Motioner i Andra kammaren, nr A90

Motion 1951:490 Andra kammaren

6

Motioner i Andra kammaren, nr A90.

Nr 490.

Av herr Swedberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj. ts proposition,
nr 100, med förslag till religionsfrihetslag in. m.

Frågan om religionsfriheten och därmed sammanhängande spörsmål har
länge varit föremål för debatt i vårt land och bl. a. vid upprepade tillfällen
föranlett motioner i riksdagen. Debattens längd och intensitet har dock inte
lett till resultat i proportion därtill. Då det här rör sig om stora och betydelsefulla
frågor, är detta att beklaga. Olägenheterna ha stått klara för
människor både innanför och utanför de religiöst intresserade kretsarna av
folket. De både stränga och oklara bestämmelserna om rätten till utträde
ur svenska kyrkan ha skapat ett onödigt motsatsförhållande mellan kyrkan
och dem som velat utträda. Det må sedan ha gällt dem som icke ansett sig
vilja stå kvar på grund av att de över huvud icke ägde den religiösa förankring,
som vore en naturlig förutsättning för medlemskap i ett religiöst
samfund, såväl som medlemmarna i de frikyrkliga grupper, som av religiös
övertygelse ansett sig icke böra tillhöra svenska kyrkan. Skillnaden i rättigheter
mellan svenska kyrkans prästerskap och de frikyrkligas har också
varit onödigt stor.

För frågans utveckling har disssenterlagskommitténs arbete varit av
grundläggande betydelse. I dess betänkande samlades och framlades argument
och motargument för olika reformer. De sakkunnigas förslag har
emellertid under remissbehandlingen rönt motsägelse på vissa väsentliga
punkter. I den proposition, som chefen för justitiedepartementet nu framlagt,
har stor hänsyn tagits till remissinstansernas uttalanden. Vi kunna i
stor utsträckning dela den uppfattning som kommer till uttryck i propositionen.
När vi nu ändock vilja anföra en del synpunkter och ställa några
yrkanden rör det därför icke huvudlinjerna i föreliggande förslag till religionsfrihetslag
och därmed sammanhängande spörsmål.

Först vilja vi beröra frågan om förslaget till ändring i 4 kap. giftermålsbalken.
I nämnda kapitel 2 § föreslås riksdagen att införa följande lydelse:

”Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om de trolovade eller en av dem tillhör kyrkan; och

inom annat trossamfund, om Konungen medgivit att vigsel må förrättas
inom samfundet och de trolovade eller en av dem tillhör samfundet.”

Nämnda stadgande skulle medföra, att vigselförrättare inom annat samfund,
dvs. inom de frikyrkliga samfunden, skola äga rätt att viga trolovade,
såvida en av dem tillhör samma samfund som vigselförrättaren. En frikyrklig
vigselförrättare inom t. ex. Svenska baptistsamfundet skulle sålunda

Motioner i Andra kammaren, nr 190.

i

icke äga möjlighet att med rättslig verkan förrätta vigsel av personer, som
tillhöra Svenska missionsförbundet. Denna begränsning synes oss av följande
skäl olämplig.

Inom stora delar av den svenska frikyrkovärlden försiggår sedan åtskilliga
år tillhaka ett planmässigt arbete på ökad kontakt samfunden
emellan. Arbetet äger rum på både det religiösa planet och det organisatoriska.
Man bar anledning förmoda, att detta ekumeniska arbete skall fortsättas
och vinna allt större omfattning. Under sådana omständigheter ter
sig begränsningen av de frikyrkliga pastorernas vigselrätt till att gälla enbart
det egna samfundets medlemmar som otillfredsställande. Att här genomföra
en lagstiftning, som skulle markera uppdelningen av frikyrkovärlden
i från varandra isolerade fack, är icke förenligt med den strävan till samförstånd
mellan olika grupper av evangeliskt kristna som allt tydligare
förmärkes i vårt land.

Ett ytterligare skäl för att vidga behörigheten för en befattningshavare
att med laga verkan förrätta vigsel om åtminstone den ena av de trolovade
blott tillhör ett evangeliskt samfund, även ett annat än det vigselförrättaren
tillhör, är att vissa av dessa samfund ännu inte kunnat giva sina predikanter
den utbildning, som enligt tidigare uttalanden av myndigheter, som
yttrat sig om kvalifikationskrav, med rätta må ställas på dem som
skola beklädas med så viktiga samhällsuppgifter som vigselrätt. Medlemmarna
av dessa evangeliska samfund känna säkert en särskild samhörighet
med andra samfund, som kunnat giva sina pastorer önskvärd utbildning,
och vilja vända sig till en sådan vigselförrättare för att bliva vigda.

De här anförda förhållandena torde enklast finna sin lösning genom att
pastor inom annat trossamfund, som äger behörighet förrätta kyrklig
vigsel, må förrätta sådan vigsel, om en eller båda av de trolovade tillhöra
evangeliskt samfund, som finnes omnämnt i kungörelsen om hur sökande
till lärartjänst, som medför skyldighet att undervisa i kristendomskunskap,
äger styrka sin behörighet.

Då Ivungl. Maj:t prövar framställningar från samfund om att för sin
pastorskår erhålla vigselrätt, kommer, hoppas vi, Kungl. Maj :t att taga
hänsyn till det förhållandet, att vissa evangeliska samfund äga ungdomsorganisationer,
som äro så intimt förbundna med huvudorganisationen, att
medlemmarna av dessa ungdomsorganisationer ostridigt kunna och böra
räknas tillhöra samfundet. Som exempel må anföras Evangeliska fosterlandsstiftelsens
kraftiga ungdomsorganisation, De ungas förbund, som är
lika fast organiserat som moderföreningen. Genom en sådan vidsynt och
rättvisande tolkning av begreppet evangeliskt trossamfund uteslutas icke
från rätten att inom eget samfund erhålla vigsel medlemmar av organisationen,
även om denna ej skulle ha församlingskaraktär.

Eu av de punkter, där vissa missförstånd uppstått, gäller kyrkas upplåtande
vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans eller då be -

8

Motioner i Andra kammaren, nr i90.

grävning sker utan jordfästning. Nu gällande lagstiftning har på denna
punkt följande lydelse:

”Men ej må vid sådan begravning kyrka upplåtas, med mindre särskilda
skäl därtill äro.”

Det nu föreliggande förslaget har givits eu mera positiv utformning:

”Och må vid sådan begravning kyrka kunna upplåtas, om särskilda skäl
därtill äro.”

Enligt departementschefen innebär den ändrade lydelsen ingen förändring
i sak. Förändringen motiveras endast med att eu positivare formulering
skulle vara ägnad att undvika missförstånd. Hos remissinstanserna göra
sig olika meningar gällande. Några tillstyrka kommitténs förslag medan
länsstyrelsen i Jönköpings län och juridiska fakulteten i Lund önska en
än mer positiv formulering.

Vi vilja erinra om att departementschefen 1925 föreslog i propositionen
om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning en positiv formulering:
Och må kyrka upplåtas då skäl därtill äro. Den negativa formuleringen,
som efter viss strid blev resultatet av statsmakternas beslut, har
vållat irritation på många håll. Många präster ha förklarat sig personligen
vilja visa tillmötesgående då skäl funnits för kyrkas upplåtande för ickekyrklig
jordfästning men ha känt sig hindrade genom den negativa formuleringen.
Det är tacknämligt att departementschefen föreslagit en positiv
formulering, varigenom klarare uttryckes, att billighet och generositet böra
visas, även om det i varje fall bör överlämnas åt präst att fatta beslut.

Prästens prövningsrätt synes oss alltför hårt begränsad och bevisbördan
lagd på honom, om formuleringen i denna detalj skulle bli sådan som länsstyrelsen
i Jönköpings län och juridiska fakulteten i Lund förordat: Kyrka
må upplåtas, om icke särskilda skäl tala däremot. Däremot synes oss en
ytterligare uppmjukning böra ske i så måtto att formuleringen blir den som
1925 föreslogs: Och må kyrka upplåtas då särskilda skäl därtill äro, dvs.
att ordet kunna uteslutes ur lagtexten.

En mindre ändring torde behöva komma till stånd i 11 § religionsfrihetslagen.
Där stadgas, att Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller
konsulär ämbetsman i främmande stat att handlägga de frågor om in- och
utträde i svenska kyrkan, som ankommer på pastor. Sådant uppdrag skall
icke kunna meddelas annan än den som tillhör svenska kyrkan. Stadgandena
synas kunna leda till mindre önskvärda konsekvenser. I princip torde
stadgandet om att vederbörande ämbetsman måste tillhöra svenska kyrkan
kunna leda till att det måste tillses, att i varje främmande stat finnes någon
ämbetsman, som tillhör svenska kyrkan. En sådan bestämmelse synes
kunna bereda svårigheter såväl för den enskilde ämbetsmannen som för
utrikesförvaltningen. Ett skäl, varför det i främmande stat borde finnas
en person, till vilken t. ex. anmälan om utträde skall ställas, är för att uppnå

Motioner i Andra kammaren, nr ''t90.

9

likformighet med stadgandena i 9 §. Det torde dock på allvar kunna ifrågasättas
huruvida en svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman som regel
äger särskilda kvalifikationer för att befatta sig med ärenden av denna
art. Ansökningarna kunna dock lika väl göras skriftligen och tillställas
exempelvis Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. It § torde sålunda böra
omformuleras i så måtto, att ansökan om in- och utträde för personer, som
ej äro och ej heller skola vara kyrkobokförda i riket, kan ske skriftligen.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 100
måtte besluta sådan ändring,

att den som förklarats behörig förrätta kyrklig vigsel äger
rätt att med rättslig verkan viga trolovade, som ansöka därom,
såvida de båda eller en av dem tillhöra ett i motionen
berört evangeliskt trossamfund,

att kyrka må upplåtas vid jordfästning i annan ordning
än svenska kyrkans eller då begravning sker utan jordfästning,
då särskilda skäl därtill äro,

att ansökan enligt 11 § religionsfrihetslagen må ske
skriftligen samt

att vederbörande utskott måtte föreslå de erforderliga
ändringarna i lagtexterna.

Stockholm den 29 mars 1951.

Rnben Swedberg. Olof Hammar. Axel Gustafson.

Edvin Gustafsson Paul Bergstrand. Johan Ahlsten.

i Bogla.

And. Stjärne.
O. E. Sandberg.

Wald. Svensson.

Sven Antbg.

Edith Liljedahl.

Ragnar Huss.

K. Gust. Wirtén.

Bertil v. Friesen.

Birger Utbult.