Motioner i Andra kammaren, nr 91 (Motion 1944:91 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 91.

Nr 91.

Av herrar Ekdahl och von Friesen, om lönetillägg åt de vikarierande
underordnade läkarna vid statens kroppssjukhus.

I kungligt brev av den 5 mars 1943 lämnades medgivande till direktionen
för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet att i den omfattning
förhållandet sådant påkallar tillerkänna vid nämnda sjukhus tjänstgörande
vikarier och annan tillfälligt anställd personal inom personalgrupperna
sjuksköterskor, sköterskebiträden, köks- och matsalspersonal, tvättpersonal,
städerskor, maskinpersonal samt kontors- och skrivbiträden lönetillägg,
uppgående högst till belopp, motsvarande enligt gällande grunder utgående
kristillägg till ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare i
statens tjänst. Samtidigt meddelades tillstånd att i viss angiven utsträckning
överskrida anslagsposterna till avlöning. Kostnaderna hade beräknats
uppgå till kr. 6 250:— för löneförbättring till vikarier inom maskinpersonalgruppen
och till kr. 57 980: — inom övriga ovannämnda personalgrupper,
allt per år räknat.

Statsutskottets inställning till denna sak återfinnes i dess utlåtande nr
137/1943, där det heter, att utskottet uppmärksammat det av Kungl. Majit
lämnade medgivandet och vill framhålla, att det måhända kan befinnas påkallat
att utsträcka detta medgivande även till andra kategorier av vikarierande
personal vid de bada sjukhusen. Riksdagens ställningstagande
finner uttryck i dess skrivelse nr 281/1943, mom II, där riksdagen gör
statsutskottets ord till sina och således även för sin del understryker, att
dyrtidskompensationen kan befinnas nödvändig för vikarier inom andra
än de nämnda personalgrupperna.

Undersöker man, vilka kategorier av personal som återstå utöver de i
ovan nämnda kungliga brev uppräknade, finner man egentligen endast
en, läkarnas. Vikarierna inom läkargruppen äro således undantagna från
den rätt att erhålla kristillägg till sina arvoden, som tillerkänts så gott
som alla övriga befattningshavare vid sjukhusen i fråga. Förhållandet
synes vara anmärkningsvärt.

Föreningen läkare i underordnad ställning, förordnade av karolinska
sjukhusets direktion, delar naturligt nog denna uppfattning. I skrivelse

Motioner i Andra kammaren, nr 91.

till Konungen av den 8 september 1943 påtalas de vikarierande läkarnas
undantagsställning och betecknas som ett missförhållande. Vikarierna —
legitimerade läkare, ofta väl utbildade —- utföra alldeles samma arbete
som de ordinarie läkarna, och dem åvilar samma arbetsbörda. Deras ställning
är dock ur många synpunkter mindre tillfredsställande. Vid ofta
förekommande militärinkallelser förlora de hela sin civila lön, oberoende
av vikariatets längd och och dess eventuella fortsättande efter inkallelsens
slut, och full semesterersättning utbetalas icke, örn semester på grund
av bristande tillgång på arbetskraft icke kan få åtnjutas. Till dessa synpunkter
kunna ytterligare fogas följande. De vikarierande läkarna föra en
synnerligen osäker tillvaro, där arbetslöshet spelar en ganska framträdande
roll även under dessa tider, då militärinkallelserna bereda många
av dem en periodisk sysselsättning, örn ock knappast ett levebröd. Vid
kortvarigare vikariat betyda de vid tillträdet till och avgången från förordnandet
alltid uppkommande kostnaderna för resor och dylikt oproportionerligt
mycket och medföra förhållandevis stora avbränningar på de
intjänade medlen, vilkas knapphet också av denna anledning blir kännbar.
För de obemedlade och med större skuldbördor belastade läkarna blir
det omöjligt att uppehålla ur utbildningssynpunkt värdefulla vikariat vid
de ifrågavarande universitetssjukhusen, örn ersättningarna där bliva väsentligt
sämre än vid andra sjukvårdsanstalter. Och slutligen, övriga
befattningshavare vid statens kroppssjukhus äro tillerkända kompensation
för den uppkomna dyrtiden, även örn de befinna sig i vikaries
ställning.

I ämbetsskrivelse av den 3 december 1943 meddelades emellertid direktionen
för karolinska sjukhuset, att de underordnade läkarnas framställning
icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Motivet till detta ställningstagande angives icke, men torde få sökas i
de utlåtanden, som avgivits, den 14 september av vederbörande sjukhusdirektion,
den 16 november av medicinalstyrelsen.

Direktionen, som med sitt utlåtande vidarebefordrade skrivelsen till Konungen,
tillstyrker den däri gjorda hemställan, men tillägger i omedelbar
anslutning härtill, att ett bifall skulle innebära behov av höjning av anslagsposterna
för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal med 45 000
kronor för karolinska sjukhusets del och 19 000 kronor för serafimerlasarettets,
allt räknat per budgetår.

Medicinalstyrelsen ingår på jämförelser med vikariatsersättningarna
vid statens sinnessjukhus, vilka ersättningar äro av samma storleksordning
som de vid statens kroppssjukhus utgående, och framhåller att underläkarna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlassarettet i regel torde erhålla
icke oväsentliga extra inkomster genom arbete i öppen sjukvård oell
utfärdande av intyg. Med anledning härav anser sig medicinalstyrelsen

Motioner i Andra kammaren, nr 91.

synbarligen böra avstyrka bifall till de underordnade läkarnas framställning,
ehuru den icke bestämt yttrar sig i vare sig den ena eller andra
riktningen.

Det kan med hänsyn till det just anförda icke underlåtas att något
närmare undersöka bärkraften av de skäl, som andragits emot utbetalandet
av kristillägg till de underordnade vikarierande läkarna, enär ju synnerligen
starka skäl anförts för att en kriskompensation borde komma
till stånd även för dem.

Vad då först beträffar direktionens kostnadsuppgifter, skall framhållas,
att de anförda siffrorna i och för sig äro missvisande så till vida, som de
hämtats från budgetåret 1941/42, under vilket militärinkallelserna ännu
icke voro organiserade i samma utsträckning som nu och därför delvis
mycket långvariga. Därjämte voro flera tjänster vakanta under lång tid
av annan anledning. Speciellt beträffande karolinska sjukhuset är sålunda
den anförda siffran för hög. Senare beräkningar, giltiga för det
just tilländalupna kalenderåret, antyda, att ifrågavarande kostnader nu
skulle stanna vid omkring 30—35 000 kronor. Härvid bör emellertid uppmärksammas
ett förhållande, som icke framgår av direktionens sifferuppgifter.
Mot den kostnadsökning, som bifall till de underordnade läkarnas
hemställan skulle komma att medföra för angivet konto, svarar
en redan nu befintlig, lika stor kostnadsminskning på andra konton, som
referera sig till de fast anställda läkarna. Dels minska utbetalningarna
från anslaget till kristillägg för dessa, dels uppvisar också anslaget till
rörligt tillägg på sjukhusets stat en minskad åtgång, då dessa på grund av
militärinkallelser och dylikt ej äro i tjänst. Under det senast förflutna
budgetåret uppgick besparingen på det sistnämnda till icke mindre än
33 000 kronor, varav ungefär hälften belöpte sig på den fast anställda
läkarpersonalen. Under nuvarande omständigheter äro sålunda de sammanlagda
arvodesbeloppen till de vid sjukhusen arbetande läkarna mindre
än de skulle vara, därest arbetsuppgifterna bestredes med fast anställd
personal, och besparingen är lika stor, som summan av kristillägg för
vikarierna skulle bli. De kostnader, som ett bifall till de underordnade
läkarnas hemställan skulle föra med sig, bli under sådana förhållanden
kanske icke så avskräckande, som de vid första påseendet kunna
te sig.

Beträffande medicinalstyrelsens ovan anförda synpunkter bör helt kort
följande framhållas. Styrelsen ingår på jämförelser mellan vikarieersättningarna
vid statens kroppssjukhus och den vid sinnessjukhusen och finner
på grund av jämförelsens utfall förhållandena vid statens kroppssjukhus
skäliga. Förutsättnigen för att en sådan slutsats skall kunna dragas är
givetvis, att jämförelsematerialet i och för sig fyller måttet i fråga om
skälighet och kan tilläggas karaktären av invändningsfri norm. Tyvärr

Motioner i Andra kammaren, nr 91.

torde så icke vara fallet. Vikarierna på jämförliga befattningar vid sinnessjukhusen
åtnjuta en kontant avlöning av 000 kronor per månad, vartill
kommer en bostadsförmån, som räknas till cirka 60 kronor. På statens
kroppssjukhus äro motsvarande belopp 693, 653 och 512 kronor för vikariat
på respektive l:a, 2:a och 3:e underläkarbefattningar. De senaste
årens undersökningar lia i allmänhet icke ansett sig kunna tillämpa skälighetsbegreppet
på läkarlöner av denna storleksordning. Behovslönen för
en med normala studiekostnader belastad, nybliven medicine licentiat
anges på basen av till synes tillförlitliga beräkningar till omkring 1 000
kronor per månad. Medicinalstyrelsen synes sålunda i detta sammanhang
använda den gamla metoden att försvara existensen av otillfredsställande
förhållanden genom att hänvisa till förefintligheten av andra lika dåliga
eller ännu sämre.

I fråga åter örn de underordnade läkarnas extrainkomster av öppen vård
och intygsutfärdande, vilka tilläggas väsentligt värde ur kompensationssynpunkt,
måste framhållas, att inkomster av öppen vård för underordnade
läkare överhuvud taget icke förekomma på statens kroppssjukhus
— ett förhållande, varom medicinalstyrelsen icke bör sväva i okunnighet
och som skiljer dessa sjukhus från andra sjukvårdsanstalt av lasarettstyp.
Beträffande intygsersättningsinkomsterna visar det sig, enligt beräkning
härav för år 1942, omfattande 113 läkare-inkomsttagare vid karolinska
sjukhuset, att cirka 40 °/o av dessa uppnå en månatlig inkomst som
ligger mellan 0 och 4 kronor, cirka 20 °/o tillföra sig en inkomst mellan
4 och 8 kronor månatligen, ytterligare 20 % ligga mellan 8 och 16 kronor,
7 °/o mellan 16 och 25 kronor och 3,6 %> mellan 25 och 33 kronor. 80 %
av de underordnade läkarna vid karolinska sjukhuset uppvisa sålunda en
månatlig medelinkomst av intygsutfärdande, som uppgår till mindre än
6 kronor. De större beloppen komma naturligt nog på de fast anställda,
medan vikarierna även proportionsvis endast uppnå mindre sådana. I
varje fall synas emellertid intygsersättningarna på grund av sin litenhet
vara ganska värdelösa som kompensation för uteblivna kristillägg, och de
böra knappast anföras som skäl för bevarandet av status quo i fråga om
ersättningarna till vikarierande läkare vid karolinska sjukhuset. — På
serafimerlasarettet gälla i alla stycken enahanda förhållanden och resonemanget
kan utan inskränkning tillämpas även för delta sjukhus.

Väger man sålunda i fråga örn utbetalande av kristillägg till vikarierande
läkare vid statens kroppssjukhus skälen för och emot, vill det förefalla,
som örn de skäl, vilka tala för eli bifall till de underordnade läkarnas
hemställan, vore de mera vägande och som örn man i detta fall utan
att förgripa sig på värden av annan beskaffenhet skulle kunna få fullgöra
vad social rättvisa och billighet synas kräva.

Motioner i Andra kammaren, nr 91.

Med hänsyn härtill få vi hemställa,

att riksdagen för sin del måtte besluta, att till de vikarierande
underordnade läkarna vid statens kroppssjukhus
må utbetalas lönetillägg, uppgående högst till belopp, motsvarande
enligt gällande grunder utgående kristillägg till
ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare i statens
tjänst i analogi med vad som nu gäller för vikarier inom
så gott som alla övriga personalgrupper vid samma sjukhus.

Stockholm i januari 1944.

Thorvald Ekdahl. Bertil von Friesen.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1944
1 6 0 4 4