Motioner i Andra kammaren, Nr 96 (Motion 1934:96 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 96.

Nr 96.

Av herr Anderson i Norrköping m. fl., angående upprättandet
av en nyspråklig gymnasielinje vid de allmänna läroverken.

Redan sedan lång tid tillbaka bär från många av den högre skolundervisningens
målsmän den tanken framförts, att vid sidan av de två nu
existerande linjerna å gymnasiet en tredje sådan, nämligen en nyspråklig
linje, borde upprättas. Detta krav hade också beaktats av den år 1918
tillsatta skolkommissionen i dess den 28 april 1922 avgivna betänkande
(I, sid. 283—342). Kommissionen ansåg bland annat att intet tvivel kunde
råda därom att ett relativt betydande antal av de dåvarande läroverkens
studenter icke erhölle en för deras framtida verksamhet fullt lämplig förutbildning
å vare sig latin- eller realgymnasiet. Även de år 1924 tillkallade
skolsakkunniga ba i sitt den 18 februari 1926 avgivna betänkande
(sid. 237—254) givit tanken på en nyspråklig linje sitt stöd. Förslag om
inrättande av en dylik linje upptogs också i Kungl. Maj:ts proposition
(nr 116) till 1927 års riksdag angående omorganisation av det högre skolväsendet.

Då riksdagen år 1927 beslöt att gymnasiet skulle omorganiseras med
införande av s. k. rörlig linjedelning, menade man att härigenom också
de önskemål, som föranlett kraven på upprättandet av en nyspråklig linje,
skulle kunna tillgodoses. Det blev emellertid snart tydligt och har under
de senaste åren blivit alltmera uppenbart, att så i själva verket icke välfället.
Enligt den år 1927 beslutade gymnasieorganisationen ba nämligen
eleverna vid inträdet på gymnasiet allt fortfarande att välja mellan latinlinjen
och reallinjen, den förra med latin, den senare med matematik som
huvudämne; i de båda högsta ringarna begränsas sedan antalet ämnen
till (i regel) åtta, nämligen fem fasta ämnen och tre tillvalsämnen, men
fortfarande finnas blott två linjer, representerade av två grupper av fasta
ämnen, den ena med latin, den andra med matematik som huvudämne.
Eleverna lia alltså att välja mellan antingen en dryg kurs i latin eller en
dryg kurs i matematik (att den senare genom 1933 års läroverksstadga
icke oväsentligt minskats inverkar icke på här berörda förhållande). Helt
naturligt präglas de båda linjerna var och en av sitt huvudämne. Latin
linjen med sin klassiskt-humanistiska inriktning ger en god förutbildning
för studier av nämnda art vid universitet och högskola. Reallinjen
är en matematiskt-naturvetenskapligt inriktad linje, lämpad för elever
med intresse särskilt för dessa ämnesområden och avsedd att giva dem
den nödvändiga förutbildningen för matematiska och naturvetenskapliga
studier vid universitet och högskola samt för inträde vid t. ex. tekniska
högskolan. Att den reallinje, som tillskapades genom 1933 års läroverks

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 96.

stadga, kanske ej är i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt fylla
dessa sina uppgifter, är ett förhållande som nedan skall något beröras,
men som i övrigt icke inverkar på vad här sagts.

Däremot saknas alltjämt, såsom av ovanstående torde framgå, för de
elever, vilka efter avlagd studentexamen ha för avsikt att ägna sig åt
någon av nutidens många praktiskt betonade levnadsbanor — t. ex. affärseller
bankverksamhet — möjlighet att å det nuvarande gymnasiet erhålla
en fullt tillfredsställande förutbildning. Detsamma gäller f. ö. även åtskilliga
av de elever, vilka ämna fortsätta sin utbildning vid fackhögskolor.
Alldeles särskild uppmärksamhet synes härvid det förhållandet förtjäna,
att bland dem, som befinna sig i detta läge, äro även de elever, vilka
ha för avsikt att ägna sig åt läkarens kall. Välja dessa elever latinlinjen,
nödgas de, innan de kunna påbörja sina medicinska studier, komplettera
sin examen i fysik och kemi, eventullt även i biologi, samt fr. o. m.
är 1935 (då studentexamen första gången skall avläggas enligt bestämmelserna
i 1933 års stadga) efter all sannolikhet även i matematik. Välja
de åter reallinjen med tillval av biologi, fysik och kemi, vilka ämnen de
behöva för sitt levnadskall, blir deras utbildning i främmande språk i
hög grad otillfredsställande, i det att de då få läsa blott ett av dessa
språk (engelska). Detta mycket allvarliga missförhållande, som också påpekats
i ett av medicinska fakulteten vid Uppsala universitet förra året
avgivet utlåtande, och som givetvis bidrager att ytterligare förlänga läkarnas
redan förut synnerligen långa och dyrbara utbildning, beror som
lätt inses just på saknaden av en på lämpligt sätt anordnad nyspråklig
gymnasielinje.

Samma nödvändighet att komplettera sin studentexamen, som här påvisats
för de blivande läkarna, föreligger även för ett mycket stort antal
andra elever. En undersökning av fyllnadsprövningarnas (kompletteringarnas)
omfattning vid de svenska läroverken under åren 1923—1932 ger
nämligen följande resultat:

	1923	1924	1925	1926	1927	1928	1929	1930	1931	1932
Nyblivna studenter.....	. 2,006	2,212	2,336	2,536	2,547	2,568	2,280	2,248	2,293	2,323
Kompletteringar ........	1,105	1,153	1,297	1,318	1,536	1,259	l,4ol	1,723	2,169	2,359
Antal komplettanter	. 657	623	708	684	868	829	945	1,060	1,263	1,379

Redan antalet fyllnadsprövningar, sådant det framgår av ovanstående
tabell, är ägnat att väcka verklig förvåning. Från att tidigare ha varit
mera måttligt, har detsamma under de sista åren ökats synnerligen kraftigt
och översteg år 1932 t. o. m. antalet nyblivna studenter. Jämför man
antalet kompletterande med antalet av dem som föregående år avlagt
studentexamen — fyllnadsprövningarna äga ju åtminstone i regel rum
under det första året efter studentexamen — så finner man att detta år
1932 utgjorde icke mindre än 60 procent av studentantalet år 1931. Detta
innebär alltså att betydligt mer än hälften av dem, som år 1931 avlade

Motioner i Andra kammaren, Nr 96. 5

studentexamen, nödgats komplettera densamma i ett eller (ofta) flera
ämnen.

De förhållanden, som fått sitt uttryck i dessa siffror, kunna med skäl
göra anspråk på allvarlig uppmärksamhet. Även med hänsyn tagen därtill,
att många av dem som undergå fyllnadsprövning efter avlagd studentexamen
göra detta i avsikt att i ett eller annat ämne erhålla högre
Betyg —■ därtill tvingade av den allt skarpare konkurrensen vid inträdet
till talrika högre utbildningsanstalter — kan man dock ej Bortse från att
den snabba ökningen av antalet fyllnadsprövande också — och förmodligen
till ganska väsentlig del — måste bero på att gymnasiet ej kunnat
ge dessa elever den förutbildning, som för dem varit nödvändig. Den
snabba ökningen av antalet fyllnadsprövningar såväl som av antalet fyllnadsprövande
just under de senaste åren synas tyda på att detta missförhållande
ytterligare skärpts genom gymnasiets omorganisation i enlighet
med riksdagsbeslutet 1927. I själva verket var ett sådant resultat av omorganisationen
att förvänta på grund av den ämnesbegränsning, som då
infördes och örn vilken ovan talats. Genom 1933 års stadga har denna
ämnesbegränsning ytterligare skärpts, i det att den fria tillvalsrätten väsentligt
inskränkts; man har således anledning vänta att de fyllnadsprövandes
antal skall som resultat härav ytterligare stiga.

Systemet med en begränsning av skolämnenas antal under de båda sista
gymnasieåren erbjuder utan tvivel många och betydande fördelar, och
även en viss begränsning av tillvalsrätten kan försvaras, örn den sker
med måtta och klok urskiljning; men båda dessa åtgärder måste tydligen
också öka svårigheterna för eleverna att få med just de ämnen, vilka för
dem äro nödvändiga med hänsyn till deras val av levnadsbana. Dessa
ofrånkomliga olägenheter kunna givetvis motverkas genom att en ökad
linjedelning kommer till stånd, och här föreligger alltså ytterligare ett
viktigt skäl för en sådan. Enklast och efter allt att döma även effektivast
synes målet kunna vinnas genom upprättandet av en nyspråklig linje;
och det är säkerligen ingen tillfällighet att kravet på upprättandet
av en sådan linje just under de båda sist förflutna åren framförts med
ständigt ökad styrka och från allt vidare kretsar såväl bland den högre
skolundervisningens målsmän som av det praktiska livets män. Det torde
knappast kunna bestridas, att så länge en dylik linje saknas å det svenska
gymnasiet, så länge äger skolkommissionens här ovan anförda uttalande
alltjämt giltighet; ja, med ledning av de ovan anförda siffrorna för antalet
komplettanter efter avlagd studentexamen torde man vara berättigad
antaga att för närvarande knappast mera än ornkring hälften av gymnasiets
elever erhålla en för dem fullt lämplig förutbildning. Detta resultat
överensstämmer f. ö. synnerligen väl med det, som erhållits vid en
för något år sedan utförd undersökning vid ett av våra större läroverk
över linjevalet inom gymnasiet; därvid förklarade nämligen, enligt vad

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 96.

som inhämtats, cirka hälften av eleverna, att de skulle ha valt nyspråklig
linje, örn denna möjlighet hade stått dem till buds.

Även en annan och synnerligen heaktansvärd fördel synes kunna vinnas
genom upprättandet av en på lämpligt sätt anordnad nyspråklig linje.
Som bekant har studentantalet under de senaste decennierna visat en
ökning, som synes vara alltför snabb och som närmare belyses i nedanstående
tabell.

1900 ..........	Antalet avlagda studentexamina i .......... 968 1912 .................	i Sverige . 1,685	1900 — 1933. 1924 ...........	.......... 2,212
1901 ..........	.......... 994	1913 ..................	. 1,780	1925 ...........	......... 2,336
1902 ..........	.......... 1,033	1914...................	. 1,836	1926 ...........	........ 2,536
1903 ..........	.......... 1,122	1915...................	. 1,936	1927 ...........	......... 2,547
1904 ..........	.......... 1,196	1916 ..................	. 1,927	1928 ...........	......... 2,568
1905 ..........	.......... 1,322	1917...................	. 1,970	1929 ...........	......... 2,280
1906 ..........	.......... 1,367	1918 ..................	. 2,033	1930 ...........	......... 2,248
1907 ..........	.......... 1,519	1919...................	. 1,960	1931...........	......... 2,293
1908 ..........	.......... 1,622	1920 ..................	. 2,048	1932 ...........	......... 2,323
1909 ..........	.......... 1,666	1921...................	. 1,967	1933 ...........	......... 2,389
1910 .......... 1911 ..........	.......... 1,544 .......... 1,535	1922 ................... 1923 ..................	. 2,020 . 2,006

En sådan ansvällning av studentantalet som den, örn vilken denna tabell
talar, medför givetvis påtagliga risker, varom också en livlig diskussion
förts i pressen och annorstädes. Det ligger nära till hands att
vänta att den även skulle medföra en ökad tillströmning till de s. k. lärda
yrkena; och så har som bekant också blivit fallet. I själva verket äro
förhållandena härvidlag ännu mera oroande. Sålunda har antalet inskrivna
studenter vid Uppsala universitet under tioårsperioden 1922—1932
ökats med 27 procent, vid Stockholms högskola under samma tid med 49
procent, vid Lunds universitet med 59 procent och vid Göteborgs högskola
med 95 procent. Till jämförelse kan nämnas att folkmängden i Sverige
under samma tioårsperiod ökats med blott 3.8 procent. Det är ju också ett
väl känt förhållande att de från universitet och högskolor utexaminerade
numera möta allt större svårigheter, då det gäller att vinna anställning,
ett tillstånd som efter allt att döma inom en nära framtid kommer
att ytterligare förvärras. Här skymtar det synnerligen allvarliga problemet
örn ett »akademiskt proletariat», vilket som bekant redan i vissa
andra länder blivit en skrämmande realitet, och det är därför naturligt
att åtgärder häremot — såsom t. ex. möjligheten att fordra kvalificerade
betyg som villkor för inträde vid universiteten — diskuterats. Det förefaller
emellertid som örn den närmast till hands liggande och sannolikt
också den effektivaste åtgärden vore en förändring av gymnasiets organisation
i sådan riktning att åtminstone en av gymnasiets linjer öppnade

Motioner i Andra kammaren, Nr 96. 7

mera direkta möjligheter för inträde på praktiskt betonade levnadsbanoi
än vad nu är fallet. Sorn ovan visats ger nämligen framför allt latinlinjen
men även reallinjen en utbildning, som i första hand är avsedd att
tjäna som underlag för fortsatta studier vid universitet och högskolor.
Det är ju då icke så underligt att en stor del av de nyblivna studenterna
också söka sig till sådana bildningsanstalter. Så länge den utbildning,
som gymnasierna vid våra allmänna läroverk ge, är övervägande iniiktad
på att — jämte bibringandet av ett visst mått av allmänbildning —-förbereda för vidare studier vid högre utbildningsanstalter, så länge kan
man rättvisligen icke vänta att eleverna efter avlagd examen icke desto
mindre skola frivilligt söka sig till andra levnadsbanor, så att trängseln
vid universitet och högskolor lättas. I och med upprättandet av en på
ändamålsenligt sätt anordnad nyspråklig linje komme däremot detta förhållande
efter allt att döma att ändras, då man torde kunna antaga., att
ett icke ringa antal elever från denna linje i stället för att ägna sig åt
fortsatta studier skulle komma att söka sig in på mera praktiskt betonade
levnadsbanor, något som givetvis såväl ur nationalekonomisk som ur talrika
andra synpunkter vore i hög grad önskvärt.

Slutligen bör också erinras därom att i våra nordiska grannländer, såväl
i Norge som i Danmark, nyspråklig gymnasielinje redan finnes. Den
kan i dessa länder glädja sig åt en synnerligen god anslutning. Även
Finland står, enligt vad som uppgivits, omedelbart inför upprättandet av
nyspråklig linje å gymnasiet. Ur dessa fakta torde betydelsen och behovet
av en nyspråklig gymnasielinje i länder, där förhållandena äro i stort
sett likartade med de i vårt land rådande, klart framgå.

Från vissa håll lia icke desto mindre en del betänkligheter yppats mot
tanken på upprättandet i vårt land av en nyspråklig gymnasielinje.

Sålunda har den meningen framförts, att den kraftiga ökningen av studentantalet
och den alltför starka tillströmningen till universitet och högskolor
vore en företeelse, som väsentligen sammanhängde med den nu rådande
ekonomiska krisen och som komme att lätta så snart densamma
upphörde. De ovan anförda siffrorna giva emellertid knappast något stöd
åt detta påstående, i det de bland annat visa att studentantalet ökades
snabbare före krisen än under densamma. Det är skäl att erinra därom
att den ekonomiska krisen knappast gjorde sig gällande i vårt land före
ar 1931, men att de missförhållanden, som här påtalats, gjort sig gällande
långt tidigare. Därmed skall ej bestridas att icke krisen möjligen bidragit
att något öka tillströmningen till de teoretiska banorna, ehuru detta säkerligen
ske‘tt i långt mindre grad än man stundom föreställt sig. I varje
fall är det svårt att förstå huru detta förhållande skulle kunna tjäna som
argument mot upprättandet av en nyspråklig gymnasielinje.

Man har emellertid också stundom kunnat höra den meningen uttalas,
att det icke vore lämpligt att genom upprättandet av en nyspråklig gymn
asie! in jo bereda elever till lalle till en mera praktiskt betonad utbildning

8 Motioner i Andra kammaren, Nr 96.

under en sådan ekonomisk kris som den nu rådande, då svårigheterna att
erhålla anställning även i mera praktiskt betonade yrken voro stora.
Häremot kan först och främst invändas att — bortsett från det faktum
att en skolorganisation ju dock icke kan avses för krisförhållanden utan
för de (efter allt att döma snart återvändande) normala förhållandena
— det i varje fall omöjligen kan anses berättigat att undandraga de elever,
vilkas anlag och intressen hänvisa dem till att söka sig in på praktiska
levnadsbanor, tillfälle till en för sådana banor anpassad förutbildning.
Vidare kan erinras örn det väl bekanta förhållandet, att även inom
andra yrken — och kanske framför allt inom sådana, till vilka reallinjen
utgör en förberedelse — en ekonomisk kris medför en stark åtstramning
i fråga örn antalet lediga platser.

Skäl av dylikt slag gentemot upprättandet av en nyspråklig gymnasielinje
äro sålunda ohållbara.

Det har under diskussionen örn skolan vidkommande frågor i pressen
och annorstädes ibland påståtts att efter genomförandet av 1933 års läroverksstadga
reallinjen — som genom denna stadga fått sin matematikkurs
icke oväsentligt minskad — skulle kunna i viss mån betraktas som
en nyspråklig linje. Det felaktiga i denna uppfattning framträder kanske
tydligast örn man undersöker, huru valet av tillvalsämnen utfallit bland
realisterna vid början av höstterminen 1933, då sådant val för första
gången skedde enligt den nya stadgans bestämmelser. Det visade sig
nämligen härvid att icke mindre än 52 procent av realisterna valde tillvalsgruppen
6 (biologi, fysik och kemi), över hälften av realisterna blevo
alltså »enspråkiga» med engelska som det enda främmande levande språket
(att några få därjämte fingo tillstånd att medtaga ett annat språk
som tilläggsämne inverkar ej på vad här sagts, då godkänt betyg ej fordras
i tilläggsämne och elev för övrigt endast mera undantagsvis kan beräkna
att få läsa ett sådant). Att under dylika förhållanden tala örn reallinjen
som en form av nyspråklig linje, måste alltså sägas vara i hög grad
missvisande. Visserligen kan elev även på reallinjen tillvälja främmande
levande språk, men han går då i stället miste örn andra viktiga (särskilt
naturvetenskapliga) ämnen. I detta sammanhang må hänvisas till vad
ovan sagts örn den form av förutbildning, som för blivande läkare är önskvärd.
Reallinjens allmänna läggning är, som ovan framhållits, en annan
än den nyspråkliga linjens.

Man har också givit uttryck åt den meningen att vad skolan efter
de senaste årens snabbt varandra avlösande läroverksstadgor främst
hade behov av, vore arbetsro i stället för ett fortsatt reformeftmde. Häri
ligger tvivelsutan mycken sanning. Emellertid synes för närvarande, åtminstone
vad gymnasiet beträffar, inga som helst utsikter förefinnas för
en sådan arbetsro. Här må sålunda erinras därom att ecklesiastikministern
nyligen av Kungl. Maj:t bemyndigats tillkalla sakkunniga för utredande
av frågan örn stärkande av de klassiska språkens ställning på gymnasiet,

Motioner i Andra kammaren, Nr 96. 9

liksom också örn de av Föreningen för inatematiskt-naturvetenskaplig undervisning
och Biologilärarnas förening i offentliga uttalanden framförda
kraven på revision av 1933 års läroverksstadga vad angår matematikens
och naturvetenskapernas ställning särskilt å gymnasiet. Ett undanskjutande
av tanken på upprättandet av en nyspråklig linje av den orsaken,
att skolans arbetsro nu icke borde störas, synes alltså så långt ifrån vara
motiverat, att istället allt talar för att detta förslag upptages till prövning
jämte övriga nu aktuella uppslag. Skulle de klassiska språkens ställning
på latinlinjen ytterligare stärkas och samtidigt matematik och naturvetenskap
åtminstone på reallinjen återfå den ställning, de före ikraftträdandet
av 1933 års läroverksstadga innehade — ett krav som i längden väl
näppeligen torde kunna avvisas — kommer självfallet önskemålet örn upprättandet,
vid sidan av de håda starkt specialiserade äldre linjerna, av en
nyspråklig linje, mera praktiskt inriktad och skänkande vad man skulle
kunna kalla modern allmänbildning, att ytterligare starkt accentueras.

Slutligen har också påståtts att en nyspråklig linje med nödvändighet
måste bliva alltför lätt i jämförelse med latin- och reallinjen och alltså
kunde väntas draga till sig företrädesvis svagare begåvningar. Detta påstående
har redan tidigare bemötts av bland annat 1924 års skolsakkunniga
och synes, under förutsättning av en ändamålsenlig organisation av den
ifrågasatta linjen, sakna berättigande. För övrigt må i detta sammanhang
sägas att, då från skolläkarna liksom också från hemmen klagomål över
alltför tyngande arbetsbelastning och hotande överansträngning av de
unga, särskilt på gymnasiet, tid efter annan framföras, det väl närmast
vöre att betrakta som en fördel örn arbetsbelastningen på gymnasiet kunde
i någon mån lättas.

Av vad ovan anförts torde framgå att mycket starka skäl tala för upprättandet
av en nyspråklig gymnasielinje vid sidan av de båda nu existerande
linjerna. Vad angår den närmare organisationen av denna linje,
torde densamma böra bli föremål för utredning av sakkunniga. Därvid
bör iakttagas att den nya linjen skall vara avsedd dels att giva en ändamålsenlig
utbildning åt dem, som lia för avsikt att ägna sig åt mera praktiskt
betonade levnadsbanor, dels ock att förbereda för inträde vid vissa
(t. ex. medicinska, farmaceutiska) fackhögskolor. Tidigare lia vid Nya
elementarskolan i Stockholm försök pågått med en nyspråklig linje upptagande
som huvudämne ryska, och vid vissa enskilda läroverk finnas
för närvarande dylika linjer med ryska eller spanska som fasta ämnen.
Vid den form av nyspråklig linje, som här föreslås, avses däremot icke
upptagandet av något av nyssnämnda språk å gymnasiets schema utan
synes linjen ifråga i stället böra koncentreras kring de tre kulturspråken
(tyska, engelska, franska), vilka böra betraktas som denna linjes huvudämnen.
Skall en dylik linje kunna bli fullt effektiv, bör den jämställas
med latin- och reallinjen och alltså icke först på ett mera framskridet stadium
utgrenas från endera av dessa. I likhet med nämnda båda linjer

Motioner i Andra kammaren, Nr 96.

bör även den nyspråkliga linjen i de båda högsta gymnasieringarna organiseras
med fasta ämnen och tillvalsämnen. Vad de fasta ämnena beträffar,
synes emellertid det naturliga vara, att två främmande levande språk
— tyska och engelska eller engelska och franska — såsom linjens huvudämnen
träda i stället för de båda andra linjernas huvudämnen latin respektive
matematik, varav följer att de fasta ämnenas antal å den nyspråkliga
linjen skulle bliva sex mot fem å de båda andra linjerna. Med hänsyn
till dess oumbärlighet i det praktiska livet liksom också dess nödvändighet
för medicinska, farmaceutiska m. fl. studier synes även matema
tik — till ett omfång ungefärligen motsvarande latingymnasiets kurs före
1933 års stadga — höra ingå som fast ämne å den nyspråkliga linjen. Möjlighet
till samläsning i övriga ämnen med andra linjer hör givetvis beaktas.
Tillval av dels naturvetenskapligt, dels ock humanistiskt orienterade ämnesgrupper
bör beredas; härvid bör tillses att det av de tre kulturspråken,
som ej ingår bland linjens fasta ämnen, upptages i åtminstone en avsevärd
del av tillvalsgrupperna. Även latin — ehuru av naturliga skäl med starkt
begränsat timantal — kan tänkas ingå i en eller annan av tillvalsgrupperna.
Också rent praktiska ämnen — t. ex. handelslära — kunna tänkas upptagna
i några tillvalsgrupper i anslutning till ett förslag, som för någon
tid sedan framlades av en medlem av kungl, skolöverstyrelsen; uppslaget
torde böra närmare prövas av sakkunniga.

Det är naturligt att upprättandet av en nyspråklig gymnasielinje bör
föranleda en omprövning även av de båda andra linjernas organisation i
syfte att tillförsäkra desamma möjligast effektiva organisation; härvid
ligger särskilt nära till hands att tillse att reallinjen — mot vilken linje,
sådan den organiserats enligt 1933 års stadga, anmärkningar, som knap
past kunna avvisas såsom oberättigade, riktats — så uppbygges, att den
blir i stånd att på bästa möjliga sätt fylla sin uppgift. Ävenså bör tillses,
att de för modern allmänbildning synnerligen betydelsefulla biologiska kapitel,
som avhandla utvecklings- och ärftlighetslära jämte växternas livsföreteelser
och mot vilkas undanskjutande från det odifferentierade gymnasiet
väl grundad kritik framförts, åter införas å nämnda stadium.

Slutligen bör påpekas att det förslag, som här framföres örn upprättande
av en nyspråklig gymnasielinje, icke syftar till gymnasieorganisationens
kvantitativa utökande. Nyspråklig linje bör som regel få upprättas
endast då den kan ersätta en förut befintlig serie avdelningar av
endera av de båda andra gymnasielinjerna å viss läroverksort. Det måste
anses som en sund princip att den nya linjen sålunda får fritt tävla med
de båda förut existerande; upprättandet av den ny språkliga linjen å de
olika läroverksorterna komme sålunda väsentligen att bero av elevernas
eget fria val av linje vid inträdet å gymnasiet. Härigenom vinnes också
den i hög grad beaktansvärda fördelen att i första hand inga nya anslag
av statsmedel erfordras för den nya linjens upprättande.

Den utredning, som är erforderlig före upprättandet av den här före -

Motioner i Andra kammaren, Nr 96.

slagna nyspråkliga linjen, bör bedrivas skyndsamt och torde, särskilt med
hänsyn till det grundliga förarbete, som utförts av sedan 1918 arbetande
kommittéer av skolsakkunniga, icke behöva beräknas kräva längre tid än
att den nya gymnasieorganisationen bör kunna tillämpas från och med
ingången av läsåret 1934—1935.

Under åberopande av vad sålunda anförts få vi härmed hemställa,

att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t begära
en skyndsam utredning örn upprättande vid de
allmänna läroverken av en nyspråklig gymnasielinje
vid sidan av de båda nu existerande linjerna.

Stockholm den 20 januari 1934.

Ivar Anderson.

Emanuel Björck.

Erik Hagberg.

Edvard Lithander.

John Gustafsson,
Välsnäs.