Motioner i Andra Kammaren, Nr 92 (Motion 1910:92 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, Nr 92.

Nr 92.

Af herr Vahlquist, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
bättre ordnande af samtrafken mellan statens och enskilda
järnvägar.

Från åtskilliga håll hafva berättigade klagomål gjort sig gällande
mot utfärdade bestämmelser rörande samtrafik mellan enskilda och statens
järnvägar, hvilka bestämmelser i vissa fall såsom hindrande för
fullständigt utnyttjande af en del järnvägsanläggningar snarast möjligt
behöfva ändras. Vi tillåta oss såsom exempel härå redogöra för förhållandena
härutinnan hvad beträffar de smalspåriga järnvägarna i
Östergötland.

Den lilla smalspåriga järnvägsanläggningen Linköping—Ringstorp,
som öppnades för allmän trafik den 1 maj 1908, utgör en viktig föreningslänk
mellan de smalspåriga järnvägsnäten i västra och östra delarna
af Östergötland, hvarvid bör särskildt anmärkas, att det smalspåriga
östra järnvägsnätet har sina förgreningar norrut ända till Örebro
och söderut ända till Vestervik och Hultsfred. Att få de västra och
östra smalspåriga järnvägsnäten inom vår provins med hvarandra förbundna,
ansågs därför vara ett viktigt intresse — och häri låg hela
grunden för tillkomsten af Linköping—Ringstorpsbanan.

Detta framhölls också från skilda håll med all möjlig tydlighet,
då banan först planerades.

När ortsinvånarne skulle yttra sig öfver koncessionsansökningen,
uttalade sig de fleste emot järnvägsförslaget, hufvudsakligen på den
grund, att banan i följd af närheten till stambanan och bristen på
industriella anläggningar icke hade några utsikter att bära sig.

Konungens befallningshafvande betonade också i sitt utlåtande, att
järnvägen i fråga saknade all betydelse för lokaltrafiken, men framhöll
Bill. till Bilcsd. Prof. 1910. 1 Samt. 2 Afä, 2 Band. 35 Höft. (Nr 92—95). 1

Motioner i Andra Kammaren, Nr 92.

tillika, att banan till följd af sin spårvidd och sitt centrala läge inom
länet skulle vara ägnad att blifva en verklig föreningslänk mellan de
smalspåriga järnvägarna i västra och mellersta Östergötland. Just af
detta betydelsefulla skäl tillstyrktes koncessionen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprepade, att järnvägen skulle
bereda sammanbindning emellan de smalspåriga järnvägarne i västra
och mellersta Östergötland. Den skulle därigenom framkalla möjlighet
till samtrafik å ett vidsträckt smalspårigt järnvägsnät och kraftigt bidraga
till utvecklingen af trafiken å dessa järnvägar och i samma mån
underlätta tillgodogörandet af ortens tillgångar. De skäl, som anförts
emot järnvägsföretaget (af ortsinvånarne), syntes icke vara af beskaffenhet
att i jämförelse med ofvan angifna förhållanden förtjäna afseende.

Järnvägsstyrelsen tillstyrkte också koncessionen, likaså t. f. chefen
för generalstaben, den sistnämnde under framhållande af järnvägens
betydelse ur militär synpunkt.

Regeringen hade vid den tiden tillsatt särskilda sakkunnige, som
hade att yttra sig om en rad af ansökningar om järnvägskoncessioner.
Dessa sakkunnige voro generaldirektören v. Krusenstjerna, landshöfding
Svedelius och ingenjören, sedermera statsrådet Biesért. I sitt
yttrande förklarade sig dessa anse järnvägen Linköping—Ringstorp
uppenbarligen skola blifva eu lämplig föreningslänk mellan järnvägslinjerna
Linköping—Fogelsta—Ödeshög samt Örebro—Norsholm—Vestervik—Hultsfred.
På denna grund och oaktadt något nämnvärdt lokalt
behof icke nödvändiggjorde järnvägens byggande borde densamma få
komma till utförande.

Med dessa erinringar ha vi velat klargöra, att det vid denna banas
tillkomst från alla håll — icke minst från statens egna organ — enstämmigt
betonades, att banan icke påkräfdes som lokalbana men att
den just ur samtrafikens synpunkt vore ägnad att fylla ett allmänt och
verkligt behof. Denna uppfattning har helt säkert legat till grund för
Kungl. Maj:ts beslut om koncession å banan. Denna meddelades den
3 juli 1903.

Här tillåta vi oss att för ett ögonblick afbryta vår framställning
med frågan: hvad är egentligen meningen med att en järnväg icke får
anläggas utan särskild koncession? Den kan väl icke vara annan än
den, att staten genom sina organ vill omsorgsfullt utreda och pröfva,
huruvida ett framlagdt järn vägsförslag har verkligt fog för sig; staten
kan vidare på denna väg hindra, att det uppstår en osund konkurrens
mellan skilda järnvägar o. s. v. Den procedur, som föregår beviljandet
af en järn vägskoncession, är alltså icke en tom och meningslös ceremoni,

Motioner i Andra Kammaren, Nr 92.

utan den är fastmera uttryck för en statens ansvarskänsla gent emot
företag af dylik allmän art. Att en koncession beviljas, innebär alltså
ett erkännande från statens sida, att det ifrågasatta företaget motsvarar
ett berättigadt allmänt behof; därför medför ju också koncessionen
vissa förmåner, såsom expropriationsrätt till jord, särskild! skydd för
anläggningen mot åverkan o. s. v.

Nu komma vi åter till Linköping—Ringstorp sbanan och erinra ännu
eu gång, att dess koncession helt och hållet är baserad på banans vikt
och betydelse som förbindelseled mellan provinsens smalspåriga järnvägsnät.
Det är därför angeläget, att denna handel ofördröjligen kan
förverkliga denna sin uppgift.

När Mellersta Östergötlands järnvägsaktiebolag i september 1903
öfvertog den beviljade koncessionen, insåg bolaget väl, att den planerade
banan icke skulle bära sig som lokalbana, men man hoppades
desto mera af öfvergångstrafiken å bandelen mellan de skilda smalspåriga
järnvägsnäten. Banan Linköping—Ringstorp öppnades som
nämndt den 1 maj 1908 för allmän trafik, sedan järnvägsbolaget i
vanlig ordning hos Kungl. järnvägsstyrelsen anhållit om samtrafiktariffers
upprättande. Dessa läto emellertid vänta på sig, under det att
dagliga klagomål förspordes från den trafikerande allmänheten, att dess
gods, ehuru sammanbindningsbanan var färdig och öppnad för trafik,
det oaktadt tvingades att gå de gamla vägarne med upprepade omlastningar
och åtföljande godsförsening. Samtliga de genom Ringstorpsbanan
sammanbundna smalspåriga järnvägar ha till kungl. järnvägsstyrelsen
framställt en vördsam förfrågan, huruvida styrelsen hade något
att erinra emot, att dessa järnvägar anordnade lokal samtrafik sins
emellan, och därpå fingo de nu i november det svaret, att styrelsen
visserligen erkände, att vissa olägenheter vore förblinda med användandet
af den nu gällande samtrafiksvägen, men liknande olägenheter funnes
också på andra håll, och styrelsen kunde därför icke lämna sitt bifall
till den åstundade förändringen, förrän sådan ändring kunde komma
till stånd i samband med en allmän revision af samtrafiksbestämmelserna.

Denna revision är beroende på en omfattande kommittéutredning,
hvars afstötande väntas draga lång tid. Mellersta Östergötlands järnvägsaktiebolag,
som med stora ekonomiska uppoffringar åstadkommit
bandelen Linköping—Ringstorp och gjort detta just med hänsyn till
den väntade genomgångstrafiken, har icke kunnat nöja sig med kungl.
järnvägsstyrelsens ovissa framtidslöften, utan genom sin styrelse i ärendet
vändt sig till Kungl. Maj:t den 23 november 1908. Ur styrelsens

Motioner i Andra Kammaren, Nr 92.

utförliga framställning ha vi hämtat de sakuppgifter, som här blifvit
åberopade, och tillfoga allenast, att enligt styrelsens meddelande Mellersta
Östergötlands järnväg ser sin ekonomi starkt hotad, därest till
en oviss framtid undanskjutes den genomgångstrafik, som ställdes i utsikt
under koncessionsförhandlingarna och då med rätta förklarades
innesluta banans hela existensberättigande. Då denna öfvergångstrafik
eller lokala samtrafik utgör ett lifsvillkor för bandelen Linköping—
Ringstorp, anhöll styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes i nåder bevilja den
samtrafik, hvarom tidigare ansökan gjorts hos Kungl. järnvägsstyrelsen.
Emellertid har Kungl. Maj:t den 7 maj 1909 förklarat framställningen
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Vi kunde stanna här, men vilja tillfoga ett par exempel både för
att på ett mera lefvande sätt illustrera det sagda och för att påvisa att
denna sak icke blott är en viktig angelägenhet för vederbörande järnvägsförvaltning,
utan har sitt stora intresse för näringslifvet — icke
minst för jordbruket — inom helan vår provins.

All den godstrafik, som från _ Östergötlands stora importhamn Norrköping
går mot orter i västra Östergötland (utefter linjen Fogelsta—
Ödeshög), vinner genom att gå öfver de smalspåriga linjerna, alltså
öfver Ringstorp—Linköping, 1 kilometer i vägförkortning. Denna vägförkortning
spelar naturligtvis ingen roll, men viktigt är, att man undviker
den omlastning i Fogelsta, som blir nödvändig, då trafiken som
nu går öfver de bredspåriga banorna. Utom det att omlastningen vållar
tidsförlust orsakar den gifvetvis ofta, att gods mer eller mindre
skadas. Vid omlastning af t. ex. en vagnslast spröda stenkol kan det
ej undvikas att godset nedsättes i värde.

Vid Ombergs station nära Vettern ligger den stora Dagsmosse och
en lofvande industri för framställning af bränntorf och torfströ. Sändas
dessa produkter österut mot Vikbolandsbanan öfver det smalspåriga
nätet, alltså öfver Linköping—Ringstorp, blir vägen visserligen 1 km.
längre, men detta betyder naturligtvis ingenting i jämförelse med den
stora fördelen att dubbla omlastningar (i Fogelsta och Kimstad) undvikas.
Detsamma gäller t. ex. om försändelser af kalk från västra
Östergötland mot provinsens mellersta och östra delar. Sådana varor
som bränntorf, torfströ, kalk eller spröda kolsorter kunna icke underkastas
omlastning, utan att förfaras, skadas och nedsättas i värde.

Det nu anförda synes oss tillfyllest ådagalägga, att sam trafiksförhållandena,
särskilt i detta fall, äro synnerligen otillfredsställande,
hvadan rättelse är af behofvet påkallad.

Motioner i Andra Kammaren, Nr 92.

Vi våga därför vördsamt hemställa,

att Kiksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder,
att samtrafiksförhållandena mellan statens och
enskilda järnvägar snarast möjligt på ett tillfredsställande
sätt ordnas.

Stockholm den 27 januari 1910.

Conrad Vahlquist.

Fr. Berglund.
Israel Lagerfelt.

Axel Ekman.

Wilh. Andersson.
Olof Hellström.
Ivan Svensson.

C. P. Johansson.
J. A. Peterson.
Carl Gustafsson.
Axel Rune.

Nr 93.

Af herr Olsson i Berg, om sådant tillägg till gällande
förordning angående utvidgad näringsfrihet, att rätten
att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra
lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter,
samt alster af inhemsk husslöjd må afse
huru små partier som helst.

Förordningen angående utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864
bestämmer i elfte paragrafen tredje stycket, att »för öfrigt vare det ock
en hvar, vare sig i stad, eller på landet, medgifvet att, utan anmälan
eller tillstånd som ofvan sägs, till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks-
och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd».

Nämnda stadgande innehåller således icke någon begränsning i
landtmännens rätt att till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruksocli
ladugårdsprodukter. Det har emellertid inträffat, att Göteborgs