätets utbyggnad komma före frågan om dubbla program även för
detta medium.

Radion och TV behöver ökade ekonomiska resurser till sin programverksamhet
samt förstärkta personella resurser.

Radio och TV är som media unika genom att de i lika grad kan komma
folket i skilda landsdelar till godo; det är ju annars regel att glesbygderna
missgynnas i fråga om möjlighet till kulturkonsumtion. För många människor
ar radion den enda kulturkontakten, och radio- och TV-programmen
måste därför kunna ge en fyllig och representativ bild av det kulturella
skeendet. Radion skall naturligtvis dessutom svara för god underhållning
och nyhetsförmedling. Det är därför angeläget, att radio och TV ges
de resurser som krävs för att uppfylla dessa målsättningar.

Med stöd av vad ovan anförts föreslås,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en parlamentariskt tillsatt utredning för upprättande
av ett aktuellt kulturpolitik! handlingsprogram avseende
samhällets centrala och regionala kulturstödjande åtgärder
i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 25 januari 1962

S. G. W. Wahlund

T horbjörn Fälldin