Motioner i Andra kammaren, nr A32 (Motion 1953:432 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr A32.

Nr 432.

Av herr Ohlin m. fl., om en utredning angående möjligheterna
att minska den statliga kontrollen över kommunala
organ.

Den kraftiga utvidgningen av den allmänna förvaltningen under de sista
årtiondena har till största delen avsett uppgifter, vilkas lösning förutsätter
ett nära samarbete mellan stat och kommun. Vid utformningen av den lagstiftning,
som berör kommunernas förvaltning, möter frågan om den rätta
fördelningen av uppgifter och befogenheter mellan statliga och kommunala
myndigheter och om den rätt att kontrollera eller ingripa, som skall tillerkännas
statens företrädare gentemot kommunerna.

Det är givet att, då staten överlämnar till kommunala organ att lokalt
handha statliga förvaltningsuppgifter, staten också har ett särskilt intresse
av att tillse, att kommunerna icke missbrukar sina maktbefogenheter, och
att de fullgör de uppgifter, som lagts på dem. Med hänsyn härtill har också
statskontrollen över kommunalstyrelsen måst utformas olika för den verksamhet,
som avser att tillgodose och vårda de angelägenheter, som härledes
av de allmänt hållna bestämmelserna i respektive kommunallagar, och den
förvaltning, som tillagts kommunerna i egenskap av verkställande organ åt
statsmyndigheterna. I förstnämnda fallet träder statskontrollen i funktion
efter kommunalt eller enskilt initiativ och har oftast karaktären av kommunalbesvär
och underställning. När det däremot gäller de förvaltande kommunala
organens skötsel av specialreglerade angelägenheter har statskontrollen
fått en väsentligt mera aktiv karaktär.

Enligt vår uppfattning bör statens uppsikt utformas efter den principen,
att kontrollen över kommunernas organ äger rum i efterhand och att den i
första hand omfattar kontroll över att kommunernas organ icke missbrukar
den makt, som tillagts dem. De svenska kommunerna har i princip en vidsträckt
självstyrelse. Besvär över de självförvaltande nämndernas och styrelsernas
beslut kan anföras hos högre instans efter samma regler, som gäller
när underordnad statlig myndighets beslut överklagas hos en överordnad
statlig myndighet. Detta är riktigt. Vid besvärsprövningen kan vederbörande
myndighets befogenhet inte inskränkas till rätten att undanröja det överklagade
beslutet, åtminstone i vissa fall måste besvärsmyndigheten äga befogenhet
att vidtaga rättelser av såväl positiv som negativ art.

Emellertid har staten skaffat sig än mera genomgripande befogenheter
genom bl. a. den s. k. effektivitetskontrollen. Denna form av statsuppsikt

Motioner i Andra kammaren, nr 432.

nöjer sig icke med alt rätta enligt gällande lag felaktigt ansett beslut utan
syftar även till att i förhand tvinga kommunerna att handla på visst sätt.

En dylik effektivitetskontroll utövas av många olika statsmyndigheter såsom
skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen.
Därjämte stödes kontrollorganen av inspektörer och konsulenter, vilka vanligen
sorterar under centralmyndigheten men samtidigt tillhandagår länsstyrelserna
med expertbiträde och ger kontrollen större effekt vid handläggningen
av där förekommande frågor tillhörande deras arbetsområden. Till
befattningshavare med dylika befogenheter hör folkskoleinspektörerna, fattigvårds-
och barnavårdskonsulenterna, förste provinsialläkarna, länsarkitekterna,
distriktsingenjörerna för vatten och avlopp, länsbrandinspektörerna
m. fl.

De former, under vilka kontrollen utövas, är icke enhetligt reglerade. Inspektionens
uppgift har i första hand ansetts vara att med lämpor nå sitt
mål. Den skall avse förvaltningens alla detaljer och får icke godkänna några
undermåliga anordningar. Om sådana anträffas, så träder ett administrativt
maskineri i verksamhet med promemorior och erinringar till vederbörande
kommunala myndigheter, anmälningar till länsstyrelsen eller statligt centralorgan.
Resultatet blir ett administrativt tvång mot vederbörande kommun,
som denna ej kan undandra sig. Bakom de skilda kontrollanterna står nämligen
staten med sin makt beredd att, om så kräves, tvinga en tredskande
kommun till de åtgärder, som anses erforderliga. Även om kommunerna
själva få fatta de beslut som anbefalles, och sålunda en kommunal självstyrelse
till formen föreligger, är det likväl uppenbart, att denna genom den
s. k. effektivitetskontrollen berövats sitt reella innehåll.

Från kommunalt håll har vid flera tillfällen påtalats den ökning och fördyring
av förvaltningsapparaten, som den statliga kontrollen medfört. Likaså
har vissa verksamhetsområden belastats med onödigt tung och osmidig
uPP."iftsskyldighet till tillsynsmyndigheterna. Statens intresse har gjort
kommunerna beroende av tillsynsmyndigheterna på ett sätt, som vållat
irritation och bekymmer för den kommunala självstyrelsens bestånd.

En del små kommuner saknade säkerligen tillräckliga ekonomiska och
personella resurser för att hålla den minimistandard på vissa verksamhetsområden,
som statsmakterna ansett nödvändig. Genom kommunsammanslagningen
har lokala förvaltningsenheter av sådan kapacitet bildats, att de
som regel bör kunna uppbära de arbetsuppgifter, som vilar på dem. Givetvis
har den nya förvaltningsorganisationen inte ännu på alla håll hunnit bli
helt utbyggd och fullt funktionsduglig. Men detta kommer nu under omständigheternas
tryck att ske i rask takt. Då de flesta kommuner i fortsättningen
nödgas anlita specialutbildade tjänstemän eller deltidssysselsatta
förtroendemän, blir behovet av handledning och hjälp inte alls lika
stort i framtiden, som det varit under småkommunernas tid. Därmed ökar

Motioner i Andra kammaren, nr 432.

förutsättningarna för en självständig kommunal självstyrelse. Att det ändå
i fortsättningen kan behövas en rådgivande statlig verksamhet på vissa områden
är dock uppenbart. Stimulans till nya initiativ föreligger alltid.

De statliga tillsynsorganen ger ofta anvisningar om vilken standard som
skall hållas. I många fall liar det inneburit, att myndigheten lämnat föreskrifter
om var och hur viss anläggning skall utföras. Stundom har därvid
standardfordringarna ställts väsentligt högre än kommunens egna myndigheter
ansett erforderligt. Å andra sidan har statsmakterna under flera år
haft intresse av att kommunernas investeringskostnader hålles nere. En
översyn över bestämmelserna angående relationerna mellan stat och kommun
är därför även av dessa anledningar erforderlig.

De bestämmelser, som gäller för kommunernas lånerätt, förefaller ha
blivit onödigt restriktiva. Vi vill inte uttala oss hur långt man kan gå i
liberaliserande riktning, det måste en kommande utredning klarlägga. Klart
är dock att en inte oväsentlig uppmjukning kan genomföras.

Vid sidan av de tvångsmedel, som står tillsynsmyndigheterna till buds —
föreläggandet, förordnandet och tvångsutförandet — har statsbidragen blivit
ett verkningsfullt påtryckningsmedel på kommunerna. Såsom villkor för
statsbidrags utgående gäller inom vissa verksamheter, att den skall bedrivas
efter av tillsynsmyndigheten utformade föreskrifter och anvisningar. Om en
kommun underlåter att följa tillsynsmyndigheten, riskerar den att statsbidraget
innehålles. Denna sistnämnda effektivitetsgaranti har blivit föremål
för överväganden inom allmänna statsbidragsutredningen, och enligt ett av
utredningen numera avgivet betänkande med förslag till omläggning av
systemet för statens bidragsgivning för driftkostnader skulle denna form
av kontroll avskaffas. Statsbidragsutredningens förslag visar sålunda en
positiv syn på den kommunala självstyrelsen. Emellertid kvarstår övriga
former för kontroll, som väsentligen beskär självständigheten.

Hithörande frågor får så mycket större aktualitet genom att en mycket
stor del av lagstiftningen, som berör kommunerna, torde komma att nydanas
under de närmaste åren. Sålunda väntas en socialhjälpslag ersätta fattigvårdslagen.
Utredningar om ny hälsovårdsstadga och om ny barnavårdslag
väntas bli framlagda inom de närmaste åren. Ett genomförande av skolreformen
medför revision av skolförfattningarna, och nykterhetslagstiftningen
kommer väl mycket snart att bli föremål för genomgripande förändringar.
Kommunallagarna och grunderna för statsbidragen till kommunerna
skall också revideras. Vatten- och avloppsfrågorna kräver utvidgade och
förbättrade lagbestämmelser, och i byggnadslagstiftningen har förenklingar
ifrågasatts. I samtliga här nämnda lagstiftningskomplex förekommer
en mer eller mindre djupgående statlig tillsyn, som, i samband med att förslagen
till ny lagstiftning utarbetas, var och en för sig kommer att ge anledning
till överväganden om kontrollens och tillsynens utformning.

Målsättningen för vår kommunala och sociala lagstiftning synes oss böra

Motioner i Andra kammaren, nr 432.

vara ökat förtroende för de kommunala myndigheternas förmåga att rätt
handlägga de ärenden, som de har fått på sin lott. Ett av huvudsyftena med
kommunindelningsreformen var att stärka den kommunala självstyrelsen
och ge kommunerna möjligheten att klara sig utan alltför påträngande insyn
och övervakning från statens sida. I den utveckling, som vi står mitt
uppe i, finns det icke något närmare till hands liggande korrektiv än ökad
självtillit och större självverksamhet hos kommunerna.

Det synes oss därför som en utredning borde snarast möjligt tillsättas,
över vilka statliga kontrollinstanser över kommunala organ som omedelbart
kan slopas, samt en plan för ytterligare uppmjukningar. Denna undersökning
skulle avse såväl de förvaltningsområden där reformer är att vänta, som
övriga. En viss rådgivande verksamhet av varierande permanens torde i
en del fall behövas även i fortsättningen, översynen bör verkställas så
skyndsamt, att vid planerandet av de projekt, som inom den närmaste framtiden
blir aktuella, behovet av en vidgad kommunal självstyrelse blir beaktat.
I detta arbete vore det naturligt, om representanter för såväl Kungl.
Maj :ts kansli och riksdagen som Svenska landstingsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet finge deltaga.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att en utredning skyndsammast kommer till stånd angående
möjligheterna att minska den statliga kontrollen över
kommunala organ vare sig denna härleder från lag eller är
påbjuden på administrativ väg.

Stockholm i januari 1953.

Bertil Ohlin.

Per A. Johnsson
i Kastanjegården.

Sven Wedén.

Bertil von Friesen.
Manne Ståhl.

Ragnhild Sandström.

Wald. Svensson.

O. Malmborg,
Skövde.

Filip Iiristensson
i Osby.