Motioner i Andra kammaren, nr 92

Motion 1953:92 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 92.

3

Nr 92.

Av herr Gustafson i Göteborg m. fl., angående eu snabbutredning
i syfte att få till stånd en bättre organisation av
riksdagsarbetet.

Frågan om riksdagens arbetsformer har under de senaste årtiondena
varit föremål för stort intresse. Ett stort antal motioner har väckts, och
1931, 1943 och 1946 års utredningar har framlagt ett flertal rationaliseringsförslag,
av vilka åtskilliga realiserats. Icke desto mindre återstår enligt
vår uppfattning mycket att göra, innan arbetet kan sägas vara organiserat
på ett tillfredsställande sätt.

Det är framför allt den långa sessionstiden och uppdelningen i vår- och
höstsession, som inger betänkligheter. Tanken på två sessioner väcktes
redan i början på detta århundrade och framfördes sedan vid åtskilliga
tillfällen men avvisades med hänvisning till de uppenbara nackdelar som
är förenade med detta system. Konstitutionsutskottet framhöll bl. a. år
1922 i denna fråga att den ifrågasatta anordningen enligt utskottets mening
i realiteten skulle medföra en stark begränsning av möjligheten för
medlemmar av vissa samhällsgrupper att över huvud åtaga sig riksdagsmannauppdrag.
Vidare framhölls att en uppdelning av arbetstiden på två
sessioner skulle innebära ett avbrott i arbetets kontinuitet som skulle bliva
hinderligt för arbetets snabba och enhetliga fortgång, att det kunde befaras
att arbetsintensiteten under den första sessionen skulle bliva lidande på
att till en andra session kunde uppskjutas ärenden som icke utan svårighet
kunde medhinnas vid den första sessionen, ävensom att anordningen alltså
sannolikt skulle leda till en förlängning i stället för en förkortning av riksdagstiden.

Detta uttalande, som gjordes under helt andra förhållanden, har blivit
besannat, sedan nu höstriksdagen efter förslag från 1946 års utredning betraktas
som en normal företeelse. Det förhållandet att riksdagen numera
är samlad under hela vintern och våren och dessutom under en stor del
av hösten innebär att det blivit allt svårare att förena riksdagsarbetet med
eu verksamhet utanför det politiska livets område. Härigenom löper riksdagen
risk att förlora den levande kontakten med stora områden av samhällslivet.

Om nu arbetsvolymen för riksdagen vore så stor att den nödvändiggjorde
ett helårsarbete, frånsett uppehåll under sommaren, så hade man
ingenting annat att göra än att acceptera nackdelarna med en sådan arbets -

4

Motioner i Andra kammaren, nr 92.

form. 1943 års utredning ansåg att det vid den tidpunkten stod en betydande
tidsmarginal till förfogande för ytterligare intensifiering och koncentrering
av arbetet, som kunde möjliggöra en avsevärd förkortning av
sessionstiden. 1946 års utredning var emellertid pessimistisk på denna
punkt. Vi anser för vår del att en betydande rationalisering är möjlig.
Denna skulle kunna ske på två vägar. Antingen kan man genom grundlagsändringar
få till stånd en ändring av sessionstiden och en förändring
av t. ex. utskottsorganisationen, eller också kan man sträva efter att åstadkomma
förbättringar inom de nuvarande grundlagsbestämmelsernas ram.
Den förra vägen är tidskrävande och kan ej leda till resultat förrän tidigast
år 1958. Ehuru vi för vår del närmast är böjda att tro att det blir
nödvändigt att vidtaga sådana åtgärder, skulle vi emellertid nu vilja begränsa
oss till att föreslå en utredning som tar sikte på möjligheterna att
rationalisera på den andra av de två vägarna.

Häremot kan invändas att det redan ingår i talmännens och talmanskonferensens
uppgifter att organisera riksdagsarbetet. Följande bestämmelse,
som på förslag av 1931 års utredning inflöt i de reglementariska
föreskrifterna: »Talmännen skola tillse att nödig skyndsamhet och största
möjliga planmässighet iakttages vid riksdagsarbetets bedrivande» överflyttades
ju år 1949 till riksdagsordningens § 50 för att därigenom understryka
vikten av bestämmelsen. Samtidigt grundlagsfästes även talmanskonferensen.

Det är emellertid uppenbart att de övriga arbetsuppgifterna för talmanskonferensens
medlemmar är så tidskrävande, att dessa inte rimligen kan
hinna med ett omfattande organisationsarbete. Sedan nackdelarna med det
nuvarande systemet belysts i motion II: 80 förra året, hemställdes i höstas
i en skrivelse till talmanskonferensen om en mera tillfredsställande planering
av höstriksdagens arbete. Någon ordentlig planering gjordes emellertid
inte. Den riksdagsledamot, som under hösten i stort sett var befriad
från utskottsarbete, kunde trots detta inte i förväg disponera sin tid för
uppgifterna utanför riksdagen. Först på tisdagen kunde han som regel få
besked huruvida arbetsplenum skulle anordnas påföljande dag. I början
av höstsessionen började arbetsplena ofta ej förrän kl. 14 i syfte att frilägga
förmiddagen för andra uppgifter, men eftersom även ett sådant arrangemang
endast meddelades en dag i förväg, fick ändå hela dagen reserveras.

Fn utredning av det slag, som vi åsyftar, skulle ha till uppgift att föreslå
en sådan uppläggning av vårriksdagens arbete att höstriksdagen helst i
regel bleve onödig eller att den i varje fall bleve organiserad på ett sådant
sätt, att man inte i onödan försvårade deltagande i riksdagsarbete även
från deras sida, som ej är att betrakta som yrkespolitiker. Utredningen
borde gå igenom det nuvarande arbetssättet inom utskott och kamrar och
föreslå rationaliseringar på alla sådana områden, där det är möjligt. Det
finns visserligen ett visst berättigande i uttalandet i 1946 års utredning om

Motioner i Andra kammaren, nr 92.

5

att det politiska arbetet icke utan nackdel låter sig insnöras i ett på grundval
av omsorgsfulla arbetsstudier snävt tillmätt tidsschema. Man kan icke
lägga precis samma synpunkter på riksdagsarbetets organisation som på
organisationsproblem inom andra områden. Detta bör dock icke hindra
att man från denna utgångspunkt ändå tillgodogör sig erfarenheterna från
den teoretiskt och praktiskt utbildade expertis på detta område som t. ex.
finns inom statens organisationsnämnd. Utredningen borde särskilt uppmärksamma
arbetsordningen inom utskotten, organisationen inom utskottskanslierna,
planeringen av kamrarnas plena, möjligheterna att i samarbete
med Kungi, Maj :t påskynda avlämnandet av propositioner etc. Den redan
av 1931 års utredning väckta frågan om förkortning av påskferierna borde
även tagas upp. Med tanke på erfarenheterna från talmanskonferensens
arbete borde utredningen även pröva den tidigare väckta tanken på en särskild
tjänsteman som verkställande ledamot av konferensen med uppgift
att samordna och planera arbetet.

Utredningen, som även bör innefatta en ledamot med kännedom om arbetsförhållandena
inom Kungl. Maj :ts kansli, bör vara färdig med sitt arbete
i så god tid att förslag om grundlagsändringar kan framställas inom
nuvarande riksdagsperiod för den händelse utredningen skulle komma till
det resultatet, att en tillfredsställande organisation ej kan vinnas inom de
nuvarande grundlagsbestämmelsernas ram.

Utredningen skulle kunna komma till stånd antingen genom konstitutionsutskottets
försorg eller efter skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om utredning.

Med stöd av det ovan anförda får vi hemställa,

att en snabbutredning, innefattande förutom representanter
för riksdagen även bl. a. expertis i fråga om organisationsarbete,
måtte tillsättas i syfte att få till stånd en bättre
organisation av riksdagsarbetet.

Stockholm den 23 januari 1953.

Carl S:son Schmidt.
Gösta Åqvist.

Gustaf Kollberg.
Brita Elmén.

Sven Gustafson.
Folke Nihlfors.
Margit Vinge.