Motioner i Andra kammaren, Nr 99

Motion 1913:99 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 99.

1

Nr 99.

Av herr Åkerlund, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
styckning till småbruk av viss till ecklesiastika boställen
hörande mark.

För en var, som med småbrukarerörelsens främjande avsett att i allt
större utsträckning söka åstadkomma och vidmakthålla en talrik, bofast
och självständig jordbrukarebefolkning, torde det stå ganska klart, att detta
mål näppeligen kan nås, som det nu i de flesta fall går till.

Jorden för småbruken, jämte erforderliga byggnader å dessa, ställer
sig alldeles för dyr, tack vare till mycket stor del det ocker på denna
göda rörelse, företagsamma personer igångsatt, och i följd därav bliva
jordarealerna i allmänhet alldeles för små för beredande av självständig
bärgning.

Det är förvisso inga enstaka fall, där ganska underhaltig, illa skött
jord med därtill hörande nödiga byggnader å nybildade småbruk på rama
landsbygden i mellersta Sverge står innehavarne till 1,000—1,400 kronor
pr hektar, ja än mera, ehuru där knappast en pinne skog finnes, utan
till och med vedbrand maste köpas, och detta på samma gång det verkliga
värdet för åker å äldre välskötta hemman å samma orter ej uppgår till
mer än 500 600 kronor pr hektar, ehuru då även i regeln riklig tillgång

såväl på betesmark som skogsfång finnes.

De åsikter, som understundom kommit till synes därom, att småbrukare
i allmänhet ej böra tillgodoses med större jordarealer, än att de
för sin utkomst skola nödgas söka arbetsförtjänster utom hemmen, kan jag
ej gitta, ty för verkliga jordbrukare erfordras väl, att de städse kunna
arbeta å sina lägenheter, därest dessa skola bliva väl hävdade och den
hemkänsla, man hoppas de skola skänka sina ägare, bliva verklighet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 41 käft. (Nr 99_102). 1

2

Motioner i Andra hammaren, Nr 99.

Dessutom är det ej under alla tider, som arbetsförtjänst kan påräknas i
närheten av hemmen, och skola mindre jordbrukare nödgas i aflägsna
bygder söka sitt bröd, så blir det allt ringa glädje med hemmet, vilket
dock väl främst skulle fästa dem vid fosterlandet.

Enligt mitt förmenande är det av största vikt att tillse, huruvida icke
— utan några som helst våldsamma åtgärder — jordvärdet för köpare av
småbruk kan nedbringas till normala pris och därigenom åtminstone i någon
mån det ofta oblyga ocker, vinningslystnaden driver på småbrukarerörelsen,
stävjas.

Förutom statens jordbruksegendomar, om vilka beslut i anledning av
min motion nr 134 fattades under sistlidne riksdag, finnas inom kort tillgängliga
de ecklesiastika boställena, vilkas i allmänhet förmånliga lägen
och underhaltiga jordbruksbyggnader särskilt ägna dem för uppdelning i
mindre jordbruk.

Även om dessa boställen skulle upplåtas till småbruk på mycket goda
villkor, komma dock ganska visst kommunerna i allmänhet ej att lida
skada därav, emedan åbyggnaderna å en mycket stor del av dem — säkerligen
å flertalet — sådana de nu befinnas, alls icke lämpa sig för tidsenligt
jordbruk och därför helt säkert skulle komma att betunga ett stort antal
kommuner med så stora kostnader för ny- och ombyggnad, att de betingade
arrendeavgifterna knappast skulle förslå till gäldandet av räntor och avskrivningar
ens å dessa kostnader, än mindre till någon ersättning för
jorden.

Vid enligt äldre metoder bebyggda gårdar inom mellersta och norra
delarne af landet plägar ofta det för blivande småbruk lyckliga förhållandet
råda, att de gamla husen bereda riklig tillgång på gott timmer för nya
byggnader.

Mot de ecklesiastika boställenas uppdelning i småbruk lär nog den
invänduingen kunna göras, att det ännu ej är avgjort, vilka av dem rätteligen
böra anses tillhöra kronan och vilka böra vara kommunernas egendom,
samt att, vid försäljning av sådana, den kommunerna vid senaste
prästlöneregleringen tillförsäkrade avkomsten från dessa boställen skulle
gå om intet.

Sådana farhågor böra dock, enligt mitt förmenande, alls icke få förhindra
dessa boställens uppdelning i småbruk, för så vitt detta annars
finnes lämpligt, eftersom kommunernas rätt väl kunde tillgodoses, därest
försäljningsbeloppen fonderades och kommunerna ur en sådan fond erhöllo
ersättning ej mindre för de boställen, vilka utrönas bort tillhöra dem, än

Motioner i Andra kammaren, Nr 99. 3

även för den avkomst från de nuvarande prästgårdarne, de blivit tillförsäkrade.

Naturligtvis borde vid försäljning av prästgårdar erfordelig mark för
bostadsboställen undantagas.

Givetvis bör väl kronan mot skälig ersättning övertaga alla större
skogskomplex å ifrågavarande boställen eller ock dessa skogar avsättas till
soekenallm änningar.

De farhågor man hyser för att till billigt pris upplåtna småbrukarelägenheter
skulle kunna bliva föremål för spekulation och jobb synes mig
i de allra flesta fall obefogade, ty bliva småbruken väl bebyggda, uppodlade
och hävdade, komma de i regeln att stå i så höga värden, att spekulationen
förvisso ej vänder sig åt det hållet, för så vitt lägenheterna ej
komma i närheten av järnvägsknutar, industriella anläggningar och möjligen
även andra platser, varest byggnadstomter vore begärliga, och där så
blev forhållandet, vore väl knappast rätt förneka en småbrukare att förtjäna
en slant likaväl som ägare av kanske omedelbart intill hans ägor
belägen mark. Dock borde väl för sådan upplåtelse av jord från bär
ifrågavarande småbruk tillåtelse böra utverkas under ett visst antal år från
det småbruket förvärvades, på det icke det egentliga ändamålet med detsamma
blott i spekulationssyfte må förfelas.

Att anföra vad som försiggått i Norrland såsom ett varnande exempel,
synes mig orimligt, ty där var det visst icke jordbruken, utan de till dem
lagda ofantliga skogsarealerna, som lockade spekulationen att efter bästa
förmåga göra slut på den självständiga bondeklassen.

Mot den åtgärd, jag här vågat ifrågasätta för främjandet av småbrukarerörelsen,
kan ju ock den invändningen göras, att därigenom de nuvarande
arrendatorerna å egendomarne skulle bliva husvilla, men ej heller
denna farhåga synes mig böra få utgöra skäl för denna, enligt mitt förmenande,
viktiga frågas fall, helst de nuvarande arrendatorerna väl främst
böra sättas i tillfälle att förskaffa sig småbruk, om de så önska, efter som
de redan äga nödiga inventarier och i många fall kunna förskaffa sig
nödigt rörelsekapital genom försäljning av vid småbruket överflödiga sådana.

På grund av vad jag här ovan anfört, får jag vördsamt hemställa att
Riksdagen måtte anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder,
för att inägojorden jämte nödig skog och betesmark
å de ecklesiastika boställena, innan dessa av för -

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 100.

samlingarne hinna förses med dyrbar åbyggnad, må,
utan vidlyftiga omgångar, kunna uppdelas och försäljas
till lämpliga småbruk.

Stockholm den 24 januari 1913.

E. Åkerlund.

Nr 100.

Av herr Åkerlund, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om förenkling av arbetsmetoderna
i den civila och ecklesiastika förvaltningen
m. m.

Herr S. A. Hedin yttrade den 5 april 1902 i Andra kammaren i
anledning av min i Kiksdagen då väckta motion om skrivelse till Ivungl. Maj:t
angående förenkling av arbetsmetoden inom den civila och ecklesiastika
förvaltningen, indragning av statstjänster m. m.: »När det kommer därhän,
att Kungl. Maj:t tillsätter en kommitté för uppgörande av lönereglering
för ämbets- och tjänstemän, kommer man nog, liksom för 30 år sedan,
att uti eu mellanmening nämna något om, att kommittén även har uppdrag
att tillse, om icke någon förenkling i fråga om dessa tjänster kan
göras, men därtill torde kommittén nog icke få tid, utan löneregleringen
blir nog det enda varmed kommittén kommer att syssla, och frågan om
indragning av överflödiga tjänster glömmes bort då, liksom skedde på
1870-talet». Så blev det nog ock i huvudsak. Ja, jag medgiver villigt,
att det varit för mycket begärt, att en kommitté, som hade så ofantligt
mycket annat att syssla med, skulle se sig i stånd, att även grundligt
sätta sig in i dessa frågor.

Emellertid synes mig det av Andra kammaren 1902 bifallna förslaget
om skrivelse till Kungl. Maj:t i ärendet, nu, vida mera än då, behöva
upptagas, sedan ej allenast statsverket synnerligen betungande löneregleringar
utefter snart sagt hela linien av landets ämbets- och tjänstemannakårer
kommit till stånd, utan även antalet ämbetsverk och funktionärer