Motioner i Andra kammaren, nr 98 (Motion 1953:98 Andra kammaren)

AV 98—103.

Motioner i Andra kammaren, nr 98.

Nr 98.

Av fru Andrén m. fl., om rationalisering i kostnadsbesparande syfte
av sk o hnål t ids v e rksanih et en.

Det har förflutit mer än sex år sedan de nya statsbidragsbestämmelsema angående
skolmåltiderna trädde i kraft, och det bör därför nu finnas goda möjligheter
att bilda sig en uppfattning om hur denna reform i praktiken verkat. Detta
var också syftet med den enquete beträffande skolmåltiderna, som Folkpartiets
kvinnoförbund förra året genomförde och som omfattade sammanlagt 128 olika
kommuner.

De inkomna svaren gav först och främst belägg för att skolmåltidsreformen som
sådan rönt stor uppskattning av såväl målsmän och barn som skolans representanter.
Enqueten visade emellertid också att bespisningens organisation i högsta
grad varierar på olika orter och att som följd därav bl. a. kostnaderna blivit
mycket växlande. En annan erfarenhet är att statsbidragen — som enligt bestämmelserna
ju utgår i viss relation till kommunens skatteunderlag per invånare
— på grund av inkomsternas ökning i de flesta kommuner blivit allt mindre
per portion räknat, ett förhållande som för kommunerna medfört betydligt större
ekonomiska bördor än som vid reformens genomförande förespeglades dem. Därtill
kommer att dessa statsbidragsbestämmelser på grund av sin snäva formulering
tvingat kommunerna till en typ av mathållning (lagad mat, smörgås och mjölk),
vilken ofta blir avsevärt dyrare än vad som motsvarar dess näringsfysiologiska
värde. Över huvud taget ger enqueten ett bestämt intryck av att skolmåltidernas
kostnader ställer sig anmärkningsvärt höga och detta även i förhållande till kommunernas
övriga sociala utgifter.

En i annat sammanhang nyligen offentliggjord undersökning* 1 ger också ett
tydligt belägg för skolmåltidernas stora kostnader. Denna undersökning visar
att varje portion i genomsnitt för hela landet i dag kostar 1 å 1:10 kr. I denna
kostnad är förutom utgifterna för själva maten och bespisningspersonalen även
inräknade utgifter för lokalerna och deras utrustning.

Innevarande läsår deltar i bespisningen ca 540 000 barn — huvudsakligen från
folkskolan men även från en hel del högre skolor — vilket utgör ca 58 % av
samtliga barn i skolorna detta läsår. Eftersom varje i bespisningen deltagande
barn i regel erhåller ca 200 kostnadsfria måltider per år, kan den totala utgift,
som innevarande läsår måste täckas av skattemedel, för hela landet beräknas till
minst 108 milj. kr. Härav betalar kommunerna något mera än % och staten resten.
Fullt genomförd skulle bespisningen med dagens priser för hela landet närma
sig en årskostnad av 200 milj. kr. Denna totalkostnad är väsentligt högre än vad
man vid reformens genomförande räknade med, även om hänsyn tas till penningvärdets
försämring under mellantiden.

i Svenska Läkartidningen 1952 (nr 51), Fil. lic. Orvar Josephsson: ”Skolmältiderna onödigt
dyra?”

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 4 samt. Nr 98—103.

Motioner i Andra kammaren, nr 98.

Med dessa siffror för ögonen frågar man sig helt naturligt, om icke rationaliseringsåtgärder
är möjliga som kan leda till väsentliga besparingar utan att därför
reformens syfte behövde äventyras. Enligt vår mening är denna fråga av så
stor vikt, att en allsidig undersökning härav är påkallad.

En sådan undersökning bör i första hand ta sikte på åstadkommande av en
näringsfysiologiskt tillfredsställande och för barnens tänder lämplig kost inom
rimlig kostnadsram. Man har därvid inte bara att ta hänsyn till själva maten
utan även till formerna för dess tillagning och servering. Yad matsedlarna angår
torde man kunna tänka sig andra typer av skolmåltider än den nu förekommande
”lagade maten”. Den danska skolfrukosten, s. k. smörrebröd bestående
av smörgås med pålägg, mjölk och frukt, har t. ex. ett lika stort kalorivärde som
vårt lagade mål men kostar väsentligt mindre, bl. a. ipå grund av att den kräver
betydligt enklare lokaler och mindre arbetskraft. Självfallet bör måltidstypen
avpassas efter barnens behov och befolkningens måltidsvanor inom resp. kommuner,
vilket dock även förutsätter mindre snäva statsbidragsbestämmelser än
de nuvarande. Ett effektivt utnyttjande av den moderna konservindustriens resurser
synes likaså kunna medverka till matkostnadernas nedbringande. En viktig
faktor i detta sammanhang är dessuom den av bespisningspersonalen tillämpade
arbetstekniken. Slutligen är lokalernas planläggning och inredning av stor
betydelse för skolmåltidsverksamhetens ekonomi och för beskaffenheten av den
mat som serveras. Det gäller här att rätt avväga såväl lokalernas storlek som
tekniska utrustning efter måltidsverksamhetens omfattning. Samtidigt bör eftersträvas
att på de ställen, där större anläggningar visar sig behövliga, dessa
även i möjligaste mån användes för andra lämpliga ändamål i syfte att till fullo
utnyttja de i anläggningarna investerade medlen.

Av det föregående har framgått att skolmåltidsverksamheten redan i sin nuvarande
omfattning (58 %) drar en sammanlagd utgift av betydligt över 100 milj.
kr. per år. Med tanke på denna höga kostnad och med hänsyn till att nära hälften
av landets skolbarn ännu icke kommit i åtnjutande av förmånen av fria skolmåltider,
synes det oss vara nödvändigt att undersöka, om man icke genom olika rationaliseringsåtgärder
kan nå fram till avsevärda besparingar utan att därför göra
avkall på kravet på en ur närings- och andra synpunkter fullgod skolmåltid.

Med stöd av det anförda får vi härmed hemställa,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj: t hemställa om en allsidig

undersökning rörande skolmåltidsverksamhetens rationalisering
med avseende främst på kosten, arbetets organisation samt lokalernas
planläggning och utrustning i syfte att — med fasthållande
av kravet på en fullvärdig skolmåltid —- nedbringa kostnaderna.

Stockholm den 23 januari 1953.
Ingrid Andrén. Joh:

John R. Anderson

i Sundsvall.

Ruth Ager.

Helga Sjöstrand.

Bertil von Friesen.