Motioner i Andra kammaren, Nr Ali

Motion 1938:411 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr Ali.

o

Nr 411.

Av herr Lindskog in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 206, angående anslag för budgetåret 1938/39 till en
nämnd för granskning av läroböcker.

Frågan om läroböckerna har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning, sista gången år 1936. Det visade sig då, att enighet rådde
om önskvärdheten att förbilliga läroböckerna och örn behovet av en läroboksgranskning,
men att meningarna voro delade om det sätt, på vilket
denna granskning skulle åstadkommas. I proposition till 1936 års riksdag
yrkades på inrättandet av en särskild, från skolöverstyrelsen fristående
granskningsnämnd, under det att skolöverstyrelsen ansåg, att granskningen
borde anförtros åt överstyrelsen, som inrättats just för att vara en central
pedagogisk myndighet för hela skolväsendet. Statsutskottet delade skolöverstyrelsens
uppfattning, under det att riksdagen med hänsyn till överstyrelsens
ifrågasatta omorganisation undvek att taga ställning till spörsmålet.

I nu föreliggande proposition har åter framlagts ett förslag om en särskild
granskningsnämnd. I detta har emellertid statsutskottets synpunkter så till
vida tillmötesgåtts, att nämnden visserligen är fristående, men att dess beslut
alltid skola underställas skolöverstyrelsens prövning.

Propositionen bygger väsentligen på ett utlåtande av en särskilt tillkallad
utredningsman. Över detta har överstyrelsen avgivit yttrande och häri avstyrkt
förslaget och i stället förordat ett genomförande av det av styrelsen
tidigare framlagda alternativet.

över skolöverstyrelsens yttrande har sedermera utredningsmannen fått
avgiva ett särskilt utlåtande, som finnes intaget i propositionen. Då det
av flera partier av detta synes framgå, att den sakkunnige ej varit tillräckligt
insatt i de nuvarande förhållandena på ifrågavarande område utan
i väsentliga delar missförstått skolöverstyrelsens yttrande, förefaller det
ändamålsenligt att här rätta vissa av dessa missförstånd. När t. ex. överstyrelsen
skriver: »De klagomål, som från målsmännens sida framburits över
alltför dryga lärobokskostnader, torde icke så mycket gälla tvånget att anskaffa
nya böcker i den mån vederbörande elever flyttades upp i högre
klasser, som fastmer den omständigheten, alt läroböcker, utan att tillräckligt
starka skäl förelåge, utbyttes mot andra», drager utredningsmannen därav
den slutsatsen, att »samma elev till följd av det gällande antagningsförfarandet
nödsakades att byta böcker också vid andra tillfällen än när han
överginge till ny klass eller började en ny kurs.» Den som känner till det nuvarande
antagningsförfarandet vet emellertid, att vad överstyrelsen sagt

c,

Motioner i Andra kammaren, Nr All.

endast kan åsyfta de förhållanden, som tidigare varit rådande men redan
för flera år sedan övergivits — ty alla nyantagningar av läroböcker ske numera
successivt — samt den omständigheten, att en elev ej kan efter ett
läroboksbyte använda den gamla bok, som en äldre broder eller syster använt,
eller att en kvarsittare ej kan efter bytet använda samma lärobok, som
iian tidigare haft i samma klass. Men detta är ju oundvikligt, hur än granskningen
och nyantagningen av läroböcker ordnas.

När överstyrelsen på ett annat ställe säger: »Att underkänna en bok på
den grund, att det redan funnes ett tillräckligt antal godkända läroböcker
av samma slag, skulle vara att föregripa antagningsförfarandet och dessutom
på ett olyckligt sätt begränsa det pedagogiska initiativet», yttrar den
sakkunnige: »Det torde vara påkallat att bestämt bestrida ett sådant uttalande.
Villkoret för att en bok godkändes borde i stället vara, att den icke
vore ’av samma slag’ som någon annan, redan godkänd bok. Boken borde
icke tili väsentliga delar vara en reproduktion av en redan förefintlig bok.
utan borde bära en självständig, vederhäftig pedagogisk prägel och i huvudsak
motsvara ett i en undervisningsplan ingående, bestämt pedagogiskt
ändamål. Därmed vore också angivet, att en godkänd lärobok i något väsentligt
avseende ägde företräde framför samtliga förut godkända.» Detta
måste även vara överstyrelsens mening. Det framgår ju av överstyrelsens
yttrande om det pedagogiska initiativet, ehuru utredningsmannen tydligen
missförstått uttrycket »av samma slag». När för närvarande en ämneskonferens
vid ett läroverk föreslår en ny bok till införande och således — första
gången — till godkännande, måste den enligt gällande regler motivera sitt
förslag med att den nya boken är i väsentliga avseenden bättre än den gamla.

I denna nu gällande bestämmelse, att skolmyndighetens förslag till läroboks
godkännande och antagning skall ordentligt motiveras, synes ligga tillräcklig
garanti för att nya böcker ej föreslås i onödan. Skulle så ej anses vara
fallet, är det ju lätt att skärpa den. I propositionen till 1936 års riksdag föreslogs,
att praktiskt taget vem som helst skulle kunna inlämna en bok till
granskning, vilket ju i hög grad skulle ha bidragit till en ökning av läroboksbeståndet.
Utredningsmannen har nu ifrågasatt, att en ny bok måste
rekommenderas till granskning av två kända pedagoger. Sedan detta förslag
utsatts för kritik, har han emellertid ändrat det till »två erkända pedagoger».
1 samband härmed gör han en jämförelse med motsvarande norska föreskrifter,
där det heter »anerkjente fagmenn», vilket av utredningsmannen översättes
med två erkända experter. Bortsett från alt det norska uttrycket snarast
är något starkare, så är dock detta ingalunda detsamma som två erkända
pedagoger, utan två auktoritativa fackmän på det särskilda ämnet och undervisningsområdet.
Såsom framgår av förslaget till »Proceduren inom
nämnden» skola dessa fackmän, som rekommendera boken till granskning,
avgiva ingående utlåtanden — de skulle lämna viss utgångspunkt för nämndens
egna experter. Tydligt är att härigenom framläggandet av nya läro -

Motioner i Andra kammaren, Nr Ali.

7

böcker skulle i hög grad försvåras. Den nye läroboksförfattaren skulle ej
blon riskera ett långvarigt arbete utan ersättning. Han skulle dessutom riskera
de kostnader, som avlöningen av experterna måste medföra. Ty man kan
vara fullt övertygad örn att de erkända fackmännen, bortsett från enstaka undantagsfall,
ej skulle åtaga sig ett sådant ansvarsfullt arbete utan motsvararande
ersättning. Att granska en lärobok så ingående, att man på grund
därav kan avgiva ett officiellt omdöme därom, både kräver stora kunskaper
och är synnerligen tidsödande, särskilt om boken befinner sig på ett ofullbordat
stadium.

Utredningsmannen föreslår, alt den nya läroboken skall kunna inlämnas
lill granskning i korrektur, och gör gällande, att härigenom avsevärda besparingar
kunna göras, som skulle kunna möjliggöra en prissänkning. Enligt
de uppgifter, som lämnats oss, kan denna förmodan mycket starkt ifrågasättas.
Örn boken blir helt underkänd, är det nog riktigt, då ju härigenom
irycknings- och papperskostnader inbesparas. Blir den godkänd, måste kostnaderna
tvärtom ökas genom detta förfarande. Såsom utredningsmannen
själv framhåller, skall i nämnden prövas bl. a. bokens yttre skick, hygieniska
krav och illustrationernas beskaffenhet, och detta kan ej ske med mindre
korrekturet föreligger ombrutet med illustrationerna insatta och tryckta på
gott papper. De extra åtgärder, som måste vidtagas härför, och den väntetid,
som måste förflyta, tills granskningen kan slutföras, nämnden fattat
sitt beslut och den slutliga tryckningen kan påbörjas, måste förväntas snarast
medföra en prisförhöjning.

1 förslaget talas på upprepade ställen om önskvärdheten av en prissänkning
på läroböckerna, och det ligger ju i såväl det allmännas som målsmännens
intresse, att lärobokspriserna hållas så låga som möjligt. Riksdagen
har ju också vid upprepade tillfällen uttalat sig för utredningar och förslag
i detta syfte. Det är därför anmärkningsvärt, att utredningsmannen ej kommit
med ett enda förslag, som kan tänkas verka i förbilligande riktning.
Vissa föreslagna bestämmelser t. ex. utbytandet av ämneskonferensernas avgiftsfria
granskning mot rekommendationer från av författare eller förlag
;ivlönade experter böra tvärtom verka i prisfördyrande riktning. Det enda,
sorn ifrågasatts för läroböckernas förbilligande, är att inom nämnden en
\ is.s
svarande läroböcker. Men detta är ju något, som redan nu sker. Utredningsmannen
synes visserligen tro, att vid prövning av ett läroboksförslag inom
t. ex. en ämneskonferens, göres jämförelser blott mellan den gamla läroboken
och den till införande föreslagna. Intet kan emellertid vara felaktigare.
( konferensens skrivelse till överstyrelsen kanske ej någon annan jämförelse
göres, men inom konferensen har i regel dessförinnan före beslutets fallande
en ingående granskning företagits av samtliga böcker, som kunna
ifrågakomma, även i prisfrågan, och överstyrelsen bör ju ej lia någon svårighet
att, örn dess förslag godtages av riksdagen, lia översikten tillgänglig.

8

Motioner i Andra kammaren, Nr All.

I prisfrågan har skolöverstyrelsen gjort det uttalandet, att den fristående
granskningsnämnden endast skulle kunna i mycket ringa grad påverka prissättningen,
och att det för målsmännens läroboksutgifter avgörande måste
vara, hur antagningsförfarandet handlades. Utredningsmannen drager
härav den slutsatsen, att överstyrelsen skulle anse det betydelselöst, örn
kostnaden obeskuren komme att vila på skattebetalarna, om blott målsmännen
icke betungades. Detta måste bero på något missförstånd. Överstyrelsen
kan omöjligen ha menat något sådant. Det framgår i vart fall ej av de
partier av överstyrelsens yttrande, som finnas intagna i propositionen. De
uttalanden, som gjorts av överstyrelsen och andra pedagogiska instanser.
lia sannolikt en helt annan innebörd, nämligen följande. Man skall inte
stirra sig så blind på själva prisfrågan, att man förbiser betydelsen av god
kvalitet. Läroboken är ett så betydelsefullt hjälpmedel vid undervisningen,
att det verkligen lönar sig — även ur ekonomisk synpunkt — att nedlägga
någon kostnad därpå. Det finns en gammal regel, som säger: Den, som
köper billigt, han köper dyrt. Den som av missriktad sparsamhet köper eli
allt för billigt instrument för sitt dagliga arbete, riskerar alt i mistad arbetsförtjänst
förlora den inbesparade slanten många gånger om. Denna fara
föreligger i alldeles särskild grad i fråga om läroböcker. Den lärjunge, som
råkat ut för en mindervärdig, t. ex. föråldrad lärobok, kan i de fortsatta
studierna få betala härför med avsevärda svårigheter, som kosta honom
själv och hans föräldrar åtskilligt mer än den 50-öring eller krona han tidigare
sparat.

Utredningsmannen skjuter ständigt fram frågan örn lärobokspriserna men
endast i allmänna ordalag. I den del av utredningen, som återfinnes i propositionen,
finnes ej en enda exakt prisuppgift. Den sakkunnige bör dock
ha sysslat åtskilligt med sådana priskalkyler, innan lian själv fattade sin
ståndpunkt, och det hade nog varit påkallat, att några sådana framlagts för
riksdagen. Det skulle kanske varit tillräckligt med några få exempel, hämtade
från olika skolformer, där man kunnat påvisa, att priset borde ha kunna I
sänkas så och så mycket. Skälen för denna uppfattning borde också lia
anförts. I stället rör sig utredningsmannen blott med allmänna fraser av
den natur, att man lätt kan få för sig, att han bildat sig en mening utan
att göra någon saklig ekonomisk utredning. Förhållandet är nämligen del.
att 1927 års skolsakkunniga i detta avseende gjort ingående och sakliga utredningar
och härvid kommit till det resultatet, att de svenska läroböckerna
för de högre skolorna, för vilka utredningen gjordes, äro billiga. Om nian
bortser från den förhöjning av lärobokspriserna, som ägde rum i samband
med dessa skolors omorganisation, lia läroböckerna i stort sett blivit billigare
i varje fall för den enskilde lärjungen, sedan ovannämnda undersökning
gjordes.

För riksdagens ställningstagande till denna fråga hade det även varit
lämpligt att erhålla tillförlitliga uppgifter örn lärobokskostnaderna för de

Motioner i Andra kammaren, Nr 411.

9

olika undervisnlngsstadierna, så att man kunnat lättare bedöma, lim stora
besparingar kunna göras och väga dem i förhållande till de olägenheter,
som kunna uppkomma för undervisningen, och de extrakostnader, som föräldrarna
kunna vållas i form av kvarsittningsår eller privatundervisning. Det
är endast en myndighet eller särskilt tillkallad utredningsman, som har möjlighet
att införskaffa exakta uppgifter för samtliga skolformer. Här kan
dock, för att man skall få en uppfattning av vilken storleksgrad läroboksutgifterna
ha, nämnas, att medelkostnaden för en lärjunge från början av
den femåriga realskolan fram till studentexamen å reallinjen är 14—15 kronor
i terminen. I denna summa är inräknad samtliga de läroböcker, som
eleven ålägges att skaffa sig, och samtliga textböcker i främmande, levande
språk. Till detta kommer emellertid ordböcker i främmande språk. Dessa ha
emellertid ej inräknats här, emedan de ej beröras av det resonemang, som
den sakkunnige fört — de äro i regel stereotyperade — dels ej äro läroböcker
i egentlig mening. De nyanskaffas i stor utsträckning därför, att de
äro bra att lia i framtiden och kunna köpas avsevärt billigare genom skolan
än genom bokhandeln.

Det förefaller emellertid även av andra yttranden, som om utredningsmannen
ej närmare satt sig in i de ekonomiska förhållandena vid läroboksproduktionen.
Han gör gällande, att förlagen skulle frampressa nya omarbetade
upplagor för att därigenom framtvinga ökad omsättning. Då två upplagor
ej kunna användas jämsides, kan nämligen ej heller inköp äga rum
genom antikvarisk bokhandel. Denna utredningsmannens förmodan utgår
emellertid från en felaktig uppfattning. Förlagen kunna i regel ej lia någon
ekonomisk vinst av att provocera en omarbetning. Örn den nya upplagan
så mycket skiljer sig från den gamla, att den ej kan användas jämsides med
denna, ha framställningskostnaderna, särskilt i fråga örn böcker med illustrationer,
måst stiga i sådan grad, att de i regel bli mycket större än inkomsterna
från den framtvingade omsättningsökningen. Vid ett omtryck
kan man nämligen använda ett mycket billigare tekniskt reproduktionssätt.

Olika upplagor användas flir övrigt numera jämsides med varandra i
mycket stor utsträckning. Vad utredningsmannen säger om lärarna, upplagorna
och läxgivningen verkar som en röst från förgången tid. De högre
skolornas allt bredare lärjungeklientel och skolöverstyrelsens upprepade förmaningar
ha tvingat lärarna att på ett helt annat sätt än tidigare taga hänsyn
till lärjungarnas ekonomiska förhållanden.

Den som har erfarenhet från undervisningens område inser nog att en
förnyelse av läroböckerna är nödvändig. Myndigheterna kunna ej taga på
sill ansvar att hindra en sådan och tvinga barnen att använda föråldrade
oell felaktiga läroböcker. Inom särskilt det naturvetenskapliga området är
forskningen ständigt verksam. Den bringar nya förhållanden i dagen och
ger oss nya synpunkter på gamla. En lärobok, som ej följer med sin tid i
fråga örn undervisningsstadiets lärostoff, kan därför lili iner till skada ii 11

10

Motioner i Andra kammaren, Nr 411.

lill nytta. Det är därför självklart, att förlagen ha velat skydda sig häremot
genom den bestämmelse, som utredningsmannen citerar. Denne har särskilt
vänt sig mot ett uttalande av biologilärarnas förening, varför det kan vara
lämpligt att taga ett exempel från deras ämnesområde. Om inte en omarbetning
av läroböckerna hade fått äga rum, skulle det uppväxande släktet
ej alls fått undervisning örn de ytterst betydelsefulla upptäckter, som gjorts
inom näringsfysiologin. De skulle ej fått veta något om de för oss livsvikiiga
uppgifter, som vitaminerna ha och ej på annat sätt än genom affärsreklamen
fått veta, att just mjölk, smör och ost, färska grönsaker och frukt
äro så utomordentliga födoämnen. En omläggning av sexualundervisningen
efter en modern tids krav skulle också ha varit omöjliggjord.

Man behöver således ej vara allt för rädd för sådana nya upplagor, som
vid sakkunnig granskning befinnas nödvändiga och nyttiga. En sådan skulle
ju också åstadkommas i fråga örn såväl innehåll och pris av överstyrelsen,
linder det att en granskning i korrektur är synnerligen besvärlig på sätt av
utredningsmannen föreslagits i fråga örn nya läroböcker, bereder den ej
alls några svårigheter i fråga om nya upplagor. Där har man tillgång till
den gamla upplagan och behöver endast granska ändringsförslagen, vilket
i regel bör vara lätt.

1 propositionen föreslås, att granskningsnämndens majoritet skall bestå
av lekmän. Givet är att lekmän kunna ha en viss uppgift i fråga om sådana
ämnen, som de väl känna till. En läkare skulle exempelvis kunna göra
nytta genom att granska den lärobok, som användes i hälsolära, en professor
vid tekniska högskolan genom att tillse alt vad som kräves för fortsatta
studier i hans ämnen verkligen finns upptaget i gymnasiets läroböcker o. s. v.
Örn man däremot i begreppet lekman inlägger en person, som inte känner
till det område, inom vilket han skall förrätta granskning, är det svårt
att förstå vilken nytta han skulle kunna göra. Han skulle kanske i vissa
tall snarare kunna åstadkomma skada — även om hans intentioner vore
(Se allra bästa. Örn det gäller en lärobok i kemi eller analytisk geometri för
det differentierade gymnasiet, så är ju den så full av formler, att den, som
ej känner väl till ämnet, inte ens kan läsa den och förstå meningarna. Då
är det ju ganska klart alt han också avstår från att bedöma och granska
boken i fråga. Är det däremot en lärobok i geografi, kan han mycket väl
läsa den och förstå den ganska bra. Han kan även bilda sig själv ett omdöme
örn dess användbarhet för honom själv. Det som är bra för honom är
emellertid ej alltid bra för det åldersstadium, som boken är avsedd för. Den
uppfattning han fått av boken vid en genomläsning av densamma kan därför
ej utan vidare tillämpas på boken såsom lärobok. Har han inte följt
med den vetenskapliga utvecklingen och kanske ej heller är tillräckligt insatt
i den handelspolitiska, den politiska eller näringsgeografiska utvecklingen,
kan han ej heller riktigt bedöma boken i dessa avseenden. Men det måste

Motioner i Andra kammaren, Nr All.

11

många gånger vara omöjligt för honom själv att veta detta. Han kanske
därför tilltror sig förmåga att granska och bedöma boken i fråga.

Men han har ju expertutlåtandena, kan man invända. Javisst har han det.
Följden måste med naturnödvändighet bli, att lekmannen, som ej känner
lill lärobokens speciella område, måste bli beroende av experterna. Och i
så fall, kunna de ej göra mer nytta än experterna tillsammans med skolöverstyrelsen.
Att lekmännen skulle kunna i större grad än överstyrelsen
pressa lärobokspriserna är nog en chimär. Överstyrelsens tjänstemän böra
ju vara minst lika intresserade därav som lekmännen. Det finns ju ingen
anledning tro, att det skulle finnas procentuellt fler föräldrar eller skattebetalare
bland granskningsnämndens ledamöter än bland överstyrelsens.

Det är svårt att förstå vilken fördel man skulle vinna för undervisningen
t-ller för det allmänna genom denna majoritet av lekmän. Säkert är att det
skulle förefalla våra lärare ganska egendomligt. Lärarna skulle allt fortfarande
ha ansvaret för undervisningen och dess resultat, men osakkunniga
lekmän skulle utse de instrument, de skulle arbeta med. För att göra en
jämförelse på ett annat område. Järnvägsstyrelsen skulle allt fortfarande
lia ansvaret för skötseln av S. J., men skulle inte själv få bestämma över
lokomotivtyp, elektrisk utrustning, växelanordningar, bromsar m. m. Dessa
tekniska frågor skulle avgöras av en nämnd med en majoritet av lekmän.

Att detta är i och för sig orimligt är ganska klart. Likaså är det tydligt
i fråga om t. ex. undervisningen vid våra universitet och högskolor. Det enda
område, där det skulle kunna vara i viss mån berättigat, är inom folkskolan.
Men där ha redan, såsom utredningsmannen med anförande av vad städernas
folkskolinspektörsförbund framhåller, lekmännen ett mycket stort inflytande.
Skolrådet skall nämligen efter vederbörande lärares hörande föreslå
läro- och läseböcker till antagning inom skoldistriktet, och skolrådet har
ju för närvarande frihet att föreslå de böcker, som rådet finner vara lämpliga.

Undertecknade finna därför för sin del lämpligast, att den centrala granskningen
av läroböckerna uppdrages åt skolöverstyrelsen, som för det anslag.
sorn riksdagen finner lämpligt bevilja, förslagsvis 5 000 kronor, utser experler,
som äro sakkunniga på det undervisningsområde och det ämne, som
läroboken avser, och för bedömning av lärobokens pris, och få med hänsyn
lill vad sålunda anförts hemställa,

att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr
206 måtte lill granskning ao läroböcker genom skolöverstyrelsen
bevilja ett anslag av 5 000 kronor.

Stockholm den 23 mars 1938.

Cl. Lindskog.

(lnst. Mosesson.

Erik Nulander.